Fem är min dag. Jag var 4 men inte fem år, när jag fick första posten hemifrån. Jag var skild från min stora familj under 10 dygn och de fick inte hälsa på mig. Barn skrek visst om deras mamma gick. Så det gällde att spara beviset på att de gjort sitt och skickat post år 1940 till mig.
För doktorn förklarade jag, att jag ville hjälpa min pappa att gräva. Om detta finns det utförlig beskrivning om blodets funktion i min blogg.
Fem är min siffra i personnumret. Finns femman fick jag veta i slutet av femtiotalet, att sjukjournalen sparades i all evighet med någon femma i. Tio står för fullhet i bibelns siffervärde. Då blir fem hälften har jag räknat ut. Hundra står för fullhetens fullhet. Då blir 50 hälften, som en biblisk aln på ett ungefär eller c:a förkortat. (En aln mäts från armbågen ner till klykan mellan tumme och pekfinger. Precis som man vevar upp garn eller linor.)
”En aln som den nu är”, står det i min bibel.
På den varpa pappa David gjort på möbelfabriken att ha på loftet hemma var en aln 60 cm.
När jag var 4 men inte 5 år ville jag vara med honom i trädgården och gräva men körde trädgårdsgrepen rakt genom den bara foten. Det blev 10 dygn utan min stora familj. Där börjar livets P.T.S. (posttraumatisk stress) anar jag.
När jag kom hem fick jag sitta i hans knä och han sjöng för mig:
”I en djup oändlig skog svart av moln där åskan skog gick ett litet barn en gång Dagen lång. Ja, den dagen var så lång…” Tryggheten var tillbaka. På långa predikningar i Missionskyrkan kunde jag få sitta i hans knä och sova middag. Jag hörde ändå! (Enligt uppgift till en lite äldre syster som retades eller var lite avundsjuk.)
Gunnels plats i rymden 