Möten i rymden – Sida 11 – Gunnels plats i rymden

Kallelsen

”Staten det är vi” ser jag som en upprepning, när stat och kommun burit sig som allra sämst år mot samhällets svaga. Det gäller barnhemsbarnen. Det gäller boken:

”STULEN BARNDOM Vanvården på svenska barnhem” av Thomas Kanger

Det var på Facebook som någon satte in bild på det nya fina huset Vidkärrs barnhem med en ring lekande barn utanför. Texten under var: ”Mitt barndomshem under sju år”
Vem kunde tro dessa barns berättelser? ”Vidkärr” till exempel, det sa mig ingenting mer än att det var ett stort barnhem och att det hade varit svårt att vara där. Nu är jag skakad och har läst ut boken med så många ögonvittnens tragiska berättelser.

Välfärdsstaten – men inte för de svagaste i samhället ensamstående mammor med barn. Välfärdsstat men inte för de psykiskt svaga och sjuka, obekväma för samhället. Många blev inlåsta år efter år utan att någon reagerade. Många blev stämplade för livet som sinnesslöa eller idioter. Kan detta vara vårt vackra Sverige? Det får bli en mörk bloggpost i kväll för jag är upprörd fortfarande över prästen Dag Sandahls bloggar. Var finns proportionerna mellan barnens förstörda liv från barndomen och att präster blivit kränkta? Jo, allt hör ihop med allt och året 1958 fanns för många av oss andra också.

Lida för sin övertygelse

Frågan finns bland kommentarerna om Gud fanns med år 1957 men inte år 1958.
Citat:
”Om man tror att Gud var med 58, men inte 57 (och alla östliga, ortodoxa o katolska Kyrkor; överallt, alltid och för alla), har man en hel del att bevisa.”

Just där brände det till för mig, som inte klarar att vara politisk korrekt. Jag mår dåligt! Vem har fattat beslut om var vi får tala om Gud och var vi inte får göra det? Om staten och kyrkan hört ihop, så borde väl Gud finnas i staten någonstans? Har Gud flyttat över till kyrkan helt och bara där får vi tala om honom? Inom politik och sjukvård är det inte plats för andliga samtal. Kvar är Kyrkan och utomhus och i hemmen. Absolut inte i skolorna.

Vad hände år 1958 och för vem? Det verkar som både Dag Sandahl och jag har tendenser att älta och älta igen. Jag för min del har undrat vad Gud menade med sin kallelse till mig som kvinna och var det finns lite utrymme för mig. Jo, jag har hört, att jag tar stort utrymme men inte med det jag brinner för. I filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” från år 1956 och åren framåt, när hela min framtid slogs i spillror inom sjukvårdens ram får det inte vara någon berättelse om Gud och hans ord. Filmen skall vara neutral och kunna visas för studenter på väg in i sjukvård eller socialvård. Så var det idag senast och jag är inte ens stolt över resultatet av min berättelse och andras insats längre.

Vem har bestämt, att inte jag får berätta om Guds ledning och hjälp genom allt?
”Staten det är vi.” Jag är en del av samhället men får inte berätta om Guds kraft till räddning och makt att upprätta.

Året då allt blev förstört var 1958. Stackars präster!

Vi måste ha en syndabock

Nu har jag haft ett återfall och läst de tre männens bloggar. Jag skulle ju inte besöka dem mer, därför att de inte skriver, som jag önskar av pastorer och präster. Så jag måste ha någon att skylla på. Mitt bibelreferat är inte bättre än deras. Jag skriver om annat minsann och skyller på männen, som borde förkunna Guds ord och inget annat. Om det måste vara en man, som enbart fått detta i uppdrag!

Idag var det riktigt intressant i ”Bloggardag”. Till och med kommentarerna var perfekta i min smak. Det är de inte i Mikael Karlendals blogg. Där är det samma två, som återkommer oavsett vad Mikael Karlendal tar upp för ämne – samma två som hamnar i var sitt dike och angriper varandra. Som bekant angriper jag själv Svenska Kyrkan, lägger mig i vad Stefan Swärd skriver om EFK (Evangeliska Frikyrkan) och taggar igång på pingstvänner, som angriper ”missionare”.

Sen september har jag bloggat om sinnesjukhusvården förr och rör mig bland brukare som i dagens situation kämpar sin egen kamp för att få vara en del av samhället med hälsa och arbete. Det är ingen status att vara ett ”psykfall” bli missförstådd och undervärderad. Där kommer filmen in om den kvinnliga prästen, som blev alkoholist, förskingrare och dog i misär. Där kommer analysen in om orsak och verkan. Där kommer tanken på mobbning in. Där kommer alla möjliga förklaringar in. Följ prästen Dag Sandahls inlägg och kommentarerna här. Vi behöver en syndabock!

Vi behöver någon av skylla på

Alkohol är beroendeframkallande. Facebook är beroendeframkallande. Debatter är beroendeframkallande för min del. Hellre det än att läsa bibeln, som jag tycker att präster och pastorer behöver göra :-).

Som om jag inte behöver någon att skylla på! Som om inte jag behöver både en och två syndabockar att placera min synd på! För det behövs två enligt bibeln. Enligt bibelförklaring av äldre, finare årgång placeras synden på den ena, som måste dö och blodet föras ända in i det allra heligaste och en där synden placeras och bocken måste bära synden så långt bort i öknen som möjligt – i ofruktbarhetens område Asasel – så långt bort från den Helige som möjligt och så långt bort från mig själv som möjligt.

Studera detta i 3 Mosebok kapitel 16 och i hela bibeln om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Ingen mer än Jesus klarar att vara en syndabock och bära andras skulder.

Dokumentären om kvinnliga prästen Inger Svensson

Profetior

Bruden gör sig redo

Denna länk till ”Bruden gör sig redo” fann jag i morse på Facebook, lyssnade och blev så glad. Det är ju genomgång av en bok men ändå ett bibelstudium, som behövs idag.

Denna blogg har nummer 597 och jag skriver spontant som vanligt och direkt. Denna blogg får bli ett undantag, där jag letar och fyller på efterhand. Hur många kan bibelns bildspråk? Hur många vet, att ”bruden” är ett begrepp i Uppenbarelseboken och hämtat nästan från början av bibeln. Israels folk följde Herren genom öknen som en brud följer sin brudgum. Det är Herrens egna ord om sitt folks trohet och lydnad under lång tid genom olika prövningar. Men så kom gnissel och irritation. Herren kärlek fortsatte. Herrens vilja var att ge sitt folk ett löftesland. Herrens vilja är att ge sitt folk en framtid och ett hopp.

Jag har bloggat om skillnaden mellan att vandra efter Guds löfte genom Sara (Sonen) eller efter köttet som genom Hagar (Ismael). Det är ju bibelstudier som Paulus går igenom i sina brev. Och Jesus visar på att det står om honom överallt i skrifterna.

Brunnen är tom

”Se upp för Laban” heter en av mina tidigare bloggar, som du finner
Här

År 1896 skrev Lina Sandell sången:

Jag vill följa dig o Jesus
följa dig om vägen går
över solbelysta höjder
eller genom dunkla snår
Där jag vet att du gått före
vill jag följa efter glad
viss att du min vandring leder
steg för steg mot himlens stad.

vers 1 av 4

Det har gått snart 55 år sen jag skrev in med bläck på en av baksidorna i min bibel:
”Löftet som jag gav i ljusa dagar
vill jag troget hålla år från år.”

Det är så liten handstil. Bläcket håller på att försvinna. Datum och minnet finns kvar. Det gäller att hålla fast vid sin kallelse! Det kan teologerna gräla om hur många som blivit kallade till Guds rike och får en uppgift där. Den som inte öppnar en bibeln kan inte få syn på alla erbjudanden i Jesus Kristus.

Det har gått sex månader sen jag hyrde en bil och for till före detta Restad Sjukhus för att få återuppleva den så kallade stormavdelningen. Jag har ”gått ut” som det heter och ångrar inte mitt engagemang mot bältesläggningar och tvångssprutor. Men det är tufft, att inte bli förstådd! Ett enda exemplar har blivit sålt av min bok i andra upplagan:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Snart är tiden ute på litenupplaga.se

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Min tanke från början var att skriva om Eva från bibelns början till bruden och Lammet i Uppenbarelseboken. ”Min” psykolog fick vara bokförläggare och avrådde mig. Skriver du om detta, som ingen begriper, tappar man intresset direkt. Ungefär så föll hennes ord. Finns det ingen, som är intresserad av försoningens möjligheter, när sjukvården krossat en ung människas självkänsla totalt? Finns det inget intresse av att läsa om läkedom genom Jesu sår?

Som sagt: Jag har lämnat Dag Sandahls blogg, Stefan Swärds och Mikael Karlendals. Där finns bara analyser av Svenska Kyrkans, Frikyrkans och hela kyrkans historia bakåt till 2:a århundradet e.Kr.analyserad. Ständiga analyser. Män tycker visst inte om att bli inneslutna i begreppet ”bruden”, som följer Lammet varthelst det går.

Passionspsalm (det var för dig) Maria Gustin Bergström med Smyrnakyrkans symfoniorkester

”Det var för mig som Han utstod smärtan
och kampen.
På sina skuldror tog Han min synd.
Det var för mig som Han uppstod,
besegrade döden.
Jesus triumferade för evig tid.”
1:a versen av sången med text av Maria Gustin Bergström

Mellan himmel och jord

Det är tid för en sammanfattning av veckan som gått mellan himmel och jord. För att få en rättvänd bild finns det ett recept av Lars Gunther, IT-pastorn till Stefan Swärd:

För den som vill se bilden rättvänd. Öppna utvecklarkonsollen i din webbläsare dvs. CTRL/CMD + SHIFT + K i Firefox, CTRL/CMD + SHIFT + I för Chrome och Safari, F12 för MSIE. Skriv följande på kommandoraden (kopiera och klistra):
document.getElementsByClassName(”wp-image-4971″)[0].style=”transform: rotate(90deg)”
Tryck på enter.
Bilden rättvänd
Slut citat

Detta gäller en bild av Stefan Swärd och hans första barnbarn. Jag klarade att vända den bilden rätt i min dator med bara ett ”klick” på en pil. Det som är ett problem för en människa är inget problem för en annan.

Stefan Swärd med sitt första barnbarn

Så går alla associationer vidare till ”den stora försoningsdagen” i Betlehemskyrkan, Göteborg den 17 december 2013. Kan olika frikyrkosamfunds tolkningsläror bli en gemensam? Till och med jag har ju en alldeles egen lära om försoningen. Den finns beskriven i min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Den boken fick Stefan Swärd av mig. Som svar på bönen till Gud från en missionare i en pingstkyrka bad jag i slutet av 60-talet:
”Gud, visa mig blodets betydelse!” (”Tacka för blodet”, sa de på den tiden i Smyrna.)

Och det gjorde han en tid senare svarade på min bön. I Skapelsens början fanns inga öppna sår, där det kunde komma in bakterier och ge blodförgiftning. I Skapelsens början kunde Gud förena lite jord med ande från himlen till människan.

”…då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” 1 Mosebok 1:7 (Bibel 2000)

Till höger i min blogg har någon klickat fram en gammal blogg för 4 år sen som heter:
”Summan av delarna”

Kan Google skanna av hur mycket som helst och sätta ihop? Skall jag bli rädd eller tacksam? Det var precis detta min mentor försökte få mig att förstå en gång. Det kändes som att leta efter en nål i en höstack, om jag gick ut på nätet och gjorde ett försök att berätta om blodet. Det gick inte på en dag för mig att fatta men häromdagen sökte jag i Google på ”sinnesjukhus” och hittade en underbar bild på min 95-årige far, när han fick luciabesök av en ettåring, som knappast kunde hålla balansen och ljuskronan hade kommit på sned. Hur hade den bilden hamnat där?
Vem skannar Google? Vem skannar bibeln?

I vart fall har min vecka varit bra. Jag har fått möta en kvinnlig pastor igen som verkligen kunde/kan föreläsa om försoningens djupa innebörd. Det var i Smyrnakyrkans källare med belysning på allt jag försökt att glömma men aldrig lyckats med.

”Lär dig livets vackra gåta
älska, glömma och förlåta.”

I Equmeniakyrkans storsamling om försoningen sa Ingrid Svensson bland annat att Jesu försoningsgärning är så mycket större och fullkomlig. Detta jämfört med en krossad liten människas oförmåga att glömma övergrepp.

I veckan som gått har en kvinnlig pastor fått ha morgonandakterna i Sveriges Radio. Marianne Andreas hade bland annat med detta med lärjungars rädsla hur Jesus kommer med sin frid och andas på dem. Himmel och jord förenades en gång till i människan.
Och förenas igen gång på gång…

Försoningens möjligheter Del 3

Min mentor har varnat mig många gånger för mitt engegemang i mäns debatter.
”Tjafs,” har hon sagt med ett enda ord. Och jag har försvarat mig med att jag lärt mig så mycket.
Pyttsan. Det har ju bara gjort mig frustrerad. Även om det varit brett intresse från olika kyrkofronter…
Mikael Karlendahls blogg heter: ”För tron och sanningen!”

Jag minns när jag stod på biblioteket för många år sen och läste tidningen Sändaren och fick syn på en liten notis. Samtalen hade strandat efter 27 år mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Min fråga var naturligtvis hur några kan samtala om dopet så många år. Men det var visst möjligt ändå längre än 27 år.

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal lämnat Pingströrelsen just på grund av en annan dopsyn. Ja, då lämnar jag den bloggen. De får hålla på bäst de vill och samtala om dopet i andra kombinationer än pingstvänner, ”missionare”, lutheraner, katoliker och baptister.

Prästen Dag Sandahls blogg har jag redan lämnat, när han skrev en julsaga om ett dårhus. Jag menar, att den som inte varit intagen, inlåst och fastspänd vid en järnsäng skall inte yttra sig om dårhus. Nu fick jag det skrivet och filmen heter:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Den filmen hade premiär på ett av landets största sinnesjukhus förr. Datum var den 12 december 2013. Strax innan dess den 12 september blev den inspelad inuti före detta stormavdelningen 10 B och utanför. Det var en viktig dokumentation, som blev gjord.

Pastor Stefan Swärd skriver i sin blogg angående den bok som skall komma om försoningen:
”Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.”

Ett sådant uttryck klarar inte jag. OK, jag kan ingen som helst kyrkohistoria om dopet eller försoningen vad alla män kommit fram till under 2000 år. Kyrkohistoria är kyrkohistoria och bibeln är bibeln. Men ner till 1700-talet och PredikarLena har jag läst på och Roparrörelsen!

Så igår hade jag besök på min blogg av en av mina nyfunna vänner inom (H)järnkoll. Det blev jag mycket glad över. Männen jag besök i deras bloggar skriver aldrig en kommentar i min blogg. Möjligtvis att jag får hänvisning till ett av deras tidigare inlägg. Jag är ”impad” som unga i Stockholm uttrycker det av datafinesser.

Sofia Lilly Jönssons bloggande saknar jag i ”Fjärde väggen”. Där fanns det kvinnor med i debatten och en frisk fläkt.
Då är det bara att vandra vidare steg för steg och hoppas på att någon hittar till min blogg, som inte kan Kanaans tungomål. Självklart att det finns en grammatik till det ovanliga språket också.

Var inte rädd för att fråga Madelein eller Carina! Jag följer era bloggar om att leva med bokstavskombinationer som diagnoser. Snart har jag väl kvalat in och kan få bli attitydambassadör igen inom (H)järnkoll, tycker nog jag. Har inte jag erfarenhet nog för att få ge allmänheten information? Passar det inte att vara försonad med sitt förflutna? Inte är väl jag en bitter käring?

Tänk, att det skulle ta femtio år att fatta, att jag får ha kvar mina minnen från år 1956! Och ändå vara försonad och lycklig…

För tron och sanningen

Allt mellan himmel och jord

Gyllenkroken – där fick jag hjälp att dokumentera min erfarenhet

Bygga upp eller riva ner

Det går fort att riva ner eller fördärva. Det tar längre tid att bygga upp. Tidningen Metro har en fet rubrik idag:
”Vi byggde upp församlingen i Knutby på nytt”
Ja, det är pastorns ord 10 år efter mordet.

Där fortsätter jag med gamla minnen och foton. Från sågbacken gick de torkade bräderna in i möbelfabriken strax intill för ytterligare tork. Det var mycket noga med rätt temperatur i ”torkarna” och rätt tid. Annars kunde träet slå sig under en fanerad yta. Jag har inget minne av den gamla möbelfabriken, som brann ner.

Fabriken gamla133 Gamla möbelfabriken brann ner år 1936

Nästa foto är från nästa möbelfabrik. På det fotot minns jag alla arbetarna och vilken arbetsplats som var deras det vill säga vilken maskin de skötte eller var de målade eller bonade möbler.

Fabrikens arbetare134 Nya möbelfabriken u.p.a med arbetarna

Det är kanske ett okvinnligt intresse men ”basens ongar” inte bara sprang på fabriken utan arbetade där också. Alla arbetade på den tiden. Mina äldre syskon fick inte leka. Där är poängen! Jag har följt brädorna från timmer till hyvlade i rätt mått!

Brädorna i tabernaklet skulle vara tio alnar långa och 1½ aln breda och ha två tappar. Där är poängen! Någon har bestämt detta mått. Någon lydde i allt och följde instruktionerna. Under varje bräda sattes sen en given grund två fotstycken av silver med hål för tapparna och en liten sammanhållande list emellan.

Kan man då tro, att vi bygger upp en församling, när ritningen är given en gång för alla och försoningssilvret är givet, format och satt under varje bräda till upprättelse för var och en? Var finns ritningen till att bygga upp en församling?

Ja, det är männens uppgift att undervisa! Men gör det då! Låt bli att ”såga” den som står upprättad bredvid en annan på samma försoningsgrund!
”Vi står på ORDETs grund,” sa de gamle som kunde Kanaans tungomål. Vart tog det språket vägen, som innehåller fakta? ”…stå under blodets beskydd” till exempel. Skäms vi för talet om Jesu blod som renar från all synd?

Jag försökte berätta för en kvinna, som bara vill ha manliga pastorer för det står så i bibeln, att då kan jag inte bli arbetsterapeut heller enligt bibeln. Herren kom med sin ande över män och gav dem alla slags slöjdskickligheter. Men väva då? Det är väl ändå kvinnligt? Och mönsterritning och mönsterförstoring, som jag fått lära mig i utbildningen till arbetsterapeut.

Mose lydde i allt och Hebreerbrevets författare visar på att mönstret är en skuggbild av den verklighet som kom i Kristus. Vi är upprättade i Kristus! Räkna hur många gånger det står ”i Kristus” i Kolosserbrevet och Efesierbrevet. Skall vi då ”såga” till andra, så att de passar att bli upprättade i Kristus till ett tempel åt Gud?

Försoningsgrunden är given en gång för alla i både gamla och nya testamentets beskrivning och presentation av Jesus som Försonaren med Gud.

Idas sista besök hos gamle verkmästaren på möbelfabriken

Försoningens möjlighet del 2

Det är tidig söndagsmorgon. Jag fattar, att jag tappat tråden igen och fortsätter genom att ge länkar. Nej, jag ägnar mig inte åt Maria Jesu moder. Mitt inlägg ”Tänk om Maria sagt nej” handlade om hur Jesus gjorde markeringar gång på gång till Maria vems son han var och är. Bibeltexterna är inte otydliga på något sätt.

Länken ”Hur bibeln skall läsas” är bra oavsett om inte jag är uppvuxen i ortodox tradition. Länken till Equmeniakyrkans samtalsdag om försoningen beror på att jag inte kan återge pastor Ingrid Svenssons belysning av försoningen i sidled. Hon talar mycket bra angående förlåtelse till en förövare, som aldrig inser sitt brott. Jesu försoning är fullbordad och räcker även för den, som har svårt att glömma övergrepp.
Före detta metodistpastorn är första talaren.

Samtal om försoningen i Betlehemskyrkan Equmeniakyrkan den 17 dec 2013

Så hur svårt det än kan vara att följa mina tankegångar så gäller min blogg min relation till bibeln och försoningen genom Guds son. Sen kom mitt intresse för teologi år 2000, därför att andra inte tänker som jag gör. Varför är det nödvändigt att leta fel hos P.P. Waldenström i hans försoningslära, det fattar inte jag. Nu var det skrivet. Andra talaren Stefan Swärd f.d. örebromissionen vill ha någon skiljelinje mellan objektiv och subjektiv försoningslära. Tredje talaren Sofia Camnerin hade varit med i Svenska Kyrkan i ungdomen och sen som ”missionare” med mina uttryck. Min fråga är hur länge hon måste försvara sina formuleringar i skrift för många år sen? Är det inte bibelns texter som skall vara till grund för ett samtal om försoningen?

Biskop Kallistos Ware Hur bibeln skall läsas

Denna länk såg jag nu på morgonen given via Berit Simonsson på facebook. Hon tillhör Svenska Kyrkan. Så länge jag lever kommer jag också att rekommendera bibelläsning. Kyrkotillhörighet har med uppväxt och tradition att göra. Varför skulle jag till exempel tala illa om Svenska Missionsförbundet, som gett mig all respekt och kärlek till bibeln?

Detta var lite om mina associationer hit och dit. Men Dag Sandahls blogg tänker jag inte besöka mer. Jag har gått ut med mina gamla erfarenheter om psykisk ohälsa år 1956 och chocken av att få uppleva hur ett sinnesjukhus fungerade. Vi skall varken kalla någon medmänniska fåne eller dåre. Lite empati skadar inte om psykiskt sjukas situation. Jag är villig att lyssna på dem som orkar berätta.

Försoningens möjlighet

Så är det vardag igen och julen är över med lilla barnet i krubban. Denna jul tog jag inte ens ner min vackra julkrubba med så säregna minnen från en missionsförsäljning på landet. Där var allt så billigt men ingen klagade över att deras arbete underskattades totalt. Det bara var så. Julkrubban kom som en gåva utifrån. Den är gjord i keramik och så vacker men vad hjälpte det bland de gamla i församlingen, som inget mer behövde.

Bredvid mig satt en liten 10-åring, som aldrig varit på en missionsförsäljning tidigare. Han fick mitt löfte att vara med och bjuda och följa med till 200 kronor. Det blev intressant för alla till slut men mycket nervöst bara för den, som inte fick följa med längre. Så kom en andlös tystnad, när auktionsförrättaren sagt: ”Jag har 200.” Ja, det var alldeles tyst några obehagliga sekunder i Norra Björke Missionskyrka. Då kom det högt och tydligt från pojken:

”Men slô då!”

Så blev jesusbarnet i krubban mitt (och hans ett par jular till). Jag samlar på fina minnen och de kan ingen ta ifrån mig. Jag stannar inte där utan tänker på författaren Lena Anderssons Sommarprat ett år. Det var så skickligt gjort, att jag lyssnade om och om igen på hennes recitation över bibeltexten i Markus evangelium kapitel 2, om den lame mannen. ”Vadå synd? Jag har väl inte syndat mer än någon annan? Ja, det viskade den lame nästan ohörbart bara lärjungarna närmast den lame hörde det…” Minns du?
Så bra att författaren Lena Andersson kom igen skriftligt och förväntades sig tydliga svar av en blivande ärkebiskop. Minns du? Har vi inte rätt att förvänta oss lite tydliga textutläggningar av viktiga sammanhang? Julspelen är över för denna gången. Kvar är frågorna om han är Guds son. Vilken makt har han fått i så fall av Gud? Det är väl ändå inget att debattera med KG Hammar om Jesus är Guds son eller inte! Det är väl bara att slå upp bibeln och läsa själv! Det står skrivet på många ställen. Faktiskt.

Nu räcker det för min del att följa prästen Dag Sandahls julsaga om dårhuset i Uppsala och tvångströjan på psykiatern! Nu räcker det för min del! Det akademiska språket fattas mig men orden i bibeln har borrat sig in i min själ – in i mitt psyke vad nu det är för skillnad. Jag är genomborrad som en bräda i tabernaklet! Hör du det?

Där finns en preposition som är fel. Stödbrädan skall inte ligga utanpå utan gå genom bräderna som…ja, som står upprätt på en given försoningsgrund bestående av två fotstycken av silver. Hör du det? Jag är upprättad i Jesu försoning och har samma mått som de andra varken lägre eller bredare. Nu är jag tillbaka där igen! Ältar jag eller undervisar jag om försoning genom Jesu blod? Jag lever inte längre i en osynlig tvångströja från Restad Sjukhus! Jag tänker inte följa Dag Sandahls blogg längre! Min bitterhet och besvikelse har varit min synd. Min synd är försonad genom Jesu korsdöd. Där är den naglad fast och jag har rätt att leva fullt ut i hans försoning. Den försoningen har inget mellanrum. Den har ett Restad Sjukhus i mitt fall men det stör mig inte längre, att jag ingenting blev av allt jag drömde om. Jag är försonad med Gud genom Jesus och älskar sången: ”Nu är försoningsdagen kommen för världen vid. Kristus fullbordat lagen Satan har bragts på fall…” (Psalmer och Sånger nr 510)

Julen är över och i ett av överskåpen i hallen ligger den vackra julkrubban i keramik som barnet bredvid mig i bänken fick ropa in på en missionsförsäljning. Jag har så många vackra minnen men stannar inte där. Och inte vid årets julspel heller. Kvar är mitt gamla, lättirriterade jag, som hänger upp mig på allt och inget. Hör du det? Jag tål inte ordet ”skådespel” om återgivna bibelsammanhang!

Får jag vara så lättirriterad men ändå glad i frälsningen och försoningen, som nått mig också. Ett barn är fött. En son har blivit oss given. På hans skuldror blev min synd lagd. Eller har jag fattat alldeles fel?
Jag inte bara känner mig fri. Jag är fri tack vare honom.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Förvirrande debatter

I början av 2000-talet bekände jag på nätet, att jag blivit förvirrad genom kristnas debatter. Den dolda agendan syntes inte i bibelsajten för unga. Vuxna kristna passade på att föra sin talan i olika riktningar. Jag blev förvirrad. Det är inte bra. Det kan vara psykisk ohälsa. Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Gud och Allah är också samma ord fast på olika språk. Sen gäller riktningen. Ordet psyke associerar till psykiatrin. Ordet själ associerar till själavård.

Min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är tryckt på förlaget Recito igen och går att köpa via författaren. (Via Recito bara 3 månader från utgivningen).

I den boken gör jag upp med psykiatrin och min sjukjournal från år 1956. Det är maktmissbruk att stämpla en 20-åring för livet och inte bry sig om konsekvenserna!
”Psykiatrin har misslyckats,” sa en läkare privat häromdagen. Ja, om de bara är ”nej” till de sjuka, som söker hjälp och vård eller medicinering, om det finns plats inom sjukvården eller bältesläggning om patienten blir orolig.

Psyke och själ är samma ord fast olika språk. Ja, men själavården då inom kyrkorna?
Har den lyckats? Kan vi se det genom alla förvirrande debatter mellan de teologiskt utbildade? Varför lade jag mig i som bara är en vanlig medlem och bibelläsare? Varför provocerar jag de, som utbildats till attitydambassadörer inom (H)järnkoll? Får jag inte vara med någonstans i ett ”vi”?

En teolog och pingstpastor berättar på sin blogg, att han lämnar Pingströrelsen. Då kan jag inte vara ”vi” med honom längre heller: ”vi pingstvänner”. Och inte kan jag vara ”vi” med Torsten Åhman heller: ”vi missionare”. Och inte kan jag tillhöra ”den gudstjänstfirande församlingen” i Svenska Kyrkan heller för jag gick ur Svenska Kyrkan i min ungdom. Man tillhör inte två kyrkor/samfund fick jag lära mig.

Vem får jag då vara ”vi” med? Det har kommit en lista till mig med 35 olika frågor för mig att bearbeta. Det är studeranden, som vill underlätta för mig till en föreläsning om psykisk ohälsa. En fråga jag fått tidigare och nu är:

”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”
Det är en mycket bra fråga för om jag förnekade, att jag var sjuk år 1956, så hade jag varit ändå sjukare och saknat sjukdomsinsikt.

Där är kärnan. Jag fick inte tro då, att det fanns något friskt i mitt psyke utan skulle anamma deras diagnoser, som var för livet. Där pågick kampen, att jag trotsade all deras bältesbehandling och tvångsinjektioner med mitt: ”Detta är inte sjukvård!”
Där är kärnan. Mitt stora intresse är själavård/psykiatri, men jag måste vara politiskt korrekt och dela på mig i psyke och ande. I filmen med samma namn låtsar jag inte om varken Gud eller Allah. Jag klarade det! Alltså är filmen inte sann för jag är upprättad och talar i mitt namn. Det är min historia och i min historia finns Gud och livets ord i bibeln.

Där är kärnan. ”Livets ord” som det var på 80-talet (som liten ursäkt) förstörde förtroendet för kristna inom psykiatrin. Det drabbade oss alla. Det har varit maktmissbruk inte bara från psykiater med sina diagnoser. Det har varit maktmissbruk inom Kyrkan – andligt maktmissbruk som skadat för livet!

Det står i min sjukdomsjournal från år 1956, att jag efter sex veckor fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt. Det är felstavat. Det går också att debattera, om jag skall stava rätt i citat eller använda deras felstavning. Jag fick inte tro, att jag var frisk! Undra på att jag får frågan:
”Identifierar du dig med de psykiskt sjuka?”

Nej, det gör jag inte. Jag är upprättad och har fått av mig deras osynliga tvångströja. Äntligen!
Identifierar jag mig med pingstvänner? Nej, det gör jag inte men jag får tillhöra en pingstförsamling och tidigare i livet en missionsförsamling.
Klarar jag av att vara politisk korrekt?

Nej, inte en sekund! Det är dömt att misslyckas. Skall jag sätta mitt ljus under stolen eller bordet, när jag skall föreläsa?

Medicinföreläsning: Hon tror att vildarna skall förändra vården

Mikael Karlendahl: Jag lämnar pingströrelsen

Den stora frustrationen

Nu är det tänkt, att jag skall våga en gång till på egen risk. Min bok trycktes i 200 ex. Nu skall det bli några justeringar. Några av mina vänner har gett konstruktiv kritik. Här är ett kapitel i repris, som är obegripligt visst men mycket lätt för mig att förstå. Detta jämfört med den debatt om försoningen, som förs på Stefan Swärds blogg.

Försoningen blir teologiskt obegriplig för mig HÄR

Min berättelse om försoning som ett kapitel ur boken är:
Pat. är frisk och pigg för övrigt

Religionsgrubbel

(Ur Anamnesen den 5.9.1956 Är stundtals religiöst grubblande, stundta,s svärande.)

Den första diagnos, som jag visste om att jag fått och förhörde mig om var just religionsgrubbel. Vad innebär det? Att lära in blodets funktion och betydelse är ett ämne inom fysiologin och biologin och sedan medicinsk vetenskap, om jag fattat rätt. Att läsa in om blodets betydelse i bibeln är teologi. Jesus Guds sons blod renar från all synd. (Ur Johannes första brev.)

Mitt intresse är både ock.
Det hände för 30 år sen att en nyfrälst narkoman kom och klagade för mig:
– Dom säger i kyrkan, att jag skall tacka för blodet. Och jag tycker, att det är så äckligt. Vad skulle jag svara? Jag hade ju inte förstått blodets betydelse i biblisk beskrivning och funktion. Så jag bad till Gud:
– Visa mig blodets betydelse!
Och sen glömde jag den bönen.

En kväll fick jag en fruktansvärd tandvärk. Jag fick tandvärk där det inte fanns någon tand längre. Jag stod på alla fyra i sängen med huvudet i kudden. Jag tog två albyl. Jag fick ta två till lite senare. Inget hjälpte. Klockan var mycket. Jag fick åka över hela stan för att komma till jourhavande tandläkare. Visdomstanden var ju utdragen. Hur kunde jag då få en sån fruktansvärd värk?
– Blödde det mycket, när dom drog ut tanden?
– Nej, det blödde inte alls, svarade jag. Och trodde, att det var ett bra svar.
Den jourhavande tandläkaren började då att berätta om blodets betydelse.
– Om det sker en kraftig genomblödning så koagulerar blodet och proppen ger ett skydd. Nu har det kommit ner något i såret, som gett denna infektion. Ungefär så berättade han. Efter behandlingen for jag hem.

Det gick en vecka. Min vanlige tandläkare tog över. Det gick några dagar till. Det kom en ny sen kväll med olidlig smärta. Jourhavande denna kväll fanns i ett annat ytterområde. Bilen fanns på verkstad. På så sätt blev resan inpräntad tydligare i minnet. Samma fråga upprepades här:
– Blödde det mycket, när dom drog tanden?
Samma fråga. Samma svar. Och samma undervisning. Det är viktigt med en genomblödning. Det är viktigt med blodet som koagulerar och skyddar såret.

Vad var det jag hade bett Gud om? Ja, inte var det tandvärk.
– Gud visa mig blodets betydelse!

Strax före stängningsdags mellan två dygn fick jag undervisning om blodets betydelse. Det räckte inte med en gång. Jag fick det upprepat en gång till. Sen kom den ena associationen efter den andra….

Det finns en plats i föräldrahemmets trädgård, som jag kan peka ut. Det var en fin höstdag. Pappa grävde. Jag hängde med som en flik (ficka). För ett ögonblick ställde pappa ifrån sig trädgårdsgrepen. Den hade platta slipade tinnar. Jag ville också gräva, men körde den rakt igenom den bara foten. Sen minns jag inget mer. Jag var 4 år på väg mot det 5:e.

Jord och gödsel från ett trädgårdsland är livsfarligt, att få in ett sår. Det behövdes hjälp utifrån. Det räckte inte med pappas snabba ingripande. Det räckte inte, att tvätta rent såret. Det kunde bli blodförgiftning. Det skulle kunna leda till döden.
Minns Du planscherna i skolan på blodomloppet – detta grenverk av blodkärl. Hjärtat var förstås med och så dessa parallella grenverk – ett i rött och ett i blått. Och denna mångfald av uppgifter som blodet har. Vi tvivlar inte på en enda. Det röda grenverket visar på att hela kroppen får näring och syresatt blod. Det blå grenverket skall visa på att blodet har ett lika fin renhållningsverk – transportsystem för att få bort gifter och slagg via olika organ. Det handlar om röda blodkropparnas suveräna arbete.
Om vi får ett sår på kroppen rusar dom vita blodkropparna dit och tar itu med bakterier. Dom är som kravallpoliser:
– Hit men inte längre! Dom bygger sitt staket.
Jag hade en kusin, som var Rh-. Mannen var Rh+. När första barnet föddes gick det bra. När det andra föddes blev det ilfart till annan avdelning för blodbyte. Det är så länge sen. Dom har andra behandlingar nu. Idag sitter inte den dottern och funderar över: skall blodet som jag fick fungera? Hon behöver aldrig tänka på det.

Och nu till bibeln och 1:a Moseboken. Vad som hände i Evas själ i Edens lustgård, när hon släppte in lögnen förstår inte jag. Jag fattar bara att lögnen är oförenlig med Guds väsen. Lögnen var och är som ett gift som så småningom leder till döden. Det hade Gud inte tänkt. Så presenterade han sin räddningsplan för Adam och Eva.
Det är som om bibelns texter säger: ”Försök att gömma er! Försök att ursäkta er! Ni är lika nakna ändå trots de fikonlöv, ni svänger ihop!”
Nej, det behövdes ett blodbyte! Någon i Skapelsen måste offra sitt liv! Ett oskyldigt blod måste rinna för att Gud skulle kunna göra kläder av skinn åt dem.

– Jag kan inte, kommer aldrig att kunna, uppfatta Jesus som ett ”offerlamm” gjutande sitt blod för världens (och mina) synder och sålunda försonande…
Så skrev en man i ett av sina brev till mig. Och hur skall man kunna förstå om ingen berättar.

Jag kan se Golgata framför mig. Jag kan se Jesus hänga där med en rövare på var sida. Jag kan höra hånet:
Luk 23:39-43 (Bibel 2000)
Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” [43] Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

Rövaren hade sjabblat bort sitt liv. Nu fick han sitt straff – dödsstraff. Kan du se hur dom vita blodkropparna rusar fram och tillintetgör alla bakterier?
Kan du höra Johannes Döparens profetia om Jesus några år tidigare:
– Se Guds Lamm, som borttager världens synd!

Nu hängde Jesus där mitt emellan två rövare. Hans blod renade från all synd i dens liv, som bara önskade en tanke.
Kan du se Maria, Jesu moder, stå nedanför korset? Jag kan föreställa mig, att hon var förlamad av sorg. Vart hade alla profetior tagit vägen – alla löften som hon hört? Hon skulle ju bära på Guds Son – han skulle ju bli FRÄLSAREN! åren med honom hade gått så fort. Nu hängde han här som en missgärningsmän tillsammans med rövare! Kan du se framför dig hur dom röda blodkropparna rusar runt i Marias liv och förser hela hennes varelse med näring och syre. Blodet fungerade i hennes liv också

– Det är evigt liv att lära känna Gud och den han har sänt Jesus Kristus. Livet kom tillbaka till Maria! Blodet fungerade! Hur skulle jag kunna låta bli att tro på blodet!
Slut citat

Boken kom ut för två år sen och började med en rubrik:
Den stora rädslan men inget kom fram av vad som är den stora rädslan för mig. Rädslan för mig var den diagnos jag drabbades av och som jag protesterade mot under hela deras behandlingstid. Sen blev den en stigmatisering. De lärde hade sagt sitt och jag var maktlös. Idag skall jag ändra rubriken till:

Den stora frustrationen

Den finns kvar. Tala gärna svenska med mig och behåll komplicerade ord i rätt sammanhang. Å andra sidan tvingades jag köpa ett teologiskt lexikon redan år 2002. Vem vet vad annihilation är för något?

När jag flyttar till himlen

357 flyttkartonger hade den pensionerade prästen och hans fru ser jag i Dag Sandahls blogg. Jämför detta med mina 75, som var alldeles bedrövligt för många senaste flytten!
För övrigt är allt sig likt här. Jag längtar efter nybakade bullar, som en 86-årig farmor och mormor har som introduktion till sin blogg.
Ja, för övrigt är allt sig likt här. Jag skulle sluta läsa lärostrider bland akademikerna men är redan klar med de tre, som jag följer. Här är det bredd minsann från Svenska Kyrkan till Pingströrelsen och däremellan kommer…ja, varför inte Berit Simonsson med Oasrörelsen? Facebook är suveränt, som vet vem som bör gratuleras idag.
Grattis Berit!
Lukas kap 18:7-8

När jag flyttar till himlen

Jag har rest kring så ofta på jordytans rund.
Jag ha rest uppå land och på hav.
Men jag längtar och trår till den härliga stund
Då med Jesus till himlen jag far.

När jag flyttar till himlen med gator av guld,
Vilken underbar färd det skall bli.
Jag står färdig för flytt, till den boning han byggt.
Det ska bli sista resan för mig.

Här jag packar och packar var gång som jag far,
Bördor bär jag i händerna då.
Men jag skall inte bära en sak när jag far,
Med min Jesus på skyarna blå.

När jag flyttar till himlen med gator av guld,
Vilken underbar färd det skall bli.
Jag står färdig för flytt, till den boning han byggt.
Det ska bli sista resan för mig.

dörren119 De gamla brefven har gått genom denna dörr ut och in…

Känslor

Det är sjukt, att ha nära till sina känslor! Bara så ni vet det.

På 70-talet fanns det två stora fototidningar, som jag följde, som senare slogs ihop. Att det blev fototidningar så mycket berodde på att jag inte kunde koncentrera mig på långa texter på grund av värk men bilder kunde jag ta in. ”Aktuell fotografi” och ”FOTO”, om inte jag minns fel. I en av dem vid den tiden fanns ett fotoreportage från ett mentalsjukhus i USA och från den oroligaste avdelningen. Reportern berättade, att det varit så intressant att arbeta där för patienterna hade så nära till sina känslor.
(Senare kom ett förbud att fotografera psykiskt sjuka patienter för de anhörigas skull. Inte för patienternas. OBS!)

I Sverige skall det vara lagom. I debatter skall inte vara något känslomässigt typ ”Rör inte min kompis”. Tyvärr så överreagerar jag. Jag tar åt mig på grund av egen erfarenhet.

Nu har jag lugnat ner mig. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men en Roland Spjuth har skrivit en Gästblogg om försoningen, som jag förstod. Den stämmer med min bibelläsning. Jag har ingen egen teologi. Läs vad det gäller HÄR

Det är mycket fyndigt ord ”Försoningsstriden”. Att den skulle blossa upp igen kunde väl ingen ana. Men den finns på Stefan Swärds blogg. Den bloggen följer jag utan att tillhöra Evangeliska Frikyrkan. Eller just därför att jag är så intresserad av varför kristna blir osams så osams, att det uppstod stockholmsbaptister eller örebrobaptister. Som väl är hann jag att fråga en dam på 90 år medan hon levde om hur det gått till i Göteborg med osämjan mellan medlemmarna i Tabernaklet och Saron.

Det är inte lätt att ha nära till sina känslor. Nej, det är inte det samma som temperament. Det är inte det samma som att kunna bli arg även om ilska är känslor. Nej, i fotoreportaget från de allra sjukaste i USA var hans erfarenhet, att de hade nära till skratt eller gråt. Hur sjukt är nu det?

På Skutan f.d. Missionskyrkan och Baptisternas gemensamma ”Bibelsamtal” fick jag ställa mina frågor och fick svar av flera olika pastorer. De svaren har jag kopierat och sparat! Att läsa bibeln är inte det samma som att kunna teologi! Teologi kan vara botten enligt mitt temperament och bedömning. Det är bara det, att jag fick ingen åhörare till min föreläsning i det teologiska bottennappet Om Gud.

”Rör inte min kompis”! Är det fel att känna för Niklas Piensoho och Sofia Camnerin? Är det fel att bli upprörd? Jo, jag ser, att en text skall beröra men jag får inte bli arg, som på denna sega debatt, som följde efter detta vad Niklas Piensoho egentligen sagt.

Jag tillhör sen år 1970 en stor Pingstförsamling, Smyrna i Göteborg men inte på grund av teologin. Från Majornas Missionskyrkan har jag fått en vänlig inbjudan att vara med och fira deras 130 år som församling och att kyrkan redan är 50 år, som byggdes år 1963. De firar nu och jag blev vänligt mottagen, så fort jag kom till Göteborg år 1966.

Hur skulle det vara att läsa Psaltaren i bibeln och kolla deras känslor? Det var sällan lagom. Jo, jag har blivit minst sagt upprörd över hur Sofia Camnerin blivit uppfattad i Stefan Swärds blogg. Jag ser fram mot en försoning. Både med subjekt och objekt.

Den objektiva försoningsläran Del 1 av Olof Edsinger i Bloggen: EFTERKRISTUS.NU