Bibelns texter är mycket. Det är judarnas historia. Rebecka är Israels moder har Stefan Herczfelt poängterat för mig på min fråga om en judisk tolkning av 1 Mos kap 24 -27. Det blev fyra A4-ark, som svar och som jag bearbetar. Nu lyfter jag fram kommentaren så länge från Stefan H:
”Har vi inte ett ganska gemensamt problem när vi läser skriften? Vi läser in det vi själva vill. Sedan varierar det hur den enskildes vilja och tankar ser ut, liksom vilka metoder och grepp som vi använder.
Ändå är det Guds ord. Han vill säga oss något. Men ordet kan inte begränsas till enbart bokstäverna i boken, hur mycket möda vi än lägger på att räkna ut vad som egentligen står där, eller hur texten sett ut vid ett tidigare tillfälle, eller … Ordet är levande. Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Ordet är kvar mitt ibland oss. Ordet är liv, och livet är människornas ljus. Ordet är Kristus själv, och han är kvar mitt ibland oss, i kyrkan som är hans kropp. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
Att tolka ordet på egen hand, dvs. utanför kyrkan och hennes tradition och läroämbete, leder därför ofta snett. Det innebär inte att vi skall sluta att läsa själva. Däremot är det en god idé att också lyssna till vad kyrkan, Kristi kropp, säger. När Jesus gav uppdraget till sina lärjungar finns ingenting som tyder på att han tänkt sig att det skulle vara några decennier, varefter folk skulle få söka ibland den nedtecknade kvarlåtenskapen för att räkna ut vad som är sant och rätt. Tvärtom sade han att ”såsom Fadern sänder mig, så sänder jag er”, och de var snabba med att ge det vidare genom att göra först Mattias, och senare även Paulus & Barnabas till apostlar, att tillsätta presbyter i församlingarna, och så småningom också biskopar. Det finns inget som säger att uppdraget tog slut. I stället är det nu, liksom i biblisk tid, så att Kristus är närvarande i som församling, och förkunnar evangeliet främst genom dem som han kallat och smort därtill – även om det numera är ganska många led… Såsom Fadern sänt mig sänder jag er.
Detta var en katolsk reflektion över temat att människor tar Guds ord och gör något eget utav det.”
Tidigare lyfte jag fram en kommentar från Pär Stenberg angående ”som” i bibeltexterna. Rebecka är inte som Israels moder. Hon är det. Israels folk liknades vid en brud, som följde sin brudgum Se Jeremia kap. 2. Det samtalet har Annika och jag haft per mail.
Vem är hon i bibelns texter? Är hon som en ung, ren kvinna eller är hon, som en sköka som sökt sig till andra män? I bibelns bildspråk är Herren Israels Gud och folket som följer honom troget som bruden. I Hosea beskrivs sveket tydligt från budet att inte ha andra gudar.
Ur en not i NT 81 citerar jag angående Joh kap 4:18
Bibelforskare menar på att Jesus hänvisade på dessa avgudar i sitt samtal med den samariska kvinnan.
”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man.”
Gunnels plats i rymden 
Jag är inte riktigt klar över vad du menar, men jag har ändå några reflektioner:
I inledningen till Jeremia 2 talar Gud om folket som en ung brud. Det syftar på förbundet i Sinai. Läser man inledningen finner man svaret (2 mos 20:2-3) ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” Det är ett äktenskapsfördrag. Israel är de utvalda.
Katoliker brukar ofta peka på att bibelord upprepas på ett bättre eller högre sätt senare i GT, och fullkomnas i NT. Här vill jag peka på Jesaja 62:5 Som när en ung man äktar en flicka, så skall han som bygger upp dig ta dig till äkta, och som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig. och Efesierbrevets kapitel 5:25-33 Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den så som Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en av er älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man.
Inte bara Israel, utan också kyrkan är Kristi brud. Jag kunde ta flera andra exempel ifrån GT, apokryferna och NT, men jag tror att det viktiga är att fråga sig vad det innebär att vara delaktig i att vara Kristi brud, och vad föreningen med honom kan innebära. Att förenas med honom står inte i motsättning till att förenas i honom, vilket aposteln också påpekar. Det är också något som talar om äktenskapets hemlighet.
Jag ser ingenting om att Jesus skulle tala med den samariska kvinnan om avgudar. Däremot tror en del människor att samarierna hade några sådana efter att de delvis assimilerats med assyrierna vid nordrikets undergång på 700-talet. Men det kan onekligen vara mer än en tillfällighet att hon haft just 5 olika män…
Man kan också titta på var i evangeliet Johannes placerat historien. Efter inledningen, som slutar med att han gör sitt första under, låter han sig döpas, och stannar kvar där en tid. Men han anar oråd när han ser att fariséer kommer dit från Jerusalem. Vi får höra Johannes döparens sist predikan, och sedan får vi veta att Jesus gör det närmast otänkbara:
1) han går igenom Samarien, vilket de flesta skulle undvika
2) han talar med en främmande kvinna – en hora?
3) han ville dricka ur hennes kärl, vilket skulle innebära att han blev oren
Men vi får också veta att människorna i staden tog emot honom. Vidare får vi följa stegringen i tron i kap 4 vers 39-42: Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
Vad säger det oss, och vad vill evangelisten säga? Jag tror att det innebär att de som anser sig vara troende är alltför misstänksamma, och håller så hårt på sina lärovarianter att de är oförmögna att verkligen se och möta Jesus, medan de människor som man minst skulle förvänta sig tar emot honom. Nästa historia, om ämbetsmannens sjuke son bekräftar det. Antingen var mannen romare, och hedning, eller i ockupationsmaktens tjänst, och därför oren och utesluten ur församlingen. Historien därefter har ett liknande budskap: Jesus botar på en sabbat vilket får de ”rätt troende” att se rött.
Hela kapitel 4 och 5 verkar ha det temat. Tyvärr ser jag att samma saker händer bland oss i dag. Vi har så lätt att se vilka fel de andra har – inte minst i trosfrågor – att vi inte ser Gud i dem, och än mindre Guds verkan i och genom dem.
Tack, Stefan H, för din kommentar. Jag citerar bara några ord ur den:
”Jag ser ingenting om att Jesus skulle tala med den samariska kvinnan om avgudar.”
Nej, det står inget i den texten om det men brunnen låg mellan bergen Gerissim och Ebal. Kvinnan kunde sin historia om Herrens välsignelse och tillbedjan. Det är underförstått i texten, att Israel som helt folk skulle lyssna på Herrens bud/undervisning. (Som du vet från 5 Mos 11:29.) I annat fall kom konsekvenserna av förbannelse. Dom skulle inte gifta sig med andra folks kvinnor och ingå förbund med avgudadyrkare. 2 Kungaboken kap 17:24 ff .
Därför är äktenskapet/förbundet så viktigt som metafor också i jämförelse med samboförhållanden där två gör upp själva.
Allt gott
önskar
Gunnel