Kategori: (H)järnkoll

Vägen valde mig – Nattens tankar

Kapitel 6/ 2024 09 16

Kände det som att klockan skulle vara 4. Tände lampa och den var inte ens tre. Siffror och bokstäver skall inte blandas i en text, som jag gjorde nu. Men jag var stolt över mitt ”tänk” om korn och pixlar, negativ eller positiv film. Vilket blir det bäst resultat av eller en försämring? Så steg jag upp för att få skriva men först läsa om någon varit inne på min plats i rymden.

Gissa om jag blir häpen över denna synkronisering!

Jo, någon hade läst en blogg från år 2020 som heter ”Varp och inslag”. Har inte en aning om att jag skrivit den! Nu är det fyra år närmare…https://gunnelsplats.com/2020/02/21/varp-och-inslag/?_gl=1*5vmo6a*_gcl_au*MjkzMzg5NDc0LjE3MjIzNTA1MjA.

”Jag har vävt mitt liv till slut som en vävare sin väv, och han skär ner mig från bommen. Innan dagen gått över till natt gör du slut på mig.” Jesaja kap 38:12b

Gudstjänsten var slut i den församling jag tillhör och det var kyrkkaffe. På borden står små vasar med blommor men på altaret finns en vacker, större bukett. Om det inte är någon samling i gudstjänstlokalen kanske jag skulle kunna få med de blommorna hem till mig? Inget farligt att fråga. Olika grupper ansvarar för olika tjänster och flera medlemmar har trädgårdar med dalior.

Jag kunde få dalior med korta skaft men inte buketten på altarbordet. Väl hemma fick de en glasskål med vatten och jag gjorde ett röj på bordet bland alla lösa foton för fotografering! Det är arrangerat med två brödskivor på det vackra brödfatet. Nej, mer behövdes inte! Ett foto ligger framme från den sista gudstjänsten i min och syskonens Missionskyrkas sista gudstjänst innan rivningen. Vår tidigare telefonväxel syns också…

Vers 12 börjar med: ”Min boning rycks upp och flyttas bort från mig som en herdes tält.”

Mitt första ”andliga hem” revs ned i brist på medlemmar. Mitt föräldrahem fick andra ägare. Det ligger en osorterad hög av lösa foton med minnen som finns kvar. Där är ett på andras barn med gitarrer från vår trädgård.

Det blir spår efter oss vare sig vi vill eller inte. I dopet får vi vårt namn. Föräldrarna får lova att de vill undervisa sitt barn i den kristna tron. Eller också kan barnet få välja själv att få bli döpt till Kristus vid medveten ålder och föräldrars samtycke. Annars är det bra att ha frågat först…

Så fina minnen jag bär på! Foto och kopiering av Gunnel. Jag skall fråga Anders sen om jag får visa dessa två foton.

Vägen valde mig – Sjukdomsvinst

Kap 2/ 24 08 31

Nu är det bråttom!

Det finns inga kusiner kvar i en stor släkt och bara en bror av fem äldre syskon. Natten har varit lång på grund av värk. Nu är det äntligen morgon!

Martin är över 94 år. Nu gäller det att justera uppgifter om våra stränga fastrar! De kan inte försvara sig. Storebror kan inte ”formulera om sig”. Ingen kan visst mer och bättre om barnuppfostran än ogifta fastrar. Och det hade han erfarenhet av. Som yngst har jag inget minne av deras stränghet bara att de gav roliga eller mindre roliga julklappar. Spel var synd i vår stränge fars ögon. Så de äldsta syskonen fick ge bort sådana julklappar till något fattigt barn. Som om det fanns några pengar hos oss? De mjuka, tråkiga julklapparna blev vår mor så tacksam över.

Här kommer mitt eget begrepp ”sjukdomsvinst” in. Jag har i ryggmärgen att sköta sig, arbeta och inte ligga samhället till last. Fast ingen satte de orden i pränt eller i verklighet. De fanns i luften och jag orkade inte som de andra. Rätt diagnos och beskivning av ryggskadan fick jag först i vuxen ålder och som omskolad inom sjukvården till arbetsterapeut. Då var jag på rätt plats i rätt tid, när första stora ryggskottet kom på ”Fysikalisk Terapi och Rehab”. En sjuk eller handikappad som därefter utnyttjar anhöriga kan skaffa sig en sjukdomsvinst.

Sagt och gjort. Jag stod inte ut med alla sjukdomsperioder, som till slut gav halv sjukpension. Jag tänkte ständigt i svart/vitt och ältade året 1956 med fel diagnos. Sen köpte jag en förstoringsapparat och lärde mig via fototidningar att framkalla och kopiera. De blev släkten som hamnade under luppen både bildligt och i verkligheten. Kameran fick hänga upp och ner på en gänga på förstoringsapparaten och med mellanringar kunde jag reprofotografera en och en på ett gruppfoto.

Var faster Judith verkligen så hemsk? Varför och hur kunde jag bli lik henne?

På ett foto står min fars alla åtta syskonen i rad i ålder. Så längst ut i raden står två små.

”Å, nu fattar jag äntligen,” utbrast en sonhustru angående fotot, ”varför farbror bara har så stor respekt för två kvinnor i livet!”

Ja, där står de långa och vackra främst i raden före en broder. Inte lätt att glömma deras händer och tvätt om halsen i barndomen.

Min sjukdomsvinst har gett mig många fina minnen. Visst är minnen ett arv att dela rättvist?

Bibelhack -Jakobs brunn

Det fattades tjugo minuter innan gudstjänsten skulle börja. Då fick jag lite panik för jag skulle predika över den kända texten om kvinnan vid Sykars brunn. Den texten har ju många inom frikyrkorna hört utläggas i text och sång. Jag hade varit i församlingen några gånger för Räddningsmissionen i Göteborg men nu hade de kallat mig som predikant.

Hastigt tittade jag på texten igen och kom bara några rader in. Där står i Johannes ev. kap 4: 5

”Så kom han till en stad i Samarien, som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.”

Där fick jag ett bibelhack minst sagt! Jag insåg, att jag inget kunde hur många gånger jag än hört andra predika över denna text! Här hade folk kommit och gått generationer före den samaritiska kvinnan och innan Jesus kommit dit. Judarna brukade inte ta denna väg till Galileen från Judeen.

vers 4 ”Därvid måste han taga vägen genom Samarien.” Jag hade till och med varit på turistresa femton dagar runt jul och nyår år 1974/1975 med författaren Gunnar Edman, som kunde både berätta och proklamera på begäran sin berättelse och text just vid Sykars brunn. (Nuvarande Västbanken)

Hur gick det då med predikan? Jo, så snart jag var tillbaka i Göteborg såg jag till att hitta en kurs i Gamla Testamentet, som gav tre universitetspoäng. Bättre än så av detta bibelhack: Resan mot försoning hade börjat i min själ! Under åren jag var ”pastor” hösten 1988 – sommaren 1993 pågick den stora Psykiatrirevolutionen. Mentalsjukhusen i hela landet skulle tömmas. Medicinerna hade blivit så bra, att de flesta skulle klara eget boende. Vad hade detta med mig att göra och min predikan om upprättelse av en kvinna?

På resan till Israel fanns inte bara den kände Gunnar Edman som kaplan utan också en världskänd violinist Guido Vecci och hans pianist Hilja Saarne gift med läkaren Apollon Saarne. Vi fick en konsert på julafton helt utanför programmet. (Snart kommer poängen!)

Som mammor är så var Hilja Saarne så stolt över sin enda dotter, som var på väg att doktorera i konstvetenskap. Där började min försoning med allt som inte går att glömma! Hilja och jag blev vänner och jag fick veta mer och mer om arbetet med en kvinnas konst, som varit inlåst på mentalsjukhus större delen av sitt liv.

Hur kunde någon få för sig att leta upp alster efter en som varit inlåst och inte synlig i vårt samhälle? Jag blev mer och mer glad utan att avslöja vilken kunskap, som jag sitter inne med. Boken: ”En ensam fågel – jag vet vem det är – Ester Henning Konstnärinna på hospital av Irja Bergström blev klar och jag sträckläste och fattade allt! Kvar var bara att våga berätta sen var jag varit patient och träffat en läkare, som sårat mig djupt. Han var familjens vän. Och levde…

Det är en lång process hos en envis, minnesgod människa, där andra gör så många fel, att vilja försonas och le mot honom. Så klart att han också kom ihåg var vi mött varandra. Så enkelt hade det inte varit att glömma denne doktor av många andra…

Sofia Camnerin har också en doktorsavhandling, som jag väntat otåligt på:

”Försoningens mellanrum”

Den sträckläste jag också med envishet som drivkraft. Detta ämne kan ju jag!

Jo, pyttsan!

Väl mött vid Jakobs brunn…”och brunnen är djup.”

Bibelhacks – korset

Midsommar år 2024 är över snart. Min fråga till mig själv har varit om jag skall säga upp min prenumeration, som går ut i början av september eller inte. Å andra sidan skulle jag ju vilja avsluta snyggt.

Midsommarveckan i min hembygd har ”Vägkyrka” dagarna innan med olika program och andakt i kyrkan. Jag skäms inte över att jag bearbetade en kyrkvärd och ville hålla en andakt i den veckan. Detta var i början av år 2000. Efter andakten kl 18 var det kyrkogårdsvandring. Tack vare en skolkamrat jag haft fyra år i realskolan, så fick jag stanna över till nästa dag. Och dagen efter visade hon sin hembygds kyrkogård och deras gravar som gått före. Ingen av oss visste, att det var vår sista promenad tillsammans. Karin blev bara 70 år och dog hastigt lite senare.

Där kommer berättelsen om korsen in. Karin och jag hade valt sjukvården båda två men hon gick utbildning på Restad Sjukhus till mentalsköterska år 1956. Men de ville inte ringa efter henne, som kände mig, då jag kom dit som patient och utan anledning blev lagd i bälte! Det var deras rutin. Det var deras skyldighet att vårda mig efter den diagnos, som var satt för livet och följa den utvecklingen.

Nog om det! Där kommer korsen in på alla patienter, som dött och var begravda en bit ifrån den så kallade ”stormavdelningen”. Efter minst sex veckor fick Karin äntligen tillstånd att promenera med mig utanför avdelningen. Då visade hon kyrkogården med rader av träkors och en namnplåt med ett nummer och ett ”k” för kvinna och ett ”m” för man.

Sen den dagen har jag bearbetat försoningens möjligheter i mitt tankeliv. Kunde poesin vara rätt att glömma och förlåta, när jag förlät men inte kunde glömma?

”Lär dig livets vackra gåta – älska, glömma och förlåta.”

Karin följde med till kyrkogården igen för fotografering. Karin visade mig de vackra kyrkoruinerna i hennes hembygd på vår sista promenad tillsammans. Sen hade jag ingen längre att berätta för hur insidan varit, på den avdelning hon inte arbetat på. Karin var en mycket bra lyssnare. Sen kom andra i min väg som måste lyssna professionellt. Jag blev tvungen att ta itu med min gamla sjukjournal från år 1956. Och läste bibeln om Guds uppfattning om oss människor och om vad Jesus gjort för alla.

Någon på kyrkogårdsförvaltningen i Vänersborg förstod att träkorsen inte höll längre och ordnade med hållbart material, där plåtarna med nummer finns. Denna kyrkogård är kulturmärkt och mycket välskött och vacker. Den 5 september år 2008 for jag dit med en liten krans till graven 2611 k. (Så var tanken med det vackra hjärtat. Det blev liggande kvar i bilen. Sen gick jag inte tillbaka en gång till utan for till min hembygd. Vem går till en så bortglömd plats som bakom före detta stormavdelningen? Jo, jag hade hittat dit själv. Bättre att hjärtat fick ligga i mitt Björke på mina föräldrars grav.)

Denna dag hade ett så perfekt fotoljus. Regnet hängde i luften och gräset var daggvått. För mig betyder bilden, att nu är det insyn! Över hela vår värld reagerade vi samtidigt, att inte tiga längre om vad vi upplevt av mentalsjukvård. Projektet (H)järnkoll kom som var ett regeringsuppdrag och många med egen erfarenhet av psykisk ohälsa var villiga att gå ut i samhället med information:

”Jag är inte farlig!”

Korset står för att Jesus tagit på sig allt som inte vi orkar bära. Han har vunnit seger över sjukdomar, synd och död.

Hack – Jerusalems mur

Nu är jag glad igen utan att förstå den lilla boken ”101 Bibelhacks – Praktiska råd som kan göra dig till en bättre bibelläsare” av Jonas Dagson. Det är för mycket på akademisk nivå för min del. Jag bjöd spontant på mig i försök att samla på löften i bibelläsandet, när jag behövde varenda ett.

Som jag ser det har inte jag varit slarvig och tagit dem ur sitt sammanhang. Jag förstod inte bättre, när jag sträckläste. År 1957 och 1958 var jag som reklamen sagt om okrossbara glas. Det var inte sant! Kom ett sådant glas på kant på något sätt kunde det bli en lite hög mig småbitar som stora hagelkorn. Just så kände jag mig då och undrade hur det kunde vara så som andra sagt, att i bibeln fick en vägledning och råd. Allt hade ju raserats för mig…

Min fråga var om påtvingad omskolning. Min identitet hade varit i den vackra uniformen som en sjuksköterskeelev skulle bära och det lilla märket på ett gummiband att ha under den vita kragen: G S = Göteborgs Sjuksköterskeskola. På baksida av den brosch de färdiga sjuksköterskorna fick stod ingraverat.

”Det är trohet Herre dina ögon söka.”

Vart tog då den Herren vägen, som kallat mig långt innan – minst 3 år tidigare! Ordet ”arbetsterapeut” finns ju inte i bibeln varför skulle jag leta då? Jag hann bara komma till 2 Mosebok, så stod det, att Herren gett ett par stycken män alla slags slöjdskickligheter. För mig var det fråga om att söka alla kurser i småslöjd på Stenebyskolan eller inte. I Nya Testamentet kom jag fram genom läsning till:

”Tänk, på dem som är fångna som om ni vore deras medfånge.”

Jo, jag blev både det ena och det andra – fängelsebesökare helt spontant. Så inte var det så fel att leta efter löften från Gud. Och jag fick bra bibellärare!

Frågan långt senare var hur jag fått kontakt med David ett barnbarn till Eric Nilsson i Näsåker. Högt upp i landet…

En dag gick det inte att blogga längre utan feedback. Jag ville sluta. Uppdraget inom (H)järnkoll, som var ett regeringsuppdrag fungerade inte heller, därför att jag bara var arg över felaktig diagnos. Men erfarenhet av mentalsjukvård hade jag minsann fått under tre månader. ”De var deras skyldighet,” fick jag veta som orsak att vårda mig för den sjukdom, som de ansåg jag hade för livet!

Då när jag är som mest arg och frustrerad över en utställning som allmänheten inte fick komma till – då mötte jag David! David är son till chefen, som var för ”styrgruppen”, som byggde ett nytt sjukhus i kanten av gamla Restad Sjukhus-området i Vänersborg. På detta sjukhus skulle personal och patienter få se en stor vandringsutställning med namnet: ”En annan tid”. Utställningen behövde minst 100 kvadratmeter i yta. Jag ville absolut inte vara anonym vid mina skärmar och min berättelse.

Så där på mitten av det stora golvet fick jag stå och berätta om bra sköterskor. En man i publiken sa högt, att han var granne med Eva. Och jag svarade, att jag inget hellre ville än att få komma till stormavdelningen igen för att se.

Nej, detta är ingen tråkig historia! Jag hade försökt genom David, att få tag på nyckeln. Den hade han mannen som svarade på frågor, sa han. Men allmänheten fick inte komma och se denna viktiga utställning innanför låsta dörrar.

Ingen ville ta på sig arbetet utanför alla sjukhus och visa utställningen heller. Men David och jag fann varandra. Han är ju inte bara son till en duktig ingenjör utan barnbarn till min andlige far i Norrland.

Jerusalems mur

#Hash – Stinksyska

Elva år har gått snart sen Annica Engström sa, att det fattades bilder i filmen om mitt trauma från Restad Sjukhus. Det fattades bild på mig, hur jag såg ut år 1957 strax efteråt. Mitt manus var redan en bok för patienten var frisk och pigg för övrigt. Så fick hon komma och göra ett ”hemma hos” mig i mitt album om familjen. Mitt förslag var det:

”Kom hem till mig, så drar jag ut byrålådan, där kopian av sjukjournalen ligger. Och du får höra gnisslet från lådan dessutom…”

Sagt och gjort. Dessutom hade hon gått ut på balkongen och ställts sig att vänta in en spårvagn komma i min glipa. Då var jag och fixade kaffe men fick denna trevliga överraskning, när filmen provkördes år 2013. Det kommer en spårvagn i filmen…

Elva år har gått och jag med alla andra på gatan är inbyggd – saknar utsikt men har fått insikt. Sitter jag på sängkanten en morgon, så har jag en annan men smal glipa på andra sidan gatan. Där kan jag vänta in en spårvagn komma eller gå.

Om jag reser mig upp på darrande ben finns en glipa åt vänster kvar att se spårvagnar komma och gå. Så jag har det bra. Och fick besök av f.d. projektledaren igår. Helt oväntat.

Elva år har gått sen jag fick se en orkidé i en jordhög på andra sidan spårvägsspåren. Visst är detta en dagbok! Okända personer får en detaljerad beskrivning av hur jag blir sämre och sämre. Jag har aldrig kunnat böja mig men inte varit sjukskriven för det eller fått hel sjukpension.

Så blev jag en fönstertittare som saknade mitt favoritställe på försommaren mellan en kantsten och nästa kantsten i vinkel på väg till bilen. Just där kom de pyttesmå blommorna, som heter Rödnarv. Jo, jag har fått insikt men tappat utsikten. Försommaren år 1957 tappade jag huvudet. Det kan heta depression och jag gick bara rakt fram. Då var jag nära att trampa på dem hemmavid. Det var alldeles fullt av små röda prickar vid fötterna, där jag skulle fram över bangården.

Förlåt mig älskade lilla Rödnarv! Jag vill inte göra om det men kan inte ta flygfoto på dem, som fanns på min gata ens. Där är hus vid hus men en glipa fick jag för spårvagnarna.

Nu vet jag, att små blomsterfrön kan hänga med gamla jordhögar som grävs upp och sen flyttas på. Sen trotsar de allt ogräs runt omkring och brännässlor och låter mig bli glad över en orkidé.

https://gunnelsplats.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=3426&action=edit
Stinksyska

Ingen konklution

Två av mina vänner använde samma svåra ord för mig. De var helt oberoende av varandra men sa detta angående min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Sen har jag haft många år på mig att lära in detta svåra främmande ord och självklara begrepp för andra. Ja, så har ordet försvunnit med ålderns rätt och återkommit just idag – i mitt goda minne för övrigt.

Ett av alla de irritationsmoment som förekommer i mitt liv. Det som är självklart för andra är inte självklart för mig. Senaste svåra ord har med taggar att göra. Inte en tagg i köttet, som aposteln Paulus hade fått. Nej, detta har med kopplingar att göra och hundraen sådana, om jag fattat rätt. Det återstår att undersöka och köpa den nya boken av Jonas Dagson. Den handlar om bibeln.

Sextio år har gått sen jag och mina kurskamrater äntligen blev examinerade som arbetsterapeuter. Det hade varit en lång, praktisk utbildning innan där var och en hade sökt bra praktiker och utbildning inom olika slöjder. Vi trodde, att vi var färdiga! Det dröjde inte många år, innan det måste till kompletteringskurs på ett halvår. Jag var inte glad och skulle tiga med mitt trauma. I kursen fanns en, som var mer positiv än vi andra, mer konstnärlig och mer tacksam, när vi andra suckade och var trötta. Hon hade fått en svårartad tumör i ett ben som tonåring. Allt hängde på liv eller död och det måste bli amputation av hela benet. (Sen måste hon köpa två par skor för foten på protesen var större.) Men klagade gjorde hon aldrig.

Jag minns bara min sorg – förlusten av min självkänsla och glädjen att kunna och vilja utbilda mig till sjuksköterska nio år tidigare. Det är fortfarande ett stort frågetecken hur myndigheter kan få stämpla unga för livet (och barn nu för tiden) med felaktiga diagnoser! Sextio år har gått, sen jag fick fick en bra yrkesutbildning och fortfarande sörjer, att jag inte lyckats bättre!

Det finns något jag vill ha sagt! Detta är ingen dagbok! Jag försöker fortfarande att få ihop det – få en konklution om nu det är bättre ord än sammanfattning, slutsats, logisk följd!

Kyrkan var först med sjukvård och skola. Det kyrkan står för av lära skulle bort i Sverige bit för bit.

Där är vi nu med biståndsbedömare…

Bibeltröst tvärs över

Visst är det bra med rätta teologiska studier! Vad vill författaren med sitt brev? Till vem är brevet skrivet?

Gång på gång kommer detta fram hur viktigt det är med kontexten.

Så blev jag gammal och skröplig och har fallit gång på gång. Rädslan biter sig fast. Hur skall detta gå? Och bibeln har jag mest läst på ett egotrippat sätt för att hitta godbitar till mig själv…

Ja, så öppnade jag den på måfå ikväll efter alla tunga tankar på serviceboende i ett litet rum…

Jo, jag kan skanna! ”Herren uppehåller alla dem som är på väg att falla, han reser upp alla nerböjda.” Ps 145:14

Undrar just om författaren såg mig, när jag vinglade till sist men fick tag i ett dörrhandtag och en karm. Som i ett under fick jag upp balansen.

Väl att jag har kvar min barnatro, att Gud menar att trösta sitt barn här och nu.

B2000 kan jag citera: ”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.”

Eftersom jag kommer ihåg skräcken och hur det kändes och vet om vad röntgen visar, så tror jag, att Guds ord är DÅ, NU och SEN.

Öppet brev till den som orkar höra…

Mig lurar de inte med ord på engelska! Hör hur fint det låter: Servicehus…

Vi västgötar säger som det är: Ålderdomshem

Men så får inte jag säga! Jag fick inte säga ”sinnessjukhus”, fast det var det år 1956. De bytte namn till mentalsjukhus, som om skammen skulle försvinna så enkelt. De bytte bort själen och sinnesro mot ”psyket”, som sen kunde åka in någonstans för vård.

Såren från år 1958 har blivit fula ärr men de är läkta! Gud har sagt ”ja” till mig och bekräftat sin kallelse oavsett vackra förklaringar från Missionsskolan på Lidingö. Min envishet rubbade ingen men rektorn gick i pension och jag fick möta näste i Borås. Det var närmare hemma för mig.

Han tyckte jag skulle utbilda mig till något annat först…

Svenska Missionsförbundet är min ”moder”, som jag älskar trots 50 år i Smyrna i Göteborg och nu Alliansmissionen. Alliansmissionen hade David Hedegård, men det har få fattat! Då berättar jag om Missionsskolan på Lidingö.

Och teologiska strider.

Ja, det finns bibelstudiegrupper, som är bra via Facebook också. Problemet är att jag är ”döfärdig” och fortfarande en ledartyp, som ingen vill ha.

Inte 88 år längre…

Talet, sången och bitterheten

Jo, jag har visst fått talets gåva.

I den lilla Missionsförsamling, där jag fick bli medlem, var det bara pappa, mamma och Johan förut. De var inte musikaliska mer än mor Anna, som varit organisten, sen hon gifte sig 1921 och kom till församlingen. Den uppgiften fick jag ta över och spelade ibland bas och ibland diskant och ibland inget alls enligt en syster. Så fick jag sjunga också själv och inleda mötet med bibelläsning. Efter mötet fick församlingen plats i min Volvo. Johan hade gått till mötet den långa vägen men fick skjuts hem.

Så var det då den lilla busken, som inte var något märkvärdigt med enligt pensionerade pastorn Leif Delvert. Enligt hans berättelse har jag helt ny kunskap om den slingrande bitterheten, som kan ta sig in i en varelse av kött och blod. Växten är invasiv och heter Parkslide.

En period i frikyrkligheten var det vanligt med helbrägdagörare från olika håll i världen och Sverige, som bad för olika långa ben. Men jag blev inte frisk utan det blev på andra sidan i stället. Ambulerande skolios kallas det bland ortopeder. Så växten växte sakta men säkert ända upp i andliga våningen.

Så min sjukdomsvinst blev hemmagjorda kartor lager på lager i tiden från olika böcker. Den som fyllt 80 år av mina vänner hade råd att ge bort sin bästa bok efter bibeln: ”En gyllene bok BIBELNS LÄNDER”. Tjugo år senare hade jag fyllt 80 år men har inte gett den vidare ännu. (Det pågår röj i alla bokhyllor.)

Blommor har varit ett stort intresse som vilda. Det kan en önska sig via Facebook på bild. En dag fick jag in en fot på ett universitetsbibliotek och fick ett lånekort där på Botaniska. Gissa om jag var stolt! Första bilden i en tjock bok var på Paul Petter Waldenström, att en vän i Amerika föreslagit honom att ordna en tävling i landskapsblommor. Gissa om jag kände mig hemma bland de lärde!

Sen fanns chansen att möte flera lärda och lyssna i Betlehemkyrkan, Göteborg. De fick 25 minuter var de tre om subjektiv, objektiv eller klassisk försoningslära. Det var grejer! Jag fattade knappast inget men busken kom upp med sina rötter tack vare min envishet och Ingrid Svenssons kunskap om egenrättfärdighet!

Det hade jag, påstod hon, som trodde att jag kunde fixa växten Parkslide själv!

Rotsystemet – fortsättning…

Vem läser min blogg? Vem klarar av att följa tankarna över så stora områden, som jag tangerar bara? Mitt skämt från början var ”religiöst här” och ”lite mindre religiös på Facebook”. Det var ett skämt med lite ironi, för jag tycker inte om begreppet ”frireligiös”. (Så här är bild på min äldsta väckelsehistoria i Hjo – Lutherska Missionshuset vars församling, som var en del inom Svenska Kyrkan med C.O. Rosenius som anstiftare. Till vänster i bild Missionskyrkan med P.P. Waldenström som anstiftare. För min far var detta inget konstigt. Den teologiska striden var före hans tid. Sen gick de på bådas möten vid olika tider.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Det gäller det förflutna och det kulturmärkta. En församling där medlemmarna blir gamla och dör kan inte fortsätta att offra pengar! Kommunala beslut om kulturmärkning av byggnaden blir en ekonomisk belastning för efterlevande. Rätt eller fel? Min blogg handlar om mitt liv som kropp, psyke och ande. Det är försent, att bli rädd för allt jag berättat så frispråkigt! Det är försent för sjukvårdens byggnader räknas också som kultur.

Visst är lyktstolpen framför ”Lutherska” vacker jämfört med den andra tidsenliga på bilden?

Medvetet skrev jag ”psyke” i stället för själ, som är svenska ordet. Själen är det viktigast enligt Jesus och kan gå förlorad. ”Psyket” kan som slang åka in på ett visst sjukhus som människa. Detta är kusligt! Den sortens sjukvård hade sina byggnader så långt bort från bebyggelsen som möjligt, för att inga ångestskrik skulle störa. Alla de byggnaderna som finns kvar samlade ändras så mycket som möjligt, för att plåna ut en ruskig historia. Fler ord på engelska till exempel ändrar inte fakta på skador, som blivit cementerad i själen. Jag själv har blivit ett stycke viktig kulturhistoria. Och måste stå för att jag gick ut år 2007. Då brast det för mig i gråt. Jag blev tvungen att ta itu med den gamla, hemska sjukjournalen från år 1956. De ansvariga fick inte hindra före detta patienter längre att få tillgång till kopior.

Därför fick ”huset”, som jag bor i en invasiv växt, som heter Parkslide med alldeles ny kunskap om sättet att slingra sig in under grunden och ta sig vidare genom väggar till övre andliga rum. Det såg ut som ”en liten buske inget märkvärdigt med den” från början. Åren gick och de religiösa fick ont om pengar och hade för många byggnader. Jag var bara en av alla. Enligt bibeln var jag bara en enda bräda bland alla andra upprättade. 2 Mos 26.

Bibeln säger att penningbegär är roten till allt ont. Byggnader som andra offrat pengar till kan bli kultur som måste bevaras. Jag vägrar vara ett stycke kultur inom mentalsjukvården! Jag är inte ”mad”, så får rörelsen i USA vara hur stor som helst med protester! Men utbildad inom sjukvården är jag och patient har jag varit inom ortopedin stor del av livet. Kan du se den invasiva växten utanför min egen ”husvägg” i kroppen på grund av en felaktig sjukvård och diagnos som 20-åring? ”Bitterhet” heter den på svenska. ”Kalla mig inte Noomi utan Mara, ty Herren tog sin hand från mig.” (Ruts bok i bibeln)

Vi hade samma rotsystem pastorn och jag inom SMF – han som gav mig förtroende att hålla bibelstudier på ungdomsläger och predika i ”hans kyrka” på söndagen! Han som råkade berätta nyss om en buske, som slingrat sig genom deras husvägg till andra våningen.

Jojo. Jag är kvinna och var för tidigt ute år 1959, för att få läsa till pastor på Lidingö. Kvinnor orkade inte med i längden att ha en krets med församlingar. Sanningen var egentligen, att jag varit sjuk och inlagd på grund av en sömnrubbning på Restad Sjukhus, Vänersborg. De hade satt diagnosen på Sahlgrenska och tog över den antagligen. Sen hade de rätt att följa denna hemska sjukdom i upp och ner. De hade rätt att behandla efter sina kunskaper. Min mor hade sina och jag hade samma, att en sömnrubbning går över. Vi hade inget att säga till om. Mest hade vår Gud ansvar över oss. Som väl var och är.

Nej, jag fick aldrig några akademiska studier i något ämne. Däremot kunde ingen hindra mig att gräva djupt i bibeln om kvinnors värde. På min blogg har jag mött Alma-Lena. Hon kan mycket om Vasti i förhållande till Ester, som inte jag kan.

Där är vi nu. Vi har samma rotsystem. ”Om roten är helig blir grenarna heliga.”

Det minnet inte glömmer…

Jag skulle ju lägga det gamla bakom mig och gå vidare! Vi skulle ju åka dit på ett studiebesök. ”Så vi får en punkt på historien”, sa hon som skulle ta upp berättelsen med filmkamera. Det var år 2013 på våren Men jag måste vänta till hösten…

”Den vår de svaga kallar höst.” Eller om det var tvärtom?

Jer 18:1-6

1Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve). Han sa: 2”Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord.”
3Så jag gick ner till krukmakarens hus och såg hur han arbetade vid drejskivan. [Ordagrant ”arbetade han vid de två stenarna.” De två runda stenarna satt ihop, man snurrade på den undre med fötterna och arbetade med leran på den övre.] 4Det hände ibland att kärlet som krukmakaren höll på att göra av leran misslyckades i hans hand [det blev något fel med materialet], då började han helt enkelt om och gjorde det till ett annat slags kärl som han såg att det passade till (lämpade sig för).
5Och Herrens ord kom till mig, han sa: 6Som krukmakaren gör, skulle inte jag kunna göra likadant (på samma sätt) med er, Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? Som leran i krukmakarens hand är ni i min hand Israels hus.”

Detta är citat från Svenska Kärnbibeln med förklaringar, där jag markerar det, som jag vill berätta om. Under min omskolning till arbetsterapeut år 1963 ingick olika kurser i olika hantverk. Det var i princip korta kurser och jag för min del hann aldrig lära mig att få lerklumpen i centrum av en drejskiva. Den hade en skiva för fötterna, där man trampade farten. Jag måste be läraren om hjälp.

Precis som förklaringen är i bibeltexten.

På Facebook finns olika slutna medlemsgrupper. Jag är med i en som heter ”Anta Utmaningen”. Vi kan välja olika bibelstudieplaner inom Svenska Bibelsällskapet och läsa bibeln tillsammans efter vald takt. Så är vi några som kommit överens om att läsa Esters bok i bibel tillsammans och kommentera. Jag har valt ”en kvart om dagen” som bibelläsning, därför att jag ingen koncentrationsförmåga har. Däremot har jag viljan att läsa bibeln!

Här kommer min poäng! Den är inte dålig minsann:

Det är Gud som håller judarna i sin hand som ett ler i sin hand fortfarande! Det är Herren, som håller hela världen i sin hand. Det är inte jag, som är krukmakaren som misslyckades med lerklumpen och måste börja om på nytt. Jag som inte ens kunde kasta leran i centrum av drejskivan!

Kärlet till hedersamt bruk finns redan och heter JESUS!

Jojo! Då kan jag släppa det misslyckade förflutna i mitt liv nu då. (Prenumerationen på WordPress går ut i september först.)

Innan dess kanske jag kan berätta något mer…