Skrivet av: Gunnel | 31 januari, 2012

Epilog

Min fars trebenta trädgårdsstolar blev ingen försäljningssuccé på 20-talet. De fanns bland annan bråte på vårt loft sen dess. I armstöden fanns djupa skåror minnen av min storebrors försök att lära sig såga som barn. Det var inte lätt att lära sig såga i ek. Den dag som det var dags för det stora röjet efter föräldrahemmet, tyckte min syster Sonja, att dessa misslyckade trädgårdsstolar var vackra och jag borde få dem till min balkong. De fem äldre syskonen har egna trädgårdar.
De är inte mindre misslyckade för det. Jag har spacklat igen de djupa skårorna och målat dem vita igen. Sätter man sig inte rätt och sen sitter still, så tippar de framåt. Men vackra är de. Även fotomässigt från 20-talet, då barnen bara var tre i Solhem.

Min bok blev heller ingen försäljningssuccé. Vacker på utsidan kanske men för övrigt lite trebent och vinglig. Om man inte sätter sig rätt och har tid att se vad det står att läsa vill säga. För det mesta står mellan raderna. En del är ordlekar utan förklaring. En del är lika mycket tjat, som jag är ”tjatig och efterhängsen”. Detta sista enligt journalen och inom citationstecken.

”Då gör vi om ´et,” brukade min far visst säga till min mors irritation. Hon ville, att det skulle bli bra efter den första satsningen. Å andra sidan gav hon honom en eloge för hans goda humör, att inte ge upp utan göra ett nytt försök på bättre sätt.

Där är inte jag riktigt ännu. Jag vill inte skriva om denna bok men har lyssnat på många synpunkter. Det blir ingen fjärde del som utfyllnad. Det blir inget fjärde ben på stolen bildligt talat för att ta bort det vingliga. Jag kan bara berätta om ritningen till boken. Är jag hämndlysten? Är jag revanschlysten?
Nej. Det handlar bara om min kärlek till mitt jobb inom sjukvården. Det handlar bara om en stor besvikelse över att bli sjuk och bli patient i stället för att få vara personal. Det handlar om en bra personal fortfarande, som omedvetet använde ordet ”patient” till mig och sen” färdigbehandlad”.

Två små ord inom sjukvården rev upp stora sjok av minnen och fick mig att ta itu med mitt livs trauma från år 1956. Alla kapitel blev blandade i dåtid och nutid för att väva in helheten av mig trots allt. Allt är skrivet under vånda och lång tid.
Alla kapitel var en A4-sida var, som jag la upp på min strykbräda då och då. Det är ergonomi att stå rak, när jag inte klarar minsta lilla böj i ryggen framåt utan att få värk. Så stod jag där och flyttade arken hit och dit fram och tillbaka tills det blev lite struktur. Lite men inte mycket…

Fem exemplar kvar


Responses

  1. Gunnel Gunnel, tiden bara susar fram. Man vill så mycket och får till bara hälften (talar om mig nu). Vår dejt har helt klart fallit i glömska här så vi får göra ett nytt försök 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: