Försoningsstriden – Sida 9 – Gunnels plats i rymden

Prästens uppgift

I min förra bloggpost eller rättare sagt på Facebook gjorde jag en ordlek på grund av min okunskap i engelska språket på ”tag” och ”tagg i köttet” enligt Paulus beskrivning om det som irriterar. Så blev det fel i alla fall. Att ha en egen tagg i köttet, som irriterar är inte det samma som att ha ”ett horn i sidan” åt någon. I klartext så är min tagg i köttet som irriterar, att jag som kvinna inte skulle kunna få undervisa. Irritationen finns i mig men går ut över pensionerade prästen Dag Sandahl. Ändå kan jag inte låta bli att försöka förstå vad han skriver! Detta är märkligt, att jag inte håller mig undan från den som river i mina sår!

Så nu finns det ett litet stycke i senaste bloggposten, som jag begrep. Citat av Dag Sandahl:

”I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.”

Och lika djup är irritationen på översättningen i Bibel 2000 från ”församling” till ”kyrka”. Tidningen Dagen hade för några år sedan två helsidor tecknat hur Svenska Kyrkan är uppbyggd. Det lodräta sättet att sätta alla rutor och text på fungerade bättre vågrätt över de två sidorna. Det var bara att vända på tidningen ett halvt varv, så gick det att följa alltifrån högste chef – ärkebiskopen till de sämst betalda i organisationen.

Bibelns budskap är, att Kristus är huvudet för kyrkan, som är kroppen. (1 Kor.10) Det är ett mycket bra och genomtänkt bildspråk, som Paulus använder gång på gång. ”Vi är delar i samma kropp. ”Om foten sade: Jag är inte hand alltså hör jag inte till kroppen” så hör den ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga hur skulle den då kunna höra?” (Ur 1 Kor. 12 SFB)

Jesus är skarp i sin undervisning och talar om att äta hans kött och dricka hans blod. (Joh. kap 6:54-) Är inte detta fråga om att ta in hans lära, de ord han fått av Gud, tugga och svälja? Varför skulle det vara krångligare än så att låta försoningen med Gud och rening genom Jesu blod få cirkulera i kroppen, som är församlingen/kyrkan? Varför krångla till allt med debatt om glutenfria oblater?

För min del, som inte undervisar utan bara berättar om vad Jesu blod betytt i mitt liv, är det så här: Jag har ältat i det oändliga hur fel andra gjort mot mig, när jag var 20 år men inte 21 och myndig. Jag har tuggat och tuggat på texten i Matteus 18:21-35 ”…om ni inte av hjärtat förlåter…” Där slutade tuggande på den bibeltexten och jag fortsatte att komma ihåg vad jag varit utsatt för inom sjukvården som institution. Ingen hjälpte mig att sortera vad som var deras övergrepp och min ilska över sinnesjukhusvården!

Där är jag nu, att polletten har ramlat ner. Paulus kunde skilja på försoning genom Jesu blod och att ha minnet kvar för det som hänt honom före och efter mötet med Jesus. Vi klarar oss inte utan blodomloppet i kroppen med alla dess livsviktiga funktioner! En kyrka/församling kan inte leva utan Jesu Guds sons blod, som ger liv och näring till alla delar och forslar bort gifter från hela kroppen.

Fyra år har gått sen en kvinnlig präst skrev öppet till hela Svenska Kyrkan och berättade, att hon inte begriper något av ”Guds rena Lamm oskyldig På korset för oss slaktad”.

Än har jag inte sett någon manlig präst, som hjälpt henne och alla oss andra att förstå kraften i Jesu blod och varför Jesus måste dö i vårt ställe!

Döden

Det påstås att författaren Astrid Lindgren avslutade varje samtal med systern med orden ”döden, döden.” Detta var mot slutet av livsvandringen antar jag. Via Google ser jag från en Läkartidning om döden, att samtalen började med ”döden, döden”, för att få det ämnet avklarat. För många år sen lyssnade jag på en intervju i radion med Astrid Lindgren om hennes författarskap och om hon bekände sig som kristen. Ordagrant kommer jag inte ihåg hennes svar, men hon menade att när far- och morföräldrarna slutat att berätta om himlen, så måste hon ge barnen tröst genom sagor.

Barn och unga kan ha dödsfruktan och har det. Var finns trösten? Finns det något vackrare än en körsbärsdal i maj månad? Hennes författarskap är genomsyrat av bibelkunskap för den som är intresserad av kampen mellan liv och död. Igår var det en stor dag att minnas bibelns texter om honom, som vann seger över döden. Är det lättare att läsa om Jonatan och Skorpan så gör det! Visst finns uppståndelsen där? Visst finns återföreningen där men utan ondskan, utan fienden! Skall det vara så svårt att fatta, att människans fiende ondskan och döden är övervunnen på denna sidan himlen? Ondskan och döden kommer inte med till ”härlighetens land”.

Vad är vi så rädda för? Så många hemska deckare och filmer det finns med blodig död! De orkar inte jag läsa eller se. Poängen i alla blodiga strider i Gamla Testamentet är ingen poäng utan visar bara på orsak och verkan. Poängen var att låta Gud strida först och vara stilla och vänta på hans seger över fienden. Det misslyckades mer än en gång genom felaktiga initiativ. Det misslyckas idag också. Helst vill vi vara med och vara kreativa, duktiga och Gud får vänta och se på.

Jag i vart fall. Men segern är hans åt mig nu och i framtiden. Döden är inget hot längre, eftersom Jesus vann seger över den och synden på ett kors. Det är bättre än en saga om körsbärsdalen.

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör samman med straff och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

(Ur 1 Johannes brev kapitel 4 Översättning:Svenska Folkbibeln)

(Förslag från Andreas Holmbergs ”Andliga sånger)”

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner! Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu! Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”? Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35 Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

Då brast det…

Det var dags att sätta på TV.n. Det var lördagskväll och humöret i botten. Ungefär. Jag kom för sent och hamnade mitt i en kyrka och min egen viktigaste bibeltext för närvarande. Lukas kap 24:13-. Allt verkade så bra och det var den präst, som fått så mycket beröm nyligen i en spalt i tidningen Dagen.

Sen brast det för mig. Han lämnade orden i bibeltexten och fokuserade på mänskliga tankar som sympati och värme från främlingen – en av de tre texten handlar om. I England har jag hört, att de spelar eller sjunger dessa välkända ord ur texten:

”Bliv kvar hos mig…” efter fotbollsmatcher! Dagen är slut. Natten närmar sig. Så tryggt det skulle vara om denne främling stannade kvar hos oss…

Då brast det för mig och jag skrev ner min besvikelse över män, som skall vara präster men som lämnar bibeltexten och pratar om annat! Nej, jag grät inte. Jag skrev en blogg. Sen tappade jag också fokus och satte in ett fint foto på mig själv dagen efter.

Då brast det!

Vad var det som brast? Jo, det var förhänget i templet, när Jesus gav upp andan på korset och dog för hela världens synder och mina. Så nära påskens händelser lever vi och jag flyttar fokus på ett fint foto av mig! Hoppas då att ingen sett, hur grinig jag är. En gnällspik.

Hon hette Hildur Hedlund och var en gammal frälsningssoldat, när vi två möttes. Hon präntade in i oss unga, att Jesus inte delar sin ära med någon. Vem ville inte vara något och vara duktig? Vem vill inte det fortfarande?

”Människa du är någon,” skrev någon som var prästvigd och i tjänst för fyra år sen i fastlagstid. Hon ville ha bort allt blodigt tal och slaktat Guds lamm. Det behövdes inget offer och blev ett stort rabalder enligt hennes bok senare. Sen dess har jag längtat efter en saklig bibelundervisning genom Gamla Testamentet, som visar på att Jesus måste dö på ett kors/en påle.

Sen brast det för mig. Utan tårar. Jag har bara blivit upprörd över bristen på bibelkunskap! Detta får inte uttryckas på mitt sätt! Det skall vara positivt, när så många gör så mycket för Gud – satsar allt av sin tid. En ny andlighet…

”Intet kan jag giva dig Till ditt kors jag sluter mig.

Naken dig om kläder ber, hjälplös, upp till nåden ser.

Jag förgås om inte du, i din källa tvår mig nu.”

Vad var det som brast mer än klippan i öknen?

Det var hela den ritning/mönsterbild, som Mose fått på berget av Gud. Han och folket utförde den och lydde in i minsta detalj. Den ritningen håller fortfarande för att bygga en kyrka/församling på. Tro mig! Det är inga låsta dörrar nu heller in i gemenskapen. Fortfarande är det herden, som vaktar dörren in till sin hjord. Fortfarande gäller det att lägga av synden vid ”offeraltaret”, som nu är det tomma korset. Det tomma korset nu är en symbol för att allt är gjort för oss, som måste göras!

Lammet blev en herde. Johannes skriver ett kodat språk i Uppenbarelseboken för dem som tror både på början och slutet. Det är totalt orimligt att göra sig ren i Lammets blod.

Ändå fungerar det för en gnällspik.

En ny bild

Det hände på Facebook igår, att jag ville byta bild i min tidslinje. Där finns en trappa upp till soluret i Botaniska trädgården i Göteborg pudrad med så lite snö så att varje trappsteg blir snyggt markerat. Den tiden är över med snö. Nu blommar det för fullt men jag hade glömt av hur jag byter bild.

Så det blev fel. I rutan på mig kom blommorna, som jag älskar från Israel. Senare kom så många som klickat på ”Gilla”, för att jag bytt profilbild. Samma foto som förut men kapat vid hakan. ”Fin bild” var den samma, som det varit sen hösten år 2013, men jag var vresig hela dagen och uppskattade, att det inte var den bilden som syntes.

Frågan är varför jag följer bloggposter, som irriterar mig så. Jag läser ju teologi baklänges och är så begåvad. Men var det en god exegetik i Mikael Karlendals blogg? Kan man göra så mot oss kvinnor? Annars är det ju så noga med kontext och vad det står i den. I bibeln är det harmoni i helheten oavsett tid eller författare. Det kan väl inte vara exegetik att spela ut en text mot en annan?

Fram emot kvällen kom sista droppen, när jag satte på TV:n mitt inne i det jag trodde fortfarande hette ”Helgmålsbön”. Andreas Holmberg har observerat min irritation. Vi är ”nätvänner”. Andreas kan sin Rosenius och känner Bo Brander från nutid. Jag tror, att jag begriper utan att begripa och läser doktorsavhandlingar för att kompensera luckan. Joel Halldorf klarade av att beskriva olika bibeltolkningar till min fördel. Svaret är Emil Gustavsson, som ville bli frisk och inte blev det. Ack ja!

”Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst. Det går ej utan smärta att bli så genomfrälst. Det kostar tåreströmmar förrän vi helgas så att alla mina drömmar i Jesu ande gå.”

Om någon undrar, så finns orgeln till den sången ungefär trettio meter från platsen där fotot är taget på mig. Orgeln finns så klart inomhus och det är jag av alla syskonen, som spelat på den mest efter min mamma. Min mamma hade taktkänsla. Det har inte jag. Jag kunde spela en sång i Missionskyrkan utan att veta, att den bytte takt mitt i sången. Det har med arv att göra. Det finns ett farsarv och ett morsarv.

Andreas Holmberg är utbildad organist och hustrun är pastor i Equmeniakyrkan. Egentligen hade jag tänkt att skriva en uppmuntran till alla kvinnliga pastorer men så kom en rättelse från Andreas om Bo Branders undervisning i Gamla Testamentet. Det finns känsliga personer. När jag är nerstämd händer det, att Andreas skickar en psalm via statistiken på min bloggplats. Det är märkligt med denna datorteknik.

Nästa idé var att skriva en lovsång till Jesus. Det var ett förslag från Andreas, när jag inte hade några besökare knappast på bloggen. Då kändes det så avigt att använda en blogg till den lovsången.

Men min dikt gäller en konung! Det fick jag skriva i mitt förord, när jag tackade olika personer, som hjälpt mig igenom värsta passen i livet. Om jag föreläser i samband med filmen med samma namn: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”, så får jag inte nämna hans namn, som hjälpt mig genom eld och vatten.

Och jag skall inte undervisa…

Måtte alla manliga präster fatta sin uppgift!

Jerusalems mur

Käre David!

Nu har jag grunnat färdigt, om hur jag skall få till det utan att behöva anstränga mig. Det skall ju handla om Nehemja och Esra och din morfar Eric Nilsson. Det var frågan om förkunskap i gamla testamentets texter vad du kan om sammanhangen. Frågan är om jag kan något som bara vill skriva spontant utan arbete. Bäst att börja från början på bibelskolan i Skåne, Nyhamnsläge, där din morfar var bibellärare och mormor fanns med. De hade mist sin ende son i en cancersjukdom. Han var inte ens 20 år. Hur nära i tid sorgen var, det vet jag inte, men jag bar på mitt och vi fann varandra privat. En annan bibellärare Josef Lado bar på sin sorg. Han hade förlorat sitt land och folk genom svåra krig i Ungern och Rumänien. Båda ledde oss unga in i en tro på historiens och Israels Gud. Josef Lado präntade in i oss, att om vi ville ha en tro, så skulle vi läsa Gamla Testamentet. Det var år 1968.

Så undrar jag hur det gått till att du och jag fått kontakt. Då kommer den gamla människans problem in med närminnet. Jag känner ju inte dig! Första gången jag mötte dig trodde jag, att det bara var att krypa ner på golvet och ”käcka mig”, som göteborgarna säger. Du gjorde en gest med fingret upp i luften och sa: ”Opp!” Ja, det var tydligt. Gör dig inte till för mig! Sen kommer minnesluckan, när det gäller senare år. Plötsligt skall jag klara av att berätta ett helt historiskt sammanhang om en profet som grät och bad till Gud och fick insikt i ett stort historiskt sammanhang! Inte bara du kanske utan jag också saknar kunskap utan bibellärare av gamla stammen! Eric Nilsson hade ett privat bibelstudium om Nehemja hemma hos din moster för oss frivilligarbetare i narkomanmissionen. Det hette så då. I slutet av 60-talet visste allmänheten inget om narkotikamissbruk och satanism. Vänsterpartiets ungdomar drev med oss bekännande kristna och skrev pocketnumret R med titeln: ”Med Jesus i vårdsvängen”

För att en mur skall bli nedriven måste den ha varit uppbyggd först. Precis där klarnade mitt minne hur jag fick kontakt med dig. Du blev min länk till min egen historia och andras om en hög mur, som är nerriven delvis. Det går att få insyn! David, du gjorde flera försök att hjälpa mig! Jag ville komma åt nyckeln till det förflutna. Men ingen fattade hur viktigt detta var för mig. Det blev viktigt för dig också. Nu vet jag, att muren var tre meter hög. För att kunna bygga upp en tre meter hög mur runt en rastgård, där psykiskt sjuka fick gå runt, runt vissa tider så finns det en mörk historia i Sveriges sjukvård. För att kunna riva ner den finns en annan historia inom Psykiatrireformen på 90-talet. David, det var på grund av min envishet, att få tag på de sjukas historia, som du och jag fick kontakt igen för några år sen. Du kunde namnet på förvaltaren på Restad Gård. Sen dess har du sett filmen från före detta Restad Sjukhus och mött min självironi. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Visst tar jag ut svängarna i mina associationer men nu är vi på en murs funktion. En mur skall skilja två parter åt. Det skall jag inte utveckla igen. Jag har många inlägg om gränsen mellan sjuka och friska, som inte borde vara en mur. Bibelns historia börjar med vattnet som en mur mellan egyptierna som förföljare och slavdrivare och Israels folk som på väg till frihet och ett eget löftesland. Den bibelversen har jag kunnat utantill. Just där började mitt intresse för metaforer. Det intresset hade Eric väckt hos mig. Allt hör ihop med allt. Vattnet stod som en mur till höger och vänster…så frälste Herren den dagen… 2 Mos kap 14 Det får du repetera själv.

Så fortsatte jag där Eric berättat om Jerusalems mur, som var nerriven, portarna uppbrända och Nehemja grät, fastade och bad och sa att han också hade syndat – han och hans familj. Nehemja kap 1 Hur kunde detta ha ett sammanhang? En ung människa är deporterad från sitt land och efter 70 år snart får han veta hur tillståndet i hans stad ser ut. Detta tillstånd kopplade Nehemja till sin egen synd! Hur såg den synden ut? Hur såg sammanhanget ut att en stad blir förstörd och intagen av fiender och långt borta i ett främmande land? Detta inser en gammal man, att han syndat i sin ungdom! För det blir ju slutsatsen eller hur? Platserna är ju historiska och årtalen finns. Det var i Askim på Trollåsen, som Eric berättade för oss om Nehemja och Esra och de andra, som fick fara tillbaka till Jerusalem för att bygga upp muren igen – den muren som var lika med Herrens frälsning. I Esras bok upprepas orden att de byggde upp vid sitt eget hus. Det ville Eric visa på hur viktigt det är, att inte släppa in fiender genom sitt eget liv. Jag hade inte fattat att vara tacksam för denna frälsning/kunskap om vad Jesus gjort för att rädda mig utan såg mer andras fel. Det är bara att forska, David, så ser du att orden återkommer i Nya Testamentet om fiendskap mot Gud och skiljelinje som en mur. Då har muren motsatt betydelse. Det står att Jesus rev ned den skiljemuren, som var mellan Gud och oss.

Om jag fattat rätt så handlade muren i Jerusalem i gamla testamentets tid om att skydda folket från främmande gudar. HERRREN är EN. Israels folk var inte rädda om sina kunskaper om ende JAG ÄR DEN JAG ÄR. De blandade ihop sig med andra folks gudar och dyrkade dem och ägnade sig åt vidrigheter i Herrens ögon. Sen fick de ta konsekvenserna. På slutet av 60-talet när narkotikan svämmade in över Göteborg och dödade unga i mängd, så läste jag om Nehemja och undrade hur min synd kunde orsaka en förstörelse i Göteborg. Nehemja grät fastade och bad och sa, att han och hans familj också syndat. Orsak och verkan.

Roligt, att du har en bunt av Erics predikoutkast i din ägo.

Vi hörs – vi sektmedlemmar 🙂 oss emellan

Gunnel

Årets längsta fredag

Käre Jesus!

Ja, så var det i min barndom. Långfredagen skulle vara lång och tråkig. Det vet du. Du vet, att min pappa var mest noga med rätt eller fel. Båda mina föräldrar var noga med söndagar. Så var det då denna fredag den längsta på hela året. Inga nöjen eller spel och tävlingar var tillåtna för allmänheten. Inga biografer körde mer än en enda given film: ”Ordet” med manus av Kaj Munk.

Mitt intresse för dig och Getsemane började i byns lilla missionsförsamling. Den dog ut en dag och arvet skulle skiftas. Under den lilla estraden fanns möjlighet att gömma gamla överblivna tidningar för oss söndagsskolbarn och klass böcker. En av de äldsta tanterna i byn fick vara med att sortera och minnas sin tid i söndagsskolan. Det blev tvunget för mig att läsa protokoll och läsa på om juridiken. Frågan kom ju vem som ärver värdet av kyrkan och tomten.

Ja, du vet ju hur envis och tjatig jag är. Det var här sorgen började, att läran om dig inte betydde något jämfört med fastigheten och tomten mitt i byn. I lilla salen hängde en stor tavla, som föreställer din ensamma kamp i Getsemane. Är det rätt eller fel att ha en bild, som skall föreställa dig? I vart fall var den stor, meterhög.

Det blev dags att läsa kassaböckerna. Hur hade de förvaltat sina pengar? Det fanns en kvar att fråga, som varit barn och ung, när Missionskyrkan byggdes. Vilket år som tavlan skänktes, det visste hon inte men väl namnet på pigan, som gav den. Hennes vackra namn har inte jag kunnat glömma. Hon hette Beata Torpenberg.

Nu undrar jag, vad du tycker om bilder av dig? Israels folk fick inte göra avbilder vare sig i trä eller sten föreställande Herren Gud. Andra folk hade många avgudar gjorda i olika material. Ja, Aron och folket tillverkade ju en kalv i guld, när de blev otåliga och inte fick svar fort nog genom Mose. Du hänvisar gång på gång till Moses skrifter och alla de andra. Jag har bilden från Getsemane och din kamp på min näthinna tillsammans med sången: ”Den stunden i Getsemane jag aldrig glömma kan Då du i blodig ångst och ve…”

Där sviker minnen och texten är bearbetad ser jag av Karin Hartman år 1984. Det är mycket, som är bearbetat och nya begrepp kommer in ständigt.

Du vet, att jag längtar hem! Inte bara till blåsipporna vid foten av Hunneberg. Jag längtar hem till himlen dit du har gått före. Du gick tillbaka till den härlighet, som du hade innan tiden här på jorden. Du presenterade för alla vem Gud är och hans oändliga kärlek till världen och var och en.

Tack till dig, som alltid lyssnade till mitt livs berättelse! Du höll mig om min svaga, dåliga rygg och missförstod aldrig, när det var som tuffast.

Nu gäller min berättelse dig som en konung, som är färdig och har fullföljt hela ritningen från Gud på korset mellan två rövare. Jag vill lära känna din kraft i uppståndelsen mera. Jag vet, att du känner mig och ber för mig. Det är jag så glad över!

Din Gunnel

701

Kära Präst!

Du har varit så tyst under dessa fyra år som gått. Trots att Du inget hellre ville än att få samtala! Trots att så många ville samtala med Dig.

Jag var en av alla men fick inget svar på mina öppna brev. Om Du visste hur tekniskt begåvad jag är, trots min höga ålder och brist på kunskaper! Jag kör på envishet och frågar mig fram.

Så vet jag, att Aspeboda väl inte är en plats, som kom på världskartan men väl på Svenska Kyrkans karta. Jag å min sida försöker sätta min hembygd där via mina bloggar men lyckas varken få platsen på Svenska Kyrkans karta eller frikyrkokartan. Min hemsocken blev inkorpererad med staden Trollhättan ett år. Guldet till exempel är inte funnet i Trollhättan utan på en avstyckad tomt, som tillhörde en gård i Vittened. Så kom min hemsocken på en världskarta! Men inte på grund av vad en Präst förkunnat! Guldet i kragen kunde dateras från de första århundradena efter Kristus. Och jag blev så glad över att den ledande arkeologen inte använde förkortningen e.v.t.

Så nära Kristi födelse låg guld i jorden i min hembygd utan att någon sett det! Bibeln berättar en liknelse om en dyrbar pärla i en åker. Åkern var inte hans, som upptäckte den. Så först fick han sälja allt han ägde för att kunna köpa åkern…

Det är ju bara en liknelse av Jesus förstås om att handla, när man funnit en skatt. Om Du undrar över rubriken, så är inte den biblisk, fast jag satt den. Däremot är 7 x 70 ett tal, som gäller hur många gånger man bör ge förlåtelse till den som felat.

701 är inget bibliskt tal och ”Kära Präst” är inget försök till queerteologi. Du är kvinna och studerade till prästyrket: ”Människa du är någon!” heter uppföljningen i en bok av Dina artiklar i Svenska Kyrkans tidning från år 2011 i fastetid. Så googlade jag hela vägen via ”liten upplaga.se” och kunde få lyssna till Din egen presentation av innehållet i boken på ”Bok & Biblioteksmässan” i Göteborg. Teknikens under – där har jag stått på samma pall och försvarat varför jag skrivit min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Vi ger oss inte Du eller jag! Eller? Min fråga är, om du fortfarande inte fått hjälp att läsa bibeln? Är inte det biskoparnas uppgift att lyssna på Din förkunnelse och sen vägleda Dig rätt? Du blev ”avkragad” men åren har gått och Du är i tjänst igen? Är det rätt uppfattat?

”Kära Präst”. Den formuleringen är inte skriven för att provocera pensionerade prästen Dag Sandahl, vars blogg jag följt flera år mot min vilja. Rubriken betyder, att jag redan skrivit 700 bloggar förut utan att lyckats nå en kvinnlig präst med uppmuntran! Jag kanske är för frän, klumpig och odiplomatisk. Jag försöker nämligen muntra upp mig själv som följt debatten från första början och drabbades av den.

Det är länge sen år 1958 och jag är snart framme vid målet – inne på slutspurten med dagens ständiga referat uttryckt.

En och en kan bara vinna segerkransen! Kämpa som denne – denna!

Guds välsignelse önskar jag Dig

I Kristus

Gunnel

Som ett brev på posten – fortsättning

Käre David!

Du undrade hur min bloggpost skulle bli med bröllopsfotot från Norra Björke kyrka. Det tog tid för mig att tänka ut hur jag skulle få till det. Mitt intresse gäller kyrkans budskap och så fick jag äntligen ett vackert foto på altartavlan som helhet!

Nu har vi gått in i fastan. Det är olika uppfattningar om intresset för bibelns budskap i Sverige, om det finns eller om det är en nästan total avsaknad av poängen. Jag för min del uppskattar den kvinnliga präst, som vågade blotta sin okunnighet för fyra år sen offentligt i artiklar i Svenska kyrkans tidning. Hon ville ha bort ”Guds rena lamm oskyldig…” Bättre kunde vi inte få det formulerat! Det har jag skrivit om tidigare mer utförligt.

”Ta ner honom från korset! Han lever ju!”

Ja, varför har Svenska Kyrkan alla dessa målningar med Jesus blödande på ett kors? Du och jag har vuxit upp inom frikyrkor med ett tomt kors i blickpunkten. Han är inte där. Han har uppstått från de döda och lever! Har jag skrivit alldeles för personligt till dig, David? Du är inte så värst snabb, att höra av dig. Det blir väl genomtänkt sedan. Så jag skrev ett mail till din syster och frågade. Av hennes svar kan jag dra slutsatsen, att jag kan få fortsätta att berätta om er mormor och morfar. Eric blev min andlige far under många, svåra år. Jag fick räknas som ”dotter” i huset. ”Storsa” tror jag det hette i Norrland.

En gång fick jag besök av dig, när jag var hemma. Vid första besöket lånade ni mitt lilla hem, kom in i min hall och får se fina förstoringar på er själva – dig och Sara som barn. Bildbevis på att relationen inte är ny. Så nu är jag framme vid poängen ”två fotstycken av silver”. De skulle sättas under varje bräda. Eric och jag hade det gemensamt, att vi visste hur ett sågverk fungerade och såg ut. När han började undervisa om tabernaklet i öknen, så hade jag ett stort försprång, som följt dessa bräder från början tills de var uppsågade, hyvlade, uppmätta och fått exakt samma mått. Erics barnbarn borde få veta vad hans undervisning betytt för mig! Så där fortsätter jag, upprepar berättelsen av tabernaklet i öknen.

På bibelskolan i Nyhamnsläge år 1968 där jag mötte Hildur och Eric första gången, så fanns det redan ett stort intresse för modellen av första ”kyrkan”. Husmor var händig och hade gjort den viktigaste personen i miniatyr – översteprästen. Jesus är vår överstepräst och manar alltid gott för oss i himlen.

David, jag såg på TV-gudstjänsterna från Salem i Vargön, där du är medlem – en ny och vacker kyrka. Ingen kyrka eller församling kan byggas utan att följa ritningen, som finns i bibeln. Den enskilda medlemmen skall veta, att kroppen är ett tempel åt den helige ande. Medlemmarna tillsammans skall veta, att vi skall låta oss byggas till ett Guds tempel. Allt som står i Nya Testamentet har hänvisningar till alla skrifter före Jesus tid. Så beskrivningen av tabernaklet i öknen kan aldrig bli inaktuell och höra till ett 30-talet eller tidigare eller till ett 70-tal, då jag fick undervisning av Eric Nilsson och Wilhelm Bergling. Att bli upprättad och få en försoningsgrund under båda fötterna är det bästa som kan hända. Jag är upprättad på Ordets grund. Det finns att läsa om både i gamla och nya testamentet. Alla får tänka själva – ja. Alla får ha olika uppfattningar – ja. Men det håller inte att bygga en kyrka/församling på. Kristus har försonat oss med Gud och vi har fått försoningens ämbete. Det är grunden vi står på.

En ny fastetid igen år 2015. Fint att jag fått berätta för dig om vad de gamles undervisning betytt för mig. Jag tränar på att föra berättelsen vidare till unga. Så blev det, då du kom på besök en gång till mig. Det var inte bara vad din morfar sagt utan vad Gud sagt, hoppas jag.

Sökväg till ”ritningen” 2 Mos 26:15-19, Joh. ev. kap 2:19-21, Rom 12:1, 1 Kor 6:19 och 2 Kor 6:16

Det finns olika tolkningstraditioner. Här är det tillämpningar – inte vetenskapliga bevis.

Allt gott

önskar

Gunnel

(Sågbacken i Norra Björke runt år 1918. Foto: Georg Lindahl. Klicka på bilden så syns mitt blivande föräldrahem bättre.)

Ädelstenarna

Igår fanns berättelsen om ädelstenarna i en av bibelstudieplanerna för oss som är med i ”ANTA UTMANINGEN” 2 Mosebok kap. 39:8-14 Det gäller bibelläsning.

Jag går här och funderar över detta med förkunskaper. Bloggen är ju min personliga och jag skriver om Josef, som om alla vet vem Josef är! Ibland tänker jag på det lilla barnet, som var alldeles för frågvis på kyrkans barntimmar. Hon platsade inte där utan störde med alla sina frågor och fick inte vara med längre. Hon är vuxen nu. Carina har ADHD och berättar öppet om hur detta fungerar i vardaglivet. Carina har sagt, att hon läser min blogg. Jo, så är det. Jag vandrar i bibeltexter tillsammans med Josef och har flera bloggposter om honom.

Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om bibelns personer? Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om mig och mitt liv, om jag inte berättar? Eller om Carina eller alla andra? Vad var mitt behov i livet eller andras? Vi har gått igenom så olika händelser och prövningar i livet. Det kan bli en poäng! Det kan bli poängen!

Ädelstenar ser olika ut och har olika hårdhetsgrad. De har varit utsatta för olika tryck och olika miljöer. Några kan mycket om stenar och var de finns att finna. En gång ringde jag till en pensionerad geolog och frågade på de tolv ädelstenarna, som skulle finnas i översteprästens bröstsköld. Tolv stenar med tolv namn inristade och den ena stenen inte lik den andra. Två syskon är inte alldeles lika. Två halvsyskon är mer olika. Jakobs tolv söner var mycket olika. Av dem blev tolv stammar. Tolv är ett förbundstal. Herren Gud själv hade slutit det förbundet med dem. En annan gång långt tidigare läste jag ett bibelstudium av Dagny Bergling om ädelstenarna i översteprästens bröstsköld. Hon hade forskat i bibelskrifterna och om ädelstenar uppkomst och behandling i naturen.

På översteprästens bröstsköld närmast hans hjärta skulle dessa ädelstenar ha namnen på de tolv stammarna och vara en påminnelse inför Herren vad han lovat i sitt förbund med Israels folk.

Där kommer kopplingen till förbundet genom Guds egen son Jesus till judarna främst men också till alla i hela världen, som vill ha hans erbjudande om förbön:

”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en  överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet kap 4:14 Svenska Folkbibelns översättning)

Så är det. Gamla Testamentets berättelse om Josef och hans bröder pekar fram mot Jesus till slut och hans bröder. Josef var frestad på olika områden och är en förebild till Jesus. Jesus var frestad i allt och drog sig inte undan – inte ens en död på korset. Döden vann han seger över och kan hjälpa oss nu när vi blir frestade och vill ge upp kanske.

Han ber för oss i sin himmel. Korset är tomt. Graven är tom. Han är inte där. Han lever!

Försoningens rikedom

Brunnen är tom! Graven är tom! Ett spännande liv börjar tillsammans med honom, som var i brunnen en gång. Ett spännande liv fortsätter i kunskap om att Josef är en förebild till Jesu liv och gärning! (Se tidigare bloggposter)

Anta utmaningen! Följ bibelns personer och dramat genom Moseböckerna! Lyssna på utläggningar om texterna! Återerövra skatten i bibeln!

Så har jag vandrat med texterna och karta av Palestina (skolatlas år 1947). Det finns andra kartor i Illustrerat Bibellexikon, som har med olika tidsepoker och det finns kartor i läroböcker. Jag flyr inte in i dåtid. Jag lever i nutid. Berättelserna hjälper mig att komma till insikt.

Det finns det av personliga övergrepp i mitt psyke, som inte går att glömma. Det som går är att leva i en process innesluten i förlåtelsen. Det som går är att acceptera vad jag gått igenom och komma till insikt om min självrättfärdighet. Jo, så var undervisningen på den så kallade försoningsdagen i december 2013 i Betlehemskyrkan i Göteborg. Olika kyrkor och olika samfund har haft olika tolkningsmodeller av försoningen. Men att tro, att jag för egen del skall klara av att glömma är egenrättfärdighet.

Tack för den undervisningen Ingrid Svensson! Polletten har ramlat ner. Jag får komma ihåg men är helt försonad åt olika håll och fortsätter att leva mitt liv i Kristi försoning. Han är försoningen för mina synder och hela världens!

”Förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Ja, så lyder en del av den bön, som Jesus lärde oss att be. Begreppet förlåta är inte synonymt med att glömma! Josef glömde inte av vad han varit utsatt för men kunde försoningens innebörd! Paulus glömde inte vad romarna gjort mot honom men förkunnade frimodigt om innebörden att vara i Kristus. Jesu bad på korset: ”Fader, förlåt dem ty de vet icke vad de gör.”

Josefs bröder fattade inte på väldigt länge vad de gjort mot Josef…

Här är dagen förkunnelse i Smyrnaförsamlingen i Göteborg i serien om Josef och hans bröder. Urban Ringbäck predikar.

https://www.youtube.com/watch?v=6LxfAWyDxyI