Kategori: (H)järnkoll

”En vekrygg”

Det går att snappa upp ord och begrepp och såra sig själv med. ”En som bara springer hos läkare…” är ett annat. Det normala är att göra rätt för sig, arbeta och inte ligga samhället till last.

Det kom en dag då jag måste ta emot hel sjukpension på grund av min dåliga rygg. Året var 1987 och sammanföll med att min och syskonens far dog och föräldrahemmet såldes. Kvar var Missionskyrkan med en liten lägenhet uppe i tornet. Då säger den privata ortoped jag gick hos, att jag var ett statistiskt undantag, som arbetat så länge med så dålig rygg. Jag var inte van vid beröm! Och en i byn sa:

”Du kan få vara med ôss!” Så fick jag barn att fotografera i svart/vitt och lite roligt i huvudet och händerna med framkallning och kopiering.

Den före detta överläkaren på Restad Sjukhus, som jag sökte upp i Norrland gjorde inga fel, skrev inga fel i vår brevväxling senare än år 1964. Hon ledsnade på alla mina anmärkningar på vården, som varit år 1956. Hon skrev i ett brev:

”Om det inte hjälper att sparka sig blodig mot en mur kanske det är bättre att gå runt den.”

En dag ganska nyligen kom det en akvarell från Norrland som gåva med ett svart ganska smalt litet streck i nedre delen med texten tre meter och 50 år sen. Resten i akvarellen är öppet landskap med himmel.

Ja, muren är kvar och är tre meter hög men har en öppning numera där jag gått in och låtit mig fotograferas av en målare den 5 september år 2013.

”Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Så frälste HERREN på den dagen Israel…” och mig!

Jag älskar Nehemja och snart Esra också!

…jag skall kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång…

En Satans törntagg i köttet

Precis nu är det dags att bekänna: Jag älskar Paulus förutom Nehemja!

Och i all den kärleken är det han som älskat först. Inte vi… Så älskade Gud…

”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Ja, det är bara att ta emot och stava på hur ont den än gör och tiden läker alla sår. För det är inte sant! Det finns spöken i hjärnan också, som härjar fritt efter sitt behag.

Nu var det sagt utan att jag skäms – utan skam. Trots att det gått snart 70 år i denna liknande träldom som Israel hade i Egypten, så tjatar Satan på mig med sitt:

”Du är ju inte klok! Passa dig så att du inte åker dit igen! Så lite som du sover om nätterna på grund av kramp!”

Jojomensan! Jag har den gamla, stora vägkartan och har kvar det genomskinliga celloidet med bokstäver och siffror att lägga över svaret var platsen finns utanför Härnösand. Dit är det lång väg från mitt ”hemma-vid”. Dit var det lång väg tillsammans med en kurskamrat, som ville stå vid någon vägkant och skissa på ett ark, för att sen kunna måla där hemma. Under tiden ville jag låna hennes bil och köra själv till Gådeå Sjukhus. Dit hade en överläkare från Restad Sjukhus försvunnit. Jag ville bara fråga henne vad det är för sjukdom jag har egentligen. Det var år 1964. Då hade det gått minst 5 år minsann! Och jag hade nytt körkort med beskrivning av mitt psyke…

Idag vet jag, att det blev ett spöke i min hjärna, som tjatar på mig:

”Du är ju inte klok! Passa dig så du inte åker dit igen! Du sover ju inte på nätterna på grund av kramp!”

Idag vet jag, att detta är en Satans törntagg i mitt kött! För något liknande hade Paulus, som jag älskar. Så jag kan få fortsätta min forskning vad som är ande, själ och kropp!

Som jag ser mig: Ande, psyke och all artros. Men ryggrad…

P.S. 25 05 20

När jag läser denna bloggpost igen ser jag ett fel på årtal. Israels barn var 40 år i öknen – inte 70 år. Samtidigt läser jag Nehemjas bok och är så van vid 70 år i deportation för Israel enligt en profetia. D.S.

AI

Natten är snart över som andra nätter med värk. Tankarna virvlar hit och dit och slutar i fast beslut. Det är försent för min det att tänka först och tala sen. En del är väl genomtänkt med frågor gång på gång. Ibland fattar jag mycket trögt. Som detta med Google. Och detta med ”taggar”…

Natten är snart över och börjar fel med kaffe och rätt med dagens lilla bibelavsnitt ur Svenska Kärnbibeln:

”Rom 13:7-10

7Betala tillbaka alla det ni är skyldiga dem (fullgör era skyldigheter mot dem): Skatt till den som ska ha skatt, tull till den som ska ha tull, respekt till den som ska ha respekt, ära (heder) till den som ska ha ära.

[Vid den här tiden hade kejsar Nero höjt skatterna och folk var allmänt missnöjda. Paulus är mån om att de troende inte ska dras med i missnöjesyttringarna och han betonar just vikten av att betala skatt.]

Motivationen är Guds kärlek
8Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra [med Guds osjälviska, utgivande och rättfärdiga kärlek]. För den som älskar sin nästa (sin medmänniska) har uppfyllt (fullbordat) lagen [Torah – undervisningen med dess budord och instruktioner]:

9Du ska inte begå äktenskapsbrott (vara otrogen din make/maka).
Du ska inte dräpa (mörda).
Du ska inte stjäla.
Du ska inte ha begär.

[Från den andra stentavlan räknar Paulus upp fyra bud som alla har att göra med relationer till våra medmänniskor. I stället för att börja med ”dråp” skiftas ordningen så att ”äktenskapsbrott” blir det första budordet i uppräkningen, se 2 Mos 20:13-15, 17; 5 Mos 5:17-21.]

Dessa och alla andra [totalt 613] budord kan sammanfattas i detta ord:

”Du ska [osjälviskt] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv.” [3 Mos 19:18]

10Kärleken [den osjälviska, utgivande och rättfärdiga] gör inget ont mot sin nästa (skadar inte sin medmänniska). Lagens uppfyllelse utgörs därför av (är alltså) kärleken. [Kärleken uppfyller och fullbordar Guds alla budord och instruktioner, se vers 8.]” Slut citat

Det är dagen efter min storebrors födelsedag den 21 oktober. Han var född år 1922 och var en mycket bra äldste broder, när han levde. ”Äras den som äras bör…”. Jag frågade honom en gång hur han burit sig åt för att skriva en bok, där alla fick vara med och bidraga. Hans svar var enkelt, att först börja med alla, sen en grupp eldsjälar och gick inte det, så var det samarbete med några stycken. Om det inte gick, så fick han arbeta själv. Det finns projekt i olika storleksordningar. Anledningen till att jag frågade var, att jag själv ville ordna en ”hemvändardag” i vår lilla socken.

Känn på det ordet: ”hemma” eller ”hemifrån”! Jag är ”hemma” i mig själv äntligen och försöker avsluta mitt bloggande innan prenumerationen går ut. WordPress är stort. Google är ändå större. Sjukvården är stor som arbetsplats. Där började vi – min mentor och jag. Jag minst 10-15 år före henne i ålder. Hon var mycket datakunnig den kväll vi möttes för första gången och hon sa sitt: ”Jag hjälper dig!”

Runt år 2000 fick vi två nya bibelöversättningar och jag ville ut på nätet för att få möta unga, som aldrig hört något om kristen tro. Då kom hennes undervisning om Google. Om någon ville veta något om blodet, så var det bara att söka där. Sen skulle de komma till mitt namn, att jag har en berättelse.

Nu är vi på år 2024 och Google vet, att jag varit inlagd på ett mentalsjukhus som ung! Så lagom uppmuntrande…

Där är vi nu! Det byggs upp ett AI på något sätt med hopsamlade uppgifter, som jag själv bjudit på. I bibeln står det många löften för den som tror på honom som Gud sände till vår räddning. Det står om en vit sten. På den står det ett nytt namn som bara den känner som får det.

Jo, jag kan många förnedrande uppgifter om min frispråkighet och spontanitet. Bäst kan jag Guds diagnos på mig, att jag är en syndare. Hans uppgift är rakt genom hela bibeln om ett blod som måste rinna för min och allas skull.

Äras den som äras bör! Jesus delar inte sin ära med någon. Han har betalat hela priset för att friköpa oss ur syndens garn!

Ja, det är mycket verksamhet och projekt i våra kyrkor och i samhället men nästan inget tal om blodet som renar från all synd.

”Sjung för mig sången om korset…”

Himmel och helvete

Det är morgon äntligen! Gamla har svårt att somna och sover oroligt ofta. Är en dessutom så envis, som jag är och låter bli sömntabletter, så blir det morgon ändå.

Datorn fungerar igen! Igår fick jag hjälp, trots att jag är uppvuxen med stor respekt för söndagen som HERRENs dag. Jo, jag fick gå på gudstjänst först och stanna på kyrkkaffet också men sen var söndagen hans enda tid att ge mig hjälp.

Där är vi nu att gamla faster fyller 89 år, om jag får leva längre. Då är det bråttom skall du tro! Jag ville ju ha lite struktur på allt berättande innan och har betalt en ny dyr prenumeration i USA. Där är poängen! Jag kan inte engelska och är mycket lättirriterad. Vem skall hjälpa mig, när ingen support fattar min svenska?

Där är poängen! Jag är medförfattare till en artikel på engelska dessutom! Svenska Universitet har inga pengar kvar att låta artikeln bli översatt till mig, så jag begriper vad jag varit med om som 20-åring!

Jo, Annika Östberg begrep min svenska, när jag skrev till henne i ett grymt fängelse på andra sidan Atlanten. År 2011 fick jag äntligen träffa henne på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hennes bok var klar för utgivning och hon talade för den i Svenska Kyrkans monter. Jag skulle tala för min lite senare på öppet golv och Recito som förlag. Senare i livet har vi två mötts ett nytt tillfälle. Jag är högmodig och tycker om att träffa kändisar!

”Bara så du vet det.”

Författare till boken ”Hasch -Himmel och Helvete” mötte jag i Smyrnakyrkan klockan 12 en onsdagsbön. Det var en mycket märklig timma för bön egentligen. Författaren hade bett att få ge information om faran att röka hasch men ledningen hade tydligen inte hittat någon bättre tid. Då kom jag helt desillutionerdad av hel sjukpension. Jag var bara 52 år gammal och ville inget hellre än att arbeta. Året var 1987. (Rätt uppgift enligt anteckning i boken är 1990 den 23/5.) Det var precis det arbete jag måste lämna bland unga missbrukare. Jag kände igen det han berättade och kunde teckningarna. En hade jag fått som gåva…

Där är poängen. Mental sjukdom kan börja på många olika sätt. Diagnoser kan vara rätt eller fel. Följden blir olika och jag kan inte engelska språket. Det kunde Annika Östberg och vi fann varandra under två korta möten. Mina livserfarenheter av skador från ett mentalsjukhus finns på länk i USA. Jag begriper ett ord här och där och är medförfattare.

I Sverige finns inga pengar kvar. Mycket har gått till bistånd som blev vapen på annat håll i stället för mat. Svenskar verkar inte fatta vad det är att få manna från himlen. Men igår fick jag ett dråpligt mannakorn klockan fem på morgonen, som förlöste mig från min irritation.

Det du!

Använd dina drömmar

Så heter läroboken av Ullman Zimmerman – fortfarande i min bokhylla. Det var inte mycket som jag förstod i boken för väldigt många år sen. Bara detta att en vanlig kvinna blev så tagen av sina drömmar, att hon ville veta mer och började fråga ut en klinisk forskare.

För min del förnekade jag ett helt år, att jag drömmer. Tyckte att det lät löjligt som material att ta vara på. En dag skulle kamraten, som gick kurser i ämnet få veta minsann, att jag hade rätt, för jag fick en löjlig dröm, att jag tappat min lillfingerring i soporna och letade där efter den. Det var allt.

Sagt och gjort. Senare på dagen ringde jag triumferande och berättade denna korta dröm. Det gick inte hem! En del blir trötta på allt mitt tjat och hon avfärdade mig helt kort med orden:

”Det är väl något som betyder mycket för dig!”

Där var samtalet slut. Hon kunde inte mycket om mitt trauma. Däremot kunde jag min mors föräldrars så kallade syndkatalog. När min mor Anna var liten fick hon en liten barnring i guld i 14 karat, som var så vacker med en slinga ingraverad likt löv från smultron. Den fick hon aldrig ha på sig, för det kunde leda till synd och högmod. Ringen låg i en liten ask av glas med lock av förgyllt silver år efter år i vår sekretär tills mor Anna utsattes för mitt tjat år 1959:

”Mamma, den ringen kan la jag få?”

Så bra då att ha en ring som skulle påminna om det löfte jag gett min Gud. Det är bara det, att vad löftet stod för glömde jag av och blev bitter. Vad jag lovat var ju inget i förhållande till vad min Gud lovat mig.

Men det hade jag glömt! I natten dröm letade jag förgäves…

Frikyrkoförsamlingen i min lilla ”bonnby” var alla släkt med pappan till den kände tonsättaren till många psaltarpsalmer Gunnar Wennerberg. Många bybor ville visst vara släkt med honom men inte min far som var helt utsocknes. Det blir aldrig det samma med dessa ungkarlar, som sen döpte sitt hus som ”Solhem” eller ”Solgård” och blev byn trogna med sina familjer.

Detta jämfört med Fridhem och Lyckhem på andra sidan den nya bron i drömmen…

De husen var lika nybyggda men som undantagsstugor.

Detta var allt för idag om drömmen ”En ny bro” från ”kärlekens stig” i min hembygd.

Han (HERREN) drog mig upp ur den djupa dyn och satte mina fötter på en klippa.

Vägen valde mig – Nattens tankar

Kapitel 6/ 2024 09 16

Kände det som att klockan skulle vara 4. Tände lampa och den var inte ens tre. Siffror och bokstäver skall inte blandas i en text, som jag gjorde nu. Men jag var stolt över mitt ”tänk” om korn och pixlar, negativ eller positiv film. Vilket blir det bäst resultat av eller en försämring? Så steg jag upp för att få skriva men först läsa om någon varit inne på min plats i rymden.

Gissa om jag blir häpen över denna synkronisering!

Jo, någon hade läst en blogg från år 2020 som heter ”Varp och inslag”. Har inte en aning om att jag skrivit den! Nu är det fyra år närmare…https://gunnelsplats.com/2020/02/21/varp-och-inslag/?_gl=1*5vmo6a*_gcl_au*MjkzMzg5NDc0LjE3MjIzNTA1MjA.

”Jag har vävt mitt liv till slut som en vävare sin väv, och han skär ner mig från bommen. Innan dagen gått över till natt gör du slut på mig.” Jesaja kap 38:12b

Gudstjänsten var slut i den församling jag tillhör och det var kyrkkaffe. På borden står små vasar med blommor men på altaret finns en vacker, större bukett. Om det inte är någon samling i gudstjänstlokalen kanske jag skulle kunna få med de blommorna hem till mig? Inget farligt att fråga. Olika grupper ansvarar för olika tjänster och flera medlemmar har trädgårdar med dalior.

Jag kunde få dalior med korta skaft men inte buketten på altarbordet. Väl hemma fick de en glasskål med vatten och jag gjorde ett röj på bordet bland alla lösa foton för fotografering! Det är arrangerat med två brödskivor på det vackra brödfatet. Nej, mer behövdes inte! Ett foto ligger framme från den sista gudstjänsten i min och syskonens Missionskyrkas sista gudstjänst innan rivningen. Vår tidigare telefonväxel syns också…

Vers 12 börjar med: ”Min boning rycks upp och flyttas bort från mig som en herdes tält.”

Mitt första ”andliga hem” revs ned i brist på medlemmar. Mitt föräldrahem fick andra ägare. Det ligger en osorterad hög av lösa foton med minnen som finns kvar. Där är ett på andras barn med gitarrer från vår trädgård.

Det blir spår efter oss vare sig vi vill eller inte. I dopet får vi vårt namn. Föräldrarna får lova att de vill undervisa sitt barn i den kristna tron. Eller också kan barnet få välja själv att få bli döpt till Kristus vid medveten ålder och föräldrars samtycke. Annars är det bra att ha frågat först…

Så fina minnen jag bär på! Foto och kopiering av Gunnel. Jag skall fråga Anders sen om jag får visa dessa två foton.

Vägen valde mig – Sjukdomsvinst

Kap 2/ 24 08 31

Nu är det bråttom!

Det finns inga kusiner kvar i en stor släkt och bara en bror av fem äldre syskon. Natten har varit lång på grund av värk. Nu är det äntligen morgon!

Martin är över 94 år. Nu gäller det att justera uppgifter om våra stränga fastrar! De kan inte försvara sig. Storebror kan inte ”formulera om sig”. Ingen kan visst mer och bättre om barnuppfostran än ogifta fastrar. Och det hade han erfarenhet av. Som yngst har jag inget minne av deras stränghet bara att de gav roliga eller mindre roliga julklappar. Spel var synd i vår stränge fars ögon. Så de äldsta syskonen fick ge bort sådana julklappar till något fattigt barn. Som om det fanns några pengar hos oss? De mjuka, tråkiga julklapparna blev vår mor så tacksam över.

Här kommer mitt eget begrepp ”sjukdomsvinst” in. Jag har i ryggmärgen att sköta sig, arbeta och inte ligga samhället till last. Fast ingen satte de orden i pränt eller i verklighet. De fanns i luften och jag orkade inte som de andra. Rätt diagnos och beskivning av ryggskadan fick jag först i vuxen ålder och som omskolad inom sjukvården till arbetsterapeut. Då var jag på rätt plats i rätt tid, när första stora ryggskottet kom på ”Fysikalisk Terapi och Rehab”. En sjuk eller handikappad som därefter utnyttjar anhöriga kan skaffa sig en sjukdomsvinst.

Sagt och gjort. Jag stod inte ut med alla sjukdomsperioder, som till slut gav halv sjukpension. Jag tänkte ständigt i svart/vitt och ältade året 1956 med fel diagnos. Sen köpte jag en förstoringsapparat och lärde mig via fototidningar att framkalla och kopiera. De blev släkten som hamnade under luppen både bildligt och i verkligheten. Kameran fick hänga upp och ner på en gänga på förstoringsapparaten och med mellanringar kunde jag reprofotografera en och en på ett gruppfoto.

Var faster Judith verkligen så hemsk? Varför och hur kunde jag bli lik henne?

På ett foto står min fars alla åtta syskonen i rad i ålder. Så längst ut i raden står två små.

”Å, nu fattar jag äntligen,” utbrast en sonhustru angående fotot, ”varför farbror bara har så stor respekt för två kvinnor i livet!”

Ja, där står de långa och vackra främst i raden före en broder. Inte lätt att glömma deras händer och tvätt om halsen i barndomen.

Min sjukdomsvinst har gett mig många fina minnen. Visst är minnen ett arv att dela rättvist?

Bibelhack -Jakobs brunn

Det fattades tjugo minuter innan gudstjänsten skulle börja. Då fick jag lite panik för jag skulle predika över den kända texten om kvinnan vid Sykars brunn. Den texten har ju många inom frikyrkorna hört utläggas i text och sång. Jag hade varit i församlingen några gånger för Räddningsmissionen i Göteborg men nu hade de kallat mig som predikant.

Hastigt tittade jag på texten igen och kom bara några rader in. Där står i Johannes ev. kap 4: 5

”Så kom han till en stad i Samarien, som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.”

Där fick jag ett bibelhack minst sagt! Jag insåg, att jag inget kunde hur många gånger jag än hört andra predika över denna text! Här hade folk kommit och gått generationer före den samaritiska kvinnan och innan Jesus kommit dit. Judarna brukade inte ta denna väg till Galileen från Judeen.

vers 4 ”Därvid måste han taga vägen genom Samarien.” Jag hade till och med varit på turistresa femton dagar runt jul och nyår år 1974/1975 med författaren Gunnar Edman, som kunde både berätta och proklamera på begäran sin berättelse och text just vid Sykars brunn. (Nuvarande Västbanken)

Hur gick det då med predikan? Jo, så snart jag var tillbaka i Göteborg såg jag till att hitta en kurs i Gamla Testamentet, som gav tre universitetspoäng. Bättre än så av detta bibelhack: Resan mot försoning hade börjat i min själ! Under åren jag var ”pastor” hösten 1988 – sommaren 1993 pågick den stora Psykiatrirevolutionen. Mentalsjukhusen i hela landet skulle tömmas. Medicinerna hade blivit så bra, att de flesta skulle klara eget boende. Vad hade detta med mig att göra och min predikan om upprättelse av en kvinna?

På resan till Israel fanns inte bara den kände Gunnar Edman som kaplan utan också en världskänd violinist Guido Vecci och hans pianist Hilja Saarne gift med läkaren Apollon Saarne. Vi fick en konsert på julafton helt utanför programmet. (Snart kommer poängen!)

Som mammor är så var Hilja Saarne så stolt över sin enda dotter, som var på väg att doktorera i konstvetenskap. Där började min försoning med allt som inte går att glömma! Hilja och jag blev vänner och jag fick veta mer och mer om arbetet med en kvinnas konst, som varit inlåst på mentalsjukhus större delen av sitt liv.

Hur kunde någon få för sig att leta upp alster efter en som varit inlåst och inte synlig i vårt samhälle? Jag blev mer och mer glad utan att avslöja vilken kunskap, som jag sitter inne med. Boken: ”En ensam fågel – jag vet vem det är – Ester Henning Konstnärinna på hospital av Irja Bergström blev klar och jag sträckläste och fattade allt! Kvar var bara att våga berätta sen var jag varit patient och träffat en läkare, som sårat mig djupt. Han var familjens vän. Och levde…

Det är en lång process hos en envis, minnesgod människa, där andra gör så många fel, att vilja försonas och le mot honom. Så klart att han också kom ihåg var vi mött varandra. Så enkelt hade det inte varit att glömma denne doktor av många andra…

Sofia Camnerin har också en doktorsavhandling, som jag väntat otåligt på:

”Försoningens mellanrum”

Den sträckläste jag också med envishet som drivkraft. Detta ämne kan ju jag!

Jo, pyttsan!

Väl mött vid Jakobs brunn…”och brunnen är djup.”

Bibelhacks – korset

Midsommar år 2024 är över snart. Min fråga till mig själv har varit om jag skall säga upp min prenumeration, som går ut i början av september eller inte. Å andra sidan skulle jag ju vilja avsluta snyggt.

Midsommarveckan i min hembygd har ”Vägkyrka” dagarna innan med olika program och andakt i kyrkan. Jag skäms inte över att jag bearbetade en kyrkvärd och ville hålla en andakt i den veckan. Detta var i början av år 2000. Efter andakten kl 18 var det kyrkogårdsvandring. Tack vare en skolkamrat jag haft fyra år i realskolan, så fick jag stanna över till nästa dag. Och dagen efter visade hon sin hembygds kyrkogård och deras gravar som gått före. Ingen av oss visste, att det var vår sista promenad tillsammans. Karin blev bara 70 år och dog hastigt lite senare.

Där kommer berättelsen om korsen in. Karin och jag hade valt sjukvården båda två men hon gick utbildning på Restad Sjukhus till mentalsköterska år 1956. Men de ville inte ringa efter henne, som kände mig, då jag kom dit som patient och utan anledning blev lagd i bälte! Det var deras rutin. Det var deras skyldighet att vårda mig efter den diagnos, som var satt för livet och följa den utvecklingen.

Nog om det! Där kommer korsen in på alla patienter, som dött och var begravda en bit ifrån den så kallade ”stormavdelningen”. Efter minst sex veckor fick Karin äntligen tillstånd att promenera med mig utanför avdelningen. Då visade hon kyrkogården med rader av träkors och en namnplåt med ett nummer och ett ”k” för kvinna och ett ”m” för man.

Sen den dagen har jag bearbetat försoningens möjligheter i mitt tankeliv. Kunde poesin vara rätt att glömma och förlåta, när jag förlät men inte kunde glömma?

”Lär dig livets vackra gåta – älska, glömma och förlåta.”

Karin följde med till kyrkogården igen för fotografering. Karin visade mig de vackra kyrkoruinerna i hennes hembygd på vår sista promenad tillsammans. Sen hade jag ingen längre att berätta för hur insidan varit, på den avdelning hon inte arbetat på. Karin var en mycket bra lyssnare. Sen kom andra i min väg som måste lyssna professionellt. Jag blev tvungen att ta itu med min gamla sjukjournal från år 1956. Och läste bibeln om Guds uppfattning om oss människor och om vad Jesus gjort för alla.

Någon på kyrkogårdsförvaltningen i Vänersborg förstod att träkorsen inte höll längre och ordnade med hållbart material, där plåtarna med nummer finns. Denna kyrkogård är kulturmärkt och mycket välskött och vacker. Den 5 september år 2008 for jag dit med en liten krans till graven 2611 k. (Så var tanken med det vackra hjärtat. Det blev liggande kvar i bilen. Sen gick jag inte tillbaka en gång till utan for till min hembygd. Vem går till en så bortglömd plats som bakom före detta stormavdelningen? Jo, jag hade hittat dit själv. Bättre att hjärtat fick ligga i mitt Björke på mina föräldrars grav.)

Denna dag hade ett så perfekt fotoljus. Regnet hängde i luften och gräset var daggvått. För mig betyder bilden, att nu är det insyn! Över hela vår värld reagerade vi samtidigt, att inte tiga längre om vad vi upplevt av mentalsjukvård. Projektet (H)järnkoll kom som var ett regeringsuppdrag och många med egen erfarenhet av psykisk ohälsa var villiga att gå ut i samhället med information:

”Jag är inte farlig!”

Korset står för att Jesus tagit på sig allt som inte vi orkar bära. Han har vunnit seger över sjukdomar, synd och död.

Hack – Jerusalems mur

Nu är jag glad igen utan att förstå den lilla boken ”101 Bibelhacks – Praktiska råd som kan göra dig till en bättre bibelläsare” av Jonas Dagson. Det är för mycket på akademisk nivå för min del. Jag bjöd spontant på mig i försök att samla på löften i bibelläsandet, när jag behövde varenda ett.

Som jag ser det har inte jag varit slarvig och tagit dem ur sitt sammanhang. Jag förstod inte bättre, när jag sträckläste. År 1957 och 1958 var jag som reklamen sagt om okrossbara glas. Det var inte sant! Kom ett sådant glas på kant på något sätt kunde det bli en lite hög mig småbitar som stora hagelkorn. Just så kände jag mig då och undrade hur det kunde vara så som andra sagt, att i bibeln fick en vägledning och råd. Allt hade ju raserats för mig…

Min fråga var om påtvingad omskolning. Min identitet hade varit i den vackra uniformen som en sjuksköterskeelev skulle bära och det lilla märket på ett gummiband att ha under den vita kragen: G S = Göteborgs Sjuksköterskeskola. På baksida av den brosch de färdiga sjuksköterskorna fick stod ingraverat.

”Det är trohet Herre dina ögon söka.”

Vart tog då den Herren vägen, som kallat mig långt innan – minst 3 år tidigare! Ordet ”arbetsterapeut” finns ju inte i bibeln varför skulle jag leta då? Jag hann bara komma till 2 Mosebok, så stod det, att Herren gett ett par stycken män alla slags slöjdskickligheter. För mig var det fråga om att söka alla kurser i småslöjd på Stenebyskolan eller inte. I Nya Testamentet kom jag fram genom läsning till:

”Tänk, på dem som är fångna som om ni vore deras medfånge.”

Jo, jag blev både det ena och det andra – fängelsebesökare helt spontant. Så inte var det så fel att leta efter löften från Gud. Och jag fick bra bibellärare!

Frågan långt senare var hur jag fått kontakt med David ett barnbarn till Eric Nilsson i Näsåker. Högt upp i landet…

En dag gick det inte att blogga längre utan feedback. Jag ville sluta. Uppdraget inom (H)järnkoll, som var ett regeringsuppdrag fungerade inte heller, därför att jag bara var arg över felaktig diagnos. Men erfarenhet av mentalsjukvård hade jag minsann fått under tre månader. ”De var deras skyldighet,” fick jag veta som orsak att vårda mig för den sjukdom, som de ansåg jag hade för livet!

Då när jag är som mest arg och frustrerad över en utställning som allmänheten inte fick komma till – då mötte jag David! David är son till chefen, som var för ”styrgruppen”, som byggde ett nytt sjukhus i kanten av gamla Restad Sjukhus-området i Vänersborg. På detta sjukhus skulle personal och patienter få se en stor vandringsutställning med namnet: ”En annan tid”. Utställningen behövde minst 100 kvadratmeter i yta. Jag ville absolut inte vara anonym vid mina skärmar och min berättelse.

Så där på mitten av det stora golvet fick jag stå och berätta om bra sköterskor. En man i publiken sa högt, att han var granne med Eva. Och jag svarade, att jag inget hellre ville än att få komma till stormavdelningen igen för att se.

Nej, detta är ingen tråkig historia! Jag hade försökt genom David, att få tag på nyckeln. Den hade han mannen som svarade på frågor, sa han. Men allmänheten fick inte komma och se denna viktiga utställning innanför låsta dörrar.

Ingen ville ta på sig arbetet utanför alla sjukhus och visa utställningen heller. Men David och jag fann varandra. Han är ju inte bara son till en duktig ingenjör utan barnbarn till min andlige far i Norrland.

Jerusalems mur

#Hash – Stinksyska

Elva år har gått snart sen Annica Engström sa, att det fattades bilder i filmen om mitt trauma från Restad Sjukhus. Det fattades bild på mig, hur jag såg ut år 1957 strax efteråt. Mitt manus var redan en bok för patienten var frisk och pigg för övrigt. Så fick hon komma och göra ett ”hemma hos” mig i mitt album om familjen. Mitt förslag var det:

”Kom hem till mig, så drar jag ut byrålådan, där kopian av sjukjournalen ligger. Och du får höra gnisslet från lådan dessutom…”

Sagt och gjort. Dessutom hade hon gått ut på balkongen och ställts sig att vänta in en spårvagn komma i min glipa. Då var jag och fixade kaffe men fick denna trevliga överraskning, när filmen provkördes år 2013. Det kommer en spårvagn i filmen…

Elva år har gått och jag med alla andra på gatan är inbyggd – saknar utsikt men har fått insikt. Sitter jag på sängkanten en morgon, så har jag en annan men smal glipa på andra sidan gatan. Där kan jag vänta in en spårvagn komma eller gå.

Om jag reser mig upp på darrande ben finns en glipa åt vänster kvar att se spårvagnar komma och gå. Så jag har det bra. Och fick besök av f.d. projektledaren igår. Helt oväntat.

Elva år har gått sen jag fick se en orkidé i en jordhög på andra sidan spårvägsspåren. Visst är detta en dagbok! Okända personer får en detaljerad beskrivning av hur jag blir sämre och sämre. Jag har aldrig kunnat böja mig men inte varit sjukskriven för det eller fått hel sjukpension.

Så blev jag en fönstertittare som saknade mitt favoritställe på försommaren mellan en kantsten och nästa kantsten i vinkel på väg till bilen. Just där kom de pyttesmå blommorna, som heter Rödnarv. Jo, jag har fått insikt men tappat utsikten. Försommaren år 1957 tappade jag huvudet. Det kan heta depression och jag gick bara rakt fram. Då var jag nära att trampa på dem hemmavid. Det var alldeles fullt av små röda prickar vid fötterna, där jag skulle fram över bangården.

Förlåt mig älskade lilla Rödnarv! Jag vill inte göra om det men kan inte ta flygfoto på dem, som fanns på min gata ens. Där är hus vid hus men en glipa fick jag för spårvagnarna.

Nu vet jag, att små blomsterfrön kan hänga med gamla jordhögar som grävs upp och sen flyttas på. Sen trotsar de allt ogräs runt omkring och brännässlor och låter mig bli glad över en orkidé.

https://gunnelsplats.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=3426&action=edit
Stinksyska

Ingen konklution

Två av mina vänner använde samma svåra ord för mig. De var helt oberoende av varandra men sa detta angående min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Sen har jag haft många år på mig att lära in detta svåra främmande ord och självklara begrepp för andra. Ja, så har ordet försvunnit med ålderns rätt och återkommit just idag – i mitt goda minne för övrigt.

Ett av alla de irritationsmoment som förekommer i mitt liv. Det som är självklart för andra är inte självklart för mig. Senaste svåra ord har med taggar att göra. Inte en tagg i köttet, som aposteln Paulus hade fått. Nej, detta har med kopplingar att göra och hundraen sådana, om jag fattat rätt. Det återstår att undersöka och köpa den nya boken av Jonas Dagson. Den handlar om bibeln.

Sextio år har gått sen jag och mina kurskamrater äntligen blev examinerade som arbetsterapeuter. Det hade varit en lång, praktisk utbildning innan där var och en hade sökt bra praktiker och utbildning inom olika slöjder. Vi trodde, att vi var färdiga! Det dröjde inte många år, innan det måste till kompletteringskurs på ett halvår. Jag var inte glad och skulle tiga med mitt trauma. I kursen fanns en, som var mer positiv än vi andra, mer konstnärlig och mer tacksam, när vi andra suckade och var trötta. Hon hade fått en svårartad tumör i ett ben som tonåring. Allt hängde på liv eller död och det måste bli amputation av hela benet. (Sen måste hon köpa två par skor för foten på protesen var större.) Men klagade gjorde hon aldrig.

Jag minns bara min sorg – förlusten av min självkänsla och glädjen att kunna och vilja utbilda mig till sjuksköterska nio år tidigare. Det är fortfarande ett stort frågetecken hur myndigheter kan få stämpla unga för livet (och barn nu för tiden) med felaktiga diagnoser! Sextio år har gått, sen jag fick fick en bra yrkesutbildning och fortfarande sörjer, att jag inte lyckats bättre!

Det finns något jag vill ha sagt! Detta är ingen dagbok! Jag försöker fortfarande att få ihop det – få en konklution om nu det är bättre ord än sammanfattning, slutsats, logisk följd!

Kyrkan var först med sjukvård och skola. Det kyrkan står för av lära skulle bort i Sverige bit för bit.

Där är vi nu med biståndsbedömare…