Kategori: Memoarer

Försonad till döds

Min far blev nästan 95 år gammal och hade som sagt aldrig läst teologi. Som jag berättat tidigare klarade han inte av att berätta skillnaden mellan C.O.Rosenius och P.P.Waldenströms olika tolkningar av bibeln. Det bara var så att i finrummet i hans hem hängde ett stort porträtt av den ene lärofadern på en vägg och på nästa den andre. Lika stora porträtt som jag kan se det från ett foto från hans föräldrahems finrum. ”Det bara var så”.

Min far var en systematisk arbetande snickare ända fram till sista halvåret. Ingen oordning i hans tankegång. När han låg på sin dödsbädd bad han mig läsa för honom:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
1917 års översättning

Han citerade versen själv först och sen var det bara så att jag inte visste var denna vers står skriven och letade förgäves i Johannesevangeliet. Jag fick gå hem och lära mig min läxa. (Joh.11:25) Han var redan försonad till döds och trygg i sin Gud. Den teologi han kunde fanns i sångerna från barndomen och i hans egen bibelläsning. Så har jag det också och älskar sången:

”Min Gud vad jag betänker vad du har gjort för mig…Du döden för mig smakat, du mina synder bar och över mig du vakat i alla mina dar…Nu är jag redan salig och går till himmelen.”

Far147Systematiskt snickeri

En enda gång i livet talade vi teologi han och jag. Det var en söndag efter gudstjänsten i Svenska Kyrkan med barndop. Prästen sa, att det lilla barnet blivit inympat i det äkta olivträdet. En liten stund hemma vid köksbordet pratade far och jag om den tolkningen. Som inte var vår. En personlig omvändelse är en förutsättning, ett personligt svar på Guds kärlek i Kristus för att bli inympad var hans och är min tolkning av just den bibeltexten.

Så kom påsken år 2011 med ett S.O.S. från en kvinnlig präst och jag blev förtvivlad minst sagt över denna okunnighet om försoningen genom blodet. Det har varit en total förvirring sen dess som speglat sig i mina olika bloggposter. Privat har jag ju en Missionskyrka som är riven och en Svenska Kyrkan som står kvar i min hembygd. Dessutom har jag haft mitt arbete på Räddningsmissionen, Göteborg där anställda och frivilliga tillhörde olika kyrkor. Vi debatterade aldrig olika tolkningar. Efter det tillhör jag Smyrna och efterlyser en teologi inom Pingströrelsen.

Öppet brev till kvinnlig präst

De tre mammorna som jag mött inom utbildning till attitydambasadör i (H)järnkoll förstår inte det kristna pratet. De har lärt mig så mycket om hur det fungerar att leva med neuropsykiatriska handikapp. Systematisk teologi gissar jag är obegripligt, när tusentals tankar samtidigt ger kaos i huvudet. Om jag fattat rätt önskar de en tanke i taget från sig själva eller barnen.

För min egen del är jag försonad med Gud genom vad Jesus gjort för mig på korset. Jag är försonad till döds jag också trots att det är långt till min fars höga ålder. Jag är försonad med minnen från en destruktiv sjukvård på 50-talet. (Och protesterar högljutt nu tillsammans med de sjuka, som råkar ut för bältesläggningar och tvångsinjektioner inom psykiatrin.)

Min Gud har vakat över mig alla mina dar. Som sagt. Som skrivet.

”Vad hade av mig blivit om du ej handlat så
om du ej nåd mig givit jag måst i döden gå.”

Eftertanken

Igår morse var jag irriterad, när jag skrev min blogg. Det är möjligt, att jag tar bort den. En blogg kan vara koncentrerad. En annan spretig och några är flamsiga. Det är jag Gunnel i alla fall, som försöker förstå de lärdas infallsvinklar och påverkas av debatterna. Eller mitt eget trauma.

Min alldeles egna debatt handlar om försoningen genom blodet och inget annat. Min far kunde inte förklara varför hans mor min farmor fortsatte att gå i gudstjänsterna i Missionshuset och hans far min farfar gick på gudstjänsterna i Missionskyrkan trots att de gift sig och var förenade som ett. Tomterna var och är precis bredvid varandra. Fast var det olika tider gick de väl till båda mötena? Min far var totalt okunnig om teologi. Farfar också. Han var grovsnickare. Min far var finsnickare men kunde bygga också och undervisade söndagsskolbarn långt upp i åren. Trots att han ingen talare var. Han blev rörd och grät lite vid poängen. Pinsamt för honom och hans egna barn.

Min lust att predika kommer från min morfars släkt. Det har ”släktat” över och är mycket obekvämt för min församlingsledning, gissar jag. Försöker hålla mig på min kant här i 2:an. Det är inte lätt. Jag är inte född pingstvän.

Så ha överseende med mig och mitt intresse för kvinnliga präster, som inte förkunnar som de skall. Det skall vi inte anklaga dem för utan gå till botten av de teologiska universitetens undervisning sen ett par hundra år tillbaka. Vi kan hålla oss i Sverige med Lund och Uppsala. Och att det finns tre Jesaja. Inte en som det fanns i min ungdom. Konstiga ord är heller inte bekvämt för mig och min irritabilitet.

Precis den är med upp på korset, när Jesus dog för hela världens synder och mina. I hans sår har vi fått läkedom. Påskens bibeltexter är bra hela året.

Vi närmar oss pingsthelgen. Brist ut min själ i lovsångsljud…

Söndagsskolan150Söndagsskolan på 20-talet

En käftsmäll

Det ordet ingår inte i mitt ordförråd. Plötsligt förstod jag innebörden och kände att jag själv fått en käftsmäll. Därav rubriken oavsett att jag tillhör en Pingstförsamling. I samma veva tar jag bilden från Smyrnas Facebook-sida idag och slutar min blogg med den. Det var faktiskt första gången jag besökte den nyss. Facebook har små symboler, som skrivaren skall se upp med och välja rätt. Är det jag skriver offentligt och skall kunna läsas av alla över hela världen? Är det för de vänner jag godkänt själv? Eller är det alldeles privat?

Jag tar det från början. Göteborg är en delad stad på grund av att Göta älv rinner rakt igenom och ut till havet. Inget konstigt med det men i denna stad har jag fått min utbildning inom sjukvården. Inget konstigt med yrkesstolthet för den som får tro på den och behålla den genom livet. Det har varit mest välutbildade läkare, som undervisat på Sahlgrenska Sjukhuset, som finns på ena sidan älven. Långt ut på Hisingen den andra sidan låg de stora mentalsjukhusen Lillhagen och Sankt Jörgen.
I undervisning om psykiska sjukdomar kom ett humoristiskt skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Göta Älvbron.”

Våren år 1956 fick jag diagnosen neuros utan att fatta innebörden. Jag var bara så trött, att jag inte hann färdigt med en redogörelse – ett elevarbete. På hösten samma år fick jag diagnosen psykos utan att fatta innebörden. Jag var bara så dödstrött och blev än mer vaken av sömntabletter. Detta är inte poängen! Detta är ingen poäng! Poängen kom elva år senare när jag var omskolad till arbetsterapeut i full tjänst inom ”Fysikalisk terapi och rehab” och fick mitt första stora ryggskott. Ortopeden i tjänst läste av ryggraden och berättade allt om min framtid. Han sa också de befriande orden:

”Symtomen på denna sjukdom är trötthet.”

Som om jag inte visste det och äntligen fick rätt diagnos! Äntligen föll alla bitar på plats! Där kommer min poäng! Fortfarande när jag närmar mig 80-årsåldern så är jag hel och har både ett psyke och en kropp. Skall detta vara så svårt att fatta? Är jag värd en käftsmäll, när jag försöker påverka sjukvården år 2014 med min information? Hur skulle det vara att låta patienten ha facit till sitt liv? Skall det vara en strid om vem som kan tolka bäst?

Jo, jag både bloggar och skriver på Facebook och är med i en pingstförsamling. Min åsikt är att församlingsmöten är för medlemmar och inte offentliga. Min åsikt är att jag inte kan sluta att vara kristen inom (H)järnkoll. De som svär jämnt får svära obehindrat. De tror, att det inte hörs denna åkallan av fan, djävulen eller Satan. Men jag skall behärska mitt stora ordförråd påverkat av den svarta boken. Den är inte svart i mitt umgänge!

Nu är jag framme vid dagens poäng. Jag har fått en käftsmäll av sjukvården, att jag inte är deras patient. De vill inte se resultatet av mitt tunga arbete att gå igenom sjukjournalen från år 1956! Det jobbet är en bok och sen filmat den 12 september 2013 på plats före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. I och för sig är ju detta skönt, att inte vara patient år 2014. Det är bara det, att sjukvården är mitt intresseområde och jag har fått tillbaka lite, lite yrkesstolthet – lite självkänsla. Gränsen mellan neuros och psykos kan inte gå på Göta Älvbron längre för de stora mentalsjukhusen har avvecklats och ersatts av så bra mediciner. Tro det den som vill! Jag fortsätter att informera om behovet av upprättelse för psykiskt lidande, osynliggjorda människor.

NO MORE – bältesläggningar

Gränsen mellan själ och kropp finns inte! Och anden kom från Gud, när han blåste liv i allt. När människan slutar att andas tror många, att vi dör. Som om vetekornet som föll i jorden dog utan orsak.

Vetekornet Smyrna”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn…”

57 + 57 = 2014

Hur går nu detta ihop? Vem kan tro på en sådan uträkning? Vem kan tro på Google, som scannar mitt liv och Mr Facebook, som kunde göra en film av mina enstaka bilder? År 2002 var detta med Google obegripligt för mig och hela Internet.

Idag kan jag berätta en gång till hur det var en försommardag utanför Norrköping, när hela min framtid var spolierad. Jag kom till en äng på min promenad och där stod en tom, ensam, odekorerad predikostol. Typisk för utomhusgudstjänster och tältmöten. Då kom lusten över mig att få stå där och predika Guds ord! Sen gick jag vidare på stigen över ängen. En man sprang ikapp mig och ropade och frågade, om jag inte sett skylten, att det var en skjutbana. Var han kom ifrån hade jag inte sett. Jag hade tur sa han, att jag inte blivit träffad, när de övade.

Som sagt. Detta har jag berättat förut om sjuksköterskan, som bara gjorde i ordning en blogg med namn och allt och ansåg, att jag bör blogga. Som om det var hennes egen idé!
I så fall var min lust att få predika. Inte visste jag för 12 år sen att detta är männens skjutfält! 🙂

Nu är påsken över och vi som har bibelns referensram lever med siffror och i frikyrkliga sammanhang finns dessa siffror tonsatta med text av Urban Ringbäck. Jag skulle så gärna vilja berätta vad bibeln betytt för mig efter katastrofens dagar. All trösts Gud har tröstat mig många gånger. Det enda jag behövde göra var att öppna tröstens bok och be till Gud om en finare i mjukt kalvskinn med övervikta kanter. Som väl är hade jag så många syskon och en moster, som gav 50 kronor var till en födelsedag. Allt kom i brev från olika håll. Drömmen gick att förverkliga.

Första hållhaken var inte tröst utan en direkt uppmaning från denna bok:
Glöm det som varit! Håll inte fast vid det som hänt! Och så löftet att Gud ville göra något nytt…Kunde jag inte se det redan? (Nej, det gick inte på tio år framåt.)
Rätt citerat fick detta stå på ett av försättsbladen i millimeterstora bokstäver. Inget schvung minsann i handstilen! Ingen tro på framtiden men väl på det som varit.

Påsken är över och under fyrtio dagar uppenbarar Jesus sig för sina lärjungar i bibeltexterna tills han lämnade dem från ett berg i Gallilen. Mig har han inte lämnat någon gång! Jag njuter av alla sammanhang i bibeln kopplat till just fyrtio. Det är möjligt, att jag ger bibelhänvisningar en dag. Allt blev gjort från Guds sida, som behövde göras genom ett utvalt folk och hans ende son och senare hans lärjungar.

Året var 1957 när jag var totalt desillusionerad och fick syn på en övergiven predikostol. Undrar just var männen håller hus, som borde förkunna Guds ord.

P.S.
”Här var mellan ljuset och mörkret en strid
dock segrade ljuset för evig tid
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor vad söker ni här?
Den levande ej bland de döda är
Uppstånden är Jesus. Halleluja.”
Segertoner och Psalmer och Sånger nr 146 vers 2

Den kampen började tidigt. Den fortsatte tills Herrens Gud ångrade allt gott han skapat. Det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Floden kom och dränkte allt utom Noa och de som följde honom.
Hånet mot Herren Gud återkom genom olika folk senare i tiden. Goljat och hans män hånade under fyrtio dagar och nätter.
”Vad får den som tar bort skammen från Israels Gud?” (Citat fritt ur minnet) Vem var han, som utan krigsrustning gick emot? Vem var han, som måste gå ut i öknen och bli frestad av Djävulen under fyrtio dagar och nätter?

Vem är han, som vunnit seger över Djävulen och döden en gång för alla? Så visar han sig gång på gång på olika sätt under fyrtio dagar för sina lärjungar…
Och varenda blomma är med i lovsången över hans seger!
D.S.

”Tror du små blommor bedja till Gud
fastän du ej förnimmer ett ljud
Dock upp till himlen från ängden skön
stiger så sakta blommornas bön.

Gör du som blomman gläd dig och sjung…”

Ur söndagskolans sångbok

Förgätmigej från Göran Schmiths Hemsida och Floran på Rörö

Till minne av

Barn reflekterar det vet vi.
”Det är så konstigt, sa 10 åringen. ”Du säger, att nu skall vi åka hem, när vi skall till Björke och nu skall vi åka hem, när vi skall till Göteborg.”
En gång i tiden fick jag låna en annans barn med många reflektioner. Det är så associationerna flödar denna söndagsmorgonen. För jag skulle vilja skriva:
”Till minne av blåsipporna vid Hunneberg.”
Jag längtade hem just när blåsipporna borde komma.

Varje vår är det likadant. Jag längtar hem till just blåsipporna vid foten av Hunneberg exakt vid Lewins klev. Nu finns tekniska möjligheter med bra optik i mobilerna. Det finns makro och mikrofotografering av duktiga botanister. Det går att få se blåsippor från olika delar av landet via en bra länk: http://www.blommar.nu
Så den länken är min räddning utan bil. Deras bilder är mycket, mycket bättre än mina gamla. Och blåsipporna på Björkö är ändå inte samma, som de är ”hemma”.

Blåsippor BjörköBlåsippor på Björkö

Till minne av min kusin Ruth, som blev 94 år skulle jag vilja skriva om blåsipporna. Varje vår hörde jag hennes mjuka röst meddela per telefon:
”Nu har blåsipporna kommit!”
Det var inte mina blåsippor vid Hunneberg. Det var hennes vid stenmuren vid vagnsbyggnaden på gården.

Fårdala Ruth145Kusin Ruth sommaren 2013

Tidningar tar inte in så många ”In memorian” som det var vanligt förr. Då kunde den på landet som skrev få betalt för varje rad i ortstidningen. Om jag inte minns fel. Om de försynta och lågmälda blev inget skrivet. Nej, jag tror inte att det blir något i någon tidning om min kusin som rapporterade blåsippornas ankomst varje vår till mig och andra.

Det har gått snart sju år sen som jag försökte få in en minnesruta i en ortstidning. De hade slutat med sådant men ändå vann jag en stor poäng. Jag hade berättat om en duktig, försynt mentalsköterska som arbetat på Restad Sjukhus i Vänersborg. Hon gjorde aldrig något väsen av sig men betydde så mycket för så många med sitt lugn och sin vänlighet. Vi var skolkamrater en gång på 50-talet och hade samma intresse för vilda blommor och promenader utmed eller på Hunneberg. Det var Karin som gjorde mig uppmärksam på de glömda människorna med bara ett nummer vid sin gravplats.

Blåsipporna vid Hunneberg har nog blommat över nu. Till minne av dem som gjort mig så glad så många gånger. Det blir en ny och härligare vår för den som är framme i en skönare värld.

Vem var 2611146Vem var 2611?

En kampanj

Det är farligt att skriva på utan att ha läst det finstilta! Det är kusligt, så lätt det går att prata omkull människor. För jag är en av dem, som skrivit på och sen tänkt efteråt och blivit arg tillsammans med grannar. Ångerveckan har fungerat som väl var. ”Nix” skall fungera mot telefonförsäljare men fungerar inte alltid.

I vart fall har jag till slut skrivit på en lista – ett privat initiativ mot bältesläggningar inom psykiatrin. Kampanjen heter:

https://www.facebook.com/events/711679958843086/?source=1 ”NO MORE – avskaffa bältesläggning inom psykiatrin”
Där motiveras orsaker att kämpa för en bättre sjukvård inom psykiatrin även om det har skett stora förändringar till det bättre.

Igår var jag på Gyllenkroken, Göteborg för första gången i ett möte med IBIS (Intresseförening Bipolär sjukdom). Ja, det gick för fort, att jag skrev på men det står jag för. Nu är jag tydligen medlem i IBIS. Det var föredraget för icke medlemmar, som jag betalade för egentligen (för två). För övrigt har jag varit där flera gånger sen år 2011, då jag anmälde mitt intresse att vara med att ge information från psykisk ohälsa. Sen får väl förnekandet börja och förklaringarna. Jag är bara rörelsehindrad och föredraget handlade om stigmatisering. Bara det fick mig att vilja gå och att psykiatrin har en egen präst i Göteborg: Conny Brandell

Det blev en fullträff. Innan mötet började såg jag att doktor Lena fanns där från dokumentären: ”Lillhagen – hatad och saknad”
För allas skull är det mycket starkt att sjukvårdspersonal ställer upp med egna erfarenheter av psykisk sjukdom och att ha blivit slentrianmässigt bälteslagd.
Precis därför har jag skrivit på listan! Det är inte sjukvård, att spänna fast unga tjejer år 2014 på en brits med remmar runt hand och fotleder och magen! Finns det ingen inlevelseförmåga om till exempel dessa tjejer kanske först varit med om sexuella övergrepp och sen får möta övergrepp inom sjukvården?
Jag tror inte mina öron, när jag lyssnar till alla berättelser nu år 2014!
Därför har jag skrivit på en protestlista och står för det! Ångerknappen behövde jag inte använda.

Det var en fin dag igår på Gyllenkroken. Det finns en mamma (eller flera) med en psykisk sjuk son. Hon fanns i psykiatrireformen runt år 1990 och fattade det som politiker och höga tjänstemän inte fattade. Tillsammans med andra kom det till en lokal på Gyllenkroksgatan. En mycket bra början en liten fristad. En mycket bra fortsättning med namnet kvar från gatan men större och större. En fristad för många har jag sett.

Det var inte bara att tömma mentalsjukhusen på patienter utan att vara förberedd på fortsättningen. Ingen blev fri från en psykisk sjukdom så enkelt. Och jag för min del blev stigmatiserad år 1956 genom bältesbehandling helt obefogat och tvångssprutor och diagnoser.

Det hade gått att prata med mig, fast jag var dödstrött och pratade i ett kör. Det går att prata med mig nu också!
Ur journalen år 1956:
”Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.”

Rättegången

Ur boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Han hade ett förflutet som narkoman och kriminell. Det följs åt så ofta. Så hände undret i hans liv, att han fick ett möte med Jesus kanske inte lika dramatiskt som det Saul från Tarsus hade upplevt en gång.
Men ändå. Det gamla var förgånget och något nytt hade kommit. Trodde han.
Så hände det, som inte får hända. Han fick ett återfall där han blandat sprit och narkotika blivit våldsam, slagit sönder en stor fönsterruta och sen gjort motstånd mot tjänsteman det vill säga polisen.
Som ett brev på posten kom ångesten och ångern och ruelsen. Det kom ett fysiskt brev också om inställelse till rättegång.
I det tillståndet mötte han mig med sin berättelse och de förtvivlade orden.
– Jag orkar inte en rättegång till! Kan inte du gå i mitt ställe?
Ja, så blev det. Han skrev en fullmakt åt mig och när åklagaren läst upp brottsrubriceringen och brottet och ställt frågan om NN erkänner brottet, så skulle jag svara: «Ja».

Efter denna händelse fick jag en aha-upplevelse. Det var ju så det hade gått till i himlen en gång. Gud såg människornas förtvivlan. Gud såg, att vi inte orkade stå till svars för vad vi gjort av brott. Gud frågade sin ende son:
– Kan inte du gå i deras ställe och erkänna det du blir anklagad för?

Och Jesus lämnade himlens härlighet. Han blev människa som vi och var frestad precis i allting som vi. Dock utan att synda.
Sen började anklagelserna. Dom haglade över honom. Efter det piskades han blodig. Alla rop ljöd, att han var skyldig till döden på ett kors.

Jesus hade fått fullmakt av Gud att gå på den rättegång, som ingen av oss orkar gå på. Han sa «Ja» i vårt ställe och tog på sig våra brott. Han led döden i vårt ställe. I mitt ställe.
Och jag är fri.

korset4Golgata Teckning av Dagmar Holmqvist

Fängelset

Det är historia nu med Härlanda som fängelse. Långholmen är ett annat fängelse som blivit historia. Båda har blivit vandrarhem.
En gång i tiden har jag varit fängelsebesökare frivilligt utan att vara anhörig. En gång i tiden var det första besöket på ett fängelse och det var på Hinseberg. Vi som besökare hittade inte ens rätt väg att komma dit utan åkte över en pontonbro i ett vatten utanför Frövi samhälle. Den var farbar då för en bil utan mötesplats för någon annan. Den blev avstängd för biltrafik så småningom. Broförbindelsen var en upplevelse i sig.

Nu skall det handla om ett foto från Härlanda samlingssal för bio eller gudstjänst. Så det var ingen altartavla internerna fick i uppgift att måla. Vilka det var som ville måla vet jag inte men jag blev lika fascinerad vid varje besök. Hur hade de tänkt?

Nyligen fick detta mitt gamla foto av den stora tavlan komma på min tidslinje i Facebook. Skulle någon kommentera? Skulle någon tolka? Allt skall ju tolkas personligt. Eller också måste man fråga den som vet något om tillfället då tavlan målades och hur samtalet gick. Så blev det att jag samtalade med t.f.fängelsedirektören vid den tiden.

Det är ju bara de, som varit inlåsta, som vet om vilka frustrationer detta innebär. De är ju bara de, som vet vad de drömmer om. Fantasier eller verklighet med en egen idyll? Hur tar man sig från en obebodd ö utan någon båt?

Härlanda138Tavlan i f.d. Härlanda fängelse
(Klicka på bilden så blir den större och tydligare)

Där fanns vid ett tillfälle en finsk man, som målade sina tavlor som ett stort, mörkt, upprört hav i storm med en liten eka. I den fanns en man. Det var inte hela motivet utan från himlen kom en ljusstråle, som om någon upptäckt hans situation med sitt strålkastarljus. Det gick att få beställa en sådan tavla. Gissar att jag den gången tolkade på samma sätt som mannen gjorde. Här var det inte fråga om att få vara i fred – att få ha en egen plats ostörd. Det gällde bara hur räddningen skulle gå till.

Dessutom tänker jag på en stormig debatt i bibelsajten om kärlek. En kvinna målade Kärleken som Gud som ett enda stort hav där alla var en del – alltså delar av Gud både onda och goda. De kriminella hade ännu inte fattat och skulle fatta i nästa liv, om det inte gick i detta livet. Det var ett koncentrat av New Age och positiv utveckling i tid och i nästa och nästa. Alla tolkar. Ingen behöver vara rädd för döden. Den är en illusion skrev hon.

Bibelns undervisning är om fångenskap och frihet men inte hur som helst minsann. Det fattas bibelundervisning men inte kyrkohistoria och olika tolkningar. (Det är jag så innerligt trött på i bloggar och nätdebatter.)

Himlen väntar

Det är bara tre dagar kvar som chans att gå in på svt.se för att få se dokumentären:
”Lillhagen – fruktad och saknad”
Detta är en mycket viktig del av Göteborgs sjukvårdshistoria och landets för övrigt. Bernhard Öhrstedt är värd en eloge för sitt arbete och huvudpersonen läkaren Lena, som också var patient ibland, siste patienten Damir på avdelningen och överläkaren Frances som berättare.

Var kommer detta in då att himlen väntar? Jo, i dokumentären ser vi början av psykiatrisk vård på Vasa Sjukhus. Sjukhuset var en skräck i folkmun i Göteborg och kallades ”Brackan”. Skräcken för att hamna på Vasa Sjukhus har jag mött hos en gammal vän. Ingen förändring till ett bra sjukhus kunde ta bort de äldres uppfattningar och vad de hört om fattigdom och elände, som slutade med ”Brackan”.

Det var ett bra sjukhus på min tid som provelev på Göteborgs Sjuksköterskeskola år 1955. Några avdelningar inom ”Medicin” från Sahlgrenska Sjukhuset var på Vasa Sjukhus. Där mötte jag vänligheten själv på avdelningen bland personal och patienter. Det var på den tid då det var tillåtet med en orgel mellan två avdelningar, öppna dörrar på kvällen och en psalmsång. Fler än en sjuksköterska kunde spela orgel och sjunga i början av 50-talet. Det var tillåtet då.

På avdelning G mötte jag dem, som trodde på Gud både i personal och bland patienter. Men inom sjukvården är det inte tillåtet att inleda ett andligt samtal. Det lärde mig husmor på lasarettet i Vänersborg tidigare. På avdelning G fanns en patient av den första typen pingstvän. Han kunde sin bibeln och citerade en bibelvers då och då. Detta irriterade en av sköterskorna särskilt. Så blev han sämre och kunde inte gå runt med sitt positiva budskap på avdelningen. Hans sista dag kom i enskilt rum och det var min uppgift att försöka mata honom. Han tackade ”nej” så artigt och mjukt. Han var så dålig, att han hade grindar för sängen. Det blev sjuksköterskans tur att gå in med medicin. Precis den sköterska, som visat irritation på hans sätt att bjuda på en bibelvers då och då. När hon stod där framför honom med hans medicin sträckte mannen ut sin hand till sängbordet genom sänggrinden och höll sen bibeln högt upp i luften med orden:

”Nu vilar jag i Guds hand!”

Sen dog han i vittnets närvaro. Och hon berättade för oss andra. Hon berättade för de anhöriga. Jag fick höra både hennes berättelse och berättelsen, som de anhöriga kunde bekräfta. Himlen väntade och jag kan fortfarande se denne lugne, trygge man framför mig och höra hans sista ”nej tack” till lite frukost. Himlens härlighet väntade på honom.

Jag för min del vaknade mitt i natten och undrade hur jag skall få till det. Min egen historia är ju sjukvården som personal och patient och om Gud, som inte får nämnas.

10 000 kommentarer

I dagens återfall att läsa BloggarDag ser jag, att hans statistik gett just 10 000 kommentarer. Dem kan jag leva utan. Det jag fick lära mig för många år sen var, att dessa präster i Svenska Kyrkan, som håller på att ämbetet är endast för män är de som kan mest i bibeln. Och var syns detta? Jag väntar inte längre.

I min ungdom var det två distriktsföreståndare inom Svenska Missionsförbundet som ingav mig stor respekt för bibelns sammanlagda budskap. Under en månads bibelkurs undervisade den ene av dem i Gamla Testamentets budskap och den andre i Nya Testamentet. Ingen konkurrens om vem som kunde mest. I nästa års kurs för ungdomar växlade de uppgiften.

Det jag fick skarp kritik på var, att jag läste ur ett litet ficktestamente, när jag skulle prövas att lägga ut en bibeltext. Bibeln är hel och hör ihop. ”Skaffa en bibel,” var rådet och visst hade jag min konfirmationsbibel med och minnesversen av min konfirmationspräst:

”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”
Min konfirmationspräst Arthur Hesslefors var sjukhuspräst en tid på Restad Sjukhus, Vänersborg. Kanske därför som jag betonat så många gånger i mitt bloggande, att det heter ”själ” på svenska. Psyke ger så andra associationer.

Så tillbaka till ”kyrka”, som ger helt andra associationer än församling. ”Församling” står det i bibeln i våra översättningar före Bibel 2000. Bara på ett ställe har församling = kyrka ett annat ord i grekiskan. Det gäller pingstdagen för då var det en stor rörlig församling utomhus.

Enligt bibelns hela undervisning är Kristus huvudet för kroppen, som är församlingen. Det är genom honom som allt skapats som är till. Det är genom honom som vi är utvalda innan jordens grund var lagd. Det är nog dags nu att flytta allt fokus på Kristus. Genom honom är det som kroppen får liv och alla senor och ligament ger stöd åt alla dessa ben i skelettet. Det är bara att studera vad Paulus skriver om delar och funktion inom kroppen. Och hur andliga gåvor skall fungera inom Kristi kropp, som är församlingen.

10 000 kommentarer kan vi leva utan. Det är ORDET från Gud som har framgång.

Vilken kyrka skall man gå till?

En enda kommentar blev det här angående olika tolkningar

10 000 kommentarer om vad?

Sanningen

Idag är det mycket som far runt i huvudet. Tiden är sådan med massor av information, massor av associationer. En av mina vänner inom (H)järnkoll som en attitydambassadör har gett en länk på Facebook till fusk på en Försäkringskassa. Det drabbar henne och andra djupt!

Ljög om arbetslösa…

En annan har gett en länk till filmen om Lillhagens Sjukhus – ett av landets största mentalsjukhus där största byggnaden skall rivas. Mentalsjukvården finns inte kvar där. Av tusen möjligheter till patientvård återstår lätt räknade platser på Östra Sjukhuset eller på Sahlgrenska Sjukhuset, Göteborg. Som om befolkningen blivit psykiskt frisk sen början av 90-talet och det gäller hela Sverige.

Lillhagen – hatad och saknad

Är detta sant att piller kunde lösa alla sjukas behov? Var det sant att psykiskt sjuka fick vård, när alla sinnessjukhus fanns? Blev skammen mindre för den drabbade, när själen skulle kallas ”psyke” och sinnet för ”mental”? Samtidigt har jag läst en uppsats från en blivande pastor och kvinna att präster och pastorer är största riskgruppen för sjukskrivningar. Utbrändhet? Året är 58, då Svenska Kyrkan prästvigde första kvinnan. Det är 58 år sen jag fick min framtid spolierad. Är detta sanning? Är överläkares diagnoser sanning eller skulle jag leva i skräck hela mitt liv för en sjukdom, som jag inte har men blivit registrerad för evigt på Medicinalstyrelsen?

Nej, jag kom aldrig in på Missionsskolan på Lidingö 58 för att kunna läsa till pastor. Så jag kan inte bli utbränd i det yrket eller kallet.

Pastorsrollen

Då kan jag sätta punkt igen och igen för Dag Sandahls skriverier och andras. Jordens undergång började år 1958 i och med att kvinnor tilläts bli präster(!). Detta är viktigt vem som blivit offer och för vad angående mobbning.

Enligt bibeln finns det väldigt många offerdjur men bara profetior om Jesus som offer för våra synder och vår skuld inför Gud. Det finns flera texter som berättar om offer men bara en, som blev offret en gång för alla. Efter Jesu död på korset för oss alla behövs det inte att någon av oss blir ett offer – oavsett för vad.

Sanningen skall göra oss fria.

Kallelsen

”Staten det är vi” ser jag som en upprepning, när stat och kommun burit sig som allra sämst år mot samhällets svaga. Det gäller barnhemsbarnen. Det gäller boken:

”STULEN BARNDOM Vanvården på svenska barnhem” av Thomas Kanger

Det var på Facebook som någon satte in bild på det nya fina huset Vidkärrs barnhem med en ring lekande barn utanför. Texten under var: ”Mitt barndomshem under sju år”
Vem kunde tro dessa barns berättelser? ”Vidkärr” till exempel, det sa mig ingenting mer än att det var ett stort barnhem och att det hade varit svårt att vara där. Nu är jag skakad och har läst ut boken med så många ögonvittnens tragiska berättelser.

Välfärdsstaten – men inte för de svagaste i samhället ensamstående mammor med barn. Välfärdsstat men inte för de psykiskt svaga och sjuka, obekväma för samhället. Många blev inlåsta år efter år utan att någon reagerade. Många blev stämplade för livet som sinnesslöa eller idioter. Kan detta vara vårt vackra Sverige? Det får bli en mörk bloggpost i kväll för jag är upprörd fortfarande över prästen Dag Sandahls bloggar. Var finns proportionerna mellan barnens förstörda liv från barndomen och att präster blivit kränkta? Jo, allt hör ihop med allt och året 1958 fanns för många av oss andra också.

Lida för sin övertygelse

Frågan finns bland kommentarerna om Gud fanns med år 1957 men inte år 1958.
Citat:
”Om man tror att Gud var med 58, men inte 57 (och alla östliga, ortodoxa o katolska Kyrkor; överallt, alltid och för alla), har man en hel del att bevisa.”

Just där brände det till för mig, som inte klarar att vara politisk korrekt. Jag mår dåligt! Vem har fattat beslut om var vi får tala om Gud och var vi inte får göra det? Om staten och kyrkan hört ihop, så borde väl Gud finnas i staten någonstans? Har Gud flyttat över till kyrkan helt och bara där får vi tala om honom? Inom politik och sjukvård är det inte plats för andliga samtal. Kvar är Kyrkan och utomhus och i hemmen. Absolut inte i skolorna.

Vad hände år 1958 och för vem? Det verkar som både Dag Sandahl och jag har tendenser att älta och älta igen. Jag för min del har undrat vad Gud menade med sin kallelse till mig som kvinna och var det finns lite utrymme för mig. Jo, jag har hört, att jag tar stort utrymme men inte med det jag brinner för. I filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” från år 1956 och åren framåt, när hela min framtid slogs i spillror inom sjukvårdens ram får det inte vara någon berättelse om Gud och hans ord. Filmen skall vara neutral och kunna visas för studenter på väg in i sjukvård eller socialvård. Så var det idag senast och jag är inte ens stolt över resultatet av min berättelse och andras insats längre.

Vem har bestämt, att inte jag får berätta om Guds ledning och hjälp genom allt?
”Staten det är vi.” Jag är en del av samhället men får inte berätta om Guds kraft till räddning och makt att upprätta.

Året då allt blev förstört var 1958. Stackars präster!