Kristen tro – Sida 12 – Gunnels plats i rymden

Trappan som inte finns längre

”En trappa leder någonstans.” Det var så hon blev lyrisk med tanke på det vackra Göteborg och alla trappor mellan de vackra stenhusen. Det räcker att få njuta av en spårvagnsresa i centrala stan. Det var gott om sten och duktiga arkitekter. Det gick en tydlig gräns mellan de rikas hus att bo i och de fattigas. Trätrapporna i bergen ruttnade ner så klart. Husen är rivna men jag minns en av skarvarna. En natt för många år sen i en svår livskris hade jag en dröm just i det området mellan fattiga och rika vid före detta Vasa Sjukhus mellan Landala och Vasastan.

Där fortsätter jag bloggandet om en stege, som når ända upp i himlen eller en trappa enligt översättningen i Bibel 2000. Alla mina bloggar hör ihop och en heter: ”Drömmen som gick i uppfyllelse” Den skrevs 7 april 2011

Det finns vuxna personer, som förstör möjligheten för barn att få tro på himlen och förbindelsen dit. Det har jag också berättat om men ganska nyss i ”Tvåbenta böcker Del 2.” En trappa leder någonstans. Mina leder uppåt som jag ser det och med facit i hand. I min ålder med svaga leder lite överallt är det lättare att sega sig uppåt än att gå nedåt. Kan det vara så att det är där orgeln kommer in? Drömmen om att få sjunga församlingssång till orgelspel igen…Vi gamla är inte tjatiga. Vi är gaggiga.

I frikyrkohem i början av 1900-talet var det nästan självklart med en orgel och Hultmanssånger. Det var nästan självklart att barnen eller i vart fall någon skulle lära sig att spela orgel. I min mors hem blev det både äldsta och yngsta dottern, som spelade hemma och i Missionshuset till sångerna. I mitt hem av alla sex syskonen blev det den yngsta. Både folkskolläraren som skulle vara kantor också och folkskollärarinnan gav lektioner.

Den sång som var lättast att lära sig spela var ”På vägen uppåt strävar jag och hinner högre dag för dag…” Det var inte fråga om annat än att kämpa på. ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud I himmelens sköna palats. I dräkt o så vit med en blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.”

Den vackra trappa till Högsbohöjd i Göteborg från Högsbo är borttagen. Den behövs inte längre för min del heller. Jag måste flytta därifrån i samband med totalrenoveringen av husen. Trappan är borttagen men vägen finns kvar.

Det är en konst att kunna prata om tre saker samtidigt. Just nu gäller det förbindelsen till himlen från jorden, en orgel och sången om inbjudan till Lammets bröllop.

Följ blodspåren

Nu blommar trappan!

Det kom ett litet skratt från min kusin Ruth, när hon levde en gång. Vi hade olika syn på trappan upp från trädgården till boningshuset. Hon visste hur mycket arbete det var att hålla den ren från mossa. Jag såg bara det vackra, att det fanns små vita blommor lite överallt mellan stegen och njöt: ”Nu blommar trappan!” Hon visste och tänkte på att det var dags igen med allt arbetet. Nu blommar trappan och jag njuter. Jag behöver inte bry mig längre om allt arbete som andra har haft före mig.

En gång blev det ett stort rabalder. Skulle det få stå ”stege” som förut eller skulle det få stå ”trappa” i den nya bibelöversättningen angående Jakobs dröm vid Betel? Han såg ju en stege, som ledde ända från jorden upp till himlen! Guds änglar gick upp och ner för den. Det kom en provöversättning år 1991 över tre bibelböcker. I den finns en not till 1 Moseboken 28:12

”trappa Det hebreiska ordet, som bara förekommer på ett enda ställe i GT, betyder sannolikt ”ramp” eller ”trappa”. Bakgrunden till dess användning här kan tänkas vara tempeltornen i Babylon (zikkuraterna). De hade en trappa som ledde upp till ett litet tempel högst uppe på tornet och symboliserade enligt babylonisk uppfattning förbindelsen mellan himmel och jord; se not till 11:4 och jfr nedan v.17.” Slut på noten

I Johannes evangelium kapitel 1:51 säger Jesus själv till Natanael och de andra: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och ner över Människosonen.”

En gång hade jag besök från Skåne och Malmö och bjöd på en biltur i centrala Göteborg. Det var hennes hemstad men inte min och jag lyssnade på hennes berättelser. Så kom det: ”Jag tycker om Malmö också med det är så platt i Skåne. Här är så vackra trappor mellan stenhusen. En trappa leder någonstans.”

Och nu blommar trappan på Fårdala. Den leder upp till mina kusiners föräldrahem, när de levde. Jag slapp allt arbete med att hålla den i ordning och fri från mossa. Vi kan ha olika uppfattningar. Nu får det vara olika tolkningar till och med från grundtexten, om det skall heta ”stege” eller ”trappa” i Jakobs dröm vid Betel. Drömmen gick i uppfyllelse och förbindelsen finns kvar ända från jorden till himlen.

”Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje.” Psaltaren 30:12 enligt 1917 års översättning

”Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Bibel 2000

En trappa leder någonstans – till fadershuset.

Så illa är det

Så illa är det. Det är bara det lilla ordet ”nog”, som jag uteslutet och satt en egen rubrik. Annars är det pensionerade prästen Dag Sandahls föregående rubrik på sin bloggpost.

Det övergår mitt förstånd hur högst märkvärdigt det är att vara man och ha fått ett ämbete i Svenska Kyrkan – ett gudomligt ämbete, som måste försvaras livet ut. Det kanske går att fatta det här med pensionsålder. Det finns det, som är värre att fatta, som jag ser det. Tolkningen är svår men låt då några unga läsa texten från bibeln. Ge dem fem tysta minuter att tänka själva. De har ju framtiden för sig nästan klara eller klara med sin utbildning… Så gjorde jag lät några unga läsa en svårbegriplig text och tänka själva på innebörden. En gång var jag tre gånger så gammal, som de jag mötte på nätet för bibeltolkning. Text skall förklara text. Liknelser skall inte övertolkas eller misstolkas. För min del är hela bibeln en kontext eftersom summan av Guds ord är sanning och alla hans rättfärdighets rätter vara evinnerligen. (Psaltaren 119:160) Unga personer tänker inte som gamla. Gamla kan glömma bort hur det var att vara ung.

Här är liknelsen från Lukas kapitel 16… ”Han (Jesus) sade också till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. 2 Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ 3 Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4 Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ 5 Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. 6 ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ 7 Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ 8 Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. 9 Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. 10 Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. 11 Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? 12 Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? 13 Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (Ur Svenska Folkbibelns översättning)

Efter de ungas läsning och tystnad berättade jag hur texten drabbat mig och hjälpt mig till en bättre inställning. Jag är uppsagd. Det allra mesta av mitt liv ligger bakom. Ingen har kunnat leva livet åt mig eller förvalta det, som varit anförtrott åt mig. (Där har Paulus en tydlig poäng angående ett tävlingslopp. Det är bara en som vinner. Tävla som denne! 1 Kor 9:24- ) En tuff bibeltolkning och sanning är, att jag inte har förvaltat allt som anförtrotts mig på rätt sätt! Kvar finns bara möjligheten att gå ut och skriva ner andras skulder! Kan det vara så enkelt, att jag äntligen fattar försoningens innebörd?

”Mitt skuldbrev han plånat ut, han plånat ut. På mina synder han gjorde slut den bördan slipper jag bära.” Ur Psalmer och Sånger nummer 606 och 567:3 i Segertoner Rättfärdiggjord av tro till tro.

Så illa är det nog …Dag Sandahl

Storebror

Tanken går till min storebror Arne, som var född år 1922 och hade ett stort försprång i ålder och livserfarenhet. En gång sa jag åt honom:

”Nu skryter du allt!” Hans svar kom omgående:

”De´ gör jag visst inte! Jag får så mycket kritik, att jag måste muntra upp mig själv!”

Han var politiker en gång i sin tid. Och nu försöker jag att hitta något att muntra upp mig själv med efter alla återfall, att läsa Mikael Karlendals blogg och alla kommentarerna. Så det gäller att vara född i rätt tid och rätt samfund. Det var ju faktiskt storebror också men han kunde inte bli präst. Han tänkte väl inte ens åt det hållet, för han kunde bli rörd till tårar precis som min far. Ja, det är faktiskt ärftligt och var efter vår farmor. Den egenheten slapp jag men inte det andra släktdraget. Om nu det kan vara ärftligt och det vet vi. Det finns prästsläkter i Svenska Kyrkan. Det finns pastorer i flera generationer inom frikyrkan. Så nog har jag forskat i skrifterna…

Egentligen valde jag brevformen ett tag för att få berätta i stället för att förkunna. Jag valde ett barnbarn till en frikyrkopastor som mottagare av mina brev. Men det gick trögt och blev inga fler brev. Det var i vart fall Eric Nilsson, Näsåker som gav mig och andra bibelversen:

”Ty alla Guds löften har i honom (Jesus) fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss.” 2 Kor. 1:20 (Svenska Folkbibeln)

Där finns en not till ordet löften, att det gäller Guds löften. ”I evangelium blir alla Guds löften uppfyllda. Paulus däremot ändrar ibland sina planer.”

Den helige Ande har förmåga att hjälpa mig och andra att hålla fast vid Guds löften. Så har jag sen det svåra året 1956 letat och hållit fast vid Guds ord, att han utvalt mig redan i moderlivet. Visst det gällde profeten men det gäller var och en som tror. Det får vara måtta på vad exegeter kan ta ifrån mig! Eller röra till det för mig…

Så hur fel jag än gjort som kvinna och predikat Guds ord enligt Svenska Kyrkans plan över kyrkoårets texter, så återkommer inte Guds ord fåfängt utan utför det som det skall. Dessutom var det så i Smyrna Närradio att alla andakter måste finns kvar i original eller som kopia på kassett en lång tid. Det skulle vara möjligt att kontrollera vad som var sagt vid eventuell kritik. Så jag köpte mina egna andakter och har bara hållit mig till bibelns grund. Det går fortfarande att pröva om det är i överensstämmelse med summan av bibelns evangelium!

Det som fattas är helvetet. Det är inte min uppgift att tala om något, som jag inget kan om. Däremot vet jag, att evangelium om Jesus och vad han gjort för oss gäller på denna sidan döden. Det är allvarligt! Paulus ville ha ryggen fri, att han förkunnat allt som måste sägas. Sen var det inte hans ansvar om någon gick förlorad.

Jojo. Det är allt en hög målsättning för manliga präster och pastorer att ha. 🙂

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.) Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989 Foto: Ruth Johansson

Bara en vinner…

Det finns ett helt maratonlopp. Så finns det ett halvt, som har sprungits i Göteborg nyligen. Det var som sagt 64.000 anmälningar och över det. Det var 2.000 funktionärer. Start och mål var på samma område. Och jag lever i 1917 års översättning av bibeln, att bara en vinner segerlönen. Aposteln Paulus anser, att alla skall springa som denne. Vad är det då för idé att ställa upp? Hur kan någon bry sig om en anvisning från bibeln skriven för snart 2000 år sen?

”I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne för att I mån vinna lönen.” 1 Korintierbrevet kapitel 9

”Fem myror är fler än fyra elefanter” är nog lättare att fatta!

Så nu gör jag ett försök att förstå Paulus tankegång att alla skall springa, som om det är möjligt att segra. På Göteborgsvarvet trängs alla under ett och samma varv genom innerstaden över Älvsborgsbron till Hisingen och över Götaälvbron tillbaka till centrum. Livets start däremot sker för en enskild på olika platser i olika tider runt hela jordklotet. Det är en given sträcka från födelsen till döden. Ingen kan springa den sträckan åt någon annan. Vi kan bara trängas med varandra – tränga oss fram. Nej, jag skall inte skriva om att armbåga sig fram på andras bekostnad. Vem diskvalificerar löparen i så fall? Den som faller kan ju resa sig upp igen och fortsätta? Nu börjar det bli jobbigt att tappa tid och bli efter den som är snabbare. Så klart att bara den bäste vinner!

Ändå påstår aposteln Paulus, att det går att vinna segern! Då måste vi ju backa och ha med all undervisning i bibeln. Ingen kan leva livet åt någon annan. Det är inte försent, att ta in bibelns undervisning om syftet med livet och målet som en segrare. Ingen är född att vara i en hejarklack och slippa ansträngning utan bara analysera de tävlandes fel och brister eller heja på bara duktiga, utvalda.

Detta är evangelium! Född för att bli segraren.

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂 Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Käringen mot strömmen

Det var över 64.ooo anmälda till att springa Göteborgsvarvet, som var igår. En enda dag på hela året är trafiken avstängd eller omdirigerad i hela innerstan. Då borde man ställa upp som engagerad bland de 200.000, som gjorde allt för att hjälpa till! Eller som anhörig och ta foton vid rätt plats vid rätt tidpunkt! Eller tänka lite före hellre än samma dag, då det inte gick så bra att ångra valet av dag.

Det fanns uppgifter på Facebook om pastorer, som skulle springa loppet. Jag hade bara en enda fråga, hur jag själv skulle kunna ta mig igenom denna stora klunga till den andra sidan. Det gick inte med buss och inte med spårvagn. Skulle det kunna gå med en rollator? En ung förkunnare skrev, att han tejpat sina bröstvårtor för att sen kunna slå den bäste löparen från Kenya. En annan ung lovsångsmusiker skrev en gång tidigare på Facebook och gav reklam för att raka benen. Det minskar luftmotståndet vid cykeltävlingar och flera sekunder vinns i tid. Var det ett skämt? Jag undrar för första gången och för andra, frågar och får sakliga svar, väntar och ser att tejpade bröstvårtor inte var något skämt. Och det jag hade i huvudet var en nödvändig klippning på andra sida denna ström av springande människor i tusentals. Skulle det gå att ta sig över till andra sidan i tid? Dålig planering och ingen chans att styra en taxichaufför från färdtjänsten. Å andra sidan hade han inget tillstånd att köra snabbaste vägen över Mölndal. Mölndal är en annan stad i närheten av Göteborg. Så han fick ge upp, när jag gav upp och sa att jag går! Det gick alldeles utmärkt att gå med käpp rakt igenom hela klungan av springande. De fick springa vid sidan om oss…

Gissa två gånger! Visst skall poängen komma, att jag är kvinna och skall tiga och inte förkunna men älskar Paulus mer än alla andra!

Jo då. Hör här! Det gäller inte bara att ställa upp och springa fort! Det gäller inte bara att tävla om silver eller brons eller bästa tid! Det enda som gäller är att kämpa som den, som vinner loppet. Varken mer eller mindre. Inte svimma vid målgång heller. Den bibeltexten tål att kämpa med!

1 Kor 9:24 Det är bara en som vinner. Löp som denne.

Prästens uppgift

I min förra bloggpost eller rättare sagt på Facebook gjorde jag en ordlek på grund av min okunskap i engelska språket på ”tag” och ”tagg i köttet” enligt Paulus beskrivning om det som irriterar. Så blev det fel i alla fall. Att ha en egen tagg i köttet, som irriterar är inte det samma som att ha ”ett horn i sidan” åt någon. I klartext så är min tagg i köttet som irriterar, att jag som kvinna inte skulle kunna få undervisa. Irritationen finns i mig men går ut över pensionerade prästen Dag Sandahl. Ändå kan jag inte låta bli att försöka förstå vad han skriver! Detta är märkligt, att jag inte håller mig undan från den som river i mina sår!

Så nu finns det ett litet stycke i senaste bloggposten, som jag begrep. Citat av Dag Sandahl:

”I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.”

Och lika djup är irritationen på översättningen i Bibel 2000 från ”församling” till ”kyrka”. Tidningen Dagen hade för några år sedan två helsidor tecknat hur Svenska Kyrkan är uppbyggd. Det lodräta sättet att sätta alla rutor och text på fungerade bättre vågrätt över de två sidorna. Det var bara att vända på tidningen ett halvt varv, så gick det att följa alltifrån högste chef – ärkebiskopen till de sämst betalda i organisationen.

Bibelns budskap är, att Kristus är huvudet för kyrkan, som är kroppen. (1 Kor.10) Det är ett mycket bra och genomtänkt bildspråk, som Paulus använder gång på gång. ”Vi är delar i samma kropp. ”Om foten sade: Jag är inte hand alltså hör jag inte till kroppen” så hör den ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga hur skulle den då kunna höra?” (Ur 1 Kor. 12 SFB)

Jesus är skarp i sin undervisning och talar om att äta hans kött och dricka hans blod. (Joh. kap 6:54-) Är inte detta fråga om att ta in hans lära, de ord han fått av Gud, tugga och svälja? Varför skulle det vara krångligare än så att låta försoningen med Gud och rening genom Jesu blod få cirkulera i kroppen, som är församlingen/kyrkan? Varför krångla till allt med debatt om glutenfria oblater?

För min del, som inte undervisar utan bara berättar om vad Jesu blod betytt i mitt liv, är det så här: Jag har ältat i det oändliga hur fel andra gjort mot mig, när jag var 20 år men inte 21 och myndig. Jag har tuggat och tuggat på texten i Matteus 18:21-35 ”…om ni inte av hjärtat förlåter…” Där slutade tuggande på den bibeltexten och jag fortsatte att komma ihåg vad jag varit utsatt för inom sjukvården som institution. Ingen hjälpte mig att sortera vad som var deras övergrepp och min ilska över sinnesjukhusvården!

Där är jag nu, att polletten har ramlat ner. Paulus kunde skilja på försoning genom Jesu blod och att ha minnet kvar för det som hänt honom före och efter mötet med Jesus. Vi klarar oss inte utan blodomloppet i kroppen med alla dess livsviktiga funktioner! En kyrka/församling kan inte leva utan Jesu Guds sons blod, som ger liv och näring till alla delar och forslar bort gifter från hela kroppen.

Fyra år har gått sen en kvinnlig präst skrev öppet till hela Svenska Kyrkan och berättade, att hon inte begriper något av ”Guds rena Lamm oskyldig På korset för oss slaktad”.

Än har jag inte sett någon manlig präst, som hjälpt henne och alla oss andra att förstå kraften i Jesu blod och varför Jesus måste dö i vårt ställe!

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic). Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

Döden

Det påstås att författaren Astrid Lindgren avslutade varje samtal med systern med orden ”döden, döden.” Detta var mot slutet av livsvandringen antar jag. Via Google ser jag från en Läkartidning om döden, att samtalen började med ”döden, döden”, för att få det ämnet avklarat. För många år sen lyssnade jag på en intervju i radion med Astrid Lindgren om hennes författarskap och om hon bekände sig som kristen. Ordagrant kommer jag inte ihåg hennes svar, men hon menade att när far- och morföräldrarna slutat att berätta om himlen, så måste hon ge barnen tröst genom sagor.

Barn och unga kan ha dödsfruktan och har det. Var finns trösten? Finns det något vackrare än en körsbärsdal i maj månad? Hennes författarskap är genomsyrat av bibelkunskap för den som är intresserad av kampen mellan liv och död. Igår var det en stor dag att minnas bibelns texter om honom, som vann seger över döden. Är det lättare att läsa om Jonatan och Skorpan så gör det! Visst finns uppståndelsen där? Visst finns återföreningen där men utan ondskan, utan fienden! Skall det vara så svårt att fatta, att människans fiende ondskan och döden är övervunnen på denna sidan himlen? Ondskan och döden kommer inte med till ”härlighetens land”.

Vad är vi så rädda för? Så många hemska deckare och filmer det finns med blodig död! De orkar inte jag läsa eller se. Poängen i alla blodiga strider i Gamla Testamentet är ingen poäng utan visar bara på orsak och verkan. Poängen var att låta Gud strida först och vara stilla och vänta på hans seger över fienden. Det misslyckades mer än en gång genom felaktiga initiativ. Det misslyckas idag också. Helst vill vi vara med och vara kreativa, duktiga och Gud får vänta och se på.

Jag i vart fall. Men segern är hans åt mig nu och i framtiden. Döden är inget hot längre, eftersom Jesus vann seger över den och synden på ett kors. Det är bättre än en saga om körsbärsdalen.

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör samman med straff och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

(Ur 1 Johannes brev kapitel 4 Översättning:Svenska Folkbibeln)

(Förslag från Andreas Holmbergs ”Andliga sånger)”

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner! Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu! Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”? Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?