Försoning till livs

Här kommer en fortsättning på ”Försoning till döds”. Det är möjligt, att det går att hitta bättre rubrik längre fram. Som det nu är får den stå.

Min far var försonad ända till sista andetaget och höll fast vid den bibelundervisning han fått redan som barn. Hans söndagsskollärare hette Svensson. Söndagsskolan hölls i hans föräldrahem i finrummet. Det fanns inga andra rum att välja bland. Där bar de in små bockar och plank att sitta på söndagsmorgonen för alla barnen. Barnen från andra hem väntade redan medan pappas familj åt frukost. De var så ivriga att komma in. Det fanns ingen konkurrens med annan information.

Som sagt och skrivet. Jag fattar inte skillnaden mellan objektiv och subjektiv försoningslära! Det gjorde inte min far heller. Det var aldrig aktuellt. När prövningarna kom tog de sig igenom allt med Guds hjälp. Över det tomma korset i Missionskyrkan i min barndom fanns texten: Gud är kärlek. Vid en ommålning av väggarna kom den aldrig tillbaka.

Försoning till livs har jag varit med om hela mitt långa liv. Så nu bjuder jag på färskaste fotot från Gyllenkroken, Göteborg från den 28 maj – i nästa bloggpost. Det är samma fotograf som tog upp min berättelse den 12 september 2013 på före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. Annica Engström är projekledare och visade filmen:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” vid tre tillfällen den 28 maj på Gyllenkroken.

Mor Anna

Huvudpersonen i filmen är förutom mitt berättande ”jag” min mor, som skrivit på ansökan om vård för mig. Jag var inte myndig den 5 sept år 1956. Det finns en mor också som levde i försoningen ända till sista andetaget. Det sista andetaget hördes knappast enligt min bror. Mor Anna kunde heller inte skillnaden på objektiv och subjektiv försoningslära under sin långa livstid. I hennes uppväxt fanns inget fotografi i finrummet på C.O.Rosenius. Där fanns det bara ett stort på P.Waldenström på en vägg och en förstoring av storasyster och hennes man på en annan.

Skall det vara nödvändigt att göra allt så komplicerat för mig på ålderns dag med systematisk teologi? Se tidigare länkar till problemen. Min morfar ville läsa till präst men det fick han inte. Storebror hade drunknat innan han tog studenten. Detta trauma finns mellan mångas rader i ”brefven” och morfars anteckningar. Pennalism skulle visst upphöra på det läroverk, där storebror gått. Senare.

Senare. Ja, det är mycket som vi kan skjuta upp och tänker ta itu med senare. Det är så obehagligt att tänka på det nu. Detta med mobbning till exempel. Många barn går till skolan med en klump i magen eller vägrar till slut att gå dit. Det är inte mitt problem. Mitt problem är hur jag skall kunna få ihop det allt som jag läst i de teologiskt lärdes bloggar om försoning. Som om det är väsentligt?

Skall den vara objektiv eller subjektiv? Skall jag kunna få predika någon mer gång i livet i någon Missionskyrka om försoningens hemlighet? Visst är filmen bra:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt” men det är ingenting jämfört med att få ha en relation till honom som viskade sitt ”bliv” och ville mening i mitt liv.

Inte kan väl alla Missionskyrkor försvinna på en gång? Han (Jesus) har försonat oss med Gud! Det är stort och behöver sägas även i Equmeniakyrkor. Han (Jesus) har försonat mig med mig själv och mitt trauma från år 1956.

Psykiatrisk sjukvård behöver kunskapen om försoning också tycker nog jag.