Försoningsstriden – Sida 9 – Gunnels plats i rymden

Trappan som inte finns längre

”En trappa leder någonstans.” Det var så hon blev lyrisk med tanke på det vackra Göteborg och alla trappor mellan de vackra stenhusen. Det räcker att få njuta av en spårvagnsresa i centrala stan. Det var gott om sten och duktiga arkitekter. Det gick en tydlig gräns mellan de rikas hus att bo i och de fattigas. Trätrapporna i bergen ruttnade ner så klart. Husen är rivna men jag minns en av skarvarna. En natt för många år sen i en svår livskris hade jag en dröm just i det området mellan fattiga och rika vid före detta Vasa Sjukhus mellan Landala och Vasastan.

Där fortsätter jag bloggandet om en stege, som når ända upp i himlen eller en trappa enligt översättningen i Bibel 2000. Alla mina bloggar hör ihop och en heter: ”Drömmen som gick i uppfyllelse” Den skrevs 7 april 2011

Det finns vuxna personer, som förstör möjligheten för barn att få tro på himlen och förbindelsen dit. Det har jag också berättat om men ganska nyss i ”Tvåbenta böcker Del 2.” En trappa leder någonstans. Mina leder uppåt som jag ser det och med facit i hand. I min ålder med svaga leder lite överallt är det lättare att sega sig uppåt än att gå nedåt. Kan det vara så att det är där orgeln kommer in? Drömmen om att få sjunga församlingssång till orgelspel igen…Vi gamla är inte tjatiga. Vi är gaggiga.

I frikyrkohem i början av 1900-talet var det nästan självklart med en orgel och Hultmanssånger. Det var nästan självklart att barnen eller i vart fall någon skulle lära sig att spela orgel. I min mors hem blev det både äldsta och yngsta dottern, som spelade hemma och i Missionshuset till sångerna. I mitt hem av alla sex syskonen blev det den yngsta. Både folkskolläraren som skulle vara kantor också och folkskollärarinnan gav lektioner.

Den sång som var lättast att lära sig spela var ”På vägen uppåt strävar jag och hinner högre dag för dag…” Det var inte fråga om annat än att kämpa på. ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud I himmelens sköna palats. I dräkt o så vit med en blodtvagen svit Jag skyndar att taga min plats.”

Den vackra trappa till Högsbohöjd i Göteborg från Högsbo är borttagen. Den behövs inte längre för min del heller. Jag måste flytta därifrån i samband med totalrenoveringen av husen. Trappan är borttagen men vägen finns kvar.

Det är en konst att kunna prata om tre saker samtidigt. Just nu gäller det förbindelsen till himlen från jorden, en orgel och sången om inbjudan till Lammets bröllop.

Följ blodspåren

Så illa är det

Så illa är det. Det är bara det lilla ordet ”nog”, som jag uteslutet och satt en egen rubrik. Annars är det pensionerade prästen Dag Sandahls föregående rubrik på sin bloggpost.

Det övergår mitt förstånd hur högst märkvärdigt det är att vara man och ha fått ett ämbete i Svenska Kyrkan – ett gudomligt ämbete, som måste försvaras livet ut. Det kanske går att fatta det här med pensionsålder. Det finns det, som är värre att fatta, som jag ser det. Tolkningen är svår men låt då några unga läsa texten från bibeln. Ge dem fem tysta minuter att tänka själva. De har ju framtiden för sig nästan klara eller klara med sin utbildning… Så gjorde jag lät några unga läsa en svårbegriplig text och tänka själva på innebörden. En gång var jag tre gånger så gammal, som de jag mötte på nätet för bibeltolkning. Text skall förklara text. Liknelser skall inte övertolkas eller misstolkas. För min del är hela bibeln en kontext eftersom summan av Guds ord är sanning och alla hans rättfärdighets rätter vara evinnerligen. (Psaltaren 119:160) Unga personer tänker inte som gamla. Gamla kan glömma bort hur det var att vara ung.

Här är liknelsen från Lukas kapitel 16… ”Han (Jesus) sade också till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. 2 Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ 3 Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4 Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ 5 Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. 6 ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ 7 Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ 8 Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. 9 Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. 10 Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. 11 Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? 12 Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er? 13 Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (Ur Svenska Folkbibelns översättning)

Efter de ungas läsning och tystnad berättade jag hur texten drabbat mig och hjälpt mig till en bättre inställning. Jag är uppsagd. Det allra mesta av mitt liv ligger bakom. Ingen har kunnat leva livet åt mig eller förvalta det, som varit anförtrott åt mig. (Där har Paulus en tydlig poäng angående ett tävlingslopp. Det är bara en som vinner. Tävla som denne! 1 Kor 9:24- ) En tuff bibeltolkning och sanning är, att jag inte har förvaltat allt som anförtrotts mig på rätt sätt! Kvar finns bara möjligheten att gå ut och skriva ner andras skulder! Kan det vara så enkelt, att jag äntligen fattar försoningens innebörd?

”Mitt skuldbrev han plånat ut, han plånat ut. På mina synder han gjorde slut den bördan slipper jag bära.” Ur Psalmer och Sånger nummer 606 och 567:3 i Segertoner Rättfärdiggjord av tro till tro.

Så illa är det nog …Dag Sandahl

Storebror

Tanken går till min storebror Arne, som var född år 1922 och hade ett stort försprång i ålder och livserfarenhet. En gång sa jag åt honom:

”Nu skryter du allt!” Hans svar kom omgående:

”De´ gör jag visst inte! Jag får så mycket kritik, att jag måste muntra upp mig själv!”

Han var politiker en gång i sin tid. Och nu försöker jag att hitta något att muntra upp mig själv med efter alla återfall, att läsa Mikael Karlendals blogg och alla kommentarerna. Så det gäller att vara född i rätt tid och rätt samfund. Det var ju faktiskt storebror också men han kunde inte bli präst. Han tänkte väl inte ens åt det hållet, för han kunde bli rörd till tårar precis som min far. Ja, det är faktiskt ärftligt och var efter vår farmor. Den egenheten slapp jag men inte det andra släktdraget. Om nu det kan vara ärftligt och det vet vi. Det finns prästsläkter i Svenska Kyrkan. Det finns pastorer i flera generationer inom frikyrkan. Så nog har jag forskat i skrifterna…

Egentligen valde jag brevformen ett tag för att få berätta i stället för att förkunna. Jag valde ett barnbarn till en frikyrkopastor som mottagare av mina brev. Men det gick trögt och blev inga fler brev. Det var i vart fall Eric Nilsson, Näsåker som gav mig och andra bibelversen:

”Ty alla Guds löften har i honom (Jesus) fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen, för att Gud skall bli ärad genom oss.” 2 Kor. 1:20 (Svenska Folkbibeln)

Där finns en not till ordet löften, att det gäller Guds löften. ”I evangelium blir alla Guds löften uppfyllda. Paulus däremot ändrar ibland sina planer.”

Den helige Ande har förmåga att hjälpa mig och andra att hålla fast vid Guds löften. Så har jag sen det svåra året 1956 letat och hållit fast vid Guds ord, att han utvalt mig redan i moderlivet. Visst det gällde profeten men det gäller var och en som tror. Det får vara måtta på vad exegeter kan ta ifrån mig! Eller röra till det för mig…

Så hur fel jag än gjort som kvinna och predikat Guds ord enligt Svenska Kyrkans plan över kyrkoårets texter, så återkommer inte Guds ord fåfängt utan utför det som det skall. Dessutom var det så i Smyrna Närradio att alla andakter måste finns kvar i original eller som kopia på kassett en lång tid. Det skulle vara möjligt att kontrollera vad som var sagt vid eventuell kritik. Så jag köpte mina egna andakter och har bara hållit mig till bibelns grund. Det går fortfarande att pröva om det är i överensstämmelse med summan av bibelns evangelium!

Det som fattas är helvetet. Det är inte min uppgift att tala om något, som jag inget kan om. Däremot vet jag, att evangelium om Jesus och vad han gjort för oss gäller på denna sidan döden. Det är allvarligt! Paulus ville ha ryggen fri, att han förkunnat allt som måste sägas. Sen var det inte hans ansvar om någon gick förlorad.

Jojo. Det är allt en hög målsättning för manliga präster och pastorer att ha. 🙂

Brita, Ruth och exegetiken

Ruth är långt över 90 år gammal och Brita skall fylla 85 detta år. De kvinnorna tänker jag på sen tidig morgon. För det handlar om exegetik i vanlig ordning, eftersom jag bara följer två bloggare Mikael Karlendal och Dag Sandahl. Båda otroligt pålästa, utbildade män i teologi, exegetik med mera.

Ruth tjänade den mesta delen av sitt liv i Velanda Missionskyrka i alla olika uppgifter, som behövdes och blev ordförande till och med, när det fattades en sådan. Vi samarbetade under åren 1988 – 1993. I en av mitt livs svåraste ögonblick tog Ruth ett fotografi på mig alldeles rödgråten. Min barndom och ungdoms Missionskyrka skulle rivas i Norra Björke. Det var jag, som ordnat med hela den sista gudstjänsten, därför att sockenborna inte kunde något om ägandeförhållanden eller funktionen.

Utan Brita hade det inte fungerat. Brita har tjänat i ”stora körkan” under många, många år i Norra Björke. Vid det här tillfället i Missionskyrkan var det Brita, som gav mig stöd och ordnade med alla blommor. Det var sorg för mer än en av oss. Ruth och Brita representerar tusentals kvinnor och åter tusentals, som ingen teologi eller exegetik kan eller kunnat. De har tjänat ändå i många olika uppgifter. Det är bara jag, som kämpat med bibeltexterna, om jag får predika eller inte. Nu kvittar det vid 80 års ålder. (Jag är så barnslig fortfarande, att jag gillar att fylla år.) Och Rose-Marie såg mig en gång och fixade en blogg – en osynlig predikostol. (Jag har ju predikosjukan.) Det är en tredje kvinna bland alla, som varit/är i tjänst. http://www.mikaelkarlendal.se/2015/06/24/kvinnor-i-ambetet/

Sista gudstjänsten i Norra Björke Missionskyrka år 1989 Foto: Ruth Johansson

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂 Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Prästens uppgift

I min förra bloggpost eller rättare sagt på Facebook gjorde jag en ordlek på grund av min okunskap i engelska språket på ”tag” och ”tagg i köttet” enligt Paulus beskrivning om det som irriterar. Så blev det fel i alla fall. Att ha en egen tagg i köttet, som irriterar är inte det samma som att ha ”ett horn i sidan” åt någon. I klartext så är min tagg i köttet som irriterar, att jag som kvinna inte skulle kunna få undervisa. Irritationen finns i mig men går ut över pensionerade prästen Dag Sandahl. Ändå kan jag inte låta bli att försöka förstå vad han skriver! Detta är märkligt, att jag inte håller mig undan från den som river i mina sår!

Så nu finns det ett litet stycke i senaste bloggposten, som jag begrep. Citat av Dag Sandahl:

”I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.”

Och lika djup är irritationen på översättningen i Bibel 2000 från ”församling” till ”kyrka”. Tidningen Dagen hade för några år sedan två helsidor tecknat hur Svenska Kyrkan är uppbyggd. Det lodräta sättet att sätta alla rutor och text på fungerade bättre vågrätt över de två sidorna. Det var bara att vända på tidningen ett halvt varv, så gick det att följa alltifrån högste chef – ärkebiskopen till de sämst betalda i organisationen.

Bibelns budskap är, att Kristus är huvudet för kyrkan, som är kroppen. (1 Kor.10) Det är ett mycket bra och genomtänkt bildspråk, som Paulus använder gång på gång. ”Vi är delar i samma kropp. ”Om foten sade: Jag är inte hand alltså hör jag inte till kroppen” så hör den ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga hur skulle den då kunna höra?” (Ur 1 Kor. 12 SFB)

Jesus är skarp i sin undervisning och talar om att äta hans kött och dricka hans blod. (Joh. kap 6:54-) Är inte detta fråga om att ta in hans lära, de ord han fått av Gud, tugga och svälja? Varför skulle det vara krångligare än så att låta försoningen med Gud och rening genom Jesu blod få cirkulera i kroppen, som är församlingen/kyrkan? Varför krångla till allt med debatt om glutenfria oblater?

För min del, som inte undervisar utan bara berättar om vad Jesu blod betytt i mitt liv, är det så här: Jag har ältat i det oändliga hur fel andra gjort mot mig, när jag var 20 år men inte 21 och myndig. Jag har tuggat och tuggat på texten i Matteus 18:21-35 ”…om ni inte av hjärtat förlåter…” Där slutade tuggande på den bibeltexten och jag fortsatte att komma ihåg vad jag varit utsatt för inom sjukvården som institution. Ingen hjälpte mig att sortera vad som var deras övergrepp och min ilska över sinnesjukhusvården!

Där är jag nu, att polletten har ramlat ner. Paulus kunde skilja på försoning genom Jesu blod och att ha minnet kvar för det som hänt honom före och efter mötet med Jesus. Vi klarar oss inte utan blodomloppet i kroppen med alla dess livsviktiga funktioner! En kyrka/församling kan inte leva utan Jesu Guds sons blod, som ger liv och näring till alla delar och forslar bort gifter från hela kroppen.

Fyra år har gått sen en kvinnlig präst skrev öppet till hela Svenska Kyrkan och berättade, att hon inte begriper något av ”Guds rena Lamm oskyldig På korset för oss slaktad”.

Än har jag inte sett någon manlig präst, som hjälpt henne och alla oss andra att förstå kraften i Jesu blod och varför Jesus måste dö i vårt ställe!

Döden

Det påstås att författaren Astrid Lindgren avslutade varje samtal med systern med orden ”döden, döden.” Detta var mot slutet av livsvandringen antar jag. Via Google ser jag från en Läkartidning om döden, att samtalen började med ”döden, döden”, för att få det ämnet avklarat. För många år sen lyssnade jag på en intervju i radion med Astrid Lindgren om hennes författarskap och om hon bekände sig som kristen. Ordagrant kommer jag inte ihåg hennes svar, men hon menade att när far- och morföräldrarna slutat att berätta om himlen, så måste hon ge barnen tröst genom sagor.

Barn och unga kan ha dödsfruktan och har det. Var finns trösten? Finns det något vackrare än en körsbärsdal i maj månad? Hennes författarskap är genomsyrat av bibelkunskap för den som är intresserad av kampen mellan liv och död. Igår var det en stor dag att minnas bibelns texter om honom, som vann seger över döden. Är det lättare att läsa om Jonatan och Skorpan så gör det! Visst finns uppståndelsen där? Visst finns återföreningen där men utan ondskan, utan fienden! Skall det vara så svårt att fatta, att människans fiende ondskan och döden är övervunnen på denna sidan himlen? Ondskan och döden kommer inte med till ”härlighetens land”.

Vad är vi så rädda för? Så många hemska deckare och filmer det finns med blodig död! De orkar inte jag läsa eller se. Poängen i alla blodiga strider i Gamla Testamentet är ingen poäng utan visar bara på orsak och verkan. Poängen var att låta Gud strida först och vara stilla och vänta på hans seger över fienden. Det misslyckades mer än en gång genom felaktiga initiativ. Det misslyckas idag också. Helst vill vi vara med och vara kreativa, duktiga och Gud får vänta och se på.

Jag i vart fall. Men segern är hans åt mig nu och i framtiden. Döden är inget hot längre, eftersom Jesus vann seger över den och synden på ett kors. Det är bättre än en saga om körsbärsdalen.

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör samman med straff och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

(Ur 1 Johannes brev kapitel 4 Översättning:Svenska Folkbibeln)

(Förslag från Andreas Holmbergs ”Andliga sånger)”

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner! Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu! Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”? Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35 Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

Då brast det…

Det var dags att sätta på TV.n. Det var lördagskväll och humöret i botten. Ungefär. Jag kom för sent och hamnade mitt i en kyrka och min egen viktigaste bibeltext för närvarande. Lukas kap 24:13-. Allt verkade så bra och det var den präst, som fått så mycket beröm nyligen i en spalt i tidningen Dagen.

Sen brast det för mig. Han lämnade orden i bibeltexten och fokuserade på mänskliga tankar som sympati och värme från främlingen – en av de tre texten handlar om. I England har jag hört, att de spelar eller sjunger dessa välkända ord ur texten:

”Bliv kvar hos mig…” efter fotbollsmatcher! Dagen är slut. Natten närmar sig. Så tryggt det skulle vara om denne främling stannade kvar hos oss…

Då brast det för mig och jag skrev ner min besvikelse över män, som skall vara präster men som lämnar bibeltexten och pratar om annat! Nej, jag grät inte. Jag skrev en blogg. Sen tappade jag också fokus och satte in ett fint foto på mig själv dagen efter.

Då brast det!

Vad var det som brast? Jo, det var förhänget i templet, när Jesus gav upp andan på korset och dog för hela världens synder och mina. Så nära påskens händelser lever vi och jag flyttar fokus på ett fint foto av mig! Hoppas då att ingen sett, hur grinig jag är. En gnällspik.

Hon hette Hildur Hedlund och var en gammal frälsningssoldat, när vi två möttes. Hon präntade in i oss unga, att Jesus inte delar sin ära med någon. Vem ville inte vara något och vara duktig? Vem vill inte det fortfarande?

”Människa du är någon,” skrev någon som var prästvigd och i tjänst för fyra år sen i fastlagstid. Hon ville ha bort allt blodigt tal och slaktat Guds lamm. Det behövdes inget offer och blev ett stort rabalder enligt hennes bok senare. Sen dess har jag längtat efter en saklig bibelundervisning genom Gamla Testamentet, som visar på att Jesus måste dö på ett kors/en påle.

Sen brast det för mig. Utan tårar. Jag har bara blivit upprörd över bristen på bibelkunskap! Detta får inte uttryckas på mitt sätt! Det skall vara positivt, när så många gör så mycket för Gud – satsar allt av sin tid. En ny andlighet…

”Intet kan jag giva dig Till ditt kors jag sluter mig.

Naken dig om kläder ber, hjälplös, upp till nåden ser.

Jag förgås om inte du, i din källa tvår mig nu.”

Vad var det som brast mer än klippan i öknen?

Det var hela den ritning/mönsterbild, som Mose fått på berget av Gud. Han och folket utförde den och lydde in i minsta detalj. Den ritningen håller fortfarande för att bygga en kyrka/församling på. Tro mig! Det är inga låsta dörrar nu heller in i gemenskapen. Fortfarande är det herden, som vaktar dörren in till sin hjord. Fortfarande gäller det att lägga av synden vid ”offeraltaret”, som nu är det tomma korset. Det tomma korset nu är en symbol för att allt är gjort för oss, som måste göras!

Lammet blev en herde. Johannes skriver ett kodat språk i Uppenbarelseboken för dem som tror både på början och slutet. Det är totalt orimligt att göra sig ren i Lammets blod.

Ändå fungerar det för en gnällspik.

En ny bild

Det hände på Facebook igår, att jag ville byta bild i min tidslinje. Där finns en trappa upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg pudrad med så lite snö så att varje trappsteg blir snyggt markerat. Den tiden är över med snö. Nu blommar det för fullt men jag hade glömt av hur jag byter bild.

Så det blev fel. I rutan på mig kom blommorna, som jag älskar från Israel. Senare kom så många som klickat på ”Gilla”, för att jag bytt profilbild. Samma foto som förut men kapat vid hakan. ”Fin bild” var den samma, som det varit sen hösten år 2013, men jag var vresig hela dagen och uppskattade, att det inte var den bilden som syntes.

Frågan är varför jag följer bloggposter, som irriterar mig så. Jag läser ju teologi baklänges och är så begåvad. Men var det en god exegetik i Mikael Karlendals blogg? Kan man göra så mot oss kvinnor? Annars är det ju så noga med kontext och vad det står i den. I bibeln är det harmoni i helheten oavsett tid eller författare. Det kan väl inte vara exegetik att spela ut en text mot en annan?

Fram emot kvällen kom sista droppen, när jag satte på TV:n mitt inne i det jag trodde fortfarande hette ”Helgmålsbön”. Andreas Holmberg har observerat min irritation. Vi är ”nätvänner”. Andreas kan sin Rosenius och känner Bo Brander från nutid. Jag tror, att jag begriper utan att begripa och läser doktorsavhandlingar för att kompensera luckan. Joel Halldorf klarade av att beskriva olika bibeltolkningar till min fördel. Svaret är Emil Gustavsson, som ville bli frisk och inte blev det. Ack ja!

”Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst. Det går ej utan smärta att bli så genomfrälst. Det kostar tåreströmmar förrän vi helgas så att alla mina drömmar i Jesu ande gå.”

Om någon undrar, så finns orgeln till den sången ungefär trettio meter från platsen där fotot är taget på mig. Orgeln finns så klart inomhus och det är jag av alla syskonen, som spelat på den mest efter min mamma. Min mamma hade taktkänsla. Det har inte jag. Jag kunde spela en sång i Missionskyrkan utan att veta, att den bytte takt mitt i sången. Det har med arv att göra. Det finns ett farsarv och ett morsarv.

Andreas Holmberg är utbildad organist och hustrun är pastor i Equmeniakyrkan. Egentligen hade jag tänkt att skriva en uppmuntran till alla kvinnliga pastorer men så kom en rättelse från Andreas om Bo Branders undervisning i Gamla Testamentet. Det finns känsliga personer. När jag är nerstämd händer det, att Andreas skickar en psalm via statistiken på min bloggplats. Det är märkligt med denna datorteknik.

Nästa idé var att skriva en lovsång till Jesus. Det var ett förslag från Andreas, när jag inte hade några besökare knappast på bloggen. Då kändes det så avigt att använda en blogg till den lovsången.

Men min dikt gäller en konung! Det fick jag skriva i mitt förord, när jag tackade olika personer, som hjälpt mig igenom värsta passen i livet. Om jag föreläser i samband med filmen med samma namn: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”, så får jag inte nämna hans namn, som hjälpt mig genom eld och vatten.

Och jag skall inte undervisa…

Måtte alla manliga präster fatta sin uppgift!

Jerusalems mur

Käre David!

Nu har jag grunnat färdigt, om hur jag skall få till det utan att behöva anstränga mig. Det skall ju handla om Nehemja och Esra och din morfar Eric Nilsson. Det var frågan om förkunskap i gamla testamentets texter vad du kan om sammanhangen. Frågan är om jag kan något som bara vill skriva spontant utan arbete. Bäst att börja från början på bibelskolan i Skåne, Nyhamnsläge, där din morfar var bibellärare och mormor fanns med. De hade mist sin ende son i en cancersjukdom. Han var inte ens 20 år. Hur nära i tid sorgen var, det vet jag inte, men jag bar på mitt och vi fann varandra privat. En annan bibellärare Josef Lado bar på sin sorg. Han hade förlorat sitt land och folk genom svåra krig i Ungern och Rumänien. Båda ledde oss unga in i en tro på historiens och Israels Gud. Josef Lado präntade in i oss, att om vi ville ha en tro, så skulle vi läsa Gamla Testamentet. Det var år 1968.

Så undrar jag hur det gått till att du och jag fått kontakt. Då kommer den gamla människans problem in med närminnet. Jag känner ju inte dig! Första gången jag mötte dig trodde jag, att det bara var att krypa ner på golvet och ”käcka mig”, som göteborgarna säger. Du gjorde en gest med fingret upp i luften och sa: ”Opp!” Ja, det var tydligt. Gör dig inte till för mig! Sen kommer minnesluckan, när det gäller senare år. Plötsligt skall jag klara av att berätta ett helt historiskt sammanhang om en profet som grät och bad till Gud och fick insikt i ett stort historiskt sammanhang! Inte bara du kanske utan jag också saknar kunskap utan bibellärare av gamla stammen! Eric Nilsson hade ett privat bibelstudium om Nehemja hemma hos din moster för oss frivilligarbetare i narkomanmissionen. Det hette så då. I slutet av 60-talet visste allmänheten inget om narkotikamissbruk och satanism. Vänsterpartiets ungdomar drev med oss bekännande kristna och skrev pocketnumret R med titeln: ”Med Jesus i vårdsvängen”

För att en mur skall bli nedriven måste den ha varit uppbyggd först. Precis där klarnade mitt minne hur jag fick kontakt med dig. Du blev min länk till min egen historia och andras om en hög mur, som är nerriven delvis. Det går att få insyn! David, du gjorde flera försök att hjälpa mig! Jag ville komma åt nyckeln till det förflutna. Men ingen fattade hur viktigt detta var för mig. Det blev viktigt för dig också. Nu vet jag, att muren var tre meter hög. För att kunna bygga upp en tre meter hög mur runt en rastgård, där psykiskt sjuka fick gå runt, runt vissa tider så finns det en mörk historia i Sveriges sjukvård. För att kunna riva ner den finns en annan historia inom Psykiatrireformen på 90-talet. David, det var på grund av min envishet, att få tag på de sjukas historia, som du och jag fick kontakt igen för några år sen. Du kunde namnet på förvaltaren på Restad Gård. Sen dess har du sett filmen från före detta Restad Sjukhus och mött min självironi. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Visst tar jag ut svängarna i mina associationer men nu är vi på en murs funktion. En mur skall skilja två parter åt. Det skall jag inte utveckla igen. Jag har många inlägg om gränsen mellan sjuka och friska, som inte borde vara en mur. Bibelns historia börjar med vattnet som en mur mellan egyptierna som förföljare och slavdrivare och Israels folk som på väg till frihet och ett eget löftesland. Den bibelversen har jag kunnat utantill. Just där började mitt intresse för metaforer. Det intresset hade Eric väckt hos mig. Allt hör ihop med allt. Vattnet stod som en mur till höger och vänster…så frälste Herren den dagen… 2 Mos kap 14 Det får du repetera själv.

Så fortsatte jag där Eric berättat om Jerusalems mur, som var nerriven, portarna uppbrända och Nehemja grät, fastade och bad och sa att han också hade syndat – han och hans familj. Nehemja kap 1 Hur kunde detta ha ett sammanhang? En ung människa är deporterad från sitt land och efter 70 år snart får han veta hur tillståndet i hans stad ser ut. Detta tillstånd kopplade Nehemja till sin egen synd! Hur såg den synden ut? Hur såg sammanhanget ut att en stad blir förstörd och intagen av fiender och långt borta i ett främmande land? Detta inser en gammal man, att han syndat i sin ungdom! För det blir ju slutsatsen eller hur? Platserna är ju historiska och årtalen finns. Det var i Askim på Trollåsen, som Eric berättade för oss om Nehemja och Esra och de andra, som fick fara tillbaka till Jerusalem för att bygga upp muren igen – den muren som var lika med Herrens frälsning. I Esras bok upprepas orden att de byggde upp vid sitt eget hus. Det ville Eric visa på hur viktigt det är, att inte släppa in fiender genom sitt eget liv. Jag hade inte fattat att vara tacksam för denna frälsning/kunskap om vad Jesus gjort för att rädda mig utan såg mer andras fel. Det är bara att forska, David, så ser du att orden återkommer i Nya Testamentet om fiendskap mot Gud och skiljelinje som en mur. Då har muren motsatt betydelse. Det står att Jesus rev ned den skiljemuren, som var mellan Gud och oss.

Om jag fattat rätt så handlade muren i Jerusalem i gamla testamentets tid om att skydda folket från främmande gudar. HERRREN är EN. Israels folk var inte rädda om sina kunskaper om ende JAG ÄR DEN JAG ÄR. De blandade ihop sig med andra folks gudar och dyrkade dem och ägnade sig åt vidrigheter i Herrens ögon. Sen fick de ta konsekvenserna. På slutet av 60-talet när narkotikan svämmade in över Göteborg och dödade unga i mängd, så läste jag om Nehemja och undrade hur min synd kunde orsaka en förstörelse i Göteborg. Nehemja grät fastade och bad och sa, att han och hans familj också syndat. Orsak och verkan.

Roligt, att du har en bunt av Erics predikoutkast i din ägo.

Vi hörs – vi sektmedlemmar 🙂 oss emellan

Gunnel