(H)järnkoll

Engelsk text –

Mr. Facebook is offering recaps (so I can get to be repetitive about my stuff 🙂 ). Better still! Martin Olsson is a sound engineer and he has promised me that I may blog about our collaboration with my thaw in the film ”Patient Otherwise Healthy and Alert”. Read it here:
– – –
It is difficult to continue to blog without any feedback. Then came the idea of trying to leave the old routine I’d got stuck in. How to do that? Well, I then suddenly got a comment, an approval. Someone had been to the film festival ”Driving Us Crazy”, and seen the many films with their own stories, or listened to the interviews. Not just one but two people dared to seek friendship with me via Facebook, and I asked ”why”.

The pieces fell into place when a sound engineer got an old post in the recaps from a previous year. The sound engineer was not just anyone, but the same Martin who had been sitting quietly in the back seat on the trip to the former Restad Hospital on September 12, 2013. We had never seen each other before. I had been promised a study visit at the hospital by the project manager at The Gyllenkroken Foundation, and possibly a ”youtube” clip for five minutes. Apparently you can get a lot said in five minutes! This made me nervous. How do you tell such an important story, and where in this large hospital area, in such a short time? I had been to four different wards because of how they felt I was getting better or worse. I had only to go with the nurses without any information whatsoever.

The pieces fell into place with Martin’s own wordless film from 2010 of a thaw in the Göta River in Gothenburg. The river runs right through the city. There’s my association to the year 1955 and the Gothenburg College of Nursing. We had come to psychiatry in the theoretical training and a doctor told a joke:

”The border between neurosis and psychosis runs on the Bridge of the Göta River.”

Simple as that to realise for the initiated. The Psychiatric Clinic is within the Sahlgrenska University Hospital area. The mental hospital was at that time far from the town center, out on Hisingen, and was one of the biggest: The Lillhagen Hospital. There was also St Jorgens Hospital. What year they got English names I don’t remember. The shame was in the walls. The shame was not reduced by replacing the words.

So now it’s thaw! The break-up of the ice! More and more people worldwide are taking control of their own situation, and protest against the abuse that they’ve suffered through the life-long diagnoses, stigma and detention. To me, the international film festival during the days of 16-18 October at the Big Theatre in Gothenburg, came as a positive shock. To say the least. The pieces fell into place! It was a remarkable thaw in me, which was recordable for the perceptive! Sure, every year there’s spring, summer and autumn as well. Of course. But now it’s about the Göta River and the border between neurosis and psychosis, which ran on the Bridge of the Göta River in Gothenburg.

In the Stockholm area there’s an association for bipolar disorder called ”Balance”. In the Gothenburg area it’s called ”IBIS”. I’ve been a paying member for two years. Each lecture evening without membership cost 50 Swedish krona. So then I became a member. There’s an association for schizophrenia too. Or for other kinds of illnesses. It has become thaw! You can hear the sound of all the small ice floes, whirling away towards the sea.

Martin Olsson, who filmed a thaw without words, has given me the permission to share this experience. Many, many years ago we got a message during the Hönö Conference, that someone in the assembly was bitter. Afterwards I revealed it was me, and I also said why. There was no thaw that time, but a man told me privately that he’d had a vision. He had seen my cross inside the ice. The Bible says that each one of us has his own cross to bear. But he had seen my cross inside the ice.

The years have gone by and it has become permissible to speak of psychiatric diagnoses. But we who wanted to go out into the community with information would have had to be done with our emotions, and we had to be positive to psychiatric care.

How can someone help others, which is not helped herself? How many self-help books are there?

(In all of my previous blog entries you can see from where I’ve got my help.)

Thaw; the break-up of the ice – film by Martin Olsson

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=484521848087&id=560058087

Islossning

Det är svårt att fortsätta att blogga utan någon feedback. Så kom tanken på att försöka lämna det hjulspår, som jag fastnat i. Hur skall det gå till? Ja, då kom plötsligt en kommentar, ett godkännande. Någon har varit på filmfestivalen ”Driving us crazy” och sett de många filmerna med egna berättelser eller lyssnat på intervjuer. Både en och två vågade söka vänskap med mig via Facebook och jag frågade ”varför”.

Bitarna föll på plats, när en ljudtekniker fick sitt inlägg i repris från tidigare år. Det var inte vilken ljudtekniker som helst utan den Martin, som satt tyst i baksätet på resan till före detta Restad Sjukhus den 12 september 2013. Vi hade aldrig sett varandra tidigare. Jag hade fått löfte av projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken om ett studiebesök och eventuellt en ”youtube” på fem minuter. Det går visst att få med mycket på fem minuter! För mig blev detta nervöst. Hur berättar man en livsviktig historia och var inom ett stort sjukhusområde på så kort tid? Jag hade ju varit på fyra olika avdelningar eftersom de ansåg, att jag blev bättre eller sämre. Det hade bara varit att gå med en sköterska utan någon som helst information.

Bitarna föll på plats med Martins egen ordlösa film från år 2010 en islossning i Göta älv, Göteborg. Den rinner rakt igenom staden. Där kommer associationen till år 1955 på Göteborgs Sjuksköterskeskola. Vi hade kommit till ämnet psykiatri i den teoretiska undervisningen och en läkare berättar ett skämt:

”Gränsen mellan neuros och psykos går på Götaälvbron.”

Hur enkelt som helst att fatta för den invigde. Psykiatriska Kliniken ligger inom universitetssjukhuset Sahlgrenskas område. Sinnessjukhusvården låg på den tiden långt från centrum ute på Hisingen och var ett av landets största: Lillhagens Sjukhus. Där låg också Sankt Jörgens Sjukhus. Vilket år det skulle ha engelska beteckningar minns jag inte. Skammen satt i väggarna. Skammen minskade inte genom att byta ord.

Så nu är det islossning! Fler och fler över hela världen tar tag i sin egen situation och protesterar mot övergreppen, som varit genom diagnoser för livet, stigmatisering och frihetsberövande. För mig blev den internationella filmfestivalen under dagarna 16 – 18 oktober på Stora Teatern i Göteborg en positiv chock. Minst sagt. Bitarna föll på plats! Det blev en märklig islossning inom mig, som gick att spela in för den lyhörde! Visst, varje år finns det vår, sommar och höst också. Självklart. Men nu gäller det Göta älv och gränsen mellan neuros och psykos, som gick på Götaälvbron i Göteborg.

I Stockholmsområdet heter en intresseförening för bipolär sjukdom ”Balans”. I Göteborgsområdet heter den ”IBIS”. Två år jag betalat medlemsavgift. Varje föredragsafton utan medlemskap kostar 50 kronor. Så gick det till att jag blev medlem. Det finns intresseförening för schizofreni också. Eller för andra ohälsotillstånd. Det har blivit islossning! Det går att lyssna på ljudet av alla små isflak, som virvlar bort ut mot havet.

Martin Olsson som filmade en islossning utan ord har gett mig tillåtelse att dela denna upplevelse. För många, många år sen kom det ett budskap under Hönökonferensen, att någon i samlingen var bitter. Efteråt berättade jag, att det var jag och berättade varför. Där blev det ingen islossning men en man berättade för mig privat, att han sett en bild. Han hade sett mitt kors, att det låg inuti is. Bibeln säger, att var och en har sitt eget kors att bära. Men han hade sett, att mitt kors låg inuti is.

Så har åren gått och det blev tillåtet att tala om psykiatriska diagnoser. Men vi som ville gå ut i samhället med information skulle vara klara med affekter och positiva till psykiatrisk vård.

Hur kan någon hjälpa andra, som inte är hjälpt själv? Hur många självhjälpsböcker finns det?

(I alla mina tidigare bloggposter syns det var min hjälp kommit ifrån.)

Islossning Film av Martin Olsson

Bekänna färg

Det har gått en vecka sen filmfestivalen ”Driving us crazy” hade premiär på Stora teatern i Göteborg. Hit kom människor från hela världen av överlevare på olika sätt eller professionella lyssnare eller konstnärer som filmat. Under tre dagar lyssnade jag på engelska utan att kunna språket. Det räcker inte, att fatta några ord här och där. Det blir inget sammanhang. Kvar blev alla filmerna med bilder, där jag känner till situationerna från mitt tidigare arbete bland missbrukare. Kvar är programhäftet med alla presentationer.

Den första gästen från USA presenterade sig för mig med sitt namn och som en överlevare. I stil med mig kanske hon trodde. Hon var 19 år, när hon blev inlåst på ett sinnessjukhus i tre år och behandlades med insulinchocker och ECT om vartannat. De unga kvinnorna blev dessutom sexuellt våldtagna. Den unga kvinnan i sängen bredvid henne fick för mycket insulin och dog. Hur överlever någon dessa minnen av så kallad vård?

Hon gick fram till mig och trodde väl, att jag var en överlevare i ungefär samma ålder nu och med svensk erfarenhet under tre månader från år 1956. För det står i programhäftet både på engelska och svenska om mig också. Det är dags att bekänna färg. Mina erfarenheter är inget jämfört med vad kvinnorna gått igenom i USA. (Sök på Lucy Winer på you tube och Kings Park. Lucy Winer var också gäst på filmfestivalen och hennes film visades.) Det var Dorothy, som sökte upp mig först.

Det är dags att bekänna färg tycker nog jag. Filmen ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är mycket informativ, saklig och osentimental. Där finns inget negativt om personalen – tvärt om. Det finns bara en enda stor ilska på systemet med bältesläggningar av slentrian, tvångsinjektioner, diagnoser för livet som stigmatiserade mig senare. Kvar har jag alla goda samtal med personalen, som jag haft sen dess och en brevväxling med före detta överläkaren. Min envishet är lite gränslös. Om jag fått en diagnos för livet, så har jag rätt att få veta vad denna sjukdom innebär och hur den verkar. Tycker nog jag. Andra drabbade tycker nog likadant. Om jag bara begripit engelska språket.

Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom aldrig ut år 2009 på förlaget ”Natur&Kultur”. Så högfärdig är jag, att jag ville vara med de stora pojkarna Johan Cullberg och Clarence Crafoord. Vi är ju ungefär jämngamla och lite mer information inifrån patientsynpunkt hade inte skadat. Det tyckte jag och prövade förlaget. Sen slapp jag påtryckningarna, att jag var så rädd att gå ut med min berättelse. De tackade ”nej” till erbjudandet att få trycka mitt manus.

År 2011 vågade jag en gång till och lät trycka boken på egen risk ekonomiskt. Två år senare var berättelsen filmad på plats inifrån och utifrån de andras öden. Vilken färg är det då som skall bekännas? Ilskan finns kvar, att de mest lärde tror, att det går att ha olika avdelningar för psyke och soma. Visserligen talar de om psykosomatiska sjukdomar men då gissar jag att det är fråga om vem som skall ta över det ekonomiska ansvaret – bli av med patienten med så svåra hjärtbesvär.

Så nu går det att köpa min bok igen på Adlibris eller genom mig: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Jag vägrade ta bort kapitlet om blodet ur manus. Jag kan faktiskt inte hjälpa, att det fattas kunskap i anatomi, fysiologi och teologi om blodets betydelse bland allmänheten. Försök vara neutral till blodets funktion i kroppen! Försök vara neutral till försoningens under genom tro!

Jag kan det inte och har en relation till bibelns hela berättelse om upprättelse och hälsa genom blodet. Det finns med i boken men inte i filmen.

När livet fick ett ansikte

Ordet är ”struktur”. Några unga i min omgivning vill gärna ha studier i bibeln men inte att jag hoppar hit och dit genom alla tidsepoker. Det är en rimlig önskan. Sanningen är den, att jag har panik som ”döfärdig” och upptäcker att två generationer efter mig saknar kunskap i bibellära. Paniken gör mig totalt vimsig i huvudet, när jag äntligen får en chans att berätta.

Så jag tog fram en plansch i hårdpapp från min söndagsskoltid. Som om det skulle hjälpa med en gullig bild på Jesus och barnen runt omkring? Nej, jag har ritat en karta över Mellersta Östern, där Jerusalem bara blir en liten prick på skalan. Den pricken fanns inte ens med. Det var många år sen jag ritade och berättade. Som sagt: Kvinnor får berätta. Och den stora kartan på blädderblockspapper förstör inte söndagsskolbilden under.

Denna plansch på kartan över Mellersta Östern placerade jag mitt på bordet och plötsligt fick alla tusen tankarna i huvudet en ordning. När jag ser området över Egypten i väster till Iran i öster, Turkiet i norr och Persiska viken i söder, så har jag olika bibelsammanhang i minnet vad som hänt på några olika platser. Jag har ett försprång som gammal utan bio och TV-program som barn och ung!

Nu ber de unga mig att backa och försöka ta det lugnt med undervisningen. Jag får ha paniken för mig själv. De vill komma tillbaka och lyssna. Vi börjar om från början men sakta.

Jojo. I TV-program har jag sett enkla små tävlingar. De tävlande får fyra bilder på personer. Tre har något gemensamt men vad och en skall bort. Den leken föreslår jag. De fyra är: Salomo, Nehemja, Paulus och Johannes.

En skall bort och de tre har något gemensamt! Hu så hemskt när Gud är KÄRLEKEN! Detta kan ju inte vara möjligt? Skall vi inte ha lite liberalteologi att allt ordnar sig till slut? Och Gud blir allt i alla…

En snabb impuls av mig. Vad har jag för rätt att säga att någon skall bort? Och vad har en före detta ärkebiskop för rätt att städa i bibeln?

Salomo skall bort för han började så bra och bad Gud om ett vist hjärta. Sen slutade han i frosseri och synd.

Nehemja var av kunglig börd, om jag inte minns fel och fick följa med i fångenskap till Babylon. Han höll fast vid sin Gud och tog på sig skulden för sin och Juda folks synd, grät, fastade och bad till Herren. Han erkände, att också han och hans familj syndat som slutat lyssna till Herrens ledning. Så hade det gått som det gick. Nehemja började om med att bygga upp det raserade.

Paulus kunde hela Lagen som ung och var mycket lärd och nitisk. Ingen ny lära fick ta över kunskapen i Lagen. Så förföljde han HERREN själv och hans lärjungar, syndade grovt men ångrade sig och erkände sin synd. Paulus var kvar till slutet och undervisade om VÄGEN, som den enda att nå Gud. (Det var i Antiokia som de först började kallas kristna – för de följde den VÄGEN.)

Johannes skall vara kvar också som vågade undervisa om vad Jesus sagt om synd, rättfärdighet och dom. Johannes skall vara kvar för han undervisar om hela blodomloppet på ett annat sätt än Paulus undervisar om kroppens alla delar som församling. Johannes säger, att om vi påstår, att vi inte syndat så ljuger vi. De får vara kvar som erkänner sin synd och tar emot förlåtelsen genom Jesu Guds sons blod.

Livet har fått ett ansikte genom dem.

”Driving us crazy”

Vad är det som jag gett mig in i? En av mina vänner frågade bums på Facebook och jag svarade lika snabbt. Jag vet inte så mycket. Affischen stämmer inte med mitt budskap. ”Nu är programmet här.” Ja, jag ser det på Facebook. Och där finns min berättelse med. Som blev film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Som sagt. Paulus är min favorit som teolog. Han håller som det alla tider igenom. Han skriver om att han blivit en dåre för Kristus. Han skriver om evangeliet, som blivit en dårskap för dem som går förlorade men som är en kraft till räddning för oss som tror. Hur går detta ihop med dagens psykiatri? Hur går detta ihop med gårdagens psykiatri, som på min tid hette sinnesjukhusvård? Är det skillnad på en själ och ett psyke?

När vetenskapen blir en gud blir det problem i världen. När en människa blir totalt ur balans och tror sig vara Jesus är det ett tillstånd, som inte är friskt. Då behövs läkedom. Då behövs hjälp. Frågan är hos vem det går att få hjälp.

Den 16 – 18 oktober 2015 visas olika filmer om olika problem i samhället och inom oss i Göteborg på Stora Teatern. Jag för min del är utbildad inom sjukvården både före och efter traumat i september år 1956. Och jag är mycket väl medveten om att jag bearbetade mina egna djupa sår genom att arbeta 20 år inom Räddningsmissionen. Det var ingen snällhet, som drev mig att fara på besök den långa vägen till Hinsebergs Kvinnofängelse. Det var egen erfarenhet av hur det kändes att vara inlåst och bli kränkt och sen inte få någon hjälp alls. Jag ville bli upprättad själv men visste aldrig hur det skulle gå till. Under tiden hälsade jag på andra kränkta och önskade dem frihet.

Så länkarna visar senaste kontakten i min längtan att lindra psykiskt lidande för någon enda. Jag tror på en Gud, som har bättre koll på läget än jag har. Hitintills har det hållit att tro på honom och hans Son. Precis så är det att ”Hjälparen” som Jesus lovade klarade att leda mina steg till Gyllenkroken en dag då jag var ledsen och besviken. Tidigare i livet ledde han mig till Smyrnakyrkan.

Jo, jag tror på ledning.

Driving us crazy – Program för filmfestival

Familjevårdsstiftelsen

Stiftelsen Gyllenkroken – Ett samhälle med plats för alla

Räddningsmissionen Göteborg

Smyrnakyrkan – församlingsgemenskap

Den stora skammen

Det är tidig söndagsmorgon. Jag njuter av att få läsa Tomas Sjödins krönika. Den väcker som vanligt massor av ”vibbar” trots innehållet och smärtan av ett diskbråck och förlusten av två älskade söner. Det är hög igenkänningsfaktor. (Det ordet har jag snappat upp ganska nyligen – igenkänningsfaktor.) Jag har också en kökssoffa av gamla slaget och dessutom kökspallarna till den. Torsten min storebrors barndomsvän kunde numren på möblerna från Nya Möbelfabriken u.p.a. Det hörde ett hörnskåp till serien också. Färgerna hade också nummer.

Så skönt att få dessa smärtor beskrivna på ett underhållande, litterärt sätt! Det fordrar ett varmt trägolv vill jag påstå. En hård sängbotten och en kökspall uppe i sängen fungerade vid mina ryggskott. Det är skillnad på diskbråck och ryggskott. Ryggskott är så vanligt, att det inte ger någon medkänsla. Kökspallen väcker massor av minnen för i botten står det Martin. Tydligen var det livsviktigt, att vi inte tog varandras kökspall vid måltiderna. De två pinnstolarna var för mor Anna och en annan vuxen, tre på kökssoffan och resten på dessa kökspallar vid måltiderna. I bärtider vände vi upp och ner på en av dem, satte en hög, rak Höganäskruka på botten, knöt en sliten kökshandduk med snöre runt de fyra benen och silade saften. Eftersom fläckarna av svart vinbär finns kvar så får minnena ett gratis skjuts.

Under de värsta åren med många ryggskott och svår värk skrev jag brev till Tomas Sjödin. Det ena efter det andra därför att hans beskrivning av Karl-Petters situation hjälpte mig. Han var älskad trots att han inte kunde stå på sina ben och aldrig någonsin kunna arbeta och göra rätt för sig. För där satt trösten för mig. Det sitter i ryggmärgen hemifrån att arbeta och göra rätt för sig. Undermedvetet. Det var jag själv som tyckte, att det var så hemskt att ligga dagtid på en hård soffa och inget göra. Detta när de gamla föräldrarna arbetade som vanligt.

Den stora skammen hade jag ”skammat” mig själv med! Och det är nu som jag verkligen skäms! I slutet av juni år 1967 fick jag mitt fösta stora ryggskott och var på rätt plats i rätt ögonblick och fick rätt undersökning och rätt diagnos av en mycket skicklig ortoped. Han var känd för att säga sanningen på en gång. Det var det, som blev så befriande skönt. Jag fick rätt diagnos! Det var acceptabelt. Det var inget att skämmas över! Så nu skäms jag över mina egna fördomar och indelningar i skamliga sjukdomar och mindre skamliga.

För mig blev det en liten, osynlig upprättelse att få rätt diagnos i förhållande till den dolda skammen jag aldrig blev av med. Jag kommer att skriva mer om Lenas kamp med hennes tillåtelse. Det finns mer än en Lena, som fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är bara tre år, som jag lyssnat med fladdrande öron till dem som måste leva med sjukdomen bipolär: ”Hur har du klarat detta?” (När jag var 20 år hette sjukdomen manodepressiv psykos)

Märkligt att vi inte kommit längre år 2015 än graderingen och det tabubelagda angående psykiska sjukdomar jämfört med ett rejält ryggskott. Alla nerver går ju i samma kanal!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over

Humor

Ibland undrar jag varför det så sällan kommer en kommentar på min blogg. Skriver jag så totalt ointressant eller så obegripligt? Så jag får fortsätta prata för mig själv? Ilskan har lagt sig över Dag Sandahls blogg. Om det måste vara en man, som förkunnar Guds ord, så varför inte göra det då via bloggen? Om det är fel på pingstpastorers predikningar, så varför inte predika själv då via bloggen, Mikael Karlendal?

Från ”Anta utmaningen” en gemensam grupp på Facebook, som läser bibeln citerar jag Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Den formuleringen tilltalar mig, som inte vet så mycket om olika tolkningsmodeller men ändå vill berätta vad bibelns texter har betytt i mitt liv. Så skrev jag om kollektiv synd och trodde i min enfald på en kommentar äntligen. Det händer i översikten, att någon länkar till sin egen blogg eller sitt eget namn. Utan att kommentera.

Hur gick det då efter bloggen om en kollektiv synd? Jo, någon hade klickat fram ett foto på mig från den 5 september 2013, som jag är så stolt över. En okänd målare var samtidigt på Restad Gård och målade fönstren på baksidan av före detta stormavdelningen på Restad Sjukhus. Jag bad honom ta ett foto av mig inne på denna rastgård.

Veckan efteråt den 12 september filmade projektledaren i Stiftelsen Gyllenkroken min berättelse från år 1956 som patient. Han som tog upp ljudet heter Martin – samma namn som en av mina bröder har och är en av huvudpersonerna i berättelsen.

Muren runt rastgården är öppnad för insyn. Det är precis det som behövs lite insyn i psykiatrisk vård av känsliga människor. Jag är frisk och pigg för övrigt. Som skrivet. Som filmat.

No more

Fortsätter lite på ämnet (H)järnkoll. Sökmotorerna visar på mina inlägg tidigare i ämnet till höger i en spalt. Via Facebook får jag nya uppgifter angående sammanhanget, som jag tillhört. Inläggen dyker upp och nu är det NO MORE – bältesläggning inom psykiatrin. En av de två initiativtagarna till tråden på Facebook slutar där efter många års intensiv kamp mot övergrepp inom psykiatrisk vård.

Det var genom Anneli Jäderholms mod att trotsa felaktig vård, som jag fick mod att gå ut. Som sagt. Senare blev det ”pins” i silver föreställande en bältesnyckel ”Silvernyckeln”. Den berättelsen är gripande. Efter en av Anneli Jäderholms föreläsningar kom en pensionerad skötare fram och erbjöd henne den bältesnyckel, som han använt i tjänst och hade kvar. Vi fick en bild av den senare. Ja, så såg en bältesnyckel ut, som jag minns det på 50-talet. Den borde höra till det förgångna! Mina minnen borde jag lägga bakom mig! Eller? Vem tänker ta över efter Anneli Jäderholm?

Visst! (H)järnkoll lär fortsätta och duktiga attitydambassadörer skriver inlägg på Facebook. Det går att säga NO MORE till mer än felaktiga bältesläggningar inom psykiatrin och felaktiga tvångsinjektioner. Det första jag fick lära mig genom Anneli Jäderholms undervisning var, att jag måste vara klar själv med min bearbetning av traumat. Publiken vid ett eventuellt föredrag skulle inte vara terapeut. Som jag minns kritiken kom min ilska fram mot den behandling, som jag fått på 50-talet. Den kritiken har jag kommit ihåg och fått långt tidigare.

”Det går inte att hjälpa någon om man inte är hjälpt själv.”

Det finns mer att säga i ämnet (H)järnkoll. Den kunskapen förmedlade Paulus på sin tid. Han skrev, att det goda han ville det gjorde han inte. Men det onda han inte vill det gjorde han. Svårt att kalla det sagor som står i bibeln.

”Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig?”

Det är dagens poäng. Psykiatrin och sjukvård över huvud taget vill inte ha med denne Jesus att göra. För han är det svar som Paulus gav. Han tog på sig den dom, som skulle drabba oss egentligen. Och erbjöd oss frihet! Men hellre all slags nyandlighet, som leder till fördärvet?

”En trappa leder någonstans…”

Foto av en annan duktig attitydambassadör inom (H)järnkoll: Madelein Larsson Wollnik

Det var länge sen jag skrev något om (H)järnkoll. Det beror på att jag inte är någon attitydambassadör där längre. Kvar finns möjligheten att äta och ha gemenskap i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler. (Vi göteborgare lär inte tala om Stockholm :-)) Kvar är att dricka kaffe tillsammans med medlemmar i IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) några timmar någon lördag. Jag tar för mig och kommer att fortsätta med det. Tror jag.

Och varför skulle jag sluta att ställa frågan: ”Vem är du?” och ”Hur har du det i livet?” Så många härliga, ödmjuka, kunniga människor, som jag mött sen jag gick ut med min egen gamla historia. Vilket teamarbete jag fått vara med om! Kända och okända har stöttat min vilja att vara med. Och jag har velat stötta de, som jag mött. Vad är friskt och vad är sjukt?

Här kommer poängen, om jag fattat rätt. Det är ett stort psykiskt lidande att ha någon slags fobi. Det ordet borde inte missbrukas! Vi borde lära oss lite mer om varandras bördor.

En präst ledsnade totalt på missbruket av ordet fobi och prövade sig själv sakligt. Sen blev det ironi och humor i en bloggpost. Ja, den prästen måste ju anmälas! Han är inte lämplig i sin tjänst! Han är inte solidarisk. Med vem är frågan.

Nej, jag är inte attitydambassadör längre och undrar fortfarande, om det är tillåtet att vara kristen och tro på bibelns Gud. Får jag ha en egen uppfattning?

”Hur fobisk är jag?” Det frågar sig prästen.

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂 Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Käringen mot strömmen

Det var över 64.ooo anmälda till att springa Göteborgsvarvet, som var igår. En enda dag på hela året är trafiken avstängd eller omdirigerad i hela innerstan. Då borde man ställa upp som engagerad bland de 200.000, som gjorde allt för att hjälpa till! Eller som anhörig och ta foton vid rätt plats vid rätt tidpunkt! Eller tänka lite före hellre än samma dag, då det inte gick så bra att ångra valet av dag.

Det fanns uppgifter på Facebook om pastorer, som skulle springa loppet. Jag hade bara en enda fråga, hur jag själv skulle kunna ta mig igenom denna stora klunga till den andra sidan. Det gick inte med buss och inte med spårvagn. Skulle det kunna gå med en rollator? En ung förkunnare skrev, att han tejpat sina bröstvårtor för att sen kunna slå den bäste löparen från Kenya. En annan ung lovsångsmusiker skrev en gång tidigare på Facebook och gav reklam för att raka benen. Det minskar luftmotståndet vid cykeltävlingar och flera sekunder vinns i tid. Var det ett skämt? Jag undrar för första gången och för andra, frågar och får sakliga svar, väntar och ser att tejpade bröstvårtor inte var något skämt. Och det jag hade i huvudet var en nödvändig klippning på andra sida denna ström av springande människor i tusentals. Skulle det gå att ta sig över till andra sidan i tid? Dålig planering och ingen chans att styra en taxichaufför från färdtjänsten. Å andra sidan hade han inget tillstånd att köra snabbaste vägen över Mölndal. Mölndal är en annan stad i närheten av Göteborg. Så han fick ge upp, när jag gav upp och sa att jag går! Det gick alldeles utmärkt att gå med käpp rakt igenom hela klungan av springande. De fick springa vid sidan om oss…

Gissa två gånger! Visst skall poängen komma, att jag är kvinna och skall tiga och inte förkunna men älskar Paulus mer än alla andra!

Jo då. Hör här! Det gäller inte bara att ställa upp och springa fort! Det gäller inte bara att tävla om silver eller brons eller bästa tid! Det enda som gäller är att kämpa som den, som vinner loppet. Varken mer eller mindre. Inte svimma vid målgång heller. Den bibeltexten tål att kämpa med!

1 Kor 9:24 Det är bara en som vinner. Löp som denne.

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic). Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!