Kategori: Memoarer

Änglarna har anlänt…

Det kom ett SMS med texten: ”Änglarna har anlänt”

Det var julen 1956, när det kom en liten ask med många små änglar och ett brev i botten av asken. De var sex eller sju till antalet och hade olika kjolar. Avsändaren var missionären Greta Anvill i Svenska Missionsförbundet. Hon och hennes man Elis hade måst lämna Kina, när förföljerna mot kristna var för stor. Hon var änka och 55 år och jag 20, när vi möttes på ett pensionärshem för missionärer år 1955.

Det första som mötte mig i välkomshälsning var genom Kongomissionären Gustav Adolf Hult han förklarade:

”Tro nu inte, att vi är några änglar här!”

Vilken besvikelse! Jag trodde ju att missionärer var det närmaste himlen som man kunde komma. Och där skulle jag lära mig matlagning och annat innan provelevtiden på Sahlgrenska Sjukhuset. (Början på en utbildning till min dröm.)

Proven har inte slutat och de små änglarna började jag att ge bort i min tur per brev. Innan hade jag frågat mottagaren: ”Klarar du att att emot presenter?” Det var en pytteliten bränd lerklump, som jag ville ge henne – ett lamm ur en julkrubba. Det var som tack för en värdefull utställning om blodgivning på Medicinhistoriska museet i Göteborg. (Det finns en länk om utställningen.)

Efter tio år på Facebook kom erbjudandet att få köpa en bok som sammanfattning av mina inlägg och de bilder jag bjudit på. Där finns Gretas änglar med. När min far David inte kunde gå i skogen längre och se ut julgran, eller om han ledsnat totalt på att sopa upp barr, så gjorde han en långsmal låda och satte julgransbelysningen i. En likadan fick jag i present att ha i Hammarkullen. Då visste jag inte hur intressant det kunde bli med små änglar!

Vem äger våra minnen? Inte visste jag, att jag bjudit så generöst av mina under tio år på FACEBOOK. Nu är det som det är. Jag köpte deras erbjudande och kan njuta av en tjock bilderbok.

Det är inte bara änglarna som är med i den minnesboken. Korset är med också både en och flera gånger. Syskonbarnen som små har fått klättra upp på Hunneberg tillsammans med mig för att få se utsikten och ”hela Sverige” som en från Danmark sade.

”Om man fotograferar svart/vitt skall det hända något i bilden,” sa en till mig. Det var inte bara att fotografera stenras vid foten av Hunneberg eller en kurvig skogsväg. Så jag fotograferade ett barn en gång, som gick framför mig och nedför berget under ett lutande stort stenblock. Men det blev både för mörkt och för ljust i olika delar – över och underexponerat och lite oskärpa. Det fick ligga i pärmen med negativ under fem år. Ingen idé att jobba i mörkrum med så dålig kvalitet. Det jag inte visste var att sprickorna i bergväggen till höger bildat ett kors. Där fanns fler sprickor som bildade två mindre dessutom. (Det finns länk till det.) Äger Facebook mina minnen? Äger WordPress mina bloggar?

Som skrivet och berättat förut så tog jag fram negativet en dag och gjorde i ordning mitt mörkrum för att framkalla minnet. Det var bara barnet jag väntade att få se först genom att vagga fotovätskan. Det som kom fram först var korset genom sprickorna…

Det som kom sen var sången:

JAG ÄR med er alla dagar intill tiden ände.

”Glöm inte bort att änglarna finns att dom är här för se hur du har det. Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns.”

Glad advent år 2025

Repetition av ”Huset som blev ett hem”

(Jag letar efter bloggar som är skrivna före WordPress, när jag lade ner arbete på mindre storlek på foton och trivdes med mallen. Sen låste jag mig ute och klarade inte att nå dem i USA på svenska språket. Till slut blev det ny mall, som jag inte trivs med. Snart skall jag ge upp efter 25 år ”ute på nätet”! Bibeln hör ihop! Ja, vi tycker olika men vi skall inte plocka isär den efter vår vilja med några favoritversar.

Jag rekommenderar boken ”Mästerverket” av Per Ewert)

 

Gott Nytt ÅR vill jag önska dig som läser min blogg. Den är ”självgående” hur nu den tekniken fungerar. Gott Nytt År önskar jag min mentor Rose-Marie Harrysson, som började den och valde system. I högerkanten kan jag följa vilka bloggar, som varit aktuella dagen efter. (Det övergår mitt förstånd att kunna läsa bloggar jag inte kommer ihåg att jag skrivit.)

Gott Nytt År mina vänner från Räddningsmissionen! Jag fick chans på nyårsafton att hålla en andakt. Under fem minuter talade jag om allt på en gång och rörde runt dåtid och nutid, som aldrig förr.

Här kommer vad jag ville ha sagt egentligen – ungefär. Nu tar jag hjälp av de gamla bilderna hemifrån Norra Björke. Sågverket startade ungefär år 1917. Då var det en stor storm och skogarna var överfulla av nedfallna träd. Järnvägen Nossebro – Trollhättan invigdes några år tidigare och ett samhälle växte upp. Den ena industrin efter den andra kom till.

Som barn på 40-talet har jag följt detta sågverk. Huset som blev mitt hem syns på fotot och är i byggnadsställning.

Sågbacken130Sågbacken år 1919 foto George Lindahl

En gång på 70-talet var det en pastor från Näsåker Eric Nilsson, som hade bibelstudier för oss i KÄLLAN. Källan kallades vår arbetsgemenskap och vårt uppsökande arbete bland unga. Eric Nilsson hade sin försörjning som sågverksarbetare och predikade på fritiden. Därför fastnade hans beskrivning av uppbyggnaden av tabernaklet mycket tydligt. En bräda blir inget tabernakel. En sten blir inget tempel. Tillämpningen är att en församling kan inte byggas av en bräda. En kyrka kan inte byggas av en sten.
(På en karta lär det ha stått:”Kapell = mindre gudligt hus i trä”)

Missionskyrkan131Missionskyrkan foto Henrik Falkenberg

Missionshus och kapell byggdes ungefär samtidigt som samhällen växte upp. Missionskyrkan i Norra Björke var nästan färdig år 1919 men invigdes inte förrän år 1921. Början på min andakt var nog bra, att varje enskild medlem är upprättad och har fått en grund att stå på. Vi kommer från olika kyrkor och samfund i KÄLLAN-gänget. I en storstad, där många flyttar in från olika platser i landet, finns många kyrkor att välja på. Huset vi bor i kan bli ett hem för många. Hälften av gruppen som samlades nyårsafton hade bott i storfamilj på 70-talet.

Solhem132 Västbjörke Nilsgård år 1920

Mitt föräldrahem var byggt på torpargrund och såg ut som på fotot, när min far köpte det år 1920. När familjen växte och växte behövdes mer än en liten vrå som potatiskällare under ett av hörnen. Det blev tvunget att gräva under nästa hörn. Då kom en hörnsten loss och hela hörnet av huset höll på att rasa. En gammal tant i andra våningen upplevde detta mycket obehagligt. Det var hennes ”hem” som kom i gungning.

Så går mina tankar. Min far var verkmästare på en möbelfabrik och jag har som barn och ungdom följt bräderna från stockar till torkade, sågade efter mått och hyvlade brädor. Det är inte vanligt längre med bibelstudier som tillämpning av ritningen till tabernaklet. Varje bräda skulle ha två tappar. Varje bräda skulle ställas upprätt på två fotstycken av silver. (2 Mos 26:18-19) Ändå håller ritningen fortfarande för bygge av en kyrka eller församling. Det räcker inte med en medlem! Det blir ingen församling utan upprättade medlemmar! Det finns ingen kollektivanslutning! En och en måste ta emot den givna grunden för en stabilitet. Det är ingen torpargrund med lösa stenar.
”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd Jesus Kristus.”
1 Kor 3:11

Joh 1:14 ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.”
Fotnot vers 14. bodde bland oss: Ordagrant: ”tältade bland oss”. Tälthelgedomen, tabernaklet, var i det gamla förbundet platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos 25)

Ja, jag har bloggat om detta tidigare. Nu är det mer aktuellt än någonsin med alla hopslagningar av kyrkor och samfund. Brädorna i tabernaklet skulle ha ett visst mått varken bredare eller högre. Det är försoningen, som är förebildad i fotstycken av silver enligt mer än en bibelforskare. Bibelns ord är lästa och prövade genom alla tider. Traditioner kan växla. Olika tolkningar kan betonas olika mycket.

”Summan av ditt ord är sanning och dina rättfärdiga domslut är eviga.”
Ps 119:160

”Herren tal är ett rent tal likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” Psaltaren 12:7

Det var inte alls tänkt att predika bland vännerna på nyårsafton. Jag bara berättade, att jag skäms över att min fina Svenska Folkbibeln ser lika oanvänd ut nu som för 15 år sen. Under dessa år har jag hellre läst och deltagit i olika debatter via datorn. (Märkligt att det är mycket lättare att förstå bibeltexterna som de står än olika tolkningar.)

Huset som mina föräldrar köpte var tomt och ödsligt från början. Detta förvandlade de till ett hem genom deras tro på Gud, Jesus, Anden och bibeln. Det kändes i luften ordlöst. Det var i söndagsskolan, som de satte ord på var de hämtade sin kunskap. Visst har alla brädor olika teckningar, karaktärer men hitta på någon ny grund går inte för bygget av en församling – eller en kyrka.




”Nästa år i Jerusalem”

Nästa år är det sjuttio år sen den 5 september år 1956, om jag får leva. Sjuttio år i Babylon med bibelns bildspråk, som jag längtat hem och velat berätta för den som velat lyssna om hemmet ”ovan där”. Två steg framåt och ett tillbaka ungefär.

Tack till dig som ville gå vissa sträckor samtidigt!

”Men när på Sion jag tänker sättes mitt hjärta i brand.”

Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar.2 Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Jag kanske kan få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord.3 När Abram hade bott tio år i Kanaans land tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram.4 Han gick in till Hagar och hon blev havande, men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor. 1 Mos 16:1-4

Det jag kallar Babylon under 70 år är den hopplösa kampen som Saraj hade, att vilja hjälpa Herren med mina mänskliga tankar, min mänskliga situation, när allt var kört och jag krossad i min självkänsla! Då ville jag göra om hela den dåvarande mentalsjukvården och få dem att fatta: ”Så gör man inte mot en patient!”

Tre månaders behandling är väl inget i förhållande till ett helt liv i frihet? Frågan är bara hur jag kunde tro att Läkemedelsbolagen skulle inse sitt ansvar och inte varna för beroende. Hur kunde jag tro, att jag med min starka vilja skulle kunna omvända alkoholister och narkomaner genom berättelsen om Jesus? (Jag tog inte psykiatrins recept! Deras diagnos var maktmissbruk.)

Hur kunde jag tro, att jag bara skulle gå vidare som kristen och kunna glömma det som sårat mig? Där började kampen, att de inte räckte att förlåta. Jag skulle glömma också! Det läste jag mig till i bibeln. Det blev mitt fruktlösa arbete att försöka glömma och aldrig nudda vid fel behandling. Tills den dag jag fick namn på mitt slit. Jag var egenrättfärdig. Skulle klara det själv.

Värre var mötet med olika förkunnelser och krav på tro, att jag blivit frisk i min rygg. De hade ju bett tron bön för mig gång på gång och jag skulle hålla fast vid att jag var frisk – utan värk. Annars var det synd hos mig. Åren gick och det har varit slitsamt att hjälpa Gud med en sjuk kropp och tro för andras helande.

 Gal kap 4:21 -”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? 22 Där står skrivet✱ att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. 23 Slavinnans son var född på mänsklig väg✱, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. 24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. 25 Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien✱ och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står ju skrivet:✱Jubla, du ofruktsammasom inte föder barn, brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som inte känner födslovärkar, för den ensamma har många barn, fler än den som har en man.” Slut citat

Ja, jag upprepar mig. Men det har varit viktigt för mig med en egen plats på Guds kallelse, Guds förslag hur jag skulle kunna gå vidare i livet. Hans kallelse som jag väntat på som 17 åring var enkel, att jag kunde få berätta om tryggheten i Gud.

Under hans vingar jublar jag.

Hagar

På slutet av 60-talet fick jag berättat för mig om en så gripande film om Hagar. Hon var utdriven i öknen med sin lille son, som hon måste kasta ifrån sig på grund av svälten i öknen. Det var så grymt och synd om dem. Då kunde jag inte hur sammanhanget var och hur bibeltexten var. Men jag minns inlevelsen hos den som berättat.

Bibeln berättar sanningen om Abram, Sara, tjänstekvinnan Hagar. 1 Mos kap 16

 ”Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar✱. 2 Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren
 har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne✱.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. 3 När Abram hade bott tio år i Kanaans land✱, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. 4 Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.”

Läs gärna hela berättelsen! ”Det står också skrivet”, hänvisar Jesus till. Vi blir överösta av bilder och berättelser om hur synd det är om folket på Gazaremsan. Våga se sanningen i vitögat vad det gäller!

Galaterbrevet 4:21 ”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? 22 Där står skrivet✱ att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. 23 Slavinnans son var född på mänsklig väg✱, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte.

24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. 25 Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien✱ och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står ju skrivet:✱Jubla, du ofruktsammasom inte föder barn,brist ut i jubel och ropa av fröjd,du som inte känner födslovärkar,för den ensamma har många barn,fler än den som har en man.

28 Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. 29 Och som det var då, att han som var född på mänsklig väg förföljde den som var född på Andens sätt, så är det också nu. 30 Men vad säger Skriften? Driv ut slavinnan och hennes son, för slavinnans son ska inte ärva tillsammans med den fria hustruns son.”

Jag har fått löfte av pastor Stojan Gajicki att citera ett av hans inlägg på Facebook/META nyligen:

”Att ta ett Guds löfte och försöka förverkliga det med mänskliga medel och kraft, föder fram en ”Ismael”. Guds löften förverkligas på Guds sätt, med Guds medel och i Guds tid. Även att Han använder människor så använder Han inte mänskliga metoder och medel. I dagens kristna värld ber vi väldigt mycket om Guds välsignelse över initiativ som är mänskliga, vi ber om att ”Ismael ska få leva”, och bli arvinge i Guds verk, såsom Abraham försökte övertyga Gud om. Gud behöver inte ”andliga innovatörer”, och inte ”Hagar hjälp medel”, utan de som i sin egen kraftlöshet har tid att lyssna till vad Han har på hjärtat och på sin agenda. Urskiljning mellan den mänskliga och den gudomliga initiativet är ett oerhört stort behov i den andliga sfären idag: ”Assur kan inte rädda oss. Vi ska inte sitta upp på stridshästar. Vi ska aldrig mer säga: ‘Vår Gud’ till våra händers verk”, Hosea 14:4. Herre, hjälp oss!” Slut på citat

Det gick en amerikansk film på 60-talet, som var så gripande om Hagar och lille Ismael, som hon måste kasta ifrån sig. Men bibeln visar på att Ismael var tonåring och kunde också reta sonen, som var född genom ett orimligt löfte! Bibelns texter har ett oändligt djup, en bredd och en höjd. Så lätt det är att ta på sig en ”offerkofta” och tycka synd om sig själv som den som måste gå åt sidan och inte får ha framträdande plats! Så lätt det kan bli rundgång i öknen, som står för träldomsland tillsammans med Egypten!

Det var i början av 70-talet som jag mötte bibellärare, som vågade undervisa om metaforer och tillämpningar. Det är som om det är andra diket om illustrationerna blev yviga någon gång då till vetenskapliga bevis nu för var orter ligger och till vem bibeltexten är ämnad. Jag har gått kurser i att använda mina drömmar ledda av präst eller pastor/psykoterapeut. De hjälpte mig mycket på lång sikt, att våga bearbeta mitt stora trauma från 20 års åldern. Redan i den första drömmen, som jag anförtrodde en grupp, så fattade jag bilderna av mörker, hot och sabotage. Jag såg det ingen annan visste om vad jag varit utsatt för inom mentalsjukvården. (Detta att lyssna på sina drömmar är inte New Age. Det står i bibeln att Gud talar på olika sätt genom drömmar och syner.)

Jag har aldrig läst teologi på akademisk nivå. Men Gud lovade mig genom sitt eget ord, att han var villig att undervisa mig och lära mig. En lång tid var Missionsskolan på Lidingö en hägring. Fotot i Svensk Veckotidning förföljde mig. Att bli bitter av motgångar är som att leva i öknen. Jag är ett Guds barn genom tro, född inte av köttslig vilja eller en mans vilja utan av Gud.

Hagar står för träldom precis som Egypten gör. Att studera förebilder är viktigt!

Det är inte synd om varken Hagar eller Hagars barn.

”Den sonen gör fri blir verkligen fri.”

När burfågeln sjöng

Rubriken är från en novell av författaren Gunnar Edman i en av hans böcker. En gång på Räddningsmissionen i Göteborg kunde jag ringa honom och få hans löfte om att ha med den novellen i tidningen ”Din Nästa”.

Konstnären Dagmar Holmqvist gav sin tolkning i denna bild. Jag har berättat om detta i en blogg med namnet: ”Våga minnas”. Kvinnans berättelse i SVT som film finns inte kvar att återge som länk.

Idag är det motigt. En gång försökte jag vara rolig, när reklamen kom att ha flera konton. Skulle jag vara ”religiös” på bloggplatsen och mindre religiös på Facebook? Jag gillar inte ordet frireligiös dessutom. Men det är snabbare att få kontakt med någon via Facebook. Där finns många möjligheter att välja intresseområden. Å andra sidan finns knappast ingen kontakt kvar jämfört med för många år sen, när vi inte var isolerade från varandra.

Denna bild är tagen ur ett programhäfte för en internationell filmfestival i Göteborg anordnad av Mad in America (www.madinamerica.com) och Familjevårdstiftelsen (www.familjevardsstiftelsen.com) 16-18 oktober 2015. På min tidslinje på Facebook/META har jag berättat att 10 år gått sen jag själv fick upprättelse genom publikens applåd och stående ovation efter att filmen. ”Pat är frisk och pigg för övrigt” hade visats. (Filmen finns på Youtube)

Som sagt så spolar jag av eller som jag själv uttryckt det på Restad Gård före detta Restad mentalsjukhus: ”Jag bara sopar upp efter mig!” Chefen för Hotell Herhne på platsen blev inbjuden att lyssna den 5 september år 2013 på min egen berättelse att vara en fåne på Restad. Veckan efteråt spelades berättelse in på film. Jag å min sida blev guidad i kulverten att se tävlingarna kallad: ”Fånarna på Restad”.

Till poängen nu. När mentalsjukhusen stängde ner under en tid på 80-talet och början av 90-talet, så vaknade många över hela världen till liv med frågan:

Hur kan detta vara möjligt, att mediciner blivit så bra, att de sjuka plötsligt kunde leva i frihet i samhället? Hur gick det till att så många med erfarenhet av den behandling som varit, plötsligt fick en kämpaglöd att göra något trots att minnena låg långt tillbaka i tiden?

Det är maktmissbruk att fortsätta stämpla unga med tunga psykiatriska diagnoser utan att följa upp och ta tillbaka det som var fel beslut och behandling!

Jag tror, att jag vet vem burfågeln är. Jag tror, att författaren Gunnar Edman mött en olycklig, trasig kille en gång och berättat för honom om Jesus.

Det tänker jag kolla upp!

Utan släkttavla

Den 5 september är över. Det är natt. Då var det den 5 september år 1959. Jag hade tjatat mig till en vacker barnring från Amerika i förgyllt guld, som mor Anna fått som barn men aldrig fått använda. På hennes tid var allt synd såsom högmod på en ”bonntös”. Den passade nästan på ett lillfinger – lite för liten. Beslutet var fattat. Gud kunde få det som var kvar av alla mina drömmar – av hela mig. Jag lovade att aldrig gifta mig.

Med ryggen åt det hemskaste förflutna fotograferade jag hela sträckan av tegelbyggnader fram till administrationen på före detta sinnessjukhuset Resta´. Längst framåt kom tre personer gående i plan med avdelning 6A och 6B. När fotot var framkallat syns knappas de tre mer än som några prickar. Men jag vet, att de tre, som kommer mot mig kunde ha en kung utan släkttavla. Det gäller att ha bibeln som referensram. Nästa år är det 70 år sen traumat. Numera har psykiater hittat på nya formuleringar har jag läst i sluten grupp på Facebook/META.

”…vilande bipolär utan skov.”

De skulle bara veta hur det är att leva i skräck för en vilande sinnessjukdom! Och framför allt av deras behandling! Är det vi som skall skämmas?

Den 5 september har gått över. En dag då jag tvivlade på min ungdoms kallelse, vart den tagit vägen, så fick jag syn på en svag anteckning skriven med min reservoarpenna med bläck i bakre pärmen av min bibel:

”Löftet som jag gav i ljusa dagar vill jag troget hålla år från år. Den 5 sept 1959.” Jag hajade till och började rannsaka kallelsen. Den var verkligen inte märkvärdig men jag hade väntat på den, eftersom jag visste vilken stor påfrestning det skulle innebära och att föräldrarna måste ge sin välsignelse först till beslutet att bli missionär. Så blev alla planer grusade. Bara diagnosen fanns kvar och skräcken.

Från tonåring växte jag upp till kvinna och bibeln fortsatte vara rättesnöret. Jag fick inte fortsätta min utbildning till sjuksköterska och barnmorska. Andra hade sagt, att det gick att få vägledning genom bibeln. Kunde där stå något om omskolning till arbetsterapeut? Det var ganska nytt som yrke. Sagt och gjort. Det gällde att sträckläsa och leta både i GT och NT. Bara det att det står mest om män. Och det var anden som utrustade män med alla slags slöjdskicklighet i GT. I NT står det: ”…tänk på dem som är fångna som om ni vore deras medfångar.” Minns inte att män är omskrivna där. Det blev i vart fall ”Steneby Yrkesskola” förberedande för att bli arbetsterapeut.

Kungen av Salem var utan släkttavla. Eller minns jag alldeles fel? Kunde det vara så att en av de tre längst bort, där jag stod med ryggen åt det hemska förflutna i 10 B påminner mig om kungars kung?

Skriv – skrivare min dikt gäller en konung…

I september går min prenumeration ut på Word – inte world. Också detta år…

Familjen eller ”ett folk”

Det är intressant med Facebook om en inte blir utsatt för sabotage. En natt fick jag nittioen medlemmar i en privat grupp med syskonbarn. Fyra av mina fem äldre syskon är döda. De kan inte få fler barn och jag inte fler syskonbarn. Summan är konstant. Gruppen som är privat är för syskonbarn med respektive familjer till mig och ingen annan.

Nu tänker jag leta efter begreppet ”familj” i min slitna ordbok. Ja, jag fattar att andra kan leta på ett ord eller begrepp via datorn. Men det kan inte jag ännu. Fortfarande funderar jag på fria viljan och konsekvenserna. Laban tänkte inte på samma sätt som Abraham började tänka på. Men Abrahams son utanför äktenskapet blev också omskuren. Om jag inte minns fel.

Sen har jag skrutit över att äga Peter Fjellsteds BIBLIA med förklaringar i tre band, som jag kan hämta i bokhyllan och köra på min rollator. I en blogg-post satte jag in ett fint foto på en klasskamrat. Åren 1990 – 1993 kunde vi ta upp vår gamla kontakt och jag kunde få titta i hennes bokhylla. Där stod de tre banden! De fick jag låna de åren och sen fick jag dem, när tiden i Trollhättan var slut för min del. I min bokhylla stod de tjugo år, innan jag fattade värdet av dem. Nu är det försent! Men Asasel har jag studerat! Bokstäverna är för snirkliga för mig! Och jag är bekväm.

3 Mosebok 16:7 ”Sedan ska han (Aron) ta de två bockarna och ställa dem inför Herrens ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. 8 Aron ska dra lott om de båda bockarna: en lott för Herren och en lott för att ta bort synden.✱ 9 Den bock som lotten bestämmer åt Herren ska Aron föra fram och offra till syndoffer. 10 Men den bock som lotten bestämmer för att ta bort synden ska ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning ska bringas genom honom. Och sedan ska han sändas i väg ut i öknen för att ta bort synden.” (SFB 1998)

(Det finns ett mycket intressant inlägg av Märta från Finland hur hon upplevde denna berättelse som barn. Hon var barn på en gård med många djur och tyckte synd om denna get som en predikant berättat om. Jag ser att i versen innan det angivna står om en bagge, som skall offras på brännofferaltaret. Plötsligt inser jag teologen Rudolf Blutmanns uppfattning i Tyskland. De som är födda i städer förstår inte språket! Det blev en lång parentes. Doktor och predikanten Sven Ahdrian sa en gång, att det är skillnad på en get och ett får. Geten går sin egen väg, det räcker med en bjällra. Fåren behöver och är beroende av en herde.)

I höst skall det komma ut en ny bok om tabernaklet i öknen av prästen Anders Sjöberg. Igår berättade Sjöberg under två timmar i Sverigekanalen på Youtube. Tyvärr hade de lite strul med mikrofonerna. Hittar inte inspelningen.

Igår är i förrgår idag och nu den 5:september min privata viktiga dag, då jag vände upp och ner på allt destruktivt och började fira den dagen. Jag ilsknade till över mentalsjukvårdens felaktiga bemötande, snabba, felaktiga diagnoser och övergrepp i ett hyperkänsligt psyke med orden:

”Är det jag som skall skämmas?”

Det var år 2007 och först år 2011 kom boken ut: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Den blev film år 2013 och klinisk utredning på alla mina skador för ett par år sen.

När jag nu kommer fram till en reception för angiven tid får jag veta, att jag ingen tid har utan den är avbokad. Det hände för tredje gången i tisdags. Tiden mitt emellan gällde ett avbokat hembesök.

Den 5 september år 1959 gav jag resten av mitt liv till Gud. Det fanns inget kvar av alla mina planer. Vilken felaktig inställning! Nu först vid 90 års ålder inser jag vad han gett mig!

Det är inte omodernt att sjunga om försoningsdagen kommen för välden all… Jag är försonad med himmelens Gud genom hans Son min HERRE! Han är min läkare…

Personligt eller privat Del 2

Under lång tid har jag haft en dröm om en fotobok med berättelsen om mina föräldrars möte med varandra. Deras släkter möts inte trots några mils avstånd i Västergötland förrän i de två. Detta jämför jag med Jesu släkttavla, där Josef och Marias släkter inte går ihop förrän nästa 1000 år tillbaka i kung Davids otrohet med Batseba. Det är mycket ovanligt inom ett så litet område. Jesus skulle komma ur David hus fastän Josef inte var biologisk far. Släkttavlan är från far till son eller omvänt från son till far ända upp till Adam, som var son av Gud.

Syskon kan likna varandra och kusiner också. Är det personligt eller privat om jag berättar om släktforskning på min fars sida ner till år 1650? Angår det någon mer än mig att anfadern blev krigsinvalid som kapten och fick en stor gård av drottning Christina?

”Är detta något att föra vidare,” frågade en god vän. Så hade inte jag tänkt om en första släktforskning, som var given till ett bibliotek. Skall vi sopa under mattan alla fel som görs under krig eller efter krig? Mina läsare av bloggen vet ju hur intresserad jag blivit av det så kallade Gamla Testamentet i bibeln. Det blir jag mer och mer. Förr kunde jag ingen historia, inga årtal före Kristus. Däremot blev jag mycket upprörd under den tid som ”f.Kr.” skulle slopas och ersättas med ”före vår tideräkning”. Som om Jesus inte blivit korsfäst för hela världens skull? Som om vi skulle kunna utesluta Gud och Satan!

Jag är född i Sverige och mina förfäder var svenska medborgare. Skall jag tiga still år efter år om den kristendomsundervisning jag och de jämnåriga fått i svenska skolor?

Tror du, att jag kan glömma 50-talet helt plötsligt, då det blev fri kärlek, som var så vacker, att den gick på export till USA?

Är den iakttagelsen privat och bara personlig? Mina föräldrars kärlekshistoria är så vacker. I den fick jag som sjunde barnet mitt DNA med evighetsvärde. Ingen är född utan evighetsvärde.

Psykiatrireformen 1988/89

Det var alldeles för långa skoldagar för min del att resa tidigt med tåg till Trollhättan och komma hem sent även på lördagar. Under de fyra åren till realexamen fick jag en vän för livet men bara under lördagar. Då väntade Karin på bussen till Gärdhem och jag på tåget mot Nossebro, som gick ändå senare. Under skoltidens raster hade Karin en annan att byta tankar med. År 1990 tog vi upp vår relation. Karin var ledig varannan måndag samtidigt som jag fanns i hennes hemsocken som predikant.

Den måndagen på förmiddagen blev det ofta utflykt till Hunneberg och vandring där. Tyvärr fick Karin bli mitt bollplank och stå för alla fel, som gjordes mot mig år 1956 på Restad Sjukhus. Hon var fortfarande i tjänst och en mycket omtyckt mentalsköterska. Karin är alltså den andra syndabocken efter den första, som var rektorn för Göteborgs Sjuksköterskeskola.

År 2006 dog Karin plötsligt bara 70 år gammal. Jag tvingades våga läsa min egen sjukjournal från år 1956 och sen ta ansvar för inte bara deras alla fel mot mig utan också alla mina egna mot mig själv!

Det var då jag blev i behov av både en och två syndabockar, som verkligen kunde ta över och bära skulden och skammen dit där den hör hemma. ASASEL. Före detta överläkaren på Restad Sjukhuset hade uppmanat mig i ett brev att skriva en bok om mina erfarenheter. Karin hade lovat, att jag fick berätta precis allt jag ville tidigare. Överläkaren skrev i ett av sina brev, att kan man inte sparka sig blodig mot en mur kanske det är bättre att gå runt den.

Precis vad jag gjorde den 5:e september år 2013. Ensam med en kaffekorg i bagaget på den hyrda bilen. En ensam målare var vittne och tog foto på mig med min kamera inne på den öppnade rastgården. Huset renoverades att passa för flyktingar undan krig.

Muren är tre meter hög fortfarande. Den har en glipa bara. Jag har slutat resa dit för fotografering. Egotrippad som jag är.

Patienten är frisk och pigg för övrigt och finns på Youtube.

Privat eller personligt

”Du får göra vad du vill,” sa fotografen till de fina fotona. Eric Strand var 90 år, när vi möttes första gången och pratade Toddestorp. Det var bara ån mellan husen. Kvarnen som blev hans en dag hade min morfar byggt på andra sidan och min berättelse fortsätter. För mina dagar är räknade och min Gud och deras Gud skär ner mig från bommen.

Precis där vill jag fortsätta berättandet och nedräkningen till den 5:e september. Den dagen firar jag efter många års kamp med orden förlåta eller glömma. Den ena syndabocken efter den andra dog, som jag kunde skylla allt ledsamt som hänt på. Sen blev frågan om det kanske är något fel på mig – min skuld till lidandet. Försonad och förlåten blev som hjärtslagen. Blodet pumpas ut i hela kroppen med ett kraftigare slag. Det från förmak till kammare lite otydligare. Så har mitt hjärta fortsatt att slå troget dygn efter dygn.

Ingen dör av artros minsann men opraktiskt är det att inte få gå upp på en stege längre! För där är alla överskåp. Överfulla. Min storebror hann att få barnbarns barn medan han levde. En av hans söner kom på att hans barnbarn i sin tur kunde hjälpa mig att städa. Sagt och gjort. Äntligen kunde jag få veta vad som fanns i vissa överskåp! Det hade jag inget minne av! Där fanns en tjock bunt med över hundra brev inom packar med gummiband. Min berättelse som blivit ett stycke kultur går ihop med hennes, som fick 10 års fängelse på Hinseberg en ruskig dag. Så satte jag mig att läsa brev för brev, innan jag slängde dem. Mina brev till henne är sparade i en annan del av Sverige. Som väl är…

En dag när jag undrade över vem som läser min blogg tänkte jag igenom bilden för bloggen. Jag står med ryggen åt Hinsebergs kvinnofängelse, landet största centrala fängelse för kvinnor. Besökare måste ta sig en lång väg från Skåne eller Norrland oavsett anhörigas önskemål om lite längre besökstid. Jag ville ha en bild på den förflutna fångenskapen och friheten, som ligger framför. Där finns ett vatten mellan med en pontonbro. På 70-talet var det tillåtet för en bil i taget. Senare fick jag tag på en bra bok för unga som heter ”Broar så byggs de”. Med hjälp av den kunde jag ”bygga” andakter till himmelriket i frihet från en fångenskap i psyket på jorden.

Där är jag nu. Jag tålde inte bibelversen för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Jag orkade inte med sången: ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus för att hjälpa dig i nöden är han där…”. Det fick vara måtta på alla skuggor under många år. Tyckte nog jag.

Min morfar var antagligen klen i sin rygg också. Han ville hellre läsa och mormor var den flitiga arbetaren på gården. En dag när han läste en bra artikel i Morgonbladet för sin kära Ida lär han ha tittat ut genom fönstret och fått se henne skynda till ladugården. Då kom kommentaren enlig min morbror en gång:

”Tänk, att Ida ente kan tôla sej!”

En dikt

Du sjunger allra klarast

Du sjunger allra klarast/när du i djupen är./När smärtan själv får spela/dig hjärtats längtan bär.

Du beder allra varmast/när marken din är hård./När inga rosor blomma/här på din egen gård.

Du lever allra rikast/när ingenting du har./När allting tas ifrån dig/ är nära gåtans svar. (Kerstin Hedlund)

Ibland behövs det en motvikt. Paniken kommer över smockfulla över- och underskåp, garderober och lådor, som inte blivit rensade. Varför har jag inte tagit itu med detta tidigare?

Precis därför tonar dikten inom mig! ”När allting tas ifrån dig är nära gåtans svar.” Alla gamla före mig har ju varit tvungna att lämna allt bakom sig! Då gick jag bredvid mina föräldrar till exempel och körde bilen till ett sjukhus…

Tiden stannade för ett ögonblick på trappan bort från hemmet.

Tiden stannar ett ögonblick på trappan upp till hemmet!

Det var min mor och far, som trampat upp stigen, där jag kunde följa steg för steg. Det var i min fars knä, som jag fick sitta som barn och han sjöng vers för vers på sin egen barndoms sång:

”I en djup oändlig skog svart av moln där åskan slog/gick ett litet barn en gång/dagen lång.

Ja, den dagen var så lång Himlen mörk och skogen trång Barnet i sin ensamhet Gick och grät.

Grät och tänkte aldrig mer Jag min Faders boning ser. Här i mörker, köld och nöd Blir jag död.

Just då så förtvivlat var Molnen vek och solen klar Glänste fram och i dess ljus Faderns hus.

Allt var nu för stunden gott Allt stod förr som förr det stått Samma hem och samme far Allt var kvar.”

Någon av mina läsare behöver kanske denna sång? Jag kunde den nästan utantill men hittade Söndagsskolans Sångbok. Tro på ditt barnaskap hos Gud! Den som tar emot Jesus som Guds son får makt att bli Guds barn. Joh. 1:11-13 (Hittade sången avskriven, handskriven till slut.)

Astrid Lindgren sjunger:

Bibeln på mina egna villkor

Den rubriken lånar jag från en doktorsavhandling. Jag hade en period i mitt liv, då jag samlade på doktorsavhandlingar för att mäta min intelligens och se hur många sidor, som jag klarade av att förstå. I brist på ett enda gymnasiebetyg… Egentligen skulle jag gå ut bakvägen, när det var dags för realexamen. Hellre ge mig godkänd i kemi än att få dragas med en uppkäftig elev ett år till…(Falsk barmhärtighet, som jag är tacksam över. Jag hade inte orkat sitta ett år till med min dåliga rygg.)

Nu var detta sagt. Jag behöver inga fler diagnoser men snart skall jag äntligen få komma till en ortoped! Hade jag inte haft skickliga ortopeder de första åren hade jag aldrig orkat detta handikapp! Nu var det också sagt personligt men inte privat. Privat känner jag bara en enda, som läser min blogg ibland. Hon lyssnade på mina bibelstudier på 70-talet ibland.

Rubriken är så bra! Den gäller 20 – 30 års forskning mest digitalt hur inställningen till bibeln ändrats bland unga. Författaren är Anders Sjöborg. Mitt bloggande började med just detta, att jag inte var välkommen att hjälpa till med bibelundervisning bland unga. Finns inga poäng i ämnet pedagogik. Men jag fick som jag ville att bygga själv, som jag ville ha det med hjälp av kunskap som jag inte fattade eller kunde på engelska. Jo, tagenterna på skrivbordet har bokstäver i förkortning på det språket. Min förste ortoped förklarade en gång, att den som har mycket värk inte klarar att komma ihåg information så länge. Där fick jag tröst. Jag klarade inte av att lära mig finska språket, när jag ändå var sjukskriven och det fanns på kassetter. Det är opraktiskt att inte kunna göra sig förstådd. Opraktiskt att försöka fortsätta med HTML4. Men snyggt blev det: ”Huset som blev ett hem” och namnet var Brefvet kom…Min adress till bloggen gick att stjäla, när jag inte förstod att den var köpt och måste betalas för. Detta blev obehagligt! Så det får inte upprepas! Att prata om tre saker samtidigt är jag visst bra på!

”Nya kläder för översteprästen

Sakarja 3: 1 Sedan lät han mig se översteprästen Josua✱ stå inför Herrens ängel, och Satan✱ stod vid hans högra sida för att anklaga honom. 2 Men Herre sade till Satan: ”Herren ska straffa dig, Satan. Ja, Herren ska straffa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är inte denne en brand ryckt ur elden?”

3 Josua var klädd i orena kläder där han stod inför ängeln. 4 Och ängeln sade till dem som stod inför honom: ”Ta av honom de orena kläderna.” Sedan sade han till Josua: ”Se, jag har tagit din missgärning från dig, och jag ska klä dig i högtidskläder.” 5 Då sade jag: ”Sätt en ren turban på hans huvud.” Och de satte en ren turban på hans huvud och tog på honom kläderna medan Herrens ängel stod där.” Slut citat (SFB)

Antingen eller. Bibeln är tydlig i striden mellan ljus eller mörker, kärlek eller hat, vän eller fiende, liv eller död. ”Motsatsen till liv är inte död utan synd,” som en bibelforskare uttryckte det. Synden kommer inte in i himlen. Det ordnar sig inte till slut för Gud är kärlek (universalismen). Gud vredgas över synden men de bibelsammanhangen vill vi inte se. När muren runt templet var uppbyggd och den skriftlärde Esra gick igenom släktregistren, så kom de fram vilka främmande kvinnor, som haft med sig avgudar in i äktenskapet med män i Israel. De männen skulle skiljas från sina fruar och barn. Detta verkar hänsynslöst för oss.

När den stora floden kom en gång anser många att det inte går att tro på en Gud, som är så obarmhärtig mot oskyldiga barn. De drunknade ju också!

När Abraham fick order av Gud att offra sin ende son, så är det nog för att inte kunna tro på en så obarmhärtig Gud…

Hur fortsätter jag då att blogga utan större kunskap och insikt? Jo, det är enkelt med barnsliga tankar. Jag blev hans barn den dag jag började tro att min pappa valt rätt, som ville gå till Missionskyrkan söndag efter söndag och lyssna på långa predikningar. Och dessförinnan både städa och elda för värmens skull! Den söndagen råkade jag och en lite äldre syster vara sams om frågan:

”Måste vi gå me´ till körka?”

Senare kunde jag läsa själv i mitt lilla Nya Testamente om ett högre barnaskap. Det var ett tyst viljebeslut som 10-åring att min mamma och pappa valt något bra, som inte jag skulle trotsa den gången. Alla personer i bibeln har haft en möjlighet till val oavsett utgångssituation!

Så jag fortsätter gräva och undra. Hur var det nu med denne Tobia, som var med i början att bygga upp muren runt templet i Jerusalem. Varför lade han av? Tog han inte sig djupare in i templet senare och skaffade sig eget rum? Och vem var den vackre Saul släkt med?

Kan det finnas orsak och verkan? Abraham och Lot stod sida vid sida en gång och var rättfärdiga genom tro. Deras vägar divergerade lite till att börja med. Båda hade sett något framför sig och valde därefter.