Rösta på Modo

"Rösta på Modo"

 

Å detta Facebook, som jag inte begripit mig på!  Vad är poängen? Nu börjar jag att ana kanske. Om jag röstar på Modo, så röstar jag inte på motståndarna. Är Modo i slutspel?

 

Nej, jag vill inte bli osams med kyrkoherden, som röstar på ett annat norrlandslag. I Edsbyn skall man rösta på ett bandylag. Det har den kvinnliga pastorn skrivit mer än en gång på Skutan. Och inte på motståndarlaget vilket det nu kan vara.

Och jag får inte rösta på kvinnliga pastorer eller präster för då får jag ett annat motståndarlag. Nu var det sagt. Neutral kan man inte vara i slutspel.

Antingen röstar jag på Modo eller motståndarna. Vart tog Frölunda vägen? Är det någon som vet? Skulle inte Frölunda kunna ge mig lite feedback?

 

När min storebror var barn och ung var allt som var roligt synd enligt hans memoarer. Han och jag har fyra syskon som åldersskillnad mellan oss och stor uppfostringsskillnad från föräldrarna och omgivningen. Jag slapp visst denna stränga fostran. Det var visst för svårt att fostra mig enligt systern före mig i ordning. Så synden hade avtagit och jag sparkade boll med killarna utanför hemmet på stora grusplanen. Jag kunde ju inte hjälpa, att de samlades där och jag inte hade någon annan att umgås med. Det gällde att tillhöra ett känt fotbollslag. MFF var visst viktigast att tillhöra enligt ledaren. Vi som sparkade lite sämre fick heta något annat. Ja, vi sparkade boll på den tiden. Pojkarna svor som borstbindare. Där kom synden in. Inte i fotbollen på min tid utan just i svordomarna. Dom kunde inte min mamma undgå att höra och hon fick inte fostra andra tanters barn. Det var en oskriven lag, att inte anmärka på någon annan mammas son.

 

Så jag fick inte vara med längre. Jag kunde bli påverkad. Det förnekade jag. En gång i ett felaktigt sammanhang slapp det ur mig ett j…..r, ni vet. Alltså var jag påverkad och hon som satt bredvid i gräset var kyrklig. Vi brukade spela badminton på gräsplanen eller grusplanen mellan våra hus.

Det var riktiga vintrar på den tiden och en av mina bröder hade gett mig handboll i julklapp ett år och en bandyklubba ett annat. Så han påperkade tydligen mitt intresse åt fel håll också. Det var ju pojkarna, som svor på sommaren, som spelade bandy på vintern!

 

Det är inte lätt att vara opåverkad och inte få vara med någon annan. Vi spelade eller lekte bandy på en liten damm. En evangelist var ute och promenerade vid ett tillfälle. Han bodde i mitt föräldrahem och hade möten på kvällarna i Missionskyrkan. Hur skulle detta gå? Han närmade sig mer och mer och var klar med backen på vägen. Jag skämdes, så jag visste inte var jag skulle ta vägen – ensam flicka spelade bandy med pojkarna. Gissar att de inte svor i hans närhet även om de inte satte sin fot i Missionskyrkan.

 

Han var framme vid dammen.  Han bad att få låna min bandyklubba och så fick han lite roligt! Plötsligt var jag i gott sällskap.

 

Jojo. Webmaster i Ö-vik kommer ihåg gumman och skickade en förfrågan igår. Han undrade, om jag inte kan tänka mig att rösta på hans lag, som är Modo. Jag vill inte bli osams med kyrkoherden i Härjedalen, som röstar på ett annat lag.

 

Jag vill inte bli osams med mig själv heller utan röstar på mig och kvinnliga pastorn från Edsbyn och andra kvinnliga förkunnare. Förresten är hon inte bara intresserad av bandy utan är också redaktör för tidningen Budbäraren. Det går tydligen att vara kvinna och budbärare samtidigt. Vi spelar i samma division.