En fånig dröm

Här kommer den sista akten i mitt lidandets historia. Publiken är liten och sparsmakad. Föreställningen kostar inget. Den är gratis. Så varsågod, Zebulon och Gunilla!

Jag drömde, att vi var i den undantagsstuga, som finns på gården, där min mor var född. På golvet satt en liten puckelryggig mamma med tre små barn runt sig. Det var morgon och jag var inte klädd och kom inte åt att gå till tvättrummet. För vid ytterdörren satt Niklas Piensoho på golvet vit i ansiktet och lutade sig mot dörren. Där var så trångt, att inte lilla dörren till tvättrummet gick att komma åt. Jag var generad över att inte vara tvättad och klädd.
Jag tittade ut genom fönstret åt trädgården till. Där var ett nybyggt magasin, som inte var målat ännu. Min syster ägde allt plus husen från år 1885 och tidigare i närheten. Jag tänkte, att jag skulle kunna hjälpa henne att måla men det skulle jag inte låtsa om.

Sen vaknade jag för länge sen. Minst 10 år sen och drömmar kan man låna ut men får inte tolka. Struntprat! Min ”drömkompis” såg rätt tolkning direkt och hutade åt mig.

Igår kom akten. Det heter så. Jag trodde, att det var ett ärende men det är en akt. Sista akten i mitt lidandes historia. Sen skall jag vara med i ”Fånarna på Restad” med mina stolleprov – leken med de lärde i teologi. Det handlar om försoningen. Är den subjektiv eller objektiv?

Tänk, att detta var sant! I min akt långt ner i någon källare i en låda svår att hitta på Landsarkivet står det tydligt hur stämplad jag blev för livet som 20 åring med en sinnessjukdom! Ja, Barbro Westerholm kunde mycket som läkare och fick uppdrag i Medicinalstyrelsen. (Det var repris på ”Min sanning” igår kväll på TV med henne.) Mina brev dit skall vara diariförda från år 1956. Det tänker jag inte tala om nu som ”Min sanning”.

Det hette sinnessjukdom på den tiden. Det har inget med sinnesro att göra eller någon sinnesrobön. Det har inget med en glad eller sorgsen, trött själ att göra. Det är fråga om makt att bestämma över andra. Maktmissbruk.

Jag fortsätter att vara glad. Och ledsen ibland. Det kan väl inte vara sjukt?

P.S. Jo, om man lånat ut en dröm i en grupp, så får andra bara göra den till sin – bara låna. Sen är den min igen och bara jag har facit till mitt liv. Vill jag kan jag berätta vad som utlöste drömmen. Detta är så uppenbart, om man vet att drömmen lånar personer, som står för något och överdriver det. K visste hur gärna jag vill predika men dörren ut i frihet var blockerad av en predikant! ”Får du inte predika, Gunnel,” sa hon. Jag ville bli mamma och få barn och drömmen överdriver min ryggskada till en förkrymt, puckelryggig mamma med tre barn. Jag ville vara välklädd och redo för dagens uppgifter men kom inte åt tvättrummet. Jag ville inte vara instängd. Jag ville inte vara på undantag(sstuga)! D.S.

Fyra P mot Fjärde väggen

Maja klarade sig alldeles förträffligt bland akademikerna på Stefan Swärds Blogg. Det var där jag blev så imponerad. Min upplevelse var, att hon var en ung tjej, som for fram som en virvelvind på Stockholms gator. Och rörde upp dammet inom Svenska Kyrkan dessutom när hon väl gått ut i sitt eget namn.

Nu är hon redaktör och bjöd in f.d. ärkebiskop K.G. Hammar att skriva en recension över ”Av denna världen? Emil Gustafson, moderniteten och den evangelikala väckelsen” av Joel Halldorf
(Det var tydligen spännande att möta vårt frikyrkliga ”tänk”.)
Nättidningen heter: Tidskriften Evangelium
Sofia Lilly Jönssons blogg heter Fjärde väggen och om jag fattat rätt är det ett uttryck från teatervärlden där publiken är den fjärde väggen.

Så är den rebusen löst med min rubrik idag. P står för Präst. P står för Pastor. P står inte för Niklas P. Även om han har en publik. Även jag har haft en publik i Fiskebäck/Önnered, Kölingared, Bjurbäck Nyhem med Betania som Missionshus. Det var efter ett möte där som vi serverades historien om andedop och Pingströrelse.

Nu sätter jag P för mina försök att göra mig förstådd bland akademiker på nätet. Svenska Kyrkan var sammankopplad med Staten och hade rätt att utse en ärkebiskop. Ärkebiskopen gick Statens ärende. Svenska Missionskyrkan fegade ur trots att vissa pastorer hotade att lämna. Evangeliska Frikyrkan lämnade tillbaka sin rätt att viga brudpar. Pingströrelsen har låtit andra debattera.
Svaret är: ”Det är svåra frågor.”

Jag har vågat skriva att Pingströrelsen valt ut Niklas Piensoho till en syndabock för sin egen feghet. Det fattas bibelstudier överallt och bara Jesus är vår tvåfaldige syndabock enligt skrifterna. Synden skall fortfarande läggas på honom och ingen annan orkar bördan av vår skuld och synd.

Kommentar över Piensohodebatten

Vem bestämmer över teologin i Pingströrelsen?

Framgångsteologi och trosförkunnelse

Prästens arbetsmiljö

Öronmärkt

Denna bloggpost är endast för pastorer! Manliga pastorer. Frikyrkopastorer i synnerhet. Är ni med ni, som kan fikonspråket?
Här är ett citat från en av pastorernas bloggar, som jag följer:

”Därtill kanhända Piensoho är av den ullen att han inte eftersträvar den rakhet som du efterfrågar? Många kristna, och i ingen mindre mån pastorer och ledare är sådana. De fungerar såsom de alltid vill ha någon extra utgång möjlig, och vill inte vara tydliga. Tydlighet tycks skrämma dem.”

Ja, det som är ute på nätet är offentligt och får citeras. Jag skall dessutom berätta, att pastorer kan vara raka.
Så fick jag frågan, när jag var 29 år vacker och trevlig, varför jag inte var gift. Jag svarade som det var, att jag ville bli missionär och det fick gå före.
Följdfrågan kom omedelbart:
– Varför blev du inte det då?
– Jag kom inte in på Missionsskolan.
– Varför kom du inte in?
– Det kan jag inte svara på. Fattar inte varför.
– Har du varit sjuk?
– Ja.
– Jasså! Då är det därför.

Så enkelt med en rak kommunikation och äntligen fattade jag halvsanningarna från rektorn och näste rektor på Missionsskolan. Jag har varit på Restad! Synnerligen obekvämt att vara kvinna med denna prästgen i arvet! Inte nog med det. Jag är stolt över mitt farsarv också en alnsticka, som han i sin tur ärvt av sin far 60 cm lång. En biblisk aln är bara 50 centimeter. Bäddat för teologiska samtal bara det.

I torsdags hade jag med min fars tumstock och Heikki, som skulle öppna ”stormavdelningen” för mig, projektledaren och Martin såg, att den var modell äldre. Här kommer poängen! Jag är fri men ändå bunden! Jag är en öronmärkt slav kvar i hans tjänst. Muren är öppnad utifrån numera. Den är tre meter hög i rött tegel. Jag har mätt den två gånger med min fars tumstock!

Här är poängen. Jag var öronmärkt redan före Restad och hade med sången om Jesus in bland de allra sjukaste, som sällan eller aldrig kom därifrån utan fick vandra runt, runt, runt nära väggarna. Personalen ledsnade på alla söndagsskolesånger och frågade efter Evert Taube. (De sångerna sjungs som allsång visst i min församling på sommaren.)

Här är poängen. Egypten står för träldom. Abraham fick en profetisk uppenbarelse om sin avkommas träldomstid, när han var i dvala och ett sen…
Det som står i bibeln står kvar fortfarande oavsett en otydlig predikan i somras. Det är bara att läsa på och predika frihet för de fångna! Välsignelsen gick både till Ismaels avkomma och Isaks men frälsningen kommer bara genom ett omöjligt löfte för människan från Gud. Den unga kvinnan skall föda en son -jungfrun skall föda en son…teologer kan debattera hur mycket som helst om det omöjliga eller det möjliga för Gud.

”Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

Här är poängen. Jag har syndat och varit bitter och elak mot dem, som höll mig inlåst! Jag är fri från tvångströjan av diagnoser men ändå en öronmärkt slav, som går tillbaka frivilligt och kollar läget. Eftersom muren var tre meter hög hade inte personalen behövt vara så fruktansvärt rädda, när jag snodde nyckelknippan och kilade ut på rastgården. Dörrarna kunde gott varit öppna med tillgång till lite frisk luft! Jag bara skrattade åt eländet en stund den gången år 1956!

Idag finns precis samma rädsla, som personalen hade då att göra fel. Bälte är ingen lösning! Höga murar är ingen lösning! Och trösklar då in i en församlingsgemenskap – hur skall de se ut? Var skall vi sjunga och om vem?

Få se om någon pastor begriper denna bloggpost. Det skall bli intressant.

Fånarna på Restad – vilka är de?

År 1964 for vi två färdiga arbetsterapeuter på en veckas semester norr över. På Läckö slott fanns eller finns fortfarande en träställning med målade figurer från grevetiden. Där kunde man stoppa in huvudet från andra sidan och låta sig fotograferas. Så lätt var det att komma i en annan tidsålder med andra kläder, andra roller! Så lätt att få fåna sig lite! Som kurskamrater visste vi inte mycket om varandras trauman. Hennes var synligt efter en stor amputation av ena benet. Mitt var osynligt tills 50 år senare, då hon borde få läsa mitt manus, innan boken kom ut.

Inga-Britt arbetade redan på Östra Klinikerna i Vänersborg som arbetsterapeut. Sjukhuset hade bytt namn, men jag gick inte på ”den lätte”, som göteborgare säger, när någon låter sig luras. Jag teg och bad bara att få låna hennes bil. Äntligen hade ju jag fått ett efterlängtat körkort och ville köra själv min egen väg. Nej, jag fånade mig inte! Jag hade bara kollat upp med en av de bästa sköterskorna på Restad vart överläkaren tagit vägen. Henne ville jag ha tag på! Henne ville jag fråga vilken sjukdom jag bar på och varför detta skulle stå på körkortet under mitt namn.

”Det är inte möjligt att arbeta utan personligt ansvar.”

Så vem är fånarna på Restad egentligen? En annan läkare hade ändrat på alla mediciner på hennes patienter under hennes semester. En överskötare hade rasat, när hon ville ha bort inhägnader på en rastgård. Lite skvaller bara varför hon flyttat till Norrland.
”Empati med patienter men inte sympati.” Hon lärde mig i vart fall vid mitt besök på Gådeå Sjukhus, att jag kunde skriva till Länsstyrelsen och begära en dubblett av mitt körkort. Sen slapp jag se och visa andra som legitimering, att jag har psykisk ohälsa. Diagnosen var ju redan satt, när hon och jag träffades på Restad. Den var för livet.

Obegripligt. Men fånarna finns överallt och vem hade formulerat brevet till mig, där det stod:

”Oaktat den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.”

Projektledaren i ”En annan tid” vill få en punkt för min historia. Den sätter jag igen och igen. Hur skall vi få ett mjukare klimat i samhället om var och en skall vara herre över sin stackare?

Byt gärna namn på stället men det är dialog som fattas!
”Sanningen fruktar inte dialog, därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Fånarna vem077Byt gärna namn men mig lurar de inte…

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

In memoriam

Tio år har gått sen Anna Lindhs tragiska död. Ingen kan mäta sorgen och saknaden för familjen, vänner eller vad konsekvenserna blev.

Det goda som hände var, att så många personer reagerade på journalisters okunskap om psykiska sjukdomar och innebörden av diagnoser angående gärningsmannen. Den positiva historien är lång, innan (H)järnkoll bildades och personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde utbildas. Allt för att gå ut i offentligheten med information om neuropsykiatriska handikapp eller psykiska sjukdomar.

Sju år har gått snart sen min klasskamrat dog plötsligt 70 år gammal. Karin Olsson var en lika stor ”doldis” som Anna Lindh var en ”kändis”. Hon var klassens geni och kunde gått hur långt som helst, tycker vi klasskamrater fortfarande, när vi pratar om henne. Jag ville ha in några minnesord i ortstidningen TTELA, men de hade slutat med minnesrutor. Och så handlade mitt ”In memoriam” mer om mig än om henne fick jag veta. Det är inte lätt, att samarbeta med en viljestark, envis typ! Nu är det dags igen och igen, för jag anser att psykiskt sjuka, som redan dött som patienter har rätt till en upprättelse! Och det är svårt att vilja ha fram en poäng, ett budskap utan att själv bli budskapets stora JAG.

”In memoriam

Begravningsgudstjänsten i Gärdhems kyrka är över och minnesstunderna över Karin Olssons liv kommer att fortsätta. Vi blev skolkamrater i realskolan i Trollhättan med examen år 1953. Under dom åren väntade vi ibland tillsammans på att få komma ifrån Trollhättan till Gärdhem respektive Norra Björke. Jag pratade och Karin lyssnade. Jag valde samtalsämne och Karin sade emot. Samtalen gällde tro på bibeln och även Gamla Testamentet.

Karin var nog den duktigaste eleven i klassen men hade ingen tanke på att fortsätta att studera. Det förvånade mig, att hon bara ville börja en mentalsköterskekurs på Restad. Mina planer var mycket högtflygande.

Nästa gång vi träffades hade jag kraschlandat på stormavdelningen på Restad, blivit lagd i bälte och skulle lära mig att sova bland de allra mest sjuka 16 patienterna, som fanns i en dubbelsal med lampan tänd nära min säng! Om de ändå hade hört på mig och ringt efter Karin Olsson, som var elev där! Om Karin kommit, så skulle hon kunna intyga, att jag inte var farlig!

Det tog tjugoen hemska dygn, innan Karin kom via information hemifrån Hansgården. Så småningom lärde jag mig av en nattsköterska, hur jag skulle kunna få lite frisk luft. Det var genom ”ledsagad permission” det vill säga, att jag kunde få gå med en sköterska vissa ärenden utanför de låsta dörrarna. Ja, om det fungerade kunde väl ändå Karin Olsson blivande mentalsköterska få det förtroendet?

En dag lämnade vi stormavdelningen och gick på promenad bakom alla sjukhusbyggnader. Där låg kyrkogården för de döda patienterna med bara nummer på träkorsen. Det ena likt det andra i långa rader. En gång var de personligheter som efter Restad inte ens fick ha sitt namn kvar synligt på korset vid graven. Så mycket skam var det förknippat med sinnessjukhusen!

Karin var guide den gången, som vi var 20 år. 50 år senare på den sista vandringen tillsammans var hon guide vid Gärdhems kyrkoruin och senare på Gärdhems kyrkogård.

Det är en lång vandring mellan födelsen och döden. Vägen valde Karin Olsson. Hon fanns alltid till för sin familj, syskon och svägerskor. Men också för oss andra. Hon fanns där, när jag behövde henne som bäst. Hon fanns där många år senare när nästa kris kom i en oundviklig sjukpensionering och alla sår revs upp igen. Karin lyssnade och lyssnade. Och jag kunde fråga henne, om det var rätt av mig, att berätta hur kränkande behandlingen varit på Restad och hur mycket den förstört inom mig. Det var inte samma värld att leva i som sjuksköterskeelev på Sahlgrenska Sjukhuset som att bli patient på en stormavdelning på Restad.

Karin Olsson utbildade sig ”bara” till mentalsköterska. Jag fick Karin som vän och bollplank dessutom när det gällde bibeltexter, som jag fick predika över i Velanda Missionsförsamling under en period.
Men tänk om jag kunde få göra mig till tolk för alla dessa, som mött hennes lugna, glada, försynta och positiva sätt inom den psykiatriska sjukvården på Restad Sjukhus!
Karin Olsson – i tacksamt minne bevarar vi Dig!

Gunnel Bergstrand
Den 25 oktober 2006 ”
Slut citat.

Sen jag skrev denna har mycket hänt. Detta var inte min första ”backlash” och inte den sista. Nästa gång hände det, när sjukvårdspersonal kom mot mig från alla håll och dörrar och jag blev ställd, översvämmad av alla gamla minnen gång på gång. Äntligen fick jag en ny höftled i vart fall och slapp mycket av värken. Då dec 2007 blev jag tvungen att ta itu med min sjukjournal från 1956!

När ord står mot ord kan det vara bra att ta reda på sanningen.

I morgon om Gud vill och vi får leva är det dags att möta personalen på Restad Gård. De har inget att dölja och inte jag.

Fånarna på Restad Del 5

Det är inte lätt att välja rubrik. Säkert mår en och annan dåligt av mitt senaste val. Min tanke är, att nu är det som det är och vi kan använda oss av situationen. Lekarna i TV4 har pågått så länge under namnet ”Fångarna på fortet”. Det går inte att backa i tiden en enda minut. Det går inte att få något osagt eller ogjort. Jag reagerade på studs över artikeln i tidningen TTELA den 22 augusti på rubriken och lekarna på Restad.
Det går att vända detta till något positivt! Det går att samtala om ords betydelse och olika tolkningar. Jag skall inte fåna mig…Jag vill inte vara med om några stolleprov.

En del klarar inte tvetydiga skämt. Ibland går det bra. Ibland inte. Jag har drivit med mig själv mycket för att dölja mina sår. Tänk på ”latmask” eller ”ynkrygg”. Hur känns det för den som inte orkar arbeta? Jag har en ryggsjukdom.

Därför har jag blivit så intresserad av psykiatri och (H)järnkoll! Därför är jag så intresserad av helande.

Psykiatri

Saklig information om längtan efter helande

Restad k073Kyrkogården på Restad

Klicka på bilden för att få korsen tydligare. De är märkta med fyra siffror ett k eller ett m. ”Vem var 2611?” heter en tidigare bloggpost. Kyrkogården såg inte ut så, när jag var patient år 1956. Då var det rader med träkors, numren och ett k eller m. När dessa började att ruttna förstod några att rädda historien och korsen blev tillverkade gjutjärn och fick annan placering för skötselns skull. Den unika kyrkogården bakom f.d. stormavdelningen på sjukhuset är mycket välskött.

Fånarna på Restad Del 4

Denna blogg från år 2013 väljer jag att köra i repris. Det är tid att gå vidare med en sammanfattning – ett minnesmärke över de olika mentalsjukhusen i Sverige. Vad blev det av alla dessa byggnader, som tömdes på patienter ganska plötsligt men under ett positivt namn? Jag för min del, som är bekännande kristen har mest arbetat på skillnaden mellan att glömma och förlåta och skillnaden mellan kyrkor och församlingar. Tydligen är jag mycket komplicerad i min berättelse, då det inte går att fatta vad jag vill ha sagt.

Mentalsjukvården är kvar även om byggnaderna är annorlunda. Sjukvård får aldrig någonsin vara lika med övergrepp i själen och ge skador för livet! Jag följer slutna grupper på Facebook och ser att psykisk våldtäkt förekommer fortfarande.

Det skall inte förlåtas. Det skall åtgärdas!

Skrivet den 15 februari 2022…

Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.

Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?

I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö och skog vid sidan. Det var en helsida och vattnet var helt stilla. Där är poängen! Det var reklam för Lergigan. Jag var trött och rastlös, när jag kommit till Restad Sjukhus den 5 september år 1956. Kyrkoherden i Gärdhem Arthur Hesslefors, som var min konfirmationspräst en gång, hade varit snäll och stått med bil. Grannen Sven bad jag själv, att han skulle vara med på denna resa. Hur jag än försökt förklara för ”barn” till skötare och sköterskor vem den vänlige, snälle doktorn var, som tog emot mig, så har jag inte lyckats med det inpå 2000-talet. När det blev min mors tur att samtala med honom så hände det, som inte får hända på ett sådant ställe. Patienten försvann och var svår att hitta. Enligt journalen.

Stilla vatten har lugnande effekt som Lergigan enligt reklamen. Bitarna faller på plats. Var det så märkligt, att jag fått syn på vattnet och gick ner dit?

Ur min bok: ”Pat. är frisk och pigg förövrigt”

”Detta förbannade dubbla budskap! Jag brukar inte svära. Men nu har jag skrivit det. Därför att jag varit upprörd så länge och känner det så.
Vänliga och förstående läkare och sköterskor tog emot. Där fanns blomkrukor i fönstren och såg trevligt ut. När jag steg innanför dörrarna till avdelningen låstes dom bakom mig. Några ur personalen kom och klädde av mig naken – utan att de presenterade sig. Jag kunde ingenting längre. Jag var redan stämplad med en sinnessjukdom. De lade mig i en säng och spände fast ett bälte runt midjan. Avdelningen var låst. Jag var låst. Det var dubbla säkerhetsföreskrifter. Det hade kanske underlättat för personalen vad grannen hemma brukade kalla mig. ”Vilden”, sa han i stället för mitt namn. En annan granne bekräftade med orden:
”Du är mer vild än tam.”

Vem kunde tro att min utbildningen inom sjukvården skulle sluta så här? En sjuksköterskeelev från en annan sjuksköterskeskola kom med medicin. En Lergigan. En Valium. En blodtryckssänkande tablett.
Jag kallade dom vid namn en efter en och kastade iväg dem. De är ju vanebildande. Jag kände mig inte nervös bara dödstrött. Jag vägde 10 kilo mindre än normalt. Det kunde ju inte de veta. Det blev tvångsinjektioner. Personalen slöt upp.

20 år var jag. Det skulle ta tre månader innan jag slapp därifrån. De skulle följa utvecklingen av en sjukdom, som jag aldrig har haft.
Förutom diagnoserna fick jag sjukhussjukan. Inte den fysiska med resistenta bakterier i ett öppet sår. Nej, jag fick sjukhussjukan i själen – resistenta bakterier i öppna, djupa sår. Jag fick en varböld inombords. Vid stora påfrestningar har den tunna huden över den brustit. Det har luktat illa av all infektion. Omgivningen har varit lika maktlösa, som jag känt mig.

35 år har gått. Jag har sökt förtvivlat efter läkedom. Finns den att få?

Göteborg oktober 1991
Gunnel Bergstrand”

Fånarna på Restad Del 3

Ur boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt:

Vägen valde mig

Distriktssköterskan kom hem till mig och tog bort stygnen över operationsärret. Operationen år 2007 hade gått nästan utan komplikationer och jag har fått en ny höftled. Enda komplikationen som blev var att alla svåra minnen sen tidigare sjukhusvistelse för över 50 år sedan hade flutit upp. Alla sömnlösa nätter på sjukhuset, alla associationer väckte upp mitt livs trauma.

Distriktssköterskan kom hem till mig och hade alla papper klara och visade mig.
– Här måste vara ett lösenord och jag skrev ”krutgumman”, men det blev inte godkänt.
Så sa hon.

Det var inte samma distriktssköterska. Det var inte samma ärende. Nu var det en hjälp, som jag skulle få privat. Jag skulle ut på nätet med min hemsida brefvet. Den gamla stavningen skulle antyda det förflutna i mitt liv. Vi kände inte varandra och ändå hade hon lyckats diagnostisera mig – hon också! Krutgumman. Och jag som är allergisk mot omdömen och diagnoser!

Det blev dags för mig att ta itu med dem och nu är jag på skalan mellan den intelligente professorn som bara har ett smalt eget ämne i sitt huvud, som ingen annan knappast förstår och Pippi Långstrump stark och rolig. Vem kan fatta en sådan kombination i begåvningen? På en annan skala går det från rikti´ till kônstí enligt talesättet:
– den ä´ la inte riktit klok!
En tredje skala är från frisk till sjuk. Eller den första av alla skalor. Vad är friskt och vad är sjukt. Vems norm gäller min mammas eller psykiaterns?

Med vilken hastighet kunde det ske från att ha varit en ambitiös, duktig sjuksköterskeelev till att hamna i bälte på en stormavdelning? Den frågan har jag själv ställt mig många gånger och analyserat vägen steg för steg till den 5 september år 1956. Andra har undrat också.
Nu förväntar jag mig feedback av mina vänner inom sjukvården, psykvården eller socialvården på min berättelse: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt.” Kan jag få upprättelse efter över 50 år? Kan jag få vara den jag är kvinna med en prästgen i mitt DNA? Den genen har jag spårat till Sven Svensson född den 20 april 1791 i Warola. Kan jag ha en sådan gen, som hoppat över mina äldre bröder? Snickeribegåvning tycks ju också vara ärfligt betingat. Den begåvningen fick dom.

”Vägen valde dig” citatet är från Dag Hammarsköld. Vägen valde mig. Vilken väg och kan man i så fall välja att bli religiöst lagd eller inte. Som jag ser det skulle jag till de allra svårast sjuka och utslagna på ett sinnessjukhus för att se deras situation. Det bara blev på det sättet enligt de rutiner, som var på den tiden: en diagnos, bälte i förebyggande syfte, behandling med sängläge för att följa sjukdomen, medicinering och lugnare avdelning eftersom.

När jag lugnat ner mig (den 5 sept. 1956) och insett, att jag var patient och fastspänd vid en järnsäng, så såg jag mig om och frågade om detta var stormen. Sen upptäckte jag en liten, gammal gumma i sängen bredvid, som också hade bälte. Hon låg och fingrade på det utan att fatta vad det var eller var hon var. Hon var totaltförvirrad och låg och räknade ”å femtisex, å femtisju, å femtiåtta…”

– Lilla gumman har du också fått bälte?

Hon fattade inte frågan ens. Senare blev hon avdelningens maskot så liten och så gullig, som hon var och så virrig. Hon och jag slapp att vara i dagrummet och gå där runt, runt nära väggarna i en ring. Golvet i dagrummet var så nerslitet där precis som asfalten blir efter alla dubbdäck på vägbanorna.
Som sagt lilla tanten och jag var undantag, som fick vistas i eller mellan sängarna även dagtid. Hon var så virrig, att hon inte ens fattade, att hon och jag var patienter.
Det var alldeles ofarligt att låta henne hålla nyckelknippan en gång. Hon fick skramla med den i leken ”Jakob var är du?”. Dubbelsalen var ju stor med alla sängar och avgränsningar. Det var rätt nyckel hon fick hålla och skramlade med. Det var en personal som sa. ”Jakob var är du,” eller kanske jag också. Då kom tanken och handlingen i ett moment efter en stunds lek. Jag ryckte till mig nyckeln och med den hela nyckelknippan och rusade korridoren fram förbi de enskilda celldörrarna. Så snabb och smidig har jag aldrig varit någon gång sen dess, hann låsta upp första dörren, trapporna ner och sen andra dörren och ut på gården. Ofattbart.
Gissa om en personal kom efter nästan lika snabbt och hotade med bälte! Jag bara stod bakom det tunga stora bordet och skrattade. Det var ju vägen ut på gården, som jag valt med sina höga murar runt! Inte försökte jag fly heller! Leken ”Jakob var du,” var över och den har jag aldrig lekt mer.

En gång när jag satte mig på lilla tantens sängkant slog hon ut med armarna och sa:
– Jag tycker så mycké om allihop här men jag tycker allra mest om dig!
Sen kramade hon mig.

Dagen kom då jag fick promenera ute själv i friska luften utan vakt och från en annan avdelning. Jag mötte en personal på deras gata vid avdelning 10 B. Hon sa, att det blivit tomt efter mig och att lilla tanten bara somnade för gott någon natt senare. Jag minns inte ens hennes namn. Det var som om hon enbart funnits till där för att jag skulle överleva. Sen slapp hon.

Det finns en skarv mellan min berättelse i boken och mitt predikande, som kommer efteråt. Det har blivit ett stort glapp där. Min fråga är ”vem är jag” och vem är hon människan genom alla tider. Hur lär jag mig att försonas med det förflutna och gå vidare å ena sidan och mitt fotografiska minne å andra, som bara plockar upp bilderna? Hur gör jag när bromsarna blir påslagna och jag inte kan gå vidare? Är jag inte tvungen då att städa upp efter mig, sortera och försöka slänga?

Det väsentliga i mitt liv var inte en omskolning till arbetsterapeut att få bli personal en gång till och ha patienter. Det väsentliga har varit att få dela med mig av allt jag fått av trygghet i min tro på Gud som kärleken. ”Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.” Slut citat

Tro inte, att det går att sopa under mattan och glömma 100 års sinnesjukhusvård eller med senare namn mentalsjukvård! Det är ett regeringsuppdrag att utbilda personer med egen erfarenhet under namnet (H)järnkoll numera. Dessa skall ge information till allmänheten. Det finns utbildade attitydambassadörer över hela landet. Jag tror inte på ödet, att jag råkade ringa till en go´vän i Trollhättan och fick veta vad som stått att läsa i TTELA och debatten i lokalradion om just orden: ”Fånarna på Restad”. Det var ingen som helst slump, att jag redan planerat min resa den 5 september för att få minnas och fotografera. Äntligen har jag fått gå igenom stormavdelningen inifrån! Äntligen fick jag ta in på hotell efteråt och känna mig lite märkvärdig!
(Bildbevis kommer om fyra dagar. Inget digitalt här inte!)

Av barn och dårar får man veta sanningen, enligt bibeln.
Ett bibelcitat till:
Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud.

I så fall hade det varit synd om mig!

Restad 5 sept2013076En målare på den gamla rastgården vid 10 B var snäll och fotograferade mitt besök den 5 sept. 2013

2024 06 19

Någon läsare har klickat på denna blogg igår. Som berättare kan jag läsa ”statistik” nu på morgonen – söka feedback. Tack du okände/okända! Det är omodernt att blogga visst! Skall jag sluta prenumerera eller erkänna, att jag själv behöver få berätta? Jag har fått frågan om vad jag tänker göra sen i så fall. Klarar jag ett tomrum efter någon som vill läsa?

Det kom en dag då jag resolut ”vände på kuttingen” mot sjukvårdspersonal – det är ju min yrkeskategori också! Skall vi hålla varandra om ryggen och svika patienterna, som vi ville hjälpa?

Den dagen har ett datum den 5 september 2013. Jag blev en visselblåsare med foto på mig själv, där den tre meter höga muren har fått en glipa för insyn. Fotot på ”huvudet”  av bloggen är taget med ryggen åt Hinsebergs kvinnofängelse, Frövi. Där har jag varit besökare flera gånger i grupp eller ensam. Narkomaner talar om ”taskiga vibbar”, men det har jag inte upplevt, då jag rest tillbaka till gamla sjukhusområdet i Vänersborg och före detta Restad Sjukhus. Jag tror på Gud och vet, att han visat mig förtroende genom den insyn jag fått. Det var livsnödvändigt och såren är läkta. (Ärren är fula.) En törntagg i köttet, att jag varit i bottenläge.

”I hans (Jesu) sår har vi fått läkedom.” (Bibeln)

Fånarna på Restad Del 2

Igår skrev jag på Facebook:

”När ord står mot ord kan det vara viktigt, att ta reda på varför. Igår hade jag en heldag på f.d. Restad Sjukhus och fick gå igenom den så kallade stormavdelningen. Tack Heikki! Sen blev jag bjuden till samtal, lunch och kaffe på hotellet, som ordnar ”Fånarna på Restad” och dessutom vandring genom dessa kulvertar.

Där fanns inget av ironi över det som varit utan ”fåniga” lekar med recept från TV:n ”Fångarna på Fortet”. Vem som helst får betala för att få tävla i grupp men min kunskap om hur det varit att vara patient på Restad Sjukhus blev en överraskning. Jag bjuder!”

Sen kom eftertankens kranka blekhet. Hur gör jag nu då? Facebook är ju farligt enligt en del och jag hade redan tidigare länkat till en artikel i TTELA med den rubriken. Den kan ju gå vidare.

Då citerar jag från Svenska Kyrkans tidning för länge sen ett citat från 300-talet.
”Sanningen fruktar inte dialog därför att sanning aldrig kan skadas av dialog.”

Det är precis dialog som behövs mellan goda krafter. Det finns en välutbildad personal inom psykiatrin, som inget hellre vill än att ge en bättre psykiatrivård än den som fanns hela 1900-talet. Det finns en välutbildad pensionerad personal, som inget hellre ville på den tiden än att ge god vård. Jag har mött dem och möter dem.

Den 5 september år 1956 var en strålande varm dag precis som i år. Jag hade möjlighet att få fråga Göran, en av guiderna på Restad Gård, hur mitt ögonmått och minne fungerade. Är det 600 meter mellan administrationen och avdelning 10 B, som fungerande institution på den tiden?

Är det fortfarande 600 meter mellan frihet och fångenskap och finns hela mitt samtal kvar från den dagen?

Samtal och samtal. Det gick en sköterska på var sin sida om mig och lyssnade på mitt försök till förklaring hur jag kunnat bli så trött och hamnat på Restad. Halvvägs fram till chockupplevelsen, så sa den ena till den andra, att jag lät förståndig.
Det gjorde mig gott att höra. Här är ett annat kapitel ur min bok:

”Hon sjunger”

Det var kväll på stormavdelningen. Många av personalen hade gått hem. Vi patienter låg ju i våra bälten. En del av oss hade fått sprutor med eller mot vår vilja. Det var lugnt.

Två stora sovsalar rymde 17 patienter. Mellan salarna fanns inga dörrar. Det var öppet. På natten stod där ett bord med en lampa. Där satt sköterskan, som vakade över oss. Jag hade ju kommit dit för sömnrubbningar och fick trots detta ha min plats närmast lampan. I ”hallen” fanns det plats för ytterligare fem patienter. Om jag inte räknar fel så här femtio år senare.
Det var så högt till tak. Alla väggar var kala. Det var en så fin akustik. Det fanns inget bättre att hitta på än att sjunga.

– Själv han är mig alla dagar nära
för var särskild tid med särskild nåd
Varje dags bekymmer…

Jag blev avbruten. Mitt i sången! Jag hade bara hunnit till andra versen. Jag hade inget att vara nervös över. Det var inget soloframträdande – jag kunde sjunga helt avslappnat.
Och rösten bar uppåt och åt sidorna…Då kom hon sköterskan och bjöd mig på äpplen. Två Transparent Blanch.
– Hur har jag fått de här? De är ju hemifrån!
Hon drog på det. Hon drog på svaret så längre – kanske flera sekunder – att jag måste hjälpa henne.
– Har dom kommit med bussen?
– Ja .

Det är möjligt, att min hjälp gav henne lättnad för stunden. När mamma kom på besök, några dagar senare, så fick hon frågan direkt:
– Hur fick jag äpplena? De var inte stötta alls!

Martin – min bror – hade rest 10 mil på sin Vespa. När han kom fram till avdelningen 10 B fick han inte komma in. Jag var för dålig enligt avdelningssköterskan. Han måste åka tillbaka lika många mil förgäves.
Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Men hans kärlek tog sig igenom alla dörrar. Mamma berättade som det var.
– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.

(Ur Journalen: 16. 9. Besök av modern och en broder.

Igår fick jag en kasse äpplen av en god vän från deras trädgård. Hur skulle jag kunna glömma hur ett Tranceparent Blanch skall se ut och bör smaka?
De är mycket lättstötta. Känsliga dessutom. Vem är inte det?

Stackars Svenska Kyrkan

Min mor förmedlade en ramsa en gång:

”Var och en är herre över sin stackare. Far över mor och mor över mig och jag över katten.”

Det var en gång en liten gumma, som satt nästan längst fram i kyrkan och lyssnade på den nye prästen. Det var inte första gången. Det hade hon gjort förut på den förra, när han var ny. Så ryktet hade nått den nye prästen vad som väntade efter predikan. Hon bjöd hem prästen. Det var ju rart i och för sig men prästen fruktade dessa stunder. Gumman kunde sin bibel och hade förhör med prästen om vad han sagt. Inte nog med det utan hon gick igenom vad han förstått av bibeltexten. Om jag fattat historien rätt.

Men den stackars prästen fortsatte och var herre över sina konfirmander i sin tur. Han frågade dem vad de förstått. Som han fått underkänt själv av lilla tanten, så underkände han några ynglingar. Om jag fattat historien rätt. Den som inte fattat vem Jesus är, borde inte gå fram till nattvadsbordet för att ta emot honom. Det är ju logiskt. De fick frågan en efter en om de trodde på Jesus. Några vågade vara ärliga och svarade ”nej”.

Det skulle de inte ha gjort. Ynglingarna hade fäder och fäderna blev arga. Konfirmationen konfirmerar mognad och inte vad som hänt genom spädbarnsdopet. Fäderna protesterade över att deras söner inte skulle få gå fram utan att behöva vänta ett år på prästens upprepade fråga. Tänk, om de inte kunde tro ett år senare heller? Hur skulle det gå då?

Det blev prästen, som kom i kläm från alla håll. Den stackarn hade ingen att vara herre över utan blev avsatt av Svenska Kyrkans högste till slut enligt alla protokoll. Men nu är det synd om Svenska Kyrkan för Svenska Kyrkan har också en herre över sig. Han bor inte bara i Ockelbo utan i hela Sverige.

Kristi lekamen för dig utgiven. Kristi blod för dig utgivet.

Fattar du det Svenska Kyrka? Eller är du en stackare, som har regeringen som herre över dig?

försoning.nu

Det är mycket, som inte jag klarar. Sommarvärme till exempel. Det får man inte säga för alla behöver sol och semester. Avkoppling från ett stressigt vardagsliv. Vad kopplar en gammal, rörelsehindrad med chefsegenskaper av från? (Det står i min sjukjournal från 1956, att jag styr och ställer på avdelningen. Ränderna går aldrig ur…)

Ja, då finns Facebook. Tänk, om jag fått styra en avdelning, som är heltäckande över hela landet! Då skulle nog jag blomma upp igen! Sagt och gjort men sen saknade jag datakunskaper och dessutom faktakunskaper. Det blev platt fall av min idé efter P. Waldenströms intresse för blommor. Genom denne store forskare inom teologi, så fick vi även våra landskapsblommor i vart fall.

Tänk, om teologer skulle kunna fatta denna strålande idé att dela med sig av sina kunskaper via Facebook under ledning av t.ex. ? För kunskap fungerar att bjuda på bland ödmjuka människor! Det har jag och andra sett i gruppen

http://www.blommar.nu

Min sommar blev räddad och jag är glad och tacksam. Tänk, att få en vacker blomma från Lofoten eller Skåne, Gotland eller Hönö! Och sen få det under hela sommaren… Tänk, att det finns kunniga, som är så generösa att ingen behöver skämmas över sina fel eller brist på kunskap!

Jag har följt teologer i 13 år nu på nätet i olika kristna debatter och saknar den ödmjukhet, som botanisterna visat i öppna Facebookgruppen. Är det så inom teologi och exegetik att antingen eller gäller? Jag har rätt. Du har fel.
P. Waldenström var en gigant visst men att vara en ”missionare” är nästan botten. E.J.Ekman var också en gigant, om man tittar på alla tjocka bokverk efter honom om Inre Missionens historia. Lewi Pethrus tyckte visst om blommor också men tog en annan linje att läsa bibeln under andens ledning och tydligen inte bry sig om akademiska studier.

Titta gärna på http://www.blommar.nu ända ner till sommarens början och njut. Kanske att jag fortsätter att följa Stefan Swärd och Mikael Karlendals bloggar, men det är inte säkert. Man kan bli mätt också. Jag saknar Fjärde väggen. Där var det friska fläktar.

försoning.nu

Det är bara ett förslag för er som kan praktisk utövning och data också.

SvarthöSvarthö fotograferat av en teologs hustru Sonja i Jämtland