Profeterna

dorr4

 

Så börjar tanken på att bjuda in till berättelsen av min kristna historia. Trappan har vittrat sönder. Läkten runt huset är bytt. Jag har ett gammalt foto där reparationen syns. Stugan är förmodligen från slutet av 1700-talet. Härifrån har det gått brev och hit har det kommit brev som svar. År 1982 fick jag kopior av dem och senare originalen. Den intressanta frågan var om profeterna, som gick i gårdarna. Redan år 1954 fick jag berättelsen om Roparna men hittade ingen mer information än distriktsföreståndare Nils Engmyrs berättelse. Sen dess har jag hittat boken ”Roparna” av David Carlsson.

Nu är det som det är. Det blir ingen mer fortsättning på http://www.brefvet.com. Vilken dag som helst släcks hemsidan ner. Psykiskt har jag mått bra av att få kunna använda min envishet. Arbeta och tjäna pengar har högre status än att ligga på sängen och tänka. Och stiga upp emellanåt och drömma om att få något gjort…

Ja, där kommer min association till alltings ursprung:

”Jag vet väl vilka tankar jag har för er,” säger Herren, ”nämligen friden och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp.”

Det var fritt ur minnet. Nu skall jag kolla översättningarna på svenska. Ha en bra dag och tag dig gärna lite tid att klicka runt i brefvet som kom.

Reningsvatten

Det har kärvat till sig för mig i bloggandet. Hur skall jag fortsätta? Vem vill läsa? Ja, så frågade jag privat en nyfunnen vän från den 17 oktober i Göteborg om feedback på den senaste som heter: ”Våga minnas”. Det blev samma omdöme som andra har, att jag pratar om allt på en gång. Så nu blir det ett citat från bibelläsningen via Facebook: ”Anta utmaningen”. Självklart att mina associationer skenar åt olika håll. Kanske att det kan stanna vid en ny rekommendation av bibeln och några fina minnen ”hemifrån”?

I så fall blir det en fortsättning på reningsvattnet beskrivet i Nya Testamentet…

En av medlemmarna Maria Tingdahl har kommit till 4 Mosebok kapitel 19 och tillåter mig citera hennes inlägg:

”#Pärm-till-pärm: Läste idag bl.a 4 Mos 19, där det står om reningsvattnet som användes. En ko brändes till aska, varpå askan skulle användas till att göra reningsvatten. Jag har läst detta innan, men idag slog det mig vad man får när man blandar vatten och aska… (4 Mos 19:9) De kokade tvål. Eller lut i alla fall. Användes så sent som under andra världskriget när tvålen var slut. Det skulle användas vid lite alla möjliga reningar, bl.a när någon dött i deras tält, både till tvätt av personer och egendom (tält). Jag förstår inte riktigt meningen med de olika antalet dagar. Men jag förstår en anledning till varför Israels folk varit huvud och inte svans. Herren lär dem sanitet (utan att blanda in krångliga beskrivningar om mikroorganismer – i det läget i alla fall).

Recept på lut:

http://www.korps.se/utskick/e0911.pdf” Slut citat

En kommentar av Ulf Johansson som det också är OK att citera: ”Aska är en märklig produkt ur elden som är ren och med högt PH medan röken och sotet
är smutsigt surt och väldigt lågt .PH”

Koka lut139

Några bilder från Åsaka-Björke Hembygdsdag för ett par skolklasser från Norra Björke.

Elisabeth och Erland kokar lut för att visa skolbarnen hur det gick till förr.

Sen får barnen se luten färdig i en flaska. Evie kan börja tvätta och barnen går vidare…

Tvätta140

Färdig lut141

Sjukdom till döds

”Det är en livsfarlig sjukdom!”

Så berättade hon för mig, som har bipolära svängningar i sitt psyke. Hon är en av många, som låtit mig fråga hur sjukdomen fungerar i vardagen och livet.

I år är det 60 år sedan jag stämplades för livet med diagnosen manodepressiv psykos. De som vet vad det handlar om får dessutom frågan om hur en psykos fungerar. Jag vet hur jag hade det år 1956 och vill bara vara med i ett informationsarbete för större förståelse och mindre fördomar. Och inte övergrepp inom psykiatrin med fel diagnoser, bältesläggningar och tvångsinjektioner…

Sex år har gått sen jag fick vara med om utbildning till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Frågan är om det blivit så mycket bättre? Finns det någon som vill lyssna på de som lider av schizofreni eller som har förföljelsemani? Har jag vågat ställa känsliga frågor? Vadå, sjukdom till döds? Det är väl många sjukdomar, som leder till döden? Eller kan det vara så att jag själv är dödligt rädd att detta med döden skall hända någon jag känner?

Vågar vi inte tala om döden? Nej, jag för min del går som katten kring het gröt, för är du över 80 år, borde det vara naturligt att dö. Då protesterar en del med: ”Nej då! Du är ju såå pigg!” Så finns ju alla dessa böcker om att tänka positivt…

Bipolär sjukdom är livsfarlig. Och när han inte orkade med svängningarna längre, så skall vi inte nämna hela hans namn! Trots alla förebyggande kurser och alla armband mot suicid. Döden är livsfarlig för alla. Faktiskt. Och jag tror inte på reinkarnation – att gå över i ett högre, bättre liv som någon annan. Abraham, Isak och Jakob har kvar sina namn och många andra.

Vi lever i ett informationssamhälle. Ändå finns det knappast någon information om skillnaden mellan olika religioner och trosuppfattningar. Vi bekännande kristna i Sverige har haft munkavel på oss under åtskilliga år. Det är skadligt för barnen med den kristna läran att vinna livet genom tro eller att gå förlorad genom att vägra tro på Kristus. Jo, jag minns mycket väl debatten om boken ”Helvetesläran”. Den var mycket betydelsefull och vi kristna skulle hålla tyst om vad vi visste. Döden var OK att tala om men inte om vad som kommer sen.

Jag är tydligen lättskrämd för döden och dödliga sjukdomar. Så borde det inte vara. Bibeln säger att rädsla inte finns i kärleken för kärleken driver ut rädslan. Och den som är rädd är inte fullkomlig i kärleken. Det var mycket fritt ur minnet men finns att läsa i många olika bibelöversättningar på många olika språk.

Håll till godo! 1 Johannes brev kapitel 4: 15-21

 

Självkänsla – vad är det?

Filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och är bara 30 minuter lång. De minuterna försvann fort och sen kom applåden. I salongen på Stora Teatern i Göteborg den 17: e oktober 2015 fanns människor från hela världen under en Internationell Filmfestival. De visste vad budskapet i berättelsen rörde sig om. Flera hade tydligen själva blivit kränkta som unga inom mentalsjukvården. Det var ingen applåd av artighet. Den var äkta och hjärtlig och jag fick upprättelse. Psykiatri är en vetenskap. Denna vetenskap borde inte knäcka unga människor i sin identitetskris. 30 minuter går fort. Med facit i hand har 80 år gått fort också och jag fortsätter att tro på en som kan mer än vetenskapen.

Vad är självkänsla? Vad är upprättelse? Vad är identitet? Jag har fått feedback och kan göra ett sammandrag. Är det fel att ifrågasätta? Kan det vara så här? Skulle då Gud ha sagt? Det är människans första fråga och första valmöjlighet. Där började friheten att lyssna på fel budskap. Där börjar förlusten av självkänsla. Där kommer skammen in efter fel val. Där kommer svaret. Skaparen älskade sin skapelse och gav både Adam och Eva kläder att skyla sin nakenhet med. Det var olydnaden för deras del som gav skamkänslor. Hela lustgården hade stått till deras förfogande med ett enda undantag – kunskapens träd på ont och gott. Av den frukten fick de inte äta för då skulle de dö.

Detta är så märkligt med en Gud, som kan berätta framåt i tiden. När väldigt lång tid gått kunde och kan han profetera bakåt i tiden med hjälp av profeter. För att ge tillbaka Adam och Eva sin självkänsla och frimodighet inför Gud fick de kläder av skinn. För att Herren skulle kunna göra dessa kläder måste ett oskyldigt djur offras. För att vi långt senare i tiden skall kunna få tillbaka vår frimodighet inför Gud, så måste han offra sin ende son. Ett oskyldigt, felfritt offer – hans ende son. Detta tål att upprepas gång efter gång! Rättfärdiggjord genom tro på Kristus. Klädd inför Gud och frimodig inför domens dag.

Detta är så märkligt med en Gud, som kan tala med en människa. Han talade med Kain och försökte få honom att tänka till och tänka om! Detta intresserar mig för nutidsmänniskan vill inte gå till kyrkan: ”Där talas ju bara om synd!”

Ja, då kollade jag upp det. När står det ”synd” för första gången i bibeln? Jo, det var när Kain släppt in avundsjuka och vrede i sitt tankeliv. Herren Gud såg de mörka tankarna i hans blick. Ögonen är ju själens spegel sägs det. Människan har fått en fri vilja och kan få välja. Kain valde fel och gick ut på åkern och slog ihjäl sin bror Abel. Detta blod började ropa till Gud. Människorna klarade inte en fri vilja eller fria val.

Tillsamman med många andra mest okända läser jag bibeln och är med i en Facebookgrupp, som heter ”Anta utmaningen”. Det spår jag valt är vid 3 Mosebok kapitel 16 idag bland andra texter. Det går an att vara gammal och ha haft bra bibellärare som ung! Det är lätt att hoppa över alla obegripliga bibeltexter annars!

Men livet är i blodet och utan blodomlopp dör vi.

Bibeln upprepar, att det behövs ett oskyldigt, felfritt offer för att placera våra synder på. Märkligt att begreppet ”en syndabock” fungerar i samhället och på arbetsplatser fortfarande. Någon får skulden. Någon måste fungera som en syndabock. Det är tragiskt och ingen kan klara den funktionen!

På försoningsdagen behövdes det två syndabockar. Där är vi nu. Vad innebär det att ha självkänsla? Får människan inte tänka egna tankar och göra egna val? Jo då! Det är bara det att rätt val leder till livet och fel val till synd. Vadå synd? Jo, motsatsen till liv är inte död utan synd. Alla dör förr eller senare men alla behöver inte dö i sin synd.

Just därför upprepas det felfria, rena offret i det oändliga nästan i Gamla Testamentet. Det skulle präntas in! Placera din synd på ett rent, oskyldigt offer och översteprästen får bära lite blod inför Herren Gud in det allra heligaste. Det gällde den ena syndabockens död och blod. Den andra syndabocken skulle bära bort synden ut i öknen till Asasel. Så förebildar de två syndabockarna två sidor av Jesu försoningsuppdrag senare i tiden enlig bibeltolkare. (I mitt arv finns P. Fjellstedts bibelförklaringar)

Försoningsläran är krånglig enligt teologer, som skall leva under samma namn. Då valde jag mittenpartiet i Equmeniakyrkans föreläsningar december år 2013. Det blev en ahaupplevelse. Det är slut på poesins vers för min del:

”Lär dig livets vackra gåta – Älska glömma och förlåta”

En av föreläsarna sade, att om den skyldige till övergreppen inte ber om förlåtelse eller förstår skadan som uppstått, så går det att stanna kvar i Jesu försoning och kärlek genom ett viljebeslut. Det går att stanna kvar i Jesu försoningsgärning trots skadan! Han är den syndabock, som klarade att bära allas synd och skuld inför Gud genom sitt blod. Han är den syndabock också som bär bort sjukliga skuldkänslor bort ut i öknen till Asasel där allt hör hemma och inget liv är möjligt. Det är skillnad på att vilja och kunna förlåta men ha kvar minnen av övergreppen!

Bibeln talar inte begripligt. Bibeln talar sanning. Min synd låg mellan mig och Gud. ”Också jag och min familj har syndat,” bekände Nehemja i sin fångenskap. Så grät han och vände om. Vände sitt hjärta till Gud och hemåt.

Det var igår, som jag borde läsa om försoningsdagen i 3 Mosebok kapitel 16. Det är en ny dag nu. Jag tror, att jag behöver läsa det om igen. Han är försoningen för våra synder. Han har burit fram sitt offer inför Gud i vårt ställe. Han bär bort skulden från oss så långt, att den inte kan plåga mer.

Var platsen Asasel ligger vet bara var och en. Tror jag.

 

Åttio år

Det har jag sett fram emot att få bli åttio år! Det har med en bibelvers att göra. En som haft hetsigt temperament som ung beskrivs som saktmodig i åttioårsåldern. Jag berättar inte vem…

Igår var jag tvungen att lösa ut alla osålda böcker från förlaget Recito. Det blev en tung låda, som jag slapp att bära utan kunde ta på rollatorn.

Innan dess lyssnade jag på pastor Urban Ringbäck vid 12-bönen i Smyrnakyrkan. Han kopplade ihop bibelverser ur 3 Moseboks 1:a kapitel med ett par verser ur Romarbrevets 12:e kapitel. 3:e Mosebok är seg att läsa med alla blodiga offer. Lätt att hoppa över. Obegriplig. I fjol strök jag under en av alla upprepningar:

”Prästen skall så bringa försoning för henne och hon blir ren.” 3 Mos 12:8

Kopplingen offer och gåva blev poängterad igår. Sen blev detta förtydligat genom att vi skall bära fram våra kroppar som ett levande, heligt offer som behagar Gud. Det är visserligen en uppmaning till bröder men jag har kunnat den bibelversen utantill som ung. Den drabbade mig då!

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga tempeltjänst.” Rom 12:1

Den bibelversen fick jag två gånger till mig som ung, när jag helst skulle vilja bryta mitt löfte till Gud. Vad hade jag lovat då? Jo, i stundens förtvivlan gav jag Gud mitt söndersargade psyke. Tyckte att det inget fanns kvar av mig att ge till en ung man. Den 5 september lovade jag Gud att inte gifta mig. Jag var 23 år men inte 24.

Är det något att berätta offentligt? Jo, därför att det är redan ute! Filmen om min berättelse har samma namn som boken, som inte går att sälja. Filmen går att köpa via Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg (och boken via mig):

”Pat. är frisk och pigg för övrigt.”

Det märkliga är att såren är läkta men jag triggar lätt igång, när jag inte blir trodd på mina ord. Jag för min del jämför den diagnosen manodepressiv psykos, som jag fick som 20-åring och som gällde för livet i olika journaler med diabetes. Den sjukdomen kan man inte ha under tre månader och bli vårdad för och sen slippa, så fort man blir utskriven från sjukhuset. (Å andra sidan sköts en kronisk sjukdom polikliniskt nu för tiden utan inläggning som regel. Men inte utan medicin.)

Poängen då? Jo, i alla dessa kränkningar som ung har jag forskat i bibeln varför just Jesus måste dö för att jag skulle kunna bli försonad med Gud.

Att vara försonad med Gud är en stor lycka!

En gammal sång

Igår kom det ett mail från USA, som jag väntat så länge på. Det slutade med orden:

”You too – continue to sing your song!”

Kan detta vara sant? Jag som måste sätta in allt i Google Translate och försöker att göra mig populär over där? Det är inte lätt, att göra sig förstådd utan gemensamt språk! Det vi två har gemensamt är att vi båda blev inlåsta som unga. Hon var 17 år och jag var 20. Under en kafferast har vi möts och via tolk fått prata med varandra. Den dokumentären som Lucy Winer ansvarat för ”Kings Park” har jag sett fyra gånger nu. Just därför att jag inte fattar språket men väl innehållet. Den handlar om ett stort ödelagt mentalsjukhus i USA. Den handlar om ödelagda människor, som kämpar med att försonas med en grym behandling.

Året 2016 började med att jag hittade en tjock bunt brev längst in i ett överskåp under annat. Jag trodde, att jag slängt de flesta breven av före detta överläkaren på Restad Sjukhus år 1956. Ibland har jag tänkt sopa igen alla spår av den tiden. Min dokumentära berättelse är tydligen inte färdig. Genom att läsa igenom alla breven från henne har jag fattat hur jag på ett artigt sätt försökt att nå henne med min kunskap – knacka hål på vad som är psykiatri. Det lyckades jag verkligen inte med! Psykiatri är en vetenskap, som hon höll högt på.

Så här sitter jag och vill bli populär i USA nu via Google Translate som ett sista försök. Finns det ingen som vill höra min sång? Det är faktiskt inte tillåtet att skanna en konstnärs bild utan att fråga om tillstånd. Det gjorde jag i alla fall och satte in bilden av en fågel, som är hindrad att sjunga. Det är rep kring fågelns bröst.

Oj, så jag har slitit med att försöka berätta, att jag är psykiskt frisk! En gång för många, många år sen skickade jag ett kassettband till före detta överläkaren på en andakt, som jag hållit i närradio. Då visade det sig, att hon ingen radio hade med den möjligheten att lyssna på kassetter. Efter en lång tid kom ett brev, att hon fått låna sonens och det märkliga hände, att hennes kanariefågel började sjunga så fort fågeln hörde mig! Det kan väl inte vara inom vetenskapens gräns?

Poängen är förstås att min sång handlar om Jesus. Den är inte populär. Det skall handla om ljus, energi och överförd kraft nu för tiden men inte om försoning genom hans blod.

Jojo.

En annorlunda sång

Sång är inte alltid välljudande. Som avslutning på det som varit sätter jag in ett hörn av en gedigen programtidning från Stiftelsen Familjevårdscentrum, Göteborg. Under två månader har jag studerat presentationen av de medverkande och försökt fatta deras budskap under tre filmfestivaldagar. Mitt handikapp blir större och större men filmerna har jag förstått delvis. Jag fattar inte engelska språket.

Crazy sång127

 

Det jag fattat är, att det finns modiga kvinnor över hela världen, som vandrat en smärtsam väg tillbaka i tiden till tonåren och vågat fråga på diagnoserna, frågat psykiater, skötare och psykologer: ”På vilken grund skedde denna diagnostisering, insulinchockerna eller el-chockerna och alla dessa personliga övergrepp i psyket?”

Nu är de över både 50 och 70 år och sjunger ändå trots minnena, trots skadorna av den behandling, som de fick som tonåringar.

Våra barn och ungdomar borde få slippa en så grym behandling mot ångest inom psykiatrisk vård! Det är åtta år sen nu som jag fick veta, att det förekommer bältesläggningar och tvångsinjektioner. Det rev upp alla mina gamla sår. Jag ältar inte. Jag har lyssnat till mig själv och andra sen år 2007.

Bilden av fågeln får avsluta en svår berättelse.

Det finns en annan sång inom mig.

 

 

Engelsk text –

Mr. Facebook is offering recaps (so I can get to be repetitive about my stuff 🙂 ). Better still! Martin Olsson is a sound engineer and he has promised me that I may blog about our collaboration with my thaw in the film ”Patient Otherwise Healthy and Alert”. Read it here:
– – –
It is
difficult to continue to blog without any feedback. Then came the idea of trying to leave the old routine I’d got stuck in. How to do that? Well, I then suddenly got a comment, an approval. Someone had been to the film festival ”Driving Us Crazy”, and seen the many films with their own stories, or listened to the interviews. Not just one but two people dared to seek friendship with me via Facebook, and I asked ”why”.

The pieces fell into place when a sound engineer got an old post in the recaps from a previous year. The sound engineer was not just anyone, but the same Martin who had been sitting quietly in the back seat on the trip to the former Restad Hospital on September 12, 2013. We had never seen each other before. I had been promised a study visit at the hospital by the project manager at The Gyllenkroken Foundation, and possibly a ”youtube” clip for five minutes. Apparently you can get a lot said in five minutes! This made me nervous. How do you tell such an important story, and where in this large hospital area, in such a short time? I had been to four different wards because of how they felt I was getting better or worse. I had only to go with the nurses without any information whatsoever.

The pieces fell into place with Martin’s own wordless film from 2010 of a thaw in the Göta River in Gothenburg. The river runs right through the city. There’s my association to the year 1955 and the Gothenburg College of Nursing. We had come to psychiatry in the theoretical training and a doctor told a joke:

”The border between neurosis and psychosis runs on the Bridge of the Göta River.”

Simple as that to realise for the initiated. The Psychiatric Clinic is within the Sahlgrenska University Hospital area. The mental hospital was at that time far from the town center, out on Hisingen, and was one of the biggest: The Lillhagen Hospital. There was also St Jorgens Hospital. What year they got English names I don’t remember. The shame was in the walls. The shame was not reduced by replacing the words.

So now it’s thaw! The break-up of the ice! More and more people worldwide are taking control of their own situation, and protest against the abuse that they’ve suffered through the life-long diagnoses, stigma and detention. To me, the international film festival during the days of 16-18 October at the Big Theatre in Gothenburg, came as a positive shock. To say the least. The pieces fell into place! It was a remarkable thaw in me, which was recordable for the perceptive! Sure, every year there’s spring, summer and autumn as well. Of course. But now it’s about the Göta River and the border between neurosis and psychosis, which ran on the Bridge of the Göta River in Gothenburg.

In the Stockholm area there’s an association for bipolar disorder called ”Balance”. In the Gothenburg area it’s called ”IBIS”. I’ve been a paying member for two years. Each lecture evening without membership cost 50 Swedish krona. So then I became a member. There’s an association for schizophrenia too. Or for other kinds of illnesses. It has become thaw! You can hear the sound of all the small ice floes, whirling away towards the sea.

Martin Olsson, who filmed a thaw without words, has given me the permission to share this experience. Many, many years ago we got a message during the Hönö Conference, that someone in the assembly was bitter. Afterwards I revealed it was me, and I also said why. There was no thaw that time, but a man told me privately that he’d had a vision. He had seen my cross inside the ice. The Bible says that each one of us has his own cross to bear. But he had seen my cross inside the ice.

The years have gone by and it has become permissible to speak of psychiatric diagnoses. But we who wanted to go out into the community with information would have had to be done with our emotions, and we had to be positive to psychiatric care.

How can someone help others, which is not helped herself? How many self-help books are there?

(In all of my previous blog entries you can see from where I’ve got my help.)

Thaw; the break-up of the ice – film by Martin Olsson

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=484521848087&id=560058087

Islossning

Det är svårt att fortsätta att blogga utan någon feedback. Så kom tanken på att försöka lämna det hjulspår, som jag fastnat i. Hur skall det gå till? Ja, då kom plötsligt en kommentar, ett godkännande. Någon har varit på filmfestivalen ”Driving us crazy” och sett de många filmerna med egna berättelser eller lyssnat på intervjuer. Både en och två vågade söka vänskap med mig via Facebook och jag frågade ”varför”.

Bitarna föll på plats, när en ljudtekniker fick sitt inlägg i repris från tidigare år. Det var inte vilken ljudtekniker som helst utan den Martin, som satt tyst i baksätet på resan till före detta Restad Sjukhus den 12 september 2013. Vi hade aldrig sett varandra tidigare. Jag hade fått löfte av projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken om ett studiebesök och eventuellt en ”youtube” på fem minuter. Det går visst att få med mycket på fem minuter! För mig blev detta nervöst. Hur berättar man en livsviktig historia och var inom ett stort sjukhusområde på så kort tid? Jag hade ju varit på fyra olika avdelningar eftersom de ansåg, att jag blev bättre eller sämre. Det hade bara varit att gå med en sköterska utan någon som helst information.

Bitarna föll på plats med Martins egen ordlösa film från år 2010 en islossning i Göta älv, Göteborg. Den rinner rakt igenom staden. Där kommer associationen till år 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola. Vi hade kommit till ämnet psykiatri i den teoretiska undervisningen och en läkare berättar ett skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Götaälvbron.”

Hur enkelt som helst att fatta för den invigde. Psykiatriska Kliniken ligger inom universitetssjukhuset Sahlgrenskas område. Sinnessjukhusvården låg på den tiden långt från centrum ute på Hisingen och var ett av landets största: Lillhagens Sjukhus. Där låg också Sankt Jörgens Sjukhus. Vilket år det skulle ha engelska beteckningar minns jag inte. Skammen satt i väggarna. Skammen minskade inte genom att byta ord.

Så nu är det islossning! Fler och fler över hela världen tar tag i sin egen situation och protesterar mot övergreppen, som varit genom diagnoser för livet, stigmatisering och frihetsberövande. För mig blev den internationella filmfestivalen under dagarna 16 – 18 oktober på Stora Teatern i Göteborg en positiv chock. Minst sagt. Bitarna föll på plats! Det blev en märklig islossning inom mig, som gick att spela in för den lyhörde! Visst, varje år finns det vår, sommar och höst också. Självklart. Men nu gäller det Göta älv och gränsen mellan neuros och psykos, som gick på Götaälvbron i Göteborg.

I Stockholmsområdet heter en intresseförening för bipolär sjukdom ”Balans”. I Göteborgsområdet heter den ”IBIS”. Två år jag betalat medlemsavgift. Varje föredragsafton utan medlemskap kostar 50 kronor. Så gick det till att jag blev medlem. Det finns intresseförening för schizofreni också. Eller för andra ohälsotillstånd. Det har blivit islossning! Det går att lyssna på ljudet av alla små isflak, som virvlar bort ut mot havet.

Martin Olsson som filmade en islossning utan ord har gett mig tillåtelse att dela denna upplevelse. För många, många år sen kom det ett budskap under Hönökonferensen, att någon i samlingen var bitter. Efteråt berättade jag, att det var jag och berättade varför. Där blev det ingen islossning men en man berättade för mig privat, att han sett en bild. Han hade sett mitt kors, att det låg inuti is. Bibeln säger, att var och en har sitt eget kors att bära. Men han hade sett, att mitt kors låg inuti is.

Så har åren gått och det blev tillåtet att tala om psykiatriska diagnoser. Men vi som ville gå ut i samhället med information skulle vara klara med affekter och positiva till psykiatrisk vård.

Hur kan någon hjälpa andra, som inte är hjälpt själv? Hur många självhjälpsböcker finns det?

(I alla mina tidigare bloggposter syns det var min hjälp kommit ifrån.)

Islossning Film av Martin Olsson

Bekänna färg

Det har gått en vecka sen filmfestivalen ”Driving us crazy” hade premiär på Stora teatern i Göteborg. Hit kom människor från hela världen av överlevare på olika sätt eller professionella lyssnare eller konstnärer som filmat. Under tre dagar lyssnade jag på engelska utan att kunna språket. Det räcker inte, att fatta några ord här och där. Det blir inget sammanhang. Kvar blev alla filmerna med bilder, där jag känner till situationerna från mitt tidigare arbete bland missbrukare. Kvar är programhäftet med alla presentationer.

Den första gästen från USA presenterade sig för mig med sitt namn och som en överlevare. I stil med mig kanske hon trodde. Hon var 19 år, när hon blev inlåst på ett sinnessjukhus i tre år och behandlades med insulinchocker och ECT om vartannat. De unga kvinnorna blev dessutom sexuellt våldtagna. Den unga kvinnan i sängen bredvid henne fick för mycket insulin och dog. Hur överlever någon dessa minnen av så kallad vård?

Hon gick fram till mig och trodde väl, att jag var en överlevare i ungefär samma ålder nu och med svensk erfarenhet under tre månader från år 1956. För det står i programhäftet både på engelska och svenska om mig också. Det är dags att bekänna färg. Mina erfarenheter är inget jämfört med vad kvinnorna gått igenom i USA. (Sök på Lucy Winer på you tube och Kings Park. Lucy Winer var också gäst på filmfestivalen och hennes film visades.) Det var Dorothy, som sökte upp mig först.

Det är dags att bekänna färg tycker nog jag. Filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är mycket informativ, saklig och osentimental. Där finns inget negativt om personalen – tvärt om. Det finns bara en enda stor ilska på systemet med bältesläggningar av slentrian, tvångsinjektioner, diagnoser för livet som stigmatiserade mig senare. Kvar har jag alla goda samtal med personalen, som jag haft sen dess och en brevväxling med före detta överläkaren. Min envishet är lite gränslös. Om jag fått en diagnos för livet, så har jag rätt att få veta vad denna sjukdom innebär och hur den verkar. Tycker nog jag. Andra drabbade tycker nog likadant. Om jag bara begripit engelska språket.

Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom aldrig ut år 2009 på förlaget ”Natur&Kultur”. Så högfärdig är jag, att jag ville vara med de stora pojkarna Johan Cullberg och Clarence Crafoord. Vi är ju ungefär jämngamla och lite mer information inifrån patientsynpunkt hade inte skadat. Det tyckte jag och prövade förlaget. Sen slapp jag påtryckningarna, att jag var så rädd att gå ut med min berättelse. De tackade ”nej” till erbjudandet att få trycka mitt manus.

År 2011 vågade jag en gång till och lät trycka boken på egen risk ekonomiskt. Två år senare var berättelsen filmad på plats inifrån och utifrån de andras öden. Vilken färg är det då som skall bekännas? Ilskan finns kvar, att de mest lärde tror, att det går att ha olika avdelningar för psyke och soma. Visserligen talar de om psykosomatiska sjukdomar men då gissar jag att det är fråga om vem som skall ta över det ekonomiska ansvaret – bli av med patienten med så svåra hjärtbesvär.

Så nu går det att köpa min bok igen på Adlibris eller genom mig: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Jag vägrade ta bort kapitlet om blodet ur manus. Jag kan faktiskt inte hjälpa, att det fattas kunskap i anatomi, fysiologi och teologi om blodets betydelse bland allmänheten. Försök vara neutral till blodets funktion i kroppen! Försök vara neutral till försoningens under genom tro!

Jag kan det inte och har en relation till bibelns hela berättelse om upprättelse och hälsa genom blodet. Det finns med i boken men inte i filmen.

”Driving us crazy”

Vad är det som jag gett mig in i? En av mina vänner frågade bums på Facebook och jag svarade lika snabbt. Jag vet inte så mycket. Affischen stämmer inte med mitt budskap. ”Nu är programmet här.” Ja, jag ser det på Facebook. Och där finns min berättelse med. Som blev film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Som sagt. Paulus är min favorit som teolog. Han håller som det alla tider igenom. Han skriver om att han blivit en dåre för Kristus. Han skriver om evangeliet, som blivit en dårskap för dem som går förlorade men som är en kraft till räddning för oss som tror. Hur går detta ihop med dagens psykiatri? Hur går detta ihop med gårdagens psykiatri, som på min tid hette sinnesjukhusvård? Är det skillnad på en själ och ett psyke?

När vetenskapen blir en gud blir det problem i världen. När en människa blir totalt ur balans och tror sig vara Jesus är det ett tillstånd, som inte är friskt. Då behövs läkedom. Då behövs hjälp. Frågan är hos vem det går att få hjälp.

Den 16 – 18 oktober 2015 visas olika filmer om olika problem i samhället och inom oss i Göteborg på Stora Teatern. Jag för min del är utbildad inom sjukvården både före och efter traumat i september år 1956. Och jag är mycket väl medveten om att jag bearbetade mina egna djupa sår genom att arbeta 20 år inom Räddningsmissionen. Det var ingen snällhet, som drev mig att fara på besök den långa vägen till Hinsebergs Kvinnofängelse. Det var egen erfarenhet av hur det kändes att vara inlåst och bli kränkt och sen inte få någon hjälp alls. Jag ville bli upprättad själv men visste aldrig hur det skulle gå till. Under tiden hälsade jag på andra kränkta och önskade dem frihet.

Så länkarna visar senaste kontakten i min längtan att lindra psykiskt lidande för någon enda. Jag tror på en Gud, som har bättre koll på läget än jag har. Hitintills har det hållit att tro på honom och hans Son. Precis så är det att ”Hjälparen” som Jesus lovade klarade att leda mina steg till Gyllenkroken en dag då jag var ledsen och besviken. Tidigare i livet ledde han mig till Smyrnakyrkan.

Jo, jag tror på ledning.

Driving us crazy – Program för filmfestival

Familjevårdsstiftelsen

Stiftelsen Gyllenkroken – Ett samhälle med plats för alla

Räddningsmissionen Göteborg

Smyrnakyrkan – församlingsgemenskap

Den stora skammen

Det är tidig söndagsmorgon. Jag njuter av att få läsa Tomas Sjödins krönika. Den väcker som vanligt massor av ”vibbar” trots innehållet och smärtan av ett diskbråck och förlusten av två älskade söner. Det är hög igenkänningsfaktor. (Det ordet har jag snappat upp ganska nyligen – igenkänningsfaktor.) Jag har också en kökssoffa av gamla slaget och dessutom kökspallarna till den. Torsten min storebrors barndomsvän kunde numren på möblerna från Nya Möbelfabriken u.p.a. Det hörde ett hörnskåp till serien också. Färgerna hade också nummer.

Så skönt att få dessa smärtor beskrivna på ett underhållande, litterärt sätt! Det fordrar ett varmt trägolv vill jag påstå. En hård sängbotten och en kökspall uppe i sängen fungerade vid mina ryggskott. Det är skillnad på diskbråck och ryggskott. Ryggskott är så vanligt, att det inte ger någon medkänsla. Kökspallen väcker massor av minnen för i botten står det Martin. Tydligen var det livsviktigt, att vi inte tog varandras kökspall vid måltiderna. De två pinnstolarna var för mor Anna och en annan vuxen, tre på kökssoffan och resten på dessa kökspallar vid måltiderna. I bärtider vände vi upp och ner på en av dem, satte en hög, rak Höganäskruka på botten, knöt en sliten kökshandduk med snöre runt de fyra benen och silade saften. Eftersom fläckarna av svart vinbär finns kvar så får minnena ett gratis skjuts.

Under de värsta åren med många ryggskott och svår värk skrev jag brev till Tomas Sjödin. Det ena efter det andra därför att hans beskrivning av Karl-Petters situation hjälpte mig. Han var älskad trots att han inte kunde stå på sina ben och aldrig någonsin kunna arbeta och göra rätt för sig. För där satt trösten för mig. Det sitter i ryggmärgen hemifrån att arbeta och göra rätt för sig. Undermedvetet. Det var jag själv som tyckte, att det var så hemskt att ligga dagtid på en hård soffa och inget göra. Detta när de gamla föräldrarna arbetade som vanligt.

Den stora skammen hade jag ”skammat” mig själv med! Och det är nu som jag verkligen skäms! I slutet av juni år 1967 fick jag mitt fösta stora ryggskott och var på rätt plats i rätt ögonblick och fick rätt undersökning och rätt diagnos av en mycket skicklig ortoped. Han var känd för att säga sanningen på en gång. Det var det, som blev så befriande skönt. Jag fick rätt diagnos! Det var acceptabelt. Det var inget att skämmas över! Så nu skäms jag över mina egna fördomar och indelningar i skamliga sjukdomar och mindre skamliga.

För mig blev det en liten, osynlig upprättelse att få rätt diagnos i förhållande till den dolda skammen jag aldrig blev av med. Jag kommer att skriva mer om Lenas kamp med hennes tillåtelse. Det finns mer än en Lena, som fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är bara tre år, som jag lyssnat med fladdrande öron till dem som måste leva med sjukdomen bipolär: ”Hur har du klarat detta?” (När jag var 20 år hette sjukdomen manodepressiv psykos)

Märkligt att vi inte kommit längre år 2015 än graderingen och det tabubelagda angående psykiska sjukdomar jämfört med ett rejält ryggskott. Alla nerver går ju i samma kanal!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over