Kökssoffan

Det är många minnen med en kökssoffa. Först hade jag en kökssoffa tillverkad, som de gjorde förr i något uthus på gården. Den var lite maskäten inuti och min far, som var snickare kunde göra om sänglådan till en fräsch med spånplatta. Det syntes inte sen utifrån och soffan hade inget antikvitetsvärde. Värdet i den var i vems hem den funnits och minnet av de gamla som ägt den. Senare blev det tillfälle att ropa in vår egen kökssoffa på den interna auktionen mellan oss syskon. Jag bytte upp mig, som andra byter kök ungefär.

Det som är så roligt är alla minnen kökssoffan väcker. Jag har märkt, att de två benen till sänglådan på höger sida är lite fasade längst ner. Det är till skillnad mot de två benen på vänster sida, där pappa hade sin plats. Jag kan höra inom mig små barns trummande med skorna mot träet. Ingen behövde lära ut det. Många barn har suttit på den delen av kökssoffan och många vuxna också naturligtvis. Det är så jag minns idag, när Rune en av grannarna kom för en pratstund. Många år senare kom ett av hans barnbarn och satt där i mor Annas kök. Det är så jag minns.

Minnesstunden för Rune 90 år är över och innan dess begravningsgudstjänsten i Norra Björke kyrka.

Nostalgi

Så för att börja från början. Kökssoffan hör ihop med min hembygd. Runes far hade kommit till byn, när järnvägen Nossebro-Trollhättan var klar precis som min far och andra unga, som räknade med att få arbete och en framtid. Hundra år är inte mycket konstaterade vi vid minnesstunden. Före detta grannen Josua hade varit med som ”pinnapôjk” år 1914, därför att han kunde skogen mellan Frambo och Norra Björke. Det var fråga om att markera ut kortaste sträckan med hjälp av pinnar.

Tåget på VGJ vid Norra Björke station år 1919 ungefär Foto: Georg Lindahl

Runt den lilla järnvägsstationen byggde de unga sina hus, bildade familj och hade små industrier så nära bostäderna. Av dessa hundra år hade Rune levt de nittio och vi hade affären, sågverket, möbelfabriken och Missionskyrkan mitt i byn som centrum för arbete och möten.

Missionskyrkan mitt i byn invigdes år 1921

Så klart att var och en har en egen minnesbild av hembygd, uppväxt och skola. Få stannade kvar om det fanns tillgång till arbete. Många av oss har hållit kontakten trots geografiska avstånd. De unga som kom och bosatte sig i bygden i samband med att järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan blev klar hade ingen släkt där. När pappa dog fanns inte en enda rottråd i Norra Björke. Jag började intressera mig för kyrkogården och läste på gravstenarna och frågade de äldre. På några gravstenar hittade jag bibelhänvisning – en tydlig markering om vad de trott på här på jorden och vad de förväntade sig i himlen.

Norra Björke Kyrka

Det var Rune som berättade för mig en gång, hur jag skulle hitta gamla, försvunna boplatser i skogen.
”Titta efter fruktträd i blom på våren! Sen kanske du hittar en grund också efter hus.”

Det är i Norra Björke min hembygd, som jag lärt känna Gud och fått en relation till bibeln. Där har han uppenbarat sig och fortsätter att göra det.

Hundra blommor fanns i herbariet från hembygden år 1952

Detta vackra foto är från Jämtland på beställning och det finns löfte att återge det av fotografen Sonja Boström. Hennes man Martin är bibellärare/teolog på en folkhögskola där.