Skrivet av: Gunnel | 25 augusti, 2017

Med ryggen åt det förflutna

Det finns delade meningar om vad som är lämpligt att berätta. Egentligen är det försent att ändra på berättandet. Statistiska Centralbyrån har funnits så länge. För att inte tala om sjukjournaler. I forskningssyfte begärde jag en kopia av min första egna journal från Vänersborgs lasarett år 1940. Jag ville se med egna ögon hur kirurgisk sjukvård beskrev en svår skada under nio vårddygn jämfört med en sömnrubbning år 1956 med psykiatrisk vård tre månader. Sexton års skillnad i tid.

Det står i princip ingenting i den första journalen mer än att det gällde vänster fot och latinska namn på var trädgårdsgrepen trängt igenom min fot. Mitt enda minne är smärtan vid knäleden, när det skulle klippa upp gipset. Sen fanns bara muntlig information, att barn inte fick besök, därför att de skrek så när mamma gick därifrån. Och ett vykort sparat från dem hemifrån. Jo, de löste problemet själva med att storebror kunde hälsa på en vuxen från byn, som låg på den avdelningen. Dessutom tänkte min far ut att be en möbelhandlare att gå på besök med en docka. Han var ju en känd man i staden och inte anhörig. När han gick sin väg skrek ju inte jag, som aldrig sett mannen. Så tänkte de hemma. Jag var fyra år men inte fem.

Är det lämpligt med dokumentation? Är det lämpligt att forska för att kunna sticka hål på fördomar? Är det finare med artros i båda knälederna, så att jag inte kan gå varken upp eller ner för några trappsteg utan räcke än problem att inte kunna sova, när det blir fullmåne? Jo, jag vet vad värk smakar men blir trodd, om jag säger det.

Därför är det ett viljebeslut från min sida att stå på deras sida, som sällan blir trodda men ändå har värk – värk i själen.

smal Restad kopiera

Det gäller att hitta en bra titel för den som vill skriva en bok och få den såld. Det finns en boktitel, som jag inte fattat så där direkt. Den är: ”Med framtiden i ryggen” av Mikael Tellbe. Min boktitel blev min ironi: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Så brukar det stå i sjukjournaler. Teologen berättar i sin bok om Saul från Tarsus, som en gång förföljde de kristna på en grymt sätt men fick möta Jesus, som han förföljde. Det var genom en uppenbarelse på Damaskusvägen så ljusstark, att Paulus blev blind några dygn. (Detta gissar jag, att teologen berättar utan att jag läst boken ännu.) Det gäller titeln nu som är så bra! Paulus kunde aldrig glömma sitt förflutna hur han förföljt de kristna och till och med sett på när Stefanus stenades till döds för sin tro. Paulus måste lämna plågsamma minnen bakom ryggen! Framtiden väntade honom. Livet med en Jesus, som är uppstånden från de döda. Precis som alla skrifter berättat och inte minst alla ögonvittnen! Det berättade Paulus om med risk för både tortyr och en hotande död för tidigt.

Där är jag med min boktitel frisk och pigg för övrigt med ryggen åt gamla sjukhusbyggnader. Det finns en framtid bortanför kyrkogården. Det är rätt att berätta, om vad jag vet om himlen som väntar! Nu är jag inne på ett mycket känsligt område. Det är inte tillåtet som personal inom sjukvården att inleda ett andligt samtal. Det kan bli ett ”fasa rabalder”. Det är däremot tillåtet att föra in olika Österländska religioners tankesystem från buddismen. Nu är jag gammal och överårig – säger som det är.

Detta är en enkel brasklapp bara. Säg det inte för någon! Men den 2 september är det planerat, att jag skall få komma till före detta Restad Sjukhus och visa en dokumentär från år 1956 – det vill säga min egen upplevelse av vården då. Personalen har sin egen berättelse och sina egna minnen. De som lever ännu. Anhöriga kommer ihåg annat…

”Vem var 2611” är min fråga fortfarande. Numret står på ett av alla korsen på kyrkogården bakom den före detta stormavdelningen. Det står ett ”k” också så jag förstår, att det varit en kvinna.

Är det jag som skall skämmas?


Responses

  1. Hej Gunnel!
    Jag råkade hitta din blogg för någon vecka sedan. Jag hann inte läsa så mycket som jag ville då, småbarnsmamma som jag är och alltid för trött när jag har en ledig stund över (förutom när jag druckit kaffe och inte kan somna, som ikväll). Det jag hann läsa förra veckan väckte mersmak – underfundiga och ärliga texter från en kvinna som levt längre än jag och verkat ha utvecklat och behållit både kreativitet och tron!!! En sådan person vill jag veta mer om – så nu är jag tillbaka för att läsa mer. Tack för det jag hittills fått läsa!

    • Hej Karin!
      Tack för respons på hela bloggen! Det blev en stor uppmuntran för mig nu när jag är i åldern att ”det gick ifrån mig”. Jag skriver spontant utan att ha kopior. Därför är jag glad över när någon ser helheten.
      För den finns.
      Allt gott!
      Hälsningar
      Gunnel

  2. Uttrycket ”det gick ifrån mig” får du gärna förklara. Menar du texterna som rinner fram? Jag tolkar det så.
    Jag gillar verkligen ditt spontana men ändå medvetna skrivarstil och substanserna i texterna. – Så mycket mer intressant än alla bull- mat och husbloggar man ramlar över ; )

    • Om ingen frågar blir det trögt att berätta. Bra frågor kan ge bra samtal. Tyvärr är jag tjatig och rädd för att upprepa mig för mycket. Uttrycket ”det har gått ifrån mig” är väl gamlas försvar av sin glömska. Nu är jag där själv…
      Välkommen till min blogg, Karin!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: