Kategori: (H)järnkoll

Zebulon

Eftersom jag har ”gått ut” som det heter, så tänker jag fortsätta att vara ute. Det var en svår vånda eftersom min historia är så gammal. De flesta vänner, som jag fått senare har ju inget vetat.
Men så dog första klasskamraten från realskolan enligt vad jag vet från Trollhättan. Nu för tiden är 70 år inte ett långt liv. Hon var klassens geni men blev bara vanlig sköterska på Restad Sjukhus/Östra Klinikerna. Då gick jag ut igen och igen men bara i Trollhättan. Det är skillnad på att gå ut i Göteborg, som är så stort. Det var harmligt.

Det var i den vevan, som jag mötte Zebulon. Han var också frimodig och gick ut. Sen blev det lite stopp och vi träffades igen på Gyllenkroken. Jag gick dit och åt matfrisk som jag är och bekväm. Sen finns det mer att gå ut med än att man har erfarenhet av psykisk ohälsa. Det hade alla, som fick gå kursen och utbilda sig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Jag gick dessutom ut med att jag har erfarenhet av Gud och Jesus och bibeln. Då kan det bli kris och bränna till riktigt ordentligt. Det passar inte inom psykiatrin!

Zebulon ingår i de tolv sönerna till Jakob i bibeln. Tolv är ett förbundstal. Så jag är trygg i mitt berättande. Jag har till och med blivit uppmuntrad att fortsätta att berätta. Carina är en annan från den kursen, som vill veta mer men inte om makten i kyrkan.

Och nu tänker jag röra runt i grytan. Jag kan bara min historia och där är det fråga om läkares makt att få ställa diagnos och sen få ha rätten att vårda för den sjukdomen och hålla mig inlåst som patient. Ja, det är en förfärligt gammal historia! Men 100 år inom sinnessjukhusvården i Sverige skall inte glömmas! Det är New Age falska evangelium att vara positiv bara och gå vidare!
”Vi måste glömma och gå vidare,” läste jag i TTELA och så planerades lekar i kulverten enligt modell av ”Fångarna på fortet” –> Fånarna på Restad.

Då fick jag ett nytt backlash!

Två psykiater har rätt att ställa en diagnos och har sen har rätten att vårda med mediciner och inlåsning. Det är helt OK, om de bara lyssnar på vad patienten berättar först.
Två teologer har rätt att ställa diagnos också med all sin kunskap bara de lyssnar på människan det gäller först. Det finns maktmissbruk och övergrepp inom olika områden i vårt samhälle. Min uppfattning är, att det inget farligt är att backa och lyssna till den det gäller inom både psykiatrin och teologin.

Själavård är ett vackert begrepp. Den skall ske inom stängda dörrar.
Psykiatri sker ofta inom stängda dörrar men skulle behöva insyn och framför allt kunskap om Guds kärlek. Psykiskt sjuka skulle behöva upprättelse! Nej, jag skall inte blanda in politik men det är politik också. De högsta roffar åt sig högre och högre löner.

”Det skall löna sig att arbeta.”

Självklart! Det skall löna sig att vara frisk! Är det så svårt att fatta, att det ingen självklarhet är att få vara frisk? Det finns utredningar på det också att de som har höga löner är mindre sjukskrivna. Kan det finnas ett samband?

Jo, jag tänker fortsätt att vara ute. Det är skön luft på hösten.

En fånig dröm

Här kommer den sista akten i mitt lidandets historia. Publiken är liten och sparsmakad. Föreställningen kostar inget. Den är gratis. Så varsågod, Zebulon och Gunilla!

Jag drömde, att vi var i den undantagsstuga, som finns på gården, där min mor var född. På golvet satt en liten puckelryggig mamma med tre små barn runt sig. Det var morgon och jag var inte klädd och kom inte åt att gå till tvättrummet. För vid ytterdörren satt Niklas Piensoho på golvet vit i ansiktet och lutade sig mot dörren. Där var så trångt, att inte lilla dörren till tvättrummet gick att komma åt. Jag var generad över att inte vara tvättad och klädd.
Jag tittade ut genom fönstret åt trädgården till. Där var ett nybyggt magasin, som inte var målat ännu. Min syster ägde allt plus husen från år 1885 och tidigare i närheten. Jag tänkte, att jag skulle kunna hjälpa henne att måla men det skulle jag inte låtsa om.

Sen vaknade jag för länge sen. Minst 10 år sen och drömmar kan man låna ut men får inte tolka. Struntprat! Min ”drömkompis” såg rätt tolkning direkt och hutade åt mig.

Igår kom akten. Det heter så. Jag trodde, att det var ett ärende men det är en akt. Sista akten i mitt lidandes historia. Sen skall jag vara med i ”Fånarna på Restad” med mina stolleprov – leken med de lärde i teologi. Det handlar om försoningen. Är den subjektiv eller objektiv?

Tänk, att detta var sant! I min akt långt ner i någon källare i en låda svår att hitta på Landsarkivet står det tydligt hur stämplad jag blev för livet som 20 åring med en sinnessjukdom! Ja, Barbro Westerholm kunde mycket som läkare och fick uppdrag i Medicinalstyrelsen. (Det var repris på ”Min sanning” igår kväll på TV med henne.) Mina brev dit skall vara diariförda från år 1956. Det tänker jag inte tala om nu som ”Min sanning”.

Det hette sinnessjukdom på den tiden. Det har inget med sinnesro att göra eller någon sinnesrobön. Det har inget med en glad eller sorgsen, trött själ att göra. Det är fråga om makt att bestämma över andra. Maktmissbruk.

Jag fortsätter att vara glad. Och ledsen ibland. Det kan väl inte vara sjukt?

P.S. Jo, om man lånat ut en dröm i en grupp, så får andra bara göra den till sin – bara låna. Sen är den min igen och bara jag har facit till mitt liv. Vill jag kan jag berätta vad som utlöste drömmen. Detta är så uppenbart, om man vet att drömmen lånar personer, som står för något och överdriver det. K visste hur gärna jag vill predika men dörren ut i frihet var blockerad av en predikant! ”Får du inte predika, Gunnel,” sa hon. Jag ville bli mamma och få barn och drömmen överdriver min ryggskada till en förkrymt, puckelryggig mamma med tre barn. Jag ville vara välklädd och redo för dagens uppgifter men kom inte åt tvättrummet. Jag ville inte vara instängd. Jag ville inte vara på undantag(sstuga)! D.S.

Öronmärkt

Denna bloggpost är endast för pastorer! Manliga pastorer. Frikyrkopastorer i synnerhet. Är ni med ni, som kan fikonspråket?
Här är ett citat från en av pastorernas bloggar, som jag följer:

”Därtill kanhända Piensoho är av den ullen att han inte eftersträvar den rakhet som du efterfrågar? Många kristna, och i ingen mindre mån pastorer och ledare är sådana. De fungerar såsom de alltid vill ha någon extra utgång möjlig, och vill inte vara tydliga. Tydlighet tycks skrämma dem.”

Ja, det som är ute på nätet är offentligt och får citeras. Jag skall dessutom berätta, att pastorer kan vara raka.
Så fick jag frågan, när jag var 29 år vacker och trevlig, varför jag inte var gift. Jag svarade som det var, att jag ville bli missionär och det fick gå före.
Följdfrågan kom omedelbart:
– Varför blev du inte det då?
– Jag kom inte in på Missionsskolan.
– Varför kom du inte in?
– Det kan jag inte svara på. Fattar inte varför.
– Har du varit sjuk?
– Ja.
– Jasså! Då är det därför.

Så enkelt med en rak kommunikation och äntligen fattade jag halvsanningarna från rektorn och näste rektor på Missionsskolan. Jag har varit på Restad! Synnerligen obekvämt att vara kvinna med denna prästgen i arvet! Inte nog med det. Jag är stolt över mitt farsarv också en alnsticka, som han i sin tur ärvt av sin far 60 cm lång. En biblisk aln är bara 50 centimeter. Bäddat för teologiska samtal bara det.

I torsdags hade jag med min fars tumstock och Heikki, som skulle öppna ”stormavdelningen” för mig, projektledaren och Martin såg, att den var modell äldre. Här kommer poängen! Jag är fri men ändå bunden! Jag är en öronmärkt slav kvar i hans tjänst. Muren är öppnad utifrån numera. Den är tre meter hög i rött tegel. Jag har mätt den två gånger med min fars tumstock!

Här är poängen. Jag var öronmärkt redan före Restad och hade med sången om Jesus in bland de allra sjukaste, som sällan eller aldrig kom därifrån utan fick vandra runt, runt, runt nära väggarna. Personalen ledsnade på alla söndagsskolesånger och frågade efter Evert Taube. (De sångerna sjungs som allsång visst i min församling på sommaren.)

Här är poängen. Egypten står för träldom. Abraham fick en profetisk uppenbarelse om sin avkommas träldomstid, när han var i dvala och ett sen…
Det som står i bibeln står kvar fortfarande oavsett en otydlig predikan i somras. Det är bara att läsa på och predika frihet för de fångna! Välsignelsen gick både till Ismaels avkomma och Isaks men frälsningen kommer bara genom ett omöjligt löfte för människan från Gud. Den unga kvinnan skall föda en son -jungfrun skall föda en son…teologer kan debattera hur mycket som helst om det omöjliga eller det möjliga för Gud.

”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Här är poängen. Jag har syndat och varit bitter och elak mot dem, som höll mig inlåst! Jag är fri från tvångströjan av diagnoser men ändå en öronmärkt slav, som går tillbaka frivilligt och kollar läget. Eftersom muren var tre meter hög hade inte personalen behövt vara så fruktansvärt rädda, när jag snodde nyckelknippan och kilade ut på rastgården. Dörrarna kunde gott varit öppna med tillgång till lite frisk luft! Jag bara skrattade åt eländet en stund den gången år 1956!

Idag finns precis samma rädsla, som personalen hade då att göra fel. Bälte är ingen lösning! Höga murar är ingen lösning! Och trösklar då in i en församlingsgemenskap – hur skall de se ut? Var skall vi sjunga och om vem?

Få se om någon pastor begriper denna bloggpost. Det skall bli intressant.

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077Byt gärna namn men mig lurar de inte…

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig möts förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

In memoriam

Tio år har gått sen Anna Lindhs tragiska död. Ingen kan mäta sorgen och saknaden för familjen, vänner eller vad konsekvenserna blev.

Det goda som hände var, att så många personer reagerade på journalisters okunskap om psykiska sjukdomar och innebörden av diagnoser angående gärningsmannen. Den positiva historien är lång, innan (H)järnkoll bildades och personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde utbildas. Allt för att gå ut i offentligheten med information om neuropsykiatriska handikapp eller psykiska sjukdomar.

Sju år har gått snart sen min klasskamrat dog plötsligt 70 år gammal. Karin Olsson var en lika stor ”doldis” som Anna Lindh var en ”kändis”. Hon var klassens geni och kunde gått hur långt som helst, tycker vi klasskamrater fortfarande, när vi pratar om henne. Jag ville ha in några minnesord i ortstidningen TTELA, men de hade slutat med minnesrutor. Och så handlade mitt ”In memoriam” mer om mig än om henne fick jag veta. Det är inte lätt, att samarbeta med en viljestark, envis typ! Nu är det dags igen och igen, för jag anser att psykiskt sjuka, som redan dött som patienter har rätt till en upprättelse! Och det är svårt att vilja ha fram en poäng, ett budskap utan att själv bli budskapets stora JAG.

”In memoriam

Begravningsgudstjänsten i Gärdhems kyrka är över och minnesstunderna över Karin Olssons liv kommer att fortsätta. Vi blev skolkamrater i realskolan i Trollhättan med examen år 1953. Under dom åren väntade vi ibland tillsammans på att få komma ifrån Trollhättan till Gärdhem respektive Norra Björke. Jag pratade och Karin lyssnade. Jag valde samtalsämne och Karin sade emot. Samtalen gällde tro på bibeln och även Gamla Testamentet.

Karin var nog den duktigaste eleven i klassen men hade ingen tanke på att fortsätta att studera. Det förvånade mig, att hon bara ville börja en mentalsköterskekurs på Restad. Mina planer var mycket högtflygande.

Nästa gång vi träffades hade jag kraschlandat på stormavdelningen på Restad, blivit lagd i bälte och skulle lära mig att sova bland de allra mest sjuka 16 patienterna, som fanns i en dubbelsal med lampan tänd nära min säng! Om de ändå hade hört på mig och ringt efter Karin Olsson, som var elev där! Om Karin kommit, så skulle hon kunna intyga, att jag inte var farlig!

Det tog tjugoen hemska dygn, innan Karin kom via information hemifrån Hansgården. Så småningom lärde jag mig av en nattsköterska, hur jag skulle kunna få lite frisk luft. Det var genom ”ledsagad permission” det vill säga, att jag kunde få gå med en sköterska vissa ärenden utanför de låsta dörrarna. Ja, om det fungerade kunde väl ändå Karin Olsson blivande mentalsköterska få det förtroendet?

En dag lämnade vi stormavdelningen och gick på promenad bakom alla sjukhusbyggnader. Där låg kyrkogården för de döda patienterna med bara nummer på träkorsen. Det ena likt det andra i långa rader. En gång var de personligheter som efter Restad inte ens fick ha sitt namn kvar synligt på korset vid graven. Så mycket skam var det förknippat med sinnessjukhusen!

Karin var guide den gången, som vi var 20 år. 50 år senare på den sista vandringen tillsammans var hon guide vid Gärdhems kyrkoruin och senare på Gärdhems kyrkogård.

Det är en lång vandring mellan födelsen och döden. Vägen valde Karin Olsson. Hon fanns alltid till för sin familj, syskon och svägerskor. Men också för oss andra. Hon fanns där, när jag behövde henne som bäst. Hon fanns där många år senare när nästa kris kom i en oundviklig sjukpensionering och alla sår revs upp igen. Karin lyssnade och lyssnade. Och jag kunde fråga henne, om det var rätt av mig, att berätta hur kränkande behandlingen varit på Restad och hur mycket den förstört inom mig. Det var inte samma värld att leva i som sjuksköterskeelev på Sahlgrenska Sjukhuset som att bli patient på en stormavdelning på Restad.

Karin Olsson utbildade sig ”bara” till mentalsköterska. Jag fick Karin som vän och bollplank dessutom när det gällde bibeltexter, som jag fick predika över i Velanda Missionsförsamling under en period.
Men tänk om jag kunde få göra mig till tolk för alla dessa, som mött hennes lugna, glada, försynta och positiva sätt inom den psykiatriska sjukvården på Restad Sjukhus!
Karin Olsson – i tacksamt minne bevarar vi Dig!

Gunnel Bergstrand
Den 25 oktober 2006 ”
Slut citat.

Sen jag skrev denna har mycket hänt. Detta var inte min första ”backlash” och inte den sista. Nästa gång hände det, när sjukvårdspersonal kom mot mig från alla håll och dörrar och jag blev ställd, översvämmad av alla gamla minnen gång på gång. Äntligen fick jag en ny höftled i vart fall och slapp mycket av värken. Då dec 2007 blev jag tvungen att ta itu med min sjukjournal från 1956!

När ord står mot ord kan det vara bra att ta reda på sanningen.

I morgon om Gud vill och vi får leva är det dags att möta personalen på Restad Gård. De har inget att dölja och inte jag.

Klartext

Ja, så är det. Jag kan prata om flera saker på en gång och tänker långa stycken emellan. Då blir det svårbegripligt för den som eventuellt orkar och vill lyssna.
Trettioåriga kriget är visst en musikgrupp också förutom min trettioåriga interna strid mot teologin i Livets Ord, Uppsala. Tyvärr strider jag externt också. Mina närmaste vänner vet om min besvikelse och periodvis bitterhet.

Så är det då viljan att förstå. En ledare i Attention sa till mig, att jag behöver inte förstå allt. Det var ju skönt. Men några bokstavskombinationer och vad engelskan betyder hade inte varit fel. Motsvarigheten att förstå ADHD kan ju för andra vara att förstå vad SMF och BV och liknande står för. IRL måste jag lära mig bums för en präst undrade om jag var likadan i verkligheten som på nätet. Det var i början av 2000-talet med nyhetens behag av B2000.

Det var ingen klartext! Klartexten är att mitt intresse utöver andra är bibelns budskap. Då räcker det inte med svenska. Då räcker det inte med en utbildad exeget som förklarar. För exegeterna blir osams på nätet, om jag inte träffar dem IRL och ser vänligheten dem emellan. Det har jag inte gjort tyvärr och fortsätter att undra över Försoningens mellanrum och Försoningens hemlighet. Jag ramlar ofta mellan stolarna men båda författarna ovan tillhör och tillhörde – ja, just det SMF. Nu är det över. Förut var många på G. Nu skall alla vara på E. Varför inte som det stod på barndomens offerbössa då: ”I haven fått för intet så GE då för intet”. Kvar är att jag hamnade hos en exeget på Livets Ord och insåg, att där är inte försoningen en hemlighet. Försoningen är heller inte uppenbar. Försoningen är ett mellanrum. Eller är den frånvarande? Och hur är det med mellanrummet? Hur långt är det mellan altaret och den manliga prästen?

Ett av mina andra intressen har varit att rädda Eric Stands fina foton till eftervärlden. Med tålamod och hans tillåtelse. Här är receptet:
Ilford FP4, blåfilter, överexponering och 1 minuts underframkallning.

Stina o Sven022Moster Stina och fotografens lillebror

”Samma jävla ångest”

Som sagt. På min dator hemma går det inte att skriva (H)järnkoll utan att det blir en ful gubbe nästan bums. Så jag testade igår här via wordpress och skrev parentes stort H parentes. Ingen ful gubbe blev synlig och jag kunde behålla rubriken.

Nu testar jag med ett fult ord, som jag inte använder i vanligt prat eller tal. (Kvinnor pratar och män talar. Det är en biblisk sanning.) Jag har varit på kurs i två dagar med mest prat det vill säga mest kvinnor. En av dem var författaren till boken:

Samma jävla ångest
Vi fick veta, att den bara kommit ut i 200 ex och såldes slut direkt förra året. Sen blev det en nätbok. Den köpte jag via Adlibris efter förra kursen hur enkelt som helst och sträckläste.
Författaren till denna självupplevda bok är Madelein Larsson Wollnik.
En eller flera pusselbitar föll på plats för min del. Lite sent i livet men inte för sent.

Så generösa människor det finns och djärva! En av deltagarna hade bara två ex kvar av boken:

Den verkliga
overkligheten
Det är hans egen berättelse av två olika psykoser på Lillhagens Sjukhus med flera års mellanrum. Och jag fick den berättelsen!
Vi bytte böcker som barn bytte filmstjärnor eller fotbollspelare en gång. Han fick mitt manus:
Pat. är frisk och pigg för övrigt

Mitt manus har gått ut i över 50 ex till handplockade läsare i syfte att få kreativ kritik och synpunkter. Det är så enligt kursledarna, att man får inte vara offer och inte heller skuldlägga sina åhörare genom en föreläsning i ämnet:
Psykisk ohälsa
Mitt manus är skrivet på lösa blad, som jag kunnat bläddra bland hur mycket som helst och ändra ordningen. Ord står mot ord och bara jag har facit till mitt liv. Inte ens de, som var i närheten av mig år 1956 vet vad jag måste gå igenom inom den sjukvård, som var allmän men lite ökänd då.

Regeringen har beviljat vissa millioner kronor till en attitydförändring gentemot psykiskt sjuka eller personer med neuropsykiatrika diagnoser. Min pratsjuka platsar inte någonstans. Den är likafullt inskriven i anamnesen (sjukdomshistoria) den 5 sept. 1956 av en överläkare.

– Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.

Länk till arbetet att förändra attityder till psykiskt handikappade är:

http://www.nsphig.se