Kategori: Memoarer

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077Byt gärna namn men mig lurar de inte…

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

In memoriam

Tio år har gått sen Anna Lindhs tragiska död. Ingen kan mäta sorgen och saknaden för familjen, vänner eller vad konsekvenserna blev.

Det goda som hände var, att så många personer reagerade på journalisters okunskap om psykiska sjukdomar och innebörden av diagnoser angående gärningsmannen. Den positiva historien är lång, innan (H)järnkoll bildades och personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde utbildas. Allt för att gå ut i offentligheten med information om neuropsykiatriska handikapp eller psykiska sjukdomar.

Sju år har gått snart sen min klasskamrat dog plötsligt 70 år gammal. Karin Olsson var en lika stor ”doldis” som Anna Lindh var en ”kändis”. Hon var klassens geni och kunde gått hur långt som helst, tycker vi klasskamrater fortfarande, när vi pratar om henne. Jag ville ha in några minnesord i ortstidningen TTELA, men de hade slutat med minnesrutor. Och så handlade mitt ”In memoriam” mer om mig än om henne fick jag veta. Det är inte lätt, att samarbeta med en viljestark, envis typ! Nu är det dags igen och igen, för jag anser att psykiskt sjuka, som redan dött som patienter har rätt till en upprättelse! Och det är svårt att vilja ha fram en poäng, ett budskap utan att själv bli budskapets stora JAG.

”In memoriam

Begravningsgudstjänsten i Gärdhems kyrka är över och minnesstunderna över Karin Olssons liv kommer att fortsätta. Vi blev skolkamrater i realskolan i Trollhättan med examen år 1953. Under dom åren väntade vi ibland tillsammans på att få komma ifrån Trollhättan till Gärdhem respektive Norra Björke. Jag pratade och Karin lyssnade. Jag valde samtalsämne och Karin sade emot. Samtalen gällde tro på bibeln och även Gamla Testamentet.

Karin var nog den duktigaste eleven i klassen men hade ingen tanke på att fortsätta att studera. Det förvånade mig, att hon bara ville börja en mentalsköterskekurs på Restad. Mina planer var mycket högtflygande.

Nästa gång vi träffades hade jag kraschlandat på stormavdelningen på Restad, blivit lagd i bälte och skulle lära mig att sova bland de allra mest sjuka 16 patienterna, som fanns i en dubbelsal med lampan tänd nära min säng! Om de ändå hade hört på mig och ringt efter Karin Olsson, som var elev där! Om Karin kommit, så skulle hon kunna intyga, att jag inte var farlig!

Det tog tjugoen hemska dygn, innan Karin kom via information hemifrån Hansgården. Så småningom lärde jag mig av en nattsköterska, hur jag skulle kunna få lite frisk luft. Det var genom ”ledsagad permission” det vill säga, att jag kunde få gå med en sköterska vissa ärenden utanför de låsta dörrarna. Ja, om det fungerade kunde väl ändå Karin Olsson blivande mentalsköterska få det förtroendet?

En dag lämnade vi stormavdelningen och gick på promenad bakom alla sjukhusbyggnader. Där låg kyrkogården för de döda patienterna med bara nummer på träkorsen. Det ena likt det andra i långa rader. En gång var de personligheter som efter Restad inte ens fick ha sitt namn kvar synligt på korset vid graven. Så mycket skam var det förknippat med sinnessjukhusen!

Karin var guide den gången, som vi var 20 år. 50 år senare på den sista vandringen tillsammans var hon guide vid Gärdhems kyrkoruin och senare på Gärdhems kyrkogård.

Det är en lång vandring mellan födelsen och döden. Vägen valde Karin Olsson. Hon fanns alltid till för sin familj, syskon och svägerskor. Men också för oss andra. Hon fanns där, när jag behövde henne som bäst. Hon fanns där många år senare när nästa kris kom i en oundviklig sjukpensionering och alla sår revs upp igen. Karin lyssnade och lyssnade. Och jag kunde fråga henne, om det var rätt av mig, att berätta hur kränkande behandlingen varit på Restad och hur mycket den förstört inom mig. Det var inte samma värld att leva i som sjuksköterskeelev på Sahlgrenska Sjukhuset som att bli patient på en stormavdelning på Restad.

Karin Olsson utbildade sig ”bara” till mentalsköterska. Jag fick Karin som vän och bollplank dessutom när det gällde bibeltexter, som jag fick predika över i Velanda Missionsförsamling under en period.
Men tänk om jag kunde få göra mig till tolk för alla dessa, som mött hennes lugna, glada, försynta och positiva sätt inom den psykiatriska sjukvården på Restad Sjukhus!
Karin Olsson – i tacksamt minne bevarar vi Dig!

Gunnel Bergstrand
Den 25 oktober 2006 ”
Slut citat.

Sen jag skrev denna har mycket hänt. Detta var inte min första ”backlash” och inte den sista. Nästa gång hände det, när sjukvårdspersonal kom mot mig från alla håll och dörrar och jag blev ställd, översvämmad av alla gamla minnen gång på gång. Äntligen fick jag en ny höftled i vart fall och slapp mycket av värken. Då dec 2007 blev jag tvungen att ta itu med min sjukjournal från 1956!

När ord står mot ord kan det vara bra att ta reda på sanningen.

I morgon om Gud vill och vi får leva är det dags att möta personalen på Restad Gård. De har inget att dölja och inte jag.

Fånarna på Restad Del 4

Denna blogg från år 2013 väljer jag att köra i repris. Det är tid att gå vidare med en sammanfattning – ett minnesmärke över de olika mentalsjukhusen i Sverige. Vad blev det av alla dessa byggnader, som tömdes på patienter ganska plötsligt men under ett positivt namn? Jag för min del, som är bekännande kristen har mest arbetat på skillnaden mellan att glömma och förlåta och skillnaden mellan kyrkor och församlingar. Tydligen är jag mycket komplicerad i min berättelse, då det inte går att fatta vad jag vill ha sagt.

Mentalsjukvården är kvar även om byggnaderna är annorlunda. Sjukvård får aldrig någonsin vara lika med övergrepp i själen och ge skador för livet! Jag följer slutna grupper på Facebook och ser att psykisk våldtäkt förekommer fortfarande.

Det skall inte förlåtas. Det skall åtgärdas!

Skrivet den 15 februari 2022…

Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.

Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?

I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö och skog vid sidan. Det var en helsida och vattnet var helt stilla. Där är poängen! Det var reklam för Lergigan. Jag var trött och rastlös, när jag kommit till Restad Sjukhus den 5 september år 1956. Kyrkoherden i Gärdhem Arthur Hesslefors, som var min konfirmationspräst en gång, hade varit snäll och stått med bil. Grannen Sven bad jag själv, att han skulle vara med på denna resa. Hur jag än försökt förklara för ”barn” till skötare och sköterskor vem den vänlige, snälle doktorn var, som tog emot mig, så har jag inte lyckats med det inpå 2000-talet. När det blev min mors tur att samtala med honom så hände det, som inte får hända på ett sådant ställe. Patienten försvann och var svår att hitta. Enligt journalen.

Stilla vatten har lugnande effekt som Lergigan enligt reklamen. Bitarna faller på plats. Var det så märkligt, att jag fått syn på vattnet och gick ner dit?

Ur min bok: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt”

”Detta förbannade dubbla budskap! Jag brukar inte svära. Men nu har jag skrivit det. Därför att jag varit upprörd så länge och känner det så.
Vänliga och förstående läkare och sköterskor tog emot. Där fanns blomkrukor i fönstren och såg trevligt ut. När jag steg innanför dörrarna till avdelningen låstes dom bakom mig. Några ur personalen kom och klädde av mig naken – utan att de presenterade sig. Jag kunde ingenting längre. Jag var redan stämplad med en sinnessjukdom. De lade mig i en säng och spände fast ett bälte runt midjan. Avdelningen var låst. Jag var låst. Det var dubbla säkerhetsföreskrifter. Det hade kanske underlättat för personalen vad grannen hemma brukade kalla mig. ”Vilden”, sa han i stället för mitt namn. En annan granne bekräftade med orden:
”Du är mer vild än tam.”

Vem kunde tro att min utbildningen inom sjukvården skulle sluta så här? En sjuksköterskeelev från en annan sjuksköterskeskola kom med medicin. En Lergigan. En Valium. En blodtryckssänkande tablett.
Jag kallade dom vid namn en efter en och kastade iväg dem. De är ju vanebildande. Jag kände mig inte nervös bara dödstrött. Jag vägde 10 kilo mindre än normalt. Det kunde ju inte de veta. Det blev tvångsinjektioner. Personalen slöt upp.

20 år var jag. Det skulle ta tre månader innan jag slapp därifrån. De skulle följa utvecklingen av en sjukdom, som jag aldrig har haft.
Förutom diagnoserna fick jag sjukhussjukan. Inte den fysiska med resistenta bakterier i ett öppet sår. Nej, jag fick sjukhussjukan i själen – resistenta bakterier i öppna, djupa sår. Jag fick en varböld inombords. Vid stora påfrestningar har den tunna huden över den brustit. Det har luktat illa av all infektion. Omgivningen har varit lika maktlösa, som jag känt mig.

35 år har gått. Jag har sökt förtvivlat efter läkedom. Finns den att få?

Göteborg oktober 1991
Gunnel Bergstrand”

Fånarna på Restad

Så tuktas en argbigga

(Ur journalen 31.10 Har fått Öl. löfta att gå på bio idag.)

Här slutar berättelsen om sinnessjukhuset. ”Sara” hade sträckt upp mig ordentligt och frågat varför jag inte alltid var så lugn, som jag var mot henne och som mot min mamma, när jag pratade i telefonen. (Det skulle vara en sköterska inne på expeditionen under dessa samtal.)

– Fortsätter du så här, så kommer du aldrig härifrån!

Efter detta samtal skulle hennes tjänstgöring börja på en nyöppnad avdelning i den stad, där hon bodde. Ingen hade någonsin blivit utskriven direkt från avdelning 10 B, tillade hon. Nu gällde det lite frisk luft bara. Det kunde man få genom att ansöka hos överläkaren om att få gå med på bio.

10 B låg längst bort från administrationsbyggnaden. Efterhand kom det fler och fler patienter ut från de andra avdelningarna tills skaran var fulltalig klädda i samma sorts kappor och vantar.
I den skaran gick jag, Gunnel Bergstrand.

Filmen hette: Så tuktas en argbigga

Punkt slut.

Nej inte riktigt än. Det var sex veckor kvar, då livet rann ur mig i form av diarré. Det skar som knivar och jag som varit en prydlig, duktig sjuksköterskeelev hann inte alltid på toaletten. Vilken förnedring att snart vara myndig 21 år och göra i byxorna!
Men deras behandling hade lyckats. Jag var rar, lugn och positiv till behandlingen. Allt enligt journalen. Lite orolig för framtiden och min utbildning hade jag påstått. Enligt mitt minne så hade jag en svår ångest och var nästan apatisk. Serpasil den blodtryckssänkande medicinen hade en biverkan: depression. Det var ju den, som jag skulle ha och hade fått.

Så tuktas en argbigga.

(Ur journalen 12.12. Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.)

Öl. = överläkaren

Känn på dom orden: ”Hämtas av modern och skall vistas i hemmet.” Som om jag vore ett 21 år gammalt kolli. Det är bara ordet ”färdigbehandlad” som fattas och det står inget om hur jag skulle göra för att komma ur chocken av deras diagnostisering och behandling. Det står inget om hur jag skulle kunna ta mig upp ur den depression, som Serpasilens biverkan gett mig.

Slut på detta kapitel ur min bok: Pat. är frisk och pigg för övrigt

I morse skrev jag en ny blogg angående aktiviteterna på Restad Gård kallat:
”Fånarna på Restad”
Den tog jag bort och byter ut mot detta.
Visst skall vi glömma och gå vidare! Vi skall inte fastna i det som varit! Men att inte bli lyssnad på då jag kom alldeles frivilligt och inte hade rört en människa är övergrepp. Jag berättade för den rare överläkaren hur trött jag var. Det är inte en sinnessjukdom. En utmattning och sömnrubbning går över.
När min mor skrivit på vårdbehovet (jag var omyndig bara 20 år drygt), så hade de rätt att behandla och hålla mig inlåst efter deras diagnos mano-depressiv psykos och rutiner med bälte. Bältesläggning ingick i rutinerna.

Denna vårdform skall inte glömmas och sopas under mattan! Detta var år 1956 och jag fick skador för livet av traumat.

Jag var alltså en av fånarna på Restad! Din sanning är inte min sanning. Det håller inte att påstå att de som leker ”Fånarna på Restad” är fånarna själva. Det fattas er min och andras berättelser hur det var att bli fastspänd i ett bälte i en smal järnsäng! Och att bli provocerad månad efter månad med låsta dörrar och skrammel av nycklar.

Citat från 300-talet:
Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.

Endast ett är nödvändigt

För min del ligger livet bakom och framtiden framför. Precis som för alla andra. Även ett litet barn lämnar daddaspråket och tiden före skolan. Redan en två, treåring ser ner på den mindre och säger ”baby”.

Så jag för min del kan backa 60 år utan vidare och minnas och mer än så. Filmen ”Hon dansade en sommar” gick på biograferna. Det är bara att läsa på i Wikipedia:
Läs om filmen här och musiken.

Han med stort H ringde och frågade, om jag sett den och jag fick veta, att den var så bra, att han sett den två gånger. Till och med döden blev så gripande och vacker för hon var ju så ung och de vara ju så kära.

Nej, jag såg den aldrig men märker i beskrivningen hur kritiken var mot ”strängt hållen”, prästen och undrar just varför de sjöng. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.” Var det något i stil med ”Himlen kan vänta”? Ett enda hån mot s.k. moralism?

Nu kommer poängen. Det är lätt att bli engagerad och förälskad i den åldern. Så det fick bli en bibel- och evangelistkurs tillsammans med andra ungdomar för min del. Under en månads tid skulle vi ha textutläggning två gånger inför bibellärare och klassen. Första gången fick vi välja text själva. Andra gången senare i kursen blev vi tilldelade en text. Jag för min del fick texten om Jesu besök hos syskonen Marta och Maria.
Lukas 10:38-42

Hur skulle jag kunna glömma detta? Jo, kritiken efteråt blev hård. Den lärare jag kände sen barndomen smulade sönder allt jag sagt och frågade var det står i texten, som jag lagt ut den med. Till slut anmärkte han på att jag bara hade ett Nya Testamentet:
”Det håller inte! Du måste skaffa en hel bibel!”

Vad hade jag sagt då som var så fel? Jo, i brist på kunskap om vad detta enda nödvändiga är, så broderade jag ut texten, hur mycket Marta hade att göra under dagen. Jag såg min mamma framför mig, som inte hade en chans att sätta sig ner och bara lyssna på vardagarna. Kritiken sved i mig och jag fick böja huvudet ner inför alla. Det blev tyst sen. Detta är den viktigaste kritik jag någonsin fått! Den kritiken håller idag också. Var står det skrivet? Vad står det skrivet?

Jag har hittat predikan av Niklas Piensoho från en Hönökonferens om varför Jesus måste dö. (Tidigare har jag efterlyst teologiskt klarspråk med tanke på präster, som vill ha bort Jesu blodiga offer för vår skull. Ulla Karlsson var inte ensam minsann att undra). Dessutom hittade jag en annan predikan av honom om kvinnan vid Sykars brunn. Idag är det hans tur, att ta emot frågan om en utläggning av bibeltexter:
”Var står det som du sagt på Nyhemskonferensen?”

Det håller inte att välja ut bibeltexter och sen tala om annat! De flesta är läskunninga och kan slå upp hela sammanhanget för att se själva vad som är det enda nödvändiga. Abraham och Lot såg precis samma syn framför sig men vek åt olika håll. Konsekvenserna blev därefter. Vi har fått en fri vilja. Vi har ansvar för våra val.

Marta och Maria bodde i samma hem och visste vad som måste göras. Maria prioriterade att lyssna på Mästaren framför stress.

”Endast ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen och den skall inte tas ifrån henne.” Jesus

Elden

Den som bjuder andra på en av sina drömmar skall bara bjuda och inte tolka. Om jag fattat rätt och enligt en seriös modell av Ullman och Zimmerman i boken ”Använd dina drömmar”.
Sen är det upp till var och en som lyssnat, att göra drömmen till sin och berätta om vad metaforerna står för.
”Alla tolkar”, upprepade en kyrkoherde på den tiden i bibelsajten, när debatterna var som hetast. Tänk, att det tog många år, innan jag fattade! När det gäller bibeltexter är det väl bara att läsa rätt innantill! Eller?

Ja, hur är de nu med detta? Vem kan tolka de drömmar, som Josef hade och berättade för sin far och sina bröder rätt?
Kan stadsbor tolka ett skördearbete med hårt arbete med lie och folk, som binder för hand alla dessa kärvar? Kan jag, som inget vet om astronomi tolka drömmen om solen, månen och stjärnorna rätt? Allt var ju i olag och alla bugade sig för en enda stjärna?

Kan någon annan tolka min dröm om att vandra motsols mitt i natten, som inget vet om vad jag varit med om och varför det blivit natt och går baklänges? Det är ju bara den som haft drömmen, som har facit till sitt liv! Ändå bjöd jag, för där har jag varit mitt i natten och mitt i verkligheten med alla minnen om åsknedslag både i ett hus mitt i hembyn och just där inne i den stora skogen bakom mannen med en liten eldslåga i min dröm.

Så prövade jag, att se efter någon ny blogg i Fjärde väggen och hos storasysterivassen. De två och andra har arbetat intensivt med ”Tidskiften Evangelium” och bloggandet har fått vila. Men så fanns det bloggar igen om Kyrkan och elden dessutom! Det var förra söndagens föreslagna bibeltexter om hur det skall gå för oss på domens dag. Inom Pingströrelsen följer man inte kyrkoårets föreslagna texter. Så jag får läsa på nu. Ja, hur skall det gå för oss pingstvänner då på domens dag? Räcker det att vara vuxendöpt, andedöpt och kunna tala i tungor och sen få slippa domen?

”Andlig klarsyn” var rubriken för den 21:e juli. Matt 7:22-29, Ordsp 7:1-3 och 1 Kor 3:10-15

Jag för min del har sysslat mycket med utvärdering av mitt liv – ältat tycker en del. Vart tog kallelsen vägen, som jag fick när jag var 16 – 17 år? Det har jag undrat mycket över. I vart fall har Gud lovat, att jag skall få vara med igen, när elden renat mig från slagg.

Elden kan vara förödande men också renande. Om mitt eget verk brinner upp på domens dag, så är frälsningen kvar genom Jesus Kristus och härligheten från Gud.

Det är nog och övernog!

Dokumentation

Eric Strand var en av min mors lekkamrater och granne. Om det nu fanns plats för så många lekar i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet. Krigsåret 1914 köpte Eric en kamera tillsammans med Lars Larsson från Logården i Warola för 14 kronor och 50 öre. Det är tack vare Erics intresse att fotografera, framkalla och kopiera, som det finns foton för eftervärlden och mig. Och mitt intresse för svart/vitt…

Så gick det till år 1982, att min morfars bondepraktika kom till rätta. Jag hade inte ens vetat att den fanns. Min mor hann att läsa den och berättade vad hon mindes av händelserna ur den. Jag hann att fråga vem som tagit dessa fina svartvita fotona, som fanns i en hurts i bokhyllan. Så gick det till med mitt intresse för dokumentation. Eric Stand levde och jag kunde kontakta honom för fler berättelser och fick hans löfte att reprofotografera hans bilder och använda dem. Han blev drygt 90 år och berättade så gärna.

Sen var intresset för släkten och släkterna igång jämsides med frikyrkohistorien. Vad är några hundra år bakåt i tiden jämfört med att få lära känna Jakob och hans söner? Nu är jag där igen och kommer att fortsätta. En repetition av berättelsen finner du i bloggen:

Brunnen är tom

Jag för min del använder min gamla systemkamera med utbytbara objektiv och min fantasi, när jag läser bibeltexterna om Jakob och hans söner. I min själs mörkrum har jag stått med alla negativ och prövat mig fram med olika tider på fotopappret i olika tider.
”Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam…”

Josef ger sig tillkänna för sina bröder till slut i berättelsen om hungersnöden. Jakobs söner hade varit tvungna att vandra den långa vägen till Egypten gång på gång för sin egen överlevnads skull. De hade hunnit att tänka och komma ihåg mycket. De hade sett Josefs själs ångest, när de ville döda honom eller lämna honom i en tom brunn att dö långsamt…
1 Mosebok kap 45
Där ser jag, att de inte ens hinner att be Josef om förlåtelse innan han har gett den.
Josef är en förbild till Jesus.

Sådan är Jesus. Han ger oss tid att fatta brödundret och försoningen.

Fotorum047 (800x566)Arbete i mörkrummet Olle Strand till höger och ? till vänster (justerat)

Andras synd och min synd

Det är svenska flaggans dag Nationaldagen och röd dag. Många skall samlas till bön för Sverige.
Hur skulle det vara med en extra liten böneplats vid Dotan? Vem vill komma och se på när han kommer gående drömmaren – sänd av fadern? Ja, de som står där har ingen annan far än Jakob. Nu gäller det våra känslor inför älsklingssonen. Tänkte han bli herre över oss? Drömde han om att bli kung och härska över oss till och med? Hur skall vi göra oss av med honom utan att det märks?
Nej, jag skall inte vara ironisk nu men visst är det bara männen det gäller? Männen samtalar om hur det skall bli kvitt honom.

”Vi måste döda honom!”
1 Mosebok kapitel 37

Visst har det gått för långt! ”Vi måste döda honom!”
Var det inte män den gången vid Lasarus grav också, som tyckte det? Skall han som säger sig vara Guds son bli herre över oss och regera som en kung till och med?
Johannes evangelium kapitel 11

Johannes kallar honom för ORDET från Gud denne älsklingsson. Då är jag med plötsligt och med i kören av röster:
”Vi måste döda honom!”
Han skall inte bli Herre över oss! Och inte regera som en kung över oss! Vi är självständiga individer och kan tänka själva! Det är min synd större än andras. Låt mig slippa ORDET från Gud!

Det är bara det, att jag behöver bröd för att överleva och måste vandra den långa vägen för att få det. Inte visste jag att försoningen redan fanns hos honom utan att jag bett om den!

Och Jesus grät.

Dag Sandahl kåserar

Queerteologi

Ibland snappar jag upp ett nytt främmande ord och utökar mitt ordförråd. Ett sådant ord fastnade för omkring 10 år sen och jag har inte brytt mig. Nu vandrar jag på vägarna från Jerusalem åt olika håll denna period före påsk. Jag har ett helt överskåp fullt av Ilford kartonger sen min svart/vita tid. Dessutom andra kartonger fulla med osorterade foton. Tyvärr prövade jag olika filmer under resan i Jordanien och Israel jul och nyår 74 – 75. Jag lämnade detta med diapositiv så småningom och Agfafilmen hade mjuka färger men inte starka som Kodak.

Tyvärr är det bara några foton där jag vet exakt var vi var. Det var landskapsbilder som intresserad mig som sagt och hur naturen såg ut. Så har jag satt in en landskapsbild i förra bloggen, som jag tror är innan Jerusalem, när vi varit i Betlehem och stannade på en utsiktsplats.

Mina bloggar hör ihop och jag håller på att spola av som en gammal dam fick fram, när hon låg på sitt yttersta. Hon hade fått en kraftig stroke men vid ett av mina besök fick hon fram många ord.
”Jag spolar av nu!”

Det var på resan till Israel vi umgicks vid måltiderna ibland och senare i livet. Under tiden jag sitter här och minns resan och mötet med Hilja och Apollon Saarne, så minns jag, att dottern gav mig deras bilder i album över resan, som jag själv sammanställt! Så märkligt att jag är bra på att systematisera åt någon annan! Nu är det bara att ner på knä och få fram ett album, som ligger allra längst in i en djup skrivbordshurts!

Här och nu fick jag bildbevis på hur filmer inte skall ligga i väskor hem från en resa och gå genom röntgen! I det gamla parets album finns mina bilder också med bevarad färg! Jag hade fått veta hur noga det var att skydda filmerna.

Jakobs brunn263Vid Jakobs brunn

Så märkligt det är med associationer. Denna blogg började med en länk om olika bibeltolkningar. De är så många som undrar varför kristna är splittrade och osams. Jag har rört mig bland kristna från olika kyrkor och erkänt, att jag aldrig begripit KG Hammars sätt att tolka bibeln. Där är jag framme vid dagens poäng om änkorna Noomi, Rut och Orpa. Alla tre hade förlorat sina män. Noomi och hennes man kom från Betlehem (brödhus), när hungersnöden blev för svår. De kom till Moabs land där de två sönerna gifte sig med moabitiskor. Det var mot Herrens lag att äkta någon från ett hednafolk. När alla tre blivit änkor längtade Noomi tillbaka till sitt land. Hon rekommenderad sina sonhustrur att stanna kvar där de var och gifta om sig. De dyrkade olika gudar och Noomi ville komma tillbaka till sitt land. Orpa stannade kvar men Rut vill gå med och vi fick de välkända orden:

Men Rut svarade: ”Sök icke att övertala mig att övergiva dig och vända tillbaka ifrån dig. Ty dit du går vill ock jag gå och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.”
Ruts bok kap 1:16

Ruts bok innehåller bara fyra kapitel. De är viktiga och visar på hur lätt det är att tunna ut budskapet eller förvanska texten. Att vara under någons beskydd har inget med sex att göra. I grundtexten står det fyra gånger, att Rut senare låg vid fötterna under Boas mantel. Två av de fyra upprepade formuleringarna har blivit ändrade i Bibel 2000. De har tunnats ut i sin innebörd och kan ge andra associationer. Dessutom kan två kvinnor innan dess vandra en väg tillsammans i tillit och tro.
Nu heter detta tydligen queerteologi. En alldeles egen variant. En annan variant är visst att ta bort det patriarkaliska.
Försök med det att ta bort det som står om Abraham, Isak och Jakob!

Ur debatten om olika bibelsyn, där jag blivit helt förvirrad på grund av min okunskap om tolkningar, citerar jag mitt eget senaste inlägg. Det är från Stefan Swärds blogg. Jag blev ställd mot väggen genom att inte ens kunna formulera min fråga:
”Jonasq!

Jag vill instämma i Kajas tack. Det går bättre för mig nu att läsa debatten sen du blivit tydligare – det jag kallar för att tranformera ner sin kunskap till min nivå.
Om det inte finns knappast någon bibelkunskap kvar ens bland frikyrkoungdom, så måste det till begriplig svenska för det första.
För det andra undervisning om skillnaden mellan äktenskap och sambo. Om inte undervisningen om Gamla Testamentets förbund blir klarlagt, så måste väldigt mycket av nya testamentets texter städas bort till skräpkammaren.

Det går inte att ta bort hela bildspråket om brudgum och brud och att vänta på bröllopet! Det går inte att ta bort allvaret i att få rena kläder här och nu och bröllopskläder för framtiden.
Bröllopskläder är inget man fixar till i himlen.”

IT-pastorn försöker reda ut begreppen om evangelikal

Ett personligt besök

Det är dagen före första advent. Den dagen var betydelsefull för mig en gång för många, många år sen. Räddningsmissionen, Göteborg har firat 60 år och jag är en liten del av den. Utslagen bland andra utslagna. Fast det syntes inte på min utsida. Skammen då tycker nog inte jag är så värst mycket mindre 2012, än den var år 1956 över att kunna bli psykiskt sjuk vid något tillfälle. Nåväl jag dolde noga mina minnen och sår och skämtade mycket. Var en glad en. Och allvarlig när det behövdes som dagen innan en predikan.

Min förste chef var Wiktor Norin. Det dröjde inte länge förrän han ”delegerade”, som det så fint heter. Jag fick uppgiften själv att predika och församlingar som gästades de gav kollekten till Räddningsmissionens arbete. Fram till år 1986, som jag minns det fungerade arbetet enbart genom gåvomedel utan kommunala bidrag. Vi var ute en grupp frivilliga medarbetare och jag och hade möten ibland.

Texten från Gamla Testamentet var från Jesaja denna gång, att det skall bli slut på ångest. Där mitt i mina förberedelser fick jag ett provocerande telefonsamtal. Det är lätt, att irritera mig. Frågan var vad jag gjorde och sen vilken text jag skulle predika över. Tredje frågan var som sagt den som fick mig i obalans. Vad hade jag att komma med? Vad visste jag om ångest?

Det är fula trix att komma ifrån en obehaglig, svår fråga genom en motfråga. Men det trixet tog jag till. Frågade först vänligt, om jag fick ställa en fråga. Ja, det gick bra och den löd:

”Varför är du så rädd för att dö?”

Sen minns jag inte mer av vårt samtal. Svenska Kyrkans kör och Missionskyrkans kör sjöng dagen efter tillsammans i Trädets Missionskyrkan och jag kunde med frimodighet meddela:

Se din konung kommer till dig i din situation just här och nu!

Det är ju hela bibelns sammanlagda budskap idag också precis som på profeternas tid. Oavsett att missionsförsamligar dör ut eller slås ihop med andra församligar. Den gången första advent var det fullsatt i Trädets Missionskyrka.
(Ja, jag lider av predikosjukan.)

(men kan lyssna också…)

Vi har olika bibelsyn. Det är bara att acceptera. Det är tillåtet dessutom.

f.d. RäddningsmissionenDet är lätt att riva ner men svårare att bygga upp. Räddningmissionens fastighet rivs på Husargatan 34 – 36

Kyrkopolitiken

Läser på dataskärmen från tidningen Dagen om en M-politiker. Det är nytt för mig. Ständigt nya begrepp, som ger associationer till barndomens politiker i socknen. Med ålders rätt jämför jag lite.
Begreppen kunde beskrivas från förr i ”våran pappa” och ”grannarnas pappa”. Med mitt perspektiv nu så var farbror Josua en kyrkopolitiker, som inte röstade på samma parti som min pappa. Med mitt perspektiv nu så var kyrkvärden, som kom fram bakom altaret från sakristian och bugade inför ”den gudstjänstfirande församlingen” respektingivande. Min pappa var församlingsföreståndare utan att det kom fram mer än i årsmötets protokoll. Då var jag vuxen och måste skriva dessa protokoll. Min mamma hade fått handdarr och kunde inte skriva utan att detta syntes. Annars var väl hon vald som sekreterare. Min pappa kom från lilla salen och hade skött städningen och eldningen tidigare på våra gudstjänster i Missionskyrkan. Han var liksom allt i alla och söndagskollärare, fast han ingen talare var. Han grät, när han kom till poängen. Det var så genant för oss – hans egna barn.

Farbror Josua hoppade aldrig av kyrkopolitiken vad jag minns. Gissar att han var en M-politiker. När han blivit gammal precis som mina föräldrar frågade de en dag, som jag varit över där: (Jag gick ofta över till tant Lydia och farbror Josua)

”Nå, hur mådde Josua?”
”Jo, han sa, att han var så trött, att han knappast klarade trappan ett steg i taget.”
Då kom repliken snabbt från ett barn:
”Han kan väl ta två steg i taget då!”

Ja, varför inte hoppa över kyrkopolitiken dessutom! Farbror Josua var inte så värst musikalisk, så han bad mig spela orgeln i en av deras gudstjänster vid ett tillfälle. Det gjorde inget, att jag inte behärskade noterna. Bara det var lätt att sjunga till. Han var så snäll.

Dessutom fick jag betalt av skattebetalarnas pengar efteråt. Det har aldrig hänt inom Missionskyrkan.

”Ni har fått för intet så ge också för intet!”

Undra på att jag inget begriper av Dag Sandahls Blogg om Posk! Men nu är jag ju en ny människa i Kristus och retas inte längre…

Hoppa gärna av kyrkopolitiken och bli en läsare