Försoningsstriden – Sida 15 – Gunnels plats i rymden

Vem är Jesus?

Passa på nu alla män, som får vara präster och pastorer! Passa på att förkunna vad bibeln säger om vem Jesus är!

Skall inte biskopar undervisa sina präster om hur bibeln skall tolkas? Skall inte biskopar ha lite koll på vad som förkunnas från olika predikostolar eller i vart fall från golvet genom en mikrofon?
Det jag hittar är att en av kandidaterna till ärkebiskopsvalet vet skillnaden på objektiv och subjektiv försoningslära. Än har jag inte hittat något bibelstudium från det hållet om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var lättare att offra en kvinnlig präst i den frågan än att själv ta ansvar för bristen på undervisning.

Och varför en halv bibelvers när hela sammanhanget säger allt?
Här sitter jag och kan inte annat än att återvända till en hobby. Nej, jag gillar inte att sy korsstyng och inte att sticka! Det får bli lite släktforskning igen. Lite upprepning för tredje och fjärde gången. Repetition är studiernas moder.

Släktforskningen för Jesus via Josefs släkt börjar med Abraham. Abraham födde Isak. Tänk, så enkelt! Abraham var far till Isak. Mer än så står det inte trots att Abraham var far till Ismael innan dess. Sopar bibeln sanningen under mattan? Inte alls. Detta förklarar Paulus noga senare i tiden att just där hände en delning. Vägen delade sig i två vägar den naturliga vägen att en ung kvinna kan bli med barn utan att vara gift å ena sidan. Å andra sidan så kan Gud hålla ett löfte, som ser orimligt ut. Och Gud höll sitt löfte om en son genom en 90-årig kvinna.

Paulus förklarar detta utförligt, att där går en skiljelinje. VÄGEN är kvar men det finns andra vägar att välja. En människa kan bli född av Gud enligt evangelisten Johannes och få makt att bli hans barn. Detta händer när en människa vågar tro på vad Gud säger och håller fast vid det. Paulus utvecklar den tanken, att den födelsen leder till frihet. Motsatsen är ett liv i träldom. Vad träldom innebär kan man läsa om i Moseböckerna.

Släkttavlan för Jesus börjar med mannen, som höll fast vid ett orimligt löfte av Gud om en son. Släkttavlan slutar med en son, som skall frälsa sitt folk från deras synder. Det kan inte Josefs son. Jesus är Guds son och ingen Josefsson.

Känd av Gud

Jag är känd av Gud och detta är min trygghet. Jag är ingen kändis däremot och vill inte bli det heller. Mina vänner vet, att jag pratar om många saker på en gång. Hoppar från ämne till ämne utan hänsyn till lyssnaren. Hinner du med?

Detta är en personlig blogg. Det går inte att tvinga in mig i ett fack för då blir jag frustrerad. Är jag utbildad inom sjukvården? Ja. Har jag varit patient? Ja. Måste jag skriva på ett sådant sätt att antingen personal eller patienter känner sig trygga i var jag står?

Där är jag nu ambivalent som från början. Min far var företagare i liten skala och folkpartist. Det var på den tiden Folkpartiet var mer som Kristdemokratena var i början. Eller också var han själv mycket tydlig i sina kristna värderingar, så det politiska partiet passade honom då. Min storebror var lika övertygad socialdemokrat med samma kristna värderingsgrund. Jag hade fullt förtroende för båda och blev politiskt ambivalent från början.

Nu gäller det sjukvården och mitt fulla förtroende för den från början. Jag var personal och ville förbi det. Sen blev jag patient och fick en chockupplevelse. Nu har det gått närmare 60 år sen dess och jag är ambivalent inte bara politiskt utan även när det gäller sjukvård.

En dag var jag tvungen att tänka ifrån andra hållet än mitt som patient, kränkt och skadad på djupet.

”Gå högre upp!”

Så skrev f.d. överläkaren på Restad Sjukhus till mig och berättade om sin situation med 340 patienter, personal att vara ansvarig över och ja, det var en orimlig arbestbörda. Där är jag nu och kan läsa om hennes långa brev om och om igen hur personalsituationen såg ut då. Där är jag nu ambivalent mellan att själv vara före detta personal och själv vara 20 år och bli patient. Alla patienter låg i bälte på nätterna på den avdelning, som jag fick lära känna år 1956. Det var den oroligaste avdelningen och hade enligt statistik upp till 50 patienter. Jag såg inte alla. Jag såg bara en enda vakande sköterska på natten.

Får jag lov, att berätta min historia? Får jag lov, att tro på en dialog mellan den tidens personal på sinnessjukhus och mig som patient med svåra minnen?

”Gå högre upp!”

Det var inte sjukvård bara eller brist på sjukvård. Det var politik också. Så fick jag en ny backlash, när Tidningen Trollhättan/ELA hade en artikel den 22 augusti, att det ju gått 25 år sen sjukhuset lades ner och att vi bör glömma och gå vidare. Till vad? Vem bestämmer, att det räcker med 25 år för att glömma vad som förekommit inom mentalsjukvården av själsliga övergrepp? Jag följer inte ”Fångarna på fortet”. Undrar bara i mitt stilla sinne vad ett sådant underhållningsprogram kostar och om jag måste vara med att betala? Plötsligt blir jag politiskt intresserad av vart alla pengar tar vägen. Plötsligt får jag intresse för alla projekt och vad de kostar. Vem följer upp alla goda projekt?

Så lever jag mellan stolarna igen där jag fallit gång på gång förut. Jag är utbildad inom sjukvården och har varit patient på båda sidor det vill säga psykiatri å ena sidan och ortopedi/kirurgi å andra. Journalerna är inte jämförbara.

Vad vill jag sagt? Jo, jag är känd av Gud! Där finns min trygghet genom allt. Jag måste gå högre upp! Han vet vilken väg jag vandrat. Han känner mina tankar och ser om jag är stadd på en olycksväg. Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull…
Kanske det blir bibelhänvisningar till kvällen?

Här kommer lite förhandsinformation. Jag har gått högre upp och lyssnat på sjukvårdspersonalen! Jag har lyssnat på patienter – de allra mest stukade, som inte orkade leva längre. Jag har lyssnat på mig själv. Andra har lyssnat på min historia om och om igen och nu spelat in den på plats f.d. Restad Sjukhus avdelning 10 B = ”stormen”. Detta hände den 12 september 2013.

En kille som aldrig sett mig tidigare har klippt ihop, klippt ner en och en halv timmas speltid till 30 minuter. De minuterna har jag fått se tillsammans med honom, projektledaren på Gyllenkroken och Martin, som skött ljudet så perfekt. (En annan Martin min yngre bror är en av huvudpersonerna i filmen genom vad han betytt för mig den gången särskilt.)

”Gå högre upp!”
Det rådet har jag fått i ett annat sammanhang också när jag ramlade mellan stolarna. Då gällde det teologi och motsättningarna mellan ”Bibeln på mina egna villkor” och att ha respekt för summan av Guds ord.

Det är egentligen ett mycket bra råd: Gå högre upp!

En fånig dröm

Här kommer den sista akten i mitt lidandets historia. Publiken är liten och sparsmakad. Föreställningen kostar inget. Den är gratis. Så varsågod, Zebulon och Gunilla!

Jag drömde, att vi var i den undantagsstuga, som finns på gården, där min mor var född. På golvet satt en liten puckelryggig mamma med tre små barn runt sig. Det var morgon och jag var inte klädd och kom inte åt att gå till tvättrummet. För vid ytterdörren satt Niklas Piensoho på golvet vit i ansiktet och lutade sig mot dörren. Där var så trångt, att inte lilla dörren till tvättrummet gick att komma åt. Jag var generad över att inte vara tvättad och klädd.
Jag tittade ut genom fönstret åt trädgården till. Där var ett nybyggt magasin, som inte var målat ännu. Min syster ägde allt plus husen från år 1885 och tidigare i närheten. Jag tänkte, att jag skulle kunna hjälpa henne att måla men det skulle jag inte låtsa om.

Sen vaknade jag för länge sen. Minst 10 år sen och drömmar kan man låna ut men får inte tolka. Struntprat! Min ”drömkompis” såg rätt tolkning direkt och hutade åt mig.

Igår kom akten. Det heter så. Jag trodde, att det var ett ärende men det är en akt. Sista akten i mitt lidandes historia. Sen skall jag vara med i ”Fånarna på Restad” med mina stolleprov – leken med de lärde i teologi. Det handlar om försoningen. Är den subjektiv eller objektiv?

Tänk, att detta var sant! I min akt långt ner i någon källare i en låda svår att hitta på Landsarkivet står det tydligt hur stämplad jag blev för livet som 20 åring med en sinnessjukdom! Ja, Barbro Westerholm kunde mycket som läkare och fick uppdrag i Medicinalstyrelsen. (Det var repris på ”Min sanning” igår kväll på TV med henne.) Mina brev dit skall vara diariförda från år 1956. Det tänker jag inte tala om nu som ”Min sanning”.

Det hette sinnessjukdom på den tiden. Det har inget med sinnesro att göra eller någon sinnesrobön. Det har inget med en glad eller sorgsen, trött själ att göra. Det är fråga om makt att bestämma över andra. Maktmissbruk.

Jag fortsätter att vara glad. Och ledsen ibland. Det kan väl inte vara sjukt?

P.S. Jo, om man lånat ut en dröm i en grupp, så får andra bara göra den till sin – bara låna. Sen är den min igen och bara jag har facit till mitt liv. Vill jag kan jag berätta vad som utlöste drömmen. Detta är så uppenbart, om man vet att drömmen lånar personer, som står för något och överdriver det. K visste hur gärna jag vill predika men dörren ut i frihet var blockerad av en predikant! ”Får du inte predika, Gunnel,” sa hon. Jag ville bli mamma och få barn och drömmen överdriver min ryggskada till en förkrymt, puckelryggig mamma med tre barn. Jag ville vara välklädd och redo för dagens uppgifter men kom inte åt tvättrummet. Jag ville inte vara instängd. Jag ville inte vara på undantag(sstuga)! D.S.

Öronmärkt

Denna bloggpost är endast för pastorer! Manliga pastorer. Frikyrkopastorer i synnerhet. Är ni med ni, som kan fikonspråket?
Här är ett citat från en av pastorernas bloggar, som jag följer:

”Därtill kanhända Piensoho är av den ullen att han inte eftersträvar den rakhet som du efterfrågar? Många kristna, och i ingen mindre mån pastorer och ledare är sådana. De fungerar såsom de alltid vill ha någon extra utgång möjlig, och vill inte vara tydliga. Tydlighet tycks skrämma dem.”

Ja, det som är ute på nätet är offentligt och får citeras. Jag skall dessutom berätta, att pastorer kan vara raka.
Så fick jag frågan, när jag var 29 år vacker och trevlig, varför jag inte var gift. Jag svarade som det var, att jag ville bli missionär och det fick gå före.
Följdfrågan kom omedelbart:
– Varför blev du inte det då?
– Jag kom inte in på Missionsskolan.
– Varför kom du inte in?
– Det kan jag inte svara på. Fattar inte varför.
– Har du varit sjuk?
– Ja.
– Jasså! Då är det därför.

Så enkelt med en rak kommunikation och äntligen fattade jag halvsanningarna från rektorn och näste rektor på Missionsskolan. Jag har varit på Restad! Synnerligen obekvämt att vara kvinna med denna prästgen i arvet! Inte nog med det. Jag är stolt över mitt farsarv också en alnsticka, som han i sin tur ärvt av sin far 60 cm lång. En biblisk aln är bara 50 centimeter. Bäddat för teologiska samtal bara det.

I torsdags hade jag med min fars tumstock och Heikki, som skulle öppna ”stormavdelningen” för mig, projektledaren och Martin såg, att den var modell äldre. Här kommer poängen! Jag är fri men ändå bunden! Jag är en öronmärkt slav kvar i hans tjänst. Muren är öppnad utifrån numera. Den är tre meter hög i rött tegel. Jag har mätt den två gånger med min fars tumstock!

Här är poängen. Jag var öronmärkt redan före Restad och hade med sången om Jesus in bland de allra sjukaste, som sällan eller aldrig kom därifrån utan fick vandra runt, runt, runt nära väggarna. Personalen ledsnade på alla söndagsskolesånger och frågade efter Evert Taube. (De sångerna sjungs som allsång visst i min församling på sommaren.)

Här är poängen. Egypten står för träldom. Abraham fick en profetisk uppenbarelse om sin avkommas träldomstid, när han var i dvala och ett sen…
Det som står i bibeln står kvar fortfarande oavsett en otydlig predikan i somras. Det är bara att läsa på och predika frihet för de fångna! Välsignelsen gick både till Ismaels avkomma och Isaks men frälsningen kommer bara genom ett omöjligt löfte för människan från Gud. Den unga kvinnan skall föda en son -jungfrun skall föda en son…teologer kan debattera hur mycket som helst om det omöjliga eller det möjliga för Gud.

”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Här är poängen. Jag har syndat och varit bitter och elak mot dem, som höll mig inlåst! Jag är fri från tvångströjan av diagnoser men ändå en öronmärkt slav, som går tillbaka frivilligt och kollar läget. Eftersom muren var tre meter hög hade inte personalen behövt vara så fruktansvärt rädda, när jag snodde nyckelknippan och kilade ut på rastgården. Dörrarna kunde gott varit öppna med tillgång till lite frisk luft! Jag bara skrattade åt eländet en stund den gången år 1956!

Idag finns precis samma rädsla, som personalen hade då att göra fel. Bälte är ingen lösning! Höga murar är ingen lösning! Och trösklar då in i en församlingsgemenskap – hur skall de se ut? Var skall vi sjunga och om vem?

Få se om någon pastor begriper denna bloggpost. Det skall bli intressant.

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077 Byt gärna namn men mig lurar de inte…

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076 På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

Fånarna på Restad Del 5

Det är inte lätt att välja rubrik. Säkert mår en och annan dåligt av mitt senaste val. Min tanke är, att nu är det som det är och vi kan använda oss av situationen. Lekarna i TV4 har pågått så länge under namnet ”Fångarna på fortet”. Det går inte att backa i tiden en enda minut. Det går inte att få något osagt eller ogjort. Jag reagerade på studs över artikeln i tidningen TTELA den 22 augusti på rubriken och lekarna på Restad.
Det går att vända detta till något positivt! Det går att samtala om ords betydelse och olika tolkningar. Jag skall inte fåna mig…Jag vill inte vara med om några stolleprov.

En del klarar inte tvetydiga skämt. Ibland går det bra. Ibland inte. Jag har drivit med mig själv mycket för att dölja mina sår. Tänk på ”latmask” eller ”ynkrygg”. Hur känns det för den som inte orkar arbeta? Jag har en ryggsjukdom.

Därför har jag blivit så intresserad av psykiatri och (H)järnkoll! Därför är jag så intresserad av helande.

Psykiatri

Saklig information om längtan efter helande

Restad k073 Kyrkogården på Restad

Klicka på bilden för att få korsen tydligare. De är märkta med fyra siffror ett k eller ett m. ”Vem var 2611?” heter en tidigare bloggpost. Kyrkogården såg inte ut så, när jag var patient år 1956. Då var det rader med träkors, numren och ett k eller m. När dessa började att ruttna förstod några att rädda historien och korsen blev tillverkade gjutjärn och fick annan placering för skötselns skull. Den unika kyrkogården bakom f.d. stormavdelningen på sjukhuset är mycket välskött.

Fånarna på Restad Del 3

Ur boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt:

Vägen valde mig

Distriktssköterskan kom hem till mig och tog bort stygnen över operationsärret. Operationen år 2007 hade gått nästan utan komplikationer och jag har fått en ny höftled. Enda komplikationen som blev var att alla svåra minnen sen tidigare sjukhusvistelse för över 50 år sedan hade flutit upp. Alla sömnlösa nätter på sjukhuset, alla associationer väckte upp mitt livs trauma.

Distriktssköterskan kom hem till mig och hade alla papper klara och visade mig.
– Här måste vara ett lösenord och jag skrev ”krutgumman”, men det blev inte godkänt.
Så sa hon.

Det var inte samma distriktssköterska. Det var inte samma ärende. Nu var det en hjälp, som jag skulle få privat. Jag skulle ut på nätet med min hemsida brefvet. Den gamla stavningen skulle antyda det förflutna i mitt liv. Vi kände inte varandra och ändå hade hon lyckats diagnostisera mig – hon också! Krutgumman. Och jag som är allergisk mot omdömen och diagnoser!

Det blev dags för mig att ta itu med dem och nu är jag på skalan mellan den intelligente professorn som bara har ett smalt eget ämne i sitt huvud, som ingen annan knappast förstår och Pippi Långstrump stark och rolig. Vem kan fatta en sådan kombination i begåvningen? På en annan skala går det från rikti´ till kônstí enligt talesättet:
– den ä´ la inte riktit klok!
En tredje skala är från frisk till sjuk. Eller den första av alla skalor. Vad är friskt och vad är sjukt. Vems norm gäller min mammas eller psykiaterns?

Med vilken hastighet kunde det ske från att ha varit en ambitiös, duktig sjuksköterskeelev till att hamna i bälte på en stormavdelning? Den frågan har jag själv ställt mig många gånger och analyserat vägen steg för steg till den 5 september år 1956. Andra har undrat också.
Nu förväntar jag mig feedback av mina vänner inom sjukvården, psykvården eller socialvården på min berättelse: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt.” Kan jag få upprättelse efter över 50 år? Kan jag få vara den jag är kvinna med en prästgen i mitt DNA? Den genen har jag spårat till Sven Svensson född den 20 april 1791 i Warola. Kan jag ha en sådan gen, som hoppat över mina äldre bröder? Snickeribegåvning tycks ju också vara ärfligt betingat. Den begåvningen fick dom.

”Vägen valde dig” citatet är från Dag Hammarsköld. Vägen valde mig. Vilken väg och kan man i så fall välja att bli religiöst lagd eller inte. Som jag ser det skulle jag till de allra svårast sjuka och utslagna på ett sinnessjukhus för att se deras situation. Det bara blev på det sättet enligt de rutiner, som var på den tiden: en diagnos, bälte i förebyggande syfte, behandling med sängläge för att följa sjukdomen, medicinering och lugnare avdelning eftersom.

När jag lugnat ner mig (den 5 sept. 1956) och insett, att jag var patient och fastspänd vid en järnsäng, så såg jag mig om och frågade om detta var stormen. Sen upptäckte jag en liten, gammal gumma i sängen bredvid, som också hade bälte. Hon låg och fingrade på det utan att fatta vad det var eller var hon var. Hon var totaltförvirrad och låg och räknade ”å femtisex, å femtisju, å femtiåtta…”

– Lilla gumman har du också fått bälte?

Hon fattade inte frågan ens. Senare blev hon avdelningens maskot så liten och så gullig, som hon var och så virrig. Hon och jag slapp att vara i dagrummet och gå där runt, runt nära väggarna i en ring. Golvet i dagrummet var så nerslitet där precis som asfalten blir efter alla dubbdäck på vägbanorna.
Som sagt lilla tanten och jag var undantag, som fick vistas i eller mellan sängarna även dagtid. Hon var så virrig, att hon inte ens fattade, att hon och jag var patienter.
Det var alldeles ofarligt att låta henne hålla nyckelknippan en gång. Hon fick skramla med den i leken ”Jakob var är du?”. Dubbelsalen var ju stor med alla sängar och avgränsningar. Det var rätt nyckel hon fick hålla och skramlade med. Det var en personal som sa. ”Jakob var är du,” eller kanske jag också. Då kom tanken och handlingen i ett moment efter en stunds lek. Jag ryckte till mig nyckeln och med den hela nyckelknippan och rusade korridoren fram förbi de enskilda celldörrarna. Så snabb och smidig har jag aldrig varit någon gång sen dess, hann låsta upp första dörren, trapporna ner och sen andra dörren och ut på gården. Ofattbart.
Gissa om en personal kom efter nästan lika snabbt och hotade med bälte! Jag bara stod bakom det tunga stora bordet och skrattade. Det var ju vägen ut på gården, som jag valt med sina höga murar runt! Inte försökte jag fly heller! Leken ”Jakob var du,” var över och den har jag aldrig lekt mer.

En gång när jag satte mig på lilla tantens sängkant slog hon ut med armarna och sa:
– Jag tycker så mycké om allihop här men jag tycker allra mest om dig!
Sen kramade hon mig.

Dagen kom då jag fick promenera ute själv i friska luften utan vakt och från en annan avdelning. Jag mötte en personal på deras gata vid avdelning 10 B. Hon sa, att det blivit tomt efter mig och att lilla tanten bara somnade för gott någon natt senare. Jag minns inte ens hennes namn. Det var som om hon enbart funnits till där för att jag skulle överleva. Sen slapp hon.

Det finns en skarv mellan min berättelse i boken och mitt predikande, som kommer efteråt. Det har blivit ett stort glapp där. Min fråga är ”vem är jag” och vem är hon människan genom alla tider. Hur lär jag mig att försonas med det förflutna och gå vidare å ena sidan och mitt fotografiska minne å andra, som bara plockar upp bilderna? Hur gör jag när bromsarna blir påslagna och jag inte kan gå vidare? Är jag inte tvungen då att städa upp efter mig, sortera och försöka slänga?

Det väsentliga i mitt liv var inte en omskolning till arbetsterapeut att få bli personal en gång till och ha patienter. Det väsentliga har varit att få dela med mig av allt jag fått av trygghet i min tro på Gud som kärleken. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Slut citat

Tro inte, att det går att sopa under mattan och glömma 100 års sinnesjukhusvård eller med senare namn mentalsjukvård! Det är ett regeringsuppdrag att utbilda personer med egen erfarenhet under namnet (H)järnkoll numera. Dessa skall ge information till allmänheten. Det finns utbildade attitydambassadörer över hela landet. Jag tror inte på ödet, att jag råkade ringa till en go´vän i Trollhättan och fick veta vad som stått att läsa i TTELA och debatten i lokalradion om just orden: ”Fånarna på Restad”. Det var ingen som helst slump, att jag redan planerat min resa den 5 september för att få minnas och fotografera. Äntligen har jag fått gå igenom stormavdelningen inifrån! Äntligen fick jag ta in på hotell efteråt och känna mig lite märkvärdig!
(Bildbevis kommer om fyra dagar. Inget digitalt här inte!)

Av barn och dårar får man veta sanningen, enligt bibeln.
Ett bibelcitat till:
Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.

I så fall hade det varit synd om mig!

Restad 5 sept2013076 En målare på den gamla rastgården vid 10 B var snäll och fotograferade mitt besök den 5 sept. 2013

2024 06 19

Någon läsare har klickat på denna blogg igår. Som berättare kan jag läsa ”statistik” nu på morgonen – söka feedback. Tack du okände/okända! Det är omodernt att blogga visst! Skall jag sluta prenumerera eller erkänna, att jag själv behöver få berätta? Jag har fått frågan om vad jag tänker göra sen i så fall. Klarar jag ett tomrum efter någon som vill läsa?

Det kom en dag då jag resolut ”vände på kuttingen” mot sjukvårdspersonal – det är ju min yrkeskategori också! Skall vi hålla varandra om ryggen och svika patienterna, som vi ville hjälpa?

Den dagen har ett datum den 5 september 2013. Jag blev en visselblåsare med foto på mig själv, där den tre meter höga muren har fått en glipa för insyn. Fotot på ”huvudet” av bloggen är taget med ryggen åt Hinsebergs kvinnofängelse, Frövi. Där har jag varit besökare flera gånger i grupp eller ensam. Narkomaner talar om ”taskiga vibbar”, men det har jag inte upplevt, då jag rest tillbaka till gamla sjukhusområdet i Vänersborg och före detta Restad Sjukhus. Jag tror på Gud och vet, att han visat mig förtroende genom den insyn jag fått. Det var livsnödvändigt och såren är läkta. (Ärren är fula.) En törntagg i köttet, att jag varit i bottenläge.

”I hans (Jesu) sår har vi fått läkedom.” (Bibeln)

Öppet brev till Niklas P

Hej Niklas!

Det är jag, Gunnel, som skrev brev till dig en gång. Du svarade aldrig på det. Det gjorde inte de andra pastorerna heller, som fick ett riktigt brev med frimärke. Ja, så länge sen är det år 2002 ungefär.
Min fråga var: Vad är teologi?

Visst var det en sund och rak fråga? Tidigare hade jag sprungit runt bland frikyrkopastorer och undrat vad liberalteologi är för något. Sen begränsade jag min fråga för er skull.

Jag hade fått den ena varningen efter den andra från webbmaster i bibelsajten.nu, att jag var för gammal och sajten var för unga. Ändå var det just i detta utbud, som min fråga uppstod. Det stämde inte med min gamla bibelläsning.

Nu är du riktigt i blåsväder märker jag och skall slippa fler frågor från mig. Jo, jag har utvecklats och lärt mig E-post utan frimärke. Du svarade inte på det heller. Men det kvittar, för det var en orimlig fråga och till slut hittade jag din predikan om varför Jesus måste dö för våra synder. Det var ju egentligen biskoparnas uppgift, att svara sina präster på den frågan. Inte jag med min gamla bibelläsning till Ulla Karlsson. (se http://www.brefvet.com)

Dessutom har jag hittat en predikan om Jesu möte med kvinnan vid Jakobs brunn. Den är också bra. En period gick jag in på Filadelfiakyrkans möjligheter att lyssna på tidigare förkunnelse. En torsdag hade du ett ämne, som passade mig perfekt om försoningen. Det är lite känsligt nu att skriva, att det var en mycket bra utläggning. Du skall ju stå till svars för din undervisning och varje ord skall stötas och blötas i nätdebatter. Vad sa du egentligen, Niklas, om försoningen? Får jag inte tycka om din undervisning längre? Jag är ju också med i en Pingstförsamling och tillhör därmed rörelsen. Hur fungerar denna försoning i praktiken?

Visst är det bra, att jag också har utvecklas lite sen vi träffades i Fiskebäcks Missionskyrka? Kyrka och församling har samma ord i grekiskan och Bibel 2000 har bytt ut ”församling” mot ”kyrka”. Fast när det gäller pingstdagen, då är det en sådan rörelse, att det måste till ett annat grekiskt ord. Det du!

Hoppas att du fortsätter att vara med i rörelsen! Jo, det är en predikan till jag vill nämna. Jag ältar, säger en del. Visst, men så kan det komma en predikan som ger mig en rejäl skjuts framåt. Den hittar jag heller inte i mitt överskåp fullt av kassetter och modernare inspelningar. Du predikade mitt i sommaren om de vise männens väg till Jesus enligt stjärnans budskap till dem. Du predikade över deras olika gåvor och värdet av guldet. Josef måste ju fly med Maria och Jesusbarnet och behövde det för sitt uppehälle. Du sa, att han hade satsat allt han hade på denne Jesus.

Du sa, Niklas, att det har du också gjort. Fortsätt med det!

Hälsningar från Gunnel

Modlöshet

Den här bloggen skall handla om mina känslor igår kväll. I bibeln står det om olika känslor och alla sorters känslor. Där finns inte vårt svenska lagom. Det är tillåtet att känna vrede. Det är tillåtet att gråta och riva sönder sina kläder i förtvivlan.

Dagen började med koncentration av vad jag ville ha ut av ett samtal med en projektledare på Stiftelsen Gyllenkroken. Jag tror i min enfald, att min historia är lika viktig som de yngres. I min ekonomiska situation är 130.000 kronor väldigt stora pengar men ingenting i jämförelse med alla som medverkat med sin berättelse om psykisk ohälsa. Min fråga är fortfarande:

Vem är Sveriges kommuner och landsting?
Dessutom har jag en fråga till:
Vad är psykiatripersonal rädda för som inte vill en dialog om bältesspänningar och tvångssprutor som rutin?

I min enfald trodde jag, att jag trots min höga ålder har något att bidraga med för att förbättra psykiatrisk sjukvård.

Vårt samtal på Gyllenkroken var bra och givande för mig. Trots att jag var uppgiven på kvällen. Trots att jag inte förstår detta med att bära en silvernyckel, så sätter jag in länken och surfa gärna runt bland de enskildas berättelser:

Silvernyckeln?

Gyllenkroken, Göteborg

Nu har jag över 500 bloggar att surfa runt bland och har inte velat vara otydlig. Som kristen har jag mina ömmaste punkter i relationen Svenska Missionsförbundet kontra Pingströrelsen. Men jag skall inte sätta in något foto på P Waldenström ur min privata fotosamling. 🙂

Min subjektiva försoningslära är helt baserad på min egna djupa sår och oförmåga att glömma vad som hände mig år 1956. Kalla det gärna att jag ältar! Poängen med mitt ältande är, att jag har fått en fri vilja. I varje situation där det gällt ett val och landet legat öppet för mig, så har jag måst ansvara för det val jag gjort.

Till slut var det inte jag, som valde honom utan han valde mig! Det som för världen var dåraktigt och svagt det utvalde Gud för att världens visa skulle komma på skam.

Hur debatterar vi kristna ledare

Så blev det en ny morgon med nytt hopp. Och i det hoppet renar jag mig, precis som han är ren.

Enligt skrifterna.

”Om Guds nåd och trofasthet…”

År 1982 kom min morfars bondepratika fram och så småningom fick jag som sagt en stövelkartong med gamla brev och handlingar av min gamla moster. Frikyrkoarvet är väl genomarbetet och genomtänkt. Ingen har varit tvungen att ansluta sig till de äldres val av samfund eller sätt att tro och leva. Tjugo år senare kunde jag bygga min hemsida efter dessa gamla foton, brev och anteckningar.

Den 3 augusti fick jag kontakt med Varola Hembygdsförening. Allt blev aktuellt i och med en släktträff. Någonstans på vinden finns en packe med gamla Svenska Morgonbladets söndagsdel från slutet av 1800-talet med bibelstudier av P. Waldenström och andra. De gamle var mycket noga med bibelstudier. Som jag ser det är det vars och ens personliga ansvar att förvalta det andliga arvet oavsett samfundstillhörighet.

Förra bloggen har bara en bild från en vandring i Galileen. Och en bibelhänvisning, som har talat till mig. Jag har inte ansvar för Missionskyrkan och inte för Pingströrelsen men ansvar över om jag följer Jesus och lyssnar till honom.

Om Guds nåd och trofasthet

Dolda skatter

Stefan Swärds analys av förändringar inom frikyrkligheten med fokus på Niklas Piensohos predikan under Nyhemsveckan

Elden

Den som bjuder andra på en av sina drömmar skall bara bjuda och inte tolka. Om jag fattat rätt och enligt en seriös modell av Ullman och Zimmerman i boken ”Använd dina drömmar”.
Sen är det upp till var och en som lyssnat, att göra drömmen till sin och berätta om vad metaforerna står för.
”Alla tolkar”, upprepade en kyrkoherde på den tiden i bibelsajten, när debatterna var som hetast. Tänk, att det tog många år, innan jag fattade! När det gäller bibeltexter är det väl bara att läsa rätt innantill! Eller?

Ja, hur är de nu med detta? Vem kan tolka de drömmar, som Josef hade och berättade för sin far och sina bröder rätt?
Kan stadsbor tolka ett skördearbete med hårt arbete med lie och folk, som binder för hand alla dessa kärvar? Kan jag, som inget vet om astronomi tolka drömmen om solen, månen och stjärnorna rätt? Allt var ju i olag och alla bugade sig för en enda stjärna?

Kan någon annan tolka min dröm om att vandra motsols mitt i natten, som inget vet om vad jag varit med om och varför det blivit natt och går baklänges? Det är ju bara den som haft drömmen, som har facit till sitt liv! Ändå bjöd jag, för där har jag varit mitt i natten och mitt i verkligheten med alla minnen om åsknedslag både i ett hus mitt i hembyn och just där inne i den stora skogen bakom mannen med en liten eldslåga i min dröm.

Så prövade jag, att se efter någon ny blogg i Fjärde väggen och hos storasysterivassen. De två och andra har arbetat intensivt med ”Tidskiften Evangelium” och bloggandet har fått vila. Men så fanns det bloggar igen om Kyrkan och elden dessutom! Det var förra söndagens föreslagna bibeltexter om hur det skall gå för oss på domens dag. Inom Pingströrelsen följer man inte kyrkoårets föreslagna texter. Så jag får läsa på nu. Ja, hur skall det gå för oss pingstvänner då på domens dag? Räcker det att vara vuxendöpt, andedöpt och kunna tala i tungor och sen få slippa domen?

”Andlig klarsyn” var rubriken för den 21:e juli. Matt 7:22-29, Ordsp 7:1-3 och 1 Kor 3:10-15

Jag för min del har sysslat mycket med utvärdering av mitt liv – ältat tycker en del. Vart tog kallelsen vägen, som jag fick när jag var 16 – 17 år? Det har jag undrat mycket över. I vart fall har Gud lovat, att jag skall få vara med igen, när elden renat mig från slagg.

Elden kan vara förödande men också renande. Om mitt eget verk brinner upp på domens dag, så är frälsningen kvar genom Jesus Kristus och härligheten från Gud.

Det är nog och övernog!