Jag har inget nummer på detta skämt ännu. Men upprepar mig ständigt. Som gamla gör och jag alltid gjort. Natten med värk är inte över. Den brukar släppa runt klockan 3. Är det olidligt innan måste jag gå upp och skriver. Förr kunde jag vara destruktiv och till och med dricka kaffe. Sen kommer en rutin att öppna datorn för att läsa dagens kvart ur Svenska Kärnbibeln. Den är bra! Sen går jag till min plats i rymden och kollar om någon läst någon av mina bloggar…
I natt kom jag på att det kanske går att vara rolii en gång till fast det är avlägset. Jo, andra före mig har ju blivit gamla och fått besök mitt i vardagen. Så blev det för min mor Anna och köksdörren var alltid öppen för besök. Hon som kommit på besök fick hänvisning till hennes man i verkstan. Mamma berättade allt för mig och jag frågade hur det besöket gick:
”Jo, ho´ kom fort ut därifrån.” Frågan fick gå vidare till pappa David: ”Har du haft besök i verkstan? Det kunde han inte förneka och jag berättade vad mamma sagt.
”Ho velle skriva upp ôss på e lista i stan och ja´ fråga henne (här gjorde han ett svep med en arm över hyvlebänken och frågade:
”Hur har du tänkt ja´ ska få me´ den här?”
Bra fråga. Bergstrand upp i dagen. Jag undrar hur jag skall få med min ”maskinpark” och vet att titeln på besöket är: biståndsbedömare. Hon har redan varit och jag visade mina två garderober med genomgång för luft på sommaren till nästa garderob. Annars får datorn – den som står still – värmeslag. Jag kan engelska numera och mobil betyder rörlig.
Den bara retar mig.
Därav mitt senast skämt från nätterna med kramp. Jag kan gå upp till min värkstad. Nej, den kunde jag inte få med. Och inte den blå kökssoffan där docent Thorvald Bjurö suttit en gång som barn. David var snickare och hade ritat soffan själv. Linus Johansson hade målat den. Originalfärgen tog jag bort till dalablå.
Här kommer en repris på bloggen från år 2011 den 10 april: Jag skrev enligt statistiken idag:
”Biskopen i Västerås
Det skall bli mycket intressant, att få veta hur samtalet går mellan prästen Ulla Karlsson och biskopen, som hennes högste chef. Det står som sagt inget i bibeln om svenska kyrkan som högkyrka, lågkyrka eller frikyrka. Det står bara, att vi skall pröva det som förkunnas.
Det verkar som att mitt sätt att tänka och känna är mycket gammalmodigt i förhållande till artiklarna i Sv Kyrkans tidning av Ulla Karlsson. Det verkar som att jag då för min del har stannat i utvecklingen på åren runt 1911. Jag är med andra ord bara 100 år efter min tid i mitt tänk. Jo, jag dammade av en andaktsbok från år 1915 skriven av biskopen i Västerås Gottfrid Billing. Det han skriver stämmer med det som står i bibeln. Det är bara stavningen som skiljer.
– Han (Paulus) har lärt oss hvad det är, hvarefter vi skola pröfva all kristlig predikan; denna skall prövas efter den plats, som i den inrymmes åt Kristi kors. Något betänkligare tecken till ett urarmat församlingslif och till en urvattnad predikan gifves icke, än att talet om korset är matt, otydligt, tveksamt, så att man nästan ej har något om detta att vittna och bekänna. Citatet är bara en enda liten del om förkunnelsen om Kristi kors och om ”själfgjorda” kristna, som utesluter talet om korset.
Boken av biskop Gottfrid Billing heter: Betraktelser för hvarje dag under kyrkoåret
Billing var professor i praktisk teologi vid Lunds universitet 1881, biskop i Västerås 1884, överhovpredikant 1885[1] biskop i Lunds stift 1898 riksdagsledamot (första kammaren 1889-1906 och 1908-1912, ledamot av Svenska Akademien 1900. (Wikipedia). Slut citat
Grunden för mitt liv är Guds ord. Sen finns det många olika översättningar. En app, som bara har en kvart om dagen ur Svenska Kärnbibeln lyder så här idag: Ja, jag har frågat först om en får kopiera så långt avsnitt. Sättningen blir inte den samma…
”Gal 6:1-10
Ett liv i tjänst för andra 1Mina syskon (bröder och systrar i tron), även om någon skulle bli påkommen (ertappad, upptäckt, överraskad) med något felsteg (överträdelse; kan också tolkas som: råka bli överraskad eller missledd att begå något felsteg, överträdelse), ska ni som är andliga människor (har Anden), i mildhet (rätt balans av känslor, fri från hämndlystnad och bitterhet) återupprätta (återanpassa, hela) en sådan – samtidigt som du ser till att inte också du själv blir (skulle bli) frestad [och falla i samma synd]! [Återupprätta är samma ord som används i Matt 4:21 för att laga ett trasigt nät.] 2Bär [alltid, gång på gång] varandras [särskilt betungande personliga] bördor (tyngder, tunga vikter) [Rom 15:1] så (på detta sätt) kommer ni [fortsätta] att uppfylla (fullfölja, fullborda) den Smordes (Messias, Kristi) lag [Jesu bud och undervisning]. [Gal 5:6, 14; Joh 13:34; Rom 13:8-10; 1 Kor 9:21; 1 Joh 4:21; Heb 8:10.] 3För om någon tror (tycker) sig vara något, fast han ingenting är [tycker sig vara förmer än andra och inte vill bära sin broders börda], bedrar han sig själv.
[Det grekiska ordet för börda i vers 2 är baros – en tung vikt eller sten som någon måste bära en längre sträcka. Det blev ett begrepp för att beskriva hårt arbete och svåra situationer, som i t.ex. Matt 20:12 där Jesus talar om vingårdsarbetarna som slet i hettan en hel dag. Här ligger betoningen på ”varandras bördor”. Paulus skriver om att man kan bedra sig själv – ordet har en grundbetydelse i sin substantivform ”en som förleder sinnet”, dvs. någon som vilseför sättet att tänka.]
4Men var och en ska pröva (undersöka, testa) sina egna gärningar (handlingar) och sedan bara hålla sin stolthet för sig själv [orsaken till varför man är stolt – det man kan ståta med och berömma sig av] utan att jämföra sig med någon annan. 5För var och en måste bära (lyfta) sin egen ryggsäck (portion, packning, börda; en militärisk term för den utrustning som en soldat normalt själv bar).
Här i vers 2-5 finns många sanningar:
• Alla, även kristna, kommer att möta problem och svårigheter – det är verkligheten i en fallen värld, se Rom 8:18-28. • En kristen behöver finnas med i en församlingsgemenskap. I ett individualistiskt samhälle är det lätt att tro att ”ensam är stark”. Att ensam bära sin börda är inte ett uttryck för tapperhet, utan snarare ett tecken på stolthet, något som vers 3 belyser. • Vers 5 tar upp den andra ytterligheten, den som utgår från att man förväntar sig att andra ska göra allt. Här använder Paulus ett annat grekiskt ord för börda, nämligen phortion (jfr med vers 2), som ofta översätts packning – t.ex. om en soldats ryggsäck. Det används även för skeppslast, se Apg 27:10 och kan betyda faktura eller räkning. När det kommer stora bördor – kriser i livet – då hjälps vi åt, men var och en bär sin egen ryggsäck och betalar sin egen räkning. Det kan och ska ingen annan göra. I ett annat brev förtydligar Paulus sitt budskap till de kristna som var odisciplinerade och levde på andra: ”den som inte arbetar, ska inte heller äta”, se 2 Thess 3:10.6Låt den som undervisas i ordet [evangeliet – det glada budskapet, se Ef 1:13] dela med sig till (delta med) den som undervisar i allt gott (i varje god sak). [Det grekiska substantivet koinonos beskriver en kompanjon/ partner – någon som är gemensamt delaktig och delar med sig.] 7Bli inte vilseledda (lurade, bedragna)! Gud låter sig inte förlöjligas (föraktas, bli fnyst åt) – för vad en människa sår [om hon skulle så], det ska hon också skörda.
8Den som sår i (in i) sitt kött [som gång på gång föder sin gamla onda mänskliga natur] får av (ska utifrån/ur) köttet skörda förgängelse (undergång; andligt förfall), men den som sår [och fortsätter att så] i (in i) Anden får av (ska utifrån/ur) Anden skörda evigt liv.
9Och låt oss inte tröttna på att [vi borde inte vara så dåliga på att alltid] göra gott, för när tiden är inne (i sinom tid) [gr. kairoideo, dvs. i vars och ens egen unika tid och när rätt säsong/tillfälle kommer] får vi skörda om vi inte ger upp (ger efter, släpper taget) [slutar att göra gott].
10Så låt oss (vi borde) därför, medan vi har (äger) tillfälle (gr. kairos) [när rätt tid/säsong är inne], göra (verka) gott mot alla [hjälpa varje människa – göra det som bygger upp, är moraliskt rätt och ger glädje åt andra], och särskilt (speciellt; mest av allt) mot dem som är våra medsyskon i tron (ordagrant: ”mot dem av trons hushåll/familjer”) [i synnerhet mot dem som tillhör de troende familjerna].
[Paulus tillämpar nu lagen (principen) om sådd och skörd (utifrån utläggningen i vers 7-9) när han åter igen använder det grekiska ordet kairos (som beskriver tid, säsong och tillfälle). På samma sätt som skörden kommer vid rätt säsong så finns det en lämplig tid att så i Anden. ”Att ha” (gr. echo) har även innebörden att äga, vilket gör att betydelsen inte bara behöver vara att göra gott mot andra när möjlighet ges, utan också söka efter tillfällen att göra gott. Precis som en lantbrukare ivrigt söker det bästa och mest gynnsamma tillfället att beså sina fält.] Slut på citat
Jag har fått mycket hjälp genom att tillhöra en kristen församling. Nu är jag vid vägs ände och måste välja min slutstrid. För den som följt min kamp på Facebook eller i verkliga livet blir det tjatigt. Eller här på betald plats…
Jag drar det kortfattat. Det är skillnad på diagnosen ”manodepressiv psykos” för livet, när en är 20 år och har artros i vänster höft med protes i höger sen år 2007. Det är skillnad på att leva med ambulerande skolios och kroniskt ryggskott och värk än värk i psyket.
Där kommer sinnet för humor in, som bara den förstår som upplevt skillnaden! Sahlgrenska Sjukhuset är ett universitetssjukhus med högt betyg före den så kallade sjukhussjukan. Jag anser själv, att jag fick ”sjukhussjukan” i mina sår från år 1956 på ett mentalsjukhus! De läkte aldrig och gick inåt.
Sahlgrenska Sjukhuset ligger på en sida av Göta älv i Göteborg. Det är historia nu, att det funnits en bro över älven, som ledde till andra sidan, där två stora mentalsjukhus har kvar byggnader: Lillhagens Sjukhus och Sankt Jörgens Sjukhus. År 1955 var jag sjuksköterskeelev och första årets läskurs avslutades med denna humor av en psykiater eller en medicinare:
”Skillnaden mellan en neuros och en psykos går på Göta Älv bron.” Det var lite mindre skambelagt att söka själv till Psykiatriska Kliniken på Sahlgrenska Sjukhuset än att på den tiden hamna på Lillhagen eller Sankt Jörgen. (Min äldre syster hade ett svagt minne av den dåliga vägen och en gammal buss till Lillhagen Sjukhus med mig september 1956. I journalen står att mamman påstår, att detta går över om hon får sova.)
Denna humor kunde kontras med att en psykiater på Lillhagen på den tiden ledsnade på alla remisser från Sahlgrenska Sjukhuset där det stod. ”Psykos?”. En gång kontrade han då med en remiss från det mentala sjukhuset och skrev: ”Somatos?”.
Nu är jag vid vägs ände och letar efter en utbildad läkare med lite kurage. Låt bli att hålla varandra om ryggen, när en destruktiv diagnos är fel och är satt för livet! Det är myndighetsövergrepp till olika instanser och en plåga för livet! Se till att ge rätt att ta bort felaktiga diagnoser! Facebook är inget socialt forum längre utan endast en reklampelare, där vi blir åtskilda från varandra en och en. META är värre. Alla nerver går i ryggraden och en och en kan komma i kläm! Detta gör ont. Men vi når inte varandra på META. (Ping Carina Håkansson med flera.)
Nej, jag ber inte på mina bara knän! Det var flera år sen jag kom ner på dem. Går jag ner kommer jag inte upp igen. Där är massor av artros också. Hur skulle det vara om vi alla respekterade varandras kunskap?
”Hon har haft besvär med sin rygg i många år.” Det säger mig ingenting, när jag var i behov av att få möta en ortoped, som kan sitt område.
Nu är dagen kommen. Jag har fått möta både en och två ortopeder.
Jag lider av predikosjukan fortfarande men saknar en predikostol.
Den bör vara hög och stadig att hålla i…
Eller också sitter jag hellre på rollatorn och predikar att livet är i blodet!
Om någon undrar så sitter jag rak i ryggen som en eldgaffel med ryggen åt matvrån och tittar in i en garderob på en dataskärm. Därifrån kan jag hålla mig i väggen till garderoben och ta mig runt till hallen och titta in i nästa garderob åt matvrån till. Där står min skanner och skrivare. Med husvärdens muntliga tillstånd är det ett hål i dessa två garderobsväggar. Där ligger en skiva som bord för utrustningen. Jag snurrar runt försiktigt och lägger i ett löst foto emellanåt i skannern eller ett brev eller en sångbok. Rör mig lika försiktigt tillbaka. Det gäller att inte ramla utan rollatorn.
Min hemmagjorda blogg via HTML4 hette ”Brefvet kom” och var tänkt att bloggen skulle innehålla allt från den tid då de släktingar längst bak i tiden blev ”omvända till Gud”. Så hette förhållandet i mitten av 1800-talet, när det blev slut i en gård och familj på brännvinstillverkningen och missbruket. En radikal livsförvandling på detta sätt har intresserat mig hela livet.
Det är inget simsalabim från dag till dag. Med den erfarenheten kom alla tvivel och besvikelser in i mitt arbete. Jag höll på med utvärdering och resultattänk och blev bitter. ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst!” Håll fast vid Guds ord!
Det finns alkoholister och narkomaner, som aldrig haft något mer återfall, sen de upplevde en radikal frälsning. Många andra får kämpa många år och börja om på nytt efter varje återfall. Jag personligen har haft mina återfall i bitterhet. Andras framgångsteologi fungerade inte på mig. Det är inte ett dugg bättre eller lättare att bli av med besvikelse.
Bygget med HTML4 skedde med hjälp av två kurser i samma ämne. Jag fattade knappast inget på den första, därför att jag inga grundkunskaper hade i data. Så jag gick om samma en gång till därför att den var så kostsam för mig. Ville inte att pengarna skulle vara bortkastade. Min idé var strålande med ”Huset som blev ett hem”. Då skulle centrum för alla länkar vara i mitten på första våningen. Varje nytt inlägg skulle ha länk till mitten. Noas ark hade tre våningar. Psyket har också tre våningar enligt psykologer (källare och överjag ungefär). Ande, själ och kropp. En del personer är strukturerade från början i sitt tankesystem. Andra måste öva och träna…
Dessa ord är från min morfars anteckningar på ett försättsblad i familjebibeln. Han gjorde ”Anteckningar” till en Bondepraktika dessutom. När min far var på sin ålders höst och fick läsa sin svärfars bondepraktika, så gjorde han en omvärdering. Han läste om hur mycket de fick gjort på ett år och blev förvånad. Den bondepraktikan blev min räddning, när jag måste ta emot hel sjukpension för min dåliga rygg. Jag ville inget hellre än att arbeta. Och morfar hade varit nedvärderad, att han inte orkade så mycket.
Detta lilla väggskåp blev räddat en gång från ett hönshus, blev tvättat och målat och fick tillbaka sitt värde. Varje bonde var ju nästan snickare också. De måste kunna lite av varje. Min morfar ville gärna läsa bibeln och var lekmannapredikant i egna byn.
(Detta skrivet på grund av mitt hälsotillstånd. Jag kan inte gå två steg själv längre och orkar så lite. Gamla blir äldre och lite sköra men vill ändå predika…)
Uttrycket lär vara mitt. Senare på Restad Gård, Vänersborg, blev detta citerat. Jag fortsatte att besöka det före detta mentalsjukhuset för att få berätta i Nu-tid hur det var att vara patient i Då-tid år 1956.
Den stora psykiatrireformen pågick på 80 och 90-talet. Medicinerna hade blivit så bra, att patienter med psykiska sjukdomar inte skulle behöva vara inlåsta längre utan kunde bo ute i samhället. I Trollhättan fanns kurser för den sjukvårdspersonal, som skulle komma närmast i omsorg – lite utbildning inom psykiatri. Detta är min formulering. Jag bad att få komma till en sådan kurs för att få berätta hur det var att vara patient. Det blev alla tre grupperna. I den första kursen började jag gråta på ett känsligt ställe. När jag fick frågan att komma till nästa kurs också bestämde jag mig för hur jag skulle komma över detta känsliga.
Och började gråta tidigare i berättelsen…
Läraren ville, att den tredje gruppen skulle få höra mig också. Min fasa hade varit hela tiden: ”Tänk, om det är en elev i kursen hemifrån! Hur skall jag hantera den skammen?” Så kom den dagen och mitt sista tillfället att berätta hur det var att vara patient på den mest oroliga avdelningen på mentalsjukhuset: David Bergstrands dotter från Norra Björke! Ja, så satt hon där på första raden framför pulpeten, där jag skulle sitta. Det var bara att erkänna bums, att nu är den skräcken ett faktum – en granne hemifrån skall lyssna!
Sjuttio år har gått snart men skammen finns kvar bland frikyrkofolk. Psykisk ohälsa talar man inte om! Om det händer är det mycket unikt som en lördag i Göteborg och Saronkyrkan. Mina vänner var där och lyssnade. Jag var mest förnärmad över att inte bli tillfrågad. Det är mycket känsligt att känna någon så frispråkig som jag är. Därför sopar jag upp efter mig på mig egen betalda bloggplats! Tack vare er, som läser min blogg, så kan jag läsa statistiken och se vilken blogg, som fått flest återkommande läsare. Detta är över 25 år i tiden. Så klart jag undrar varför när jag läser igen vad jag skrivet.
Har jag rätt att dra en slutsats, att om Jonas Gardell har en egen teologi ”Om Gud” och ”Om Jesus”, så kan väl jag också få ha en egen teologi om skökan, äktenskapsbryterskan och mannen?
P.S. Några timmar senare:
Universums Skapare är EN. Roten är EN. Källan är EN. Han är EN och jungfrun, skökan eller äktenskapsbryterskan är alla kallade. De som säger ”JA” till hans kärlek blir utvalda. ”…frälsningen kommer från judarna,” sa Jesus. De har burit ut hela sin historia och gjort den läsbar för de flesta. Kvar är mitt eget ansvar att förhålla mig till denna inbjudan. Mitt ”JA” skall vara ett ”JA” och mitt ”Nej” ett ”Nej”. Vad därav är är av ondo. Enligt Jesus. Det finns ingen Gud som är lagom passande. Påstår jag, att jag inte syndat så gör jag honom till en lögnare och sanningen är inte i mig. Omvändelsen behövs varje dag. D.S.
Det uttrycket har jag haft länge på META/Facebook. Jag varierar med att jag sopar upp efter mig. En ingift i min socken sa en gång och skrattade: ”Om en skulle bli arg på Gunnel, finge en vara arg jämt.”
Här är en gammal blogg-post med löfte om att få citera en lång dialog på nätet i början av 2000-talet. Då var det heta debatter. Och jag var arg ofta, för det var roligt att reta bibeltroende. Med Annika blev det mycket givande dialog…
Den som följt min blogg vet att förbundet mellan HERREN och en man, familj, släkt upprepades tills Jakobs kamp med den okände blev något nytt – ett ISRAEL. Jakob släppte inte taget med mindre än att bli välsignad.
En och en får vi kämpa i natten och hålla fast vid honom som kämpar med oss. Till dess vi får välsignelsen…
Nyårsaftonen den 31 december 1969 gick över till en ny dag. Jag var inte barnvakt längre. Mamman till barnen hade kommit hem från nyårsfirande med mina kristna vänner. Det var dags för mig att åka hem. Jag hade bil på den tiden.
Innan dess gav hon mig ett meddelande, som fick rakt motsatt effekt i mitt liv. Jag lever inte i en ”ofrivillig ensamhet”. Den blev mer eller mindre påtvingad mig på grund av en felaktig, grym diagnos år 1956. Efter den konsekvensen av behandlingen och diagnosen, ville inte jag gifta mig och eventuellt få barn. Den psykiatriska stämplingen av en mentalsjukdom är ärftlig. Skräcken för vad jag sett och läst på var förlamande. Hennes budskap var, att hon var med barn igen och igen. Precis som min mamma varit och jag fått livet som gåva.
I denna situation var det inte lämpligt att bli glad över att ett litet barn var på väg! (Hon undrade om jag var klok, som såg livet som en gåva.)
Min längtan efter barn gick aldrig över ens efter fyllda 90 år. Jag är abortmotståndare och vill säga JA till LIVET. Det är bara Gud, som kan tända ett liv eller släcka. Det är bara Skaparen, som kan sammanväva i foster till ett barn och foga ihop benen. Satan försöker kopiera livet men misslyckas totalt.
Snart skall Satan bli bunden för gott och nerkastad dit han hör hemma.
”I Jesu namn” brukar det stå i en viss almanacka av litet format med predikotexter angivna. Året är 2026…
Nu citerar jag mig själv från en av vännernas tidslinje i META före detta Facebook. Vi träffades på en INTERNATIONELL FILM FESTIVAL år 2015. Hon frågade nu på META vad som är viktigast för oss efter att ha återgett en gammal berättelse med bild av mycket snö dessutom. Alla hennes vänner fick frågan. Mitt svar blev:
”För mig är julen absolut det viktigaste att komma ihåg att Gud sänt sin Son Jesus till alla människor. Han stannar inte i ett baby-stadium för mig. Vi har haft en relation han och jag hela mitt 90-åriga liv, eftersom min mor suckade för mig hela havandeskapet. Det var den svåraste depressionen på 30-talet med arbetslöshet och inga pengar men många barn att mätta. Jag är nummer sju.”
”Säg JA till Livet!” Den kampanjen dog ut eller finns det någon som minns hur synad Elisabeth Svantesson blev, därför att hon varit med i denna kampanj? Var hon lämplig som minister?
Får jag skriva, att jag är innerligt tacksam för livet, att det inte fanns sådana frågor hos barnmorskorna som:
”Vill du ha abort,” år 1935.
Denna bild illustrerar syftet med filmfestivalen. Det finns människor som sjunger ändå trots svåra, destruktiva upplevelser inom mentalsjukvården. I USA startade en rörelse kallad: MAD IN AMERICA (www.drivinguscrazy.com). Sen starten finns motsvarande i Sverige.
Jag har en stor blandning av minnen från olika epoker av livet. Det trauma som drabbade mig i 20 års åldern har påverkat hela mitt liv och valen som jag gjort. Men allt hör ihop. Det fördolda livet i Kristus med ande, psyke och kropp.
Det var julen 1956, när det kom en liten ask med många små änglar och ett brev i botten av asken. De var sex eller sju till antalet och hade olika kjolar. Avsändaren var missionären Greta Anvill i Svenska Missionsförbundet. Hon och hennes man Elis hade måst lämna Kina, när förföljerna mot kristna var för stor. Hon var änka och 55 år och jag 20, när vi möttes på ett pensionärshem för missionärer år 1955.
Det första som mötte mig i välkomshälsning var genom Kongomissionären Gustav Adolf Hult han förklarade:
”Tro nu inte, att vi är några änglar här!”
Vilken besvikelse! Jag trodde ju att missionärer var det närmaste himlen som man kunde komma. Och där skulle jag lära mig matlagning och annat innan provelevtiden på Sahlgrenska Sjukhuset. (Början på en utbildning till min dröm.)
Proven har inte slutat och de små änglarna började jag att ge bort i min tur per brev. Innan hade jag frågat mottagaren: ”Klarar du att att emot presenter?” Det var en pytteliten bränd lerklump, som jag ville ge henne – ett lamm ur en julkrubba. Det var som tack för en värdefull utställning om blodgivning på Medicinhistoriska museet i Göteborg. (Det finns en länk om utställningen.)
Efter tio år på Facebook kom erbjudandet att få köpa en bok som sammanfattning av mina inlägg och de bilder jag bjudit på. Där finns Gretas änglar med. När min far David inte kunde gå i skogen längre och se ut julgran, eller om han ledsnat totalt på att sopa upp barr, så gjorde han en långsmal låda och satte julgransbelysningen i. En likadan fick jag i present att ha i Hammarkullen. Då visste jag inte hur intressant det kunde bli med små änglar!
Vem äger våra minnen? Inte visste jag, att jag bjudit så generöst av mina under tio år på FACEBOOK. Nu är det som det är. Jag köpte deras erbjudande och kan njuta av en tjock bilderbok.
Det är inte bara änglarna som är med i den minnesboken. Korset är med också både en och flera gånger. Syskonbarnen som små har fått klättra upp på Hunneberg tillsammans med mig för att få se utsikten och ”hela Sverige” som en från Danmark sade.
”Om man fotograferar svart/vitt skall det hända något i bilden,” sa en till mig. Det var inte bara att fotografera stenras vid foten av Hunneberg eller en kurvig skogsväg. Så jag fotograferade ett barn en gång, som gick framför mig och nedför berget under ett lutande stort stenblock. Men det blev både för mörkt och för ljust i olika delar – över och underexponerat och lite oskärpa. Det fick ligga i pärmen med negativ under fem år. Ingen idé att jobba i mörkrum med så dålig kvalitet. Det jag inte visste var att sprickorna i bergväggen till höger bildat ett kors. Där fanns fler sprickor som bildade två mindre dessutom. (Det finns länk till det.) Äger Facebook mina minnen? Äger WordPress mina bloggar?
Som skrivet och berättat förut så tog jag fram negativet en dag och gjorde i ordning mitt mörkrum för att framkalla minnet. Det var bara barnet jag väntade att få se först genom att vagga fotovätskan. Det som kom fram först var korset genom sprickorna…
Det som kom sen var sången:
JAG ÄR med er alla dagar intill tiden ände.
”Glöm inte bort att änglarna finns att dom är här för se hur du har det. Och dom kan hjälpa dig fast dom inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns.”
(Jag letar efter bloggar som är skrivna före WordPress, när jag lade ner arbete på mindre storlek på foton och trivdes med mallen. Sen låste jag mig ute och klarade inte att nå dem i USA på svenska språket. Till slut blev det ny mall, som jag inte trivs med. Snart skall jag ge upp efter 25 år ”ute på nätet”! Bibeln hör ihop! Ja, vi tycker olika men vi skall inte plocka isär den efter vår vilja med några favoritversar.
Jag rekommenderar boken ”Mästerverket” av Per Ewert)
Gott Nytt ÅR vill jag önska dig som läser min blogg. Den är ”självgående” hur nu den tekniken fungerar. Gott Nytt År önskar jag min mentor Rose-Marie Harrysson, som började den och valde system. I högerkanten kan jag följa vilka bloggar, som varit aktuella dagen efter. (Det övergår mitt förstånd att kunna läsa bloggar jag inte kommer ihåg att jag skrivit.)
Gott Nytt År mina vänner från Räddningsmissionen! Jag fick chans på nyårsafton att hålla en andakt. Under fem minuter talade jag om allt på en gång och rörde runt dåtid och nutid, som aldrig förr.
Här kommer vad jag ville ha sagt egentligen – ungefär. Nu tar jag hjälp av de gamla bilderna hemifrån Norra Björke. Sågverket startade ungefär år 1917. Då var det en stor storm och skogarna var överfulla av nedfallna träd. Järnvägen Nossebro – Trollhättan invigdes några år tidigare och ett samhälle växte upp. Den ena industrin efter den andra kom till.
Som barn på 40-talet har jag följt detta sågverk. Huset som blev mitt hem syns på fotot och är i byggnadsställning.
En gång på 70-talet var det en pastor från Näsåker Eric Nilsson, som hade bibelstudier för oss i KÄLLAN. Källan kallades vår arbetsgemenskap och vårt uppsökande arbete bland unga. Eric Nilsson hade sin försörjning som sågverksarbetare och predikade på fritiden. Därför fastnade hans beskrivning av uppbyggnaden av tabernaklet mycket tydligt. En bräda blir inget tabernakel. En sten blir inget tempel. Tillämpningen är att en församling kan inte byggas av en bräda. En kyrka kan inte byggas av en sten. (På en karta lär det ha stått:”Kapell = mindre gudligt hus i trä”)
Missionshus och kapell byggdes ungefär samtidigt som samhällen växte upp. Missionskyrkan i Norra Björke var nästan färdig år 1919 men invigdes inte förrän år 1921. Början på min andakt var nog bra, att varje enskild medlem är upprättad och har fått en grund att stå på. Vi kommer från olika kyrkor och samfund i KÄLLAN-gänget. I en storstad, där många flyttar in från olika platser i landet, finns många kyrkor att välja på. Huset vi bor i kan bli ett hem för många. Hälften av gruppen som samlades nyårsafton hade bott i storfamilj på 70-talet.
Mitt föräldrahem var byggt på torpargrund och såg ut som på fotot, när min far köpte det år 1920. När familjen växte och växte behövdes mer än en liten vrå som potatiskällare under ett av hörnen. Det blev tvunget att gräva under nästa hörn. Då kom en hörnsten loss och hela hörnet av huset höll på att rasa. En gammal tant i andra våningen upplevde detta mycket obehagligt. Det var hennes ”hem” som kom i gungning.
Så går mina tankar. Min far var verkmästare på en möbelfabrik och jag har som barn och ungdom följt bräderna från stockar till torkade, sågade efter mått och hyvlade brädor. Det är inte vanligt längre med bibelstudier som tillämpning av ritningen till tabernaklet. Varje bräda skulle ha två tappar. Varje bräda skulle ställas upprätt på två fotstycken av silver. (2 Mos 26:18-19) Ändå håller ritningen fortfarande för bygge av en kyrka eller församling. Det räcker inte med en medlem! Det blir ingen församling utan upprättade medlemmar! Det finns ingen kollektivanslutning! En och en måste ta emot den givna grunden för en stabilitet. Det är ingen torpargrund med lösa stenar. ”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd Jesus Kristus.” 1 Kor 3:11
Joh 1:14 ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.” Fotnot vers 14. bodde bland oss: Ordagrant: ”tältade bland oss”. Tälthelgedomen, tabernaklet, var i det gamla förbundet platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos 25)
Ja, jag har bloggat om detta tidigare. Nu är det mer aktuellt än någonsin med alla hopslagningar av kyrkor och samfund. Brädorna i tabernaklet skulle ha ett visst mått varken bredare eller högre. Det är försoningen, som är förebildad i fotstycken av silver enligt mer än en bibelforskare. Bibelns ord är lästa och prövade genom alla tider. Traditioner kan växla. Olika tolkningar kan betonas olika mycket.
”Summan av ditt ord är sanning och dina rättfärdiga domslut är eviga.” Ps 119:160
”Herren tal är ett rent tal likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.” Psaltaren 12:7
Det var inte alls tänkt att predika bland vännerna på nyårsafton. Jag bara berättade, att jag skäms över att min fina Svenska Folkbibeln ser lika oanvänd ut nu som för 15 år sen. Under dessa år har jag hellre läst och deltagit i olika debatter via datorn. (Märkligt att det är mycket lättare att förstå bibeltexterna som de står än olika tolkningar.)
Huset som mina föräldrar köpte var tomt och ödsligt från början. Detta förvandlade de till ett hem genom deras tro på Gud, Jesus, Anden och bibeln. Det kändes i luften ordlöst. Det var i söndagsskolan, som de satte ord på var de hämtade sin kunskap. Visst har alla brädor olika teckningar, karaktärer men hitta på någon ny grund går inte för bygget av en församling – eller en kyrka.
Nästa år är det sjuttio år sen den 5 september år 1956, om jag får leva. Sjuttio år i Babylon med bibelns bildspråk, som jag längtat hem och velat berätta för den som velat lyssna om hemmet ”ovan där”. Två steg framåt och ett tillbaka ungefär.
Tack till dig som ville gå vissa sträckor samtidigt!
”Men när på Sion jag tänker sättes mitt hjärta i brand.”
Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar.2 Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Jag kanske kan få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord.3 När Abram hade bott tio år i Kanaans land tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram.4 Han gick in till Hagar och hon blev havande, men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor. 1 Mos 16:1-4
Det jag kallar Babylon under 70 år är den hopplösa kampen som Saraj hade, att vilja hjälpa Herren med mina mänskliga tankar, min mänskliga situation, när allt var kört och jag krossad i min självkänsla! Då ville jag göra om hela den dåvarande mentalsjukvården och få dem att fatta: ”Så gör man inte mot en patient!”
Tre månaders behandling är väl inget i förhållande till ett helt liv i frihet? Frågan är bara hur jag kunde tro att Läkemedelsbolagen skulle inse sitt ansvar och inte varna för beroende. Hur kunde jag tro, att jag med min starka vilja skulle kunna omvända alkoholister och narkomaner genom berättelsen om Jesus? (Jag tog inte psykiatrins recept! Deras diagnos var maktmissbruk.)
Hur kunde jag tro, att jag bara skulle gå vidare som kristen och kunna glömma det som sårat mig? Där började kampen, att de inte räckte att förlåta. Jag skulle glömma också! Det läste jag mig till i bibeln. Det blev mitt fruktlösa arbete att försöka glömma och aldrig nudda vid fel behandling. Tills den dag jag fick namn på mitt slit. Jag var egenrättfärdig. Skulle klara det själv.
Värre var mötet med olika förkunnelser och krav på tro, att jag blivit frisk i min rygg. De hade ju bett tron bön för mig gång på gång och jag skulle hålla fast vid att jag var frisk – utan värk. Annars var det synd hos mig. Åren gick och det har varit slitsamt att hjälpa Gud med en sjuk kropp och tro för andras helande.
Gal kap 4:21 -”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? 22 Där står skrivet✱ att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. 23 Slavinnans son var född på mänsklig väg✱, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. 24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. 25 Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien✱ och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står ju skrivet:✱Jubla, du ofruktsammasom inte föder barn, brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som inte känner födslovärkar, för den ensamma har många barn, fler än den som har en man.” Slut citat
Ja, jag upprepar mig. Men det har varit viktigt för mig med en egen plats på Guds kallelse, Guds förslag hur jag skulle kunna gå vidare i livet. Hans kallelse som jag väntat på som 17 åring var enkel, att jag kunde få berätta om tryggheten i Gud.
På slutet av 60-talet fick jag berättat för mig om en så gripande film om Hagar. Hon var utdriven i öknen med sin lille son, som hon måste kasta ifrån sig på grund av svälten i öknen. Det var så grymt och synd om dem. Då kunde jag inte hur sammanhanget var och hur bibeltexten var. Men jag minns inlevelsen hos den som berättat.
Bibeln berättar sanningen om Abram, Sara, tjänstekvinnan Hagar. 1 Mos kap 16
”Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar✱. 2 Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne✱.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. 3 När Abram hade bott tio år i Kanaans land✱, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. 4 Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.”
Läs gärna hela berättelsen! ”Det står också skrivet”, hänvisar Jesus till. Vi blir överösta av bilder och berättelser om hur synd det är om folket på Gazaremsan. Våga se sanningen i vitögat vad det gäller!
Galaterbrevet 4:21 ”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? 22 Där står skrivet✱ att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. 23 Slavinnans son var född på mänsklig väg✱, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte.
24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. 25 Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien✱ och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står ju skrivet:✱Jubla, du ofruktsammasom inte föder barn,brist ut i jubel och ropa av fröjd,du som inte känner födslovärkar,för den ensamma har många barn,fler än den som har en man.
28 Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. 29 Och som det var då, att han som var född på mänsklig väg förföljde den som var född på Andens sätt, så är det också nu. 30 Men vad säger Skriften? Driv ut slavinnan och hennes son, för slavinnans son ska inte ärva tillsammans med den fria hustruns son.”
Jag har fått löfte av pastor Stojan Gajicki att citera ett av hans inlägg på Facebook/META nyligen:
”Att ta ett Guds löfte och försöka förverkliga det med mänskliga medel och kraft, föder fram en ”Ismael”. Guds löften förverkligas på Guds sätt, med Guds medel och i Guds tid. Även att Han använder människor så använder Han inte mänskliga metoder och medel. I dagens kristna värld ber vi väldigt mycket om Guds välsignelse över initiativ som är mänskliga, vi ber om att ”Ismael ska få leva”, och bli arvinge i Guds verk, såsom Abraham försökte övertyga Gud om. Gud behöver inte ”andliga innovatörer”, och inte ”Hagar hjälp medel”, utan de som i sin egen kraftlöshet har tid att lyssna till vad Han har på hjärtat och på sin agenda. Urskiljning mellan den mänskliga och den gudomliga initiativet är ett oerhört stort behov i den andliga sfären idag: ”Assur kan inte rädda oss. Vi ska inte sitta upp på stridshästar. Vi ska aldrig mer säga: ‘Vår Gud’ till våra händers verk”, Hosea 14:4. Herre, hjälp oss!” Slut på citat
Det gick en amerikansk film på 60-talet, som var så gripande om Hagar och lille Ismael, som hon måste kasta ifrån sig. Men bibeln visar på att Ismael var tonåring och kunde också reta sonen, som var född genom ett orimligt löfte! Bibelns texter har ett oändligt djup, en bredd och en höjd. Så lätt det är att ta på sig en ”offerkofta” och tycka synd om sig själv som den som måste gå åt sidan och inte får ha framträdande plats! Så lätt det kan bli rundgång i öknen, som står för träldomsland tillsammans med Egypten!
Det var i början av 70-talet som jag mötte bibellärare, som vågade undervisa om metaforer och tillämpningar. Det är som om det är andra diket om illustrationerna blev yviga någon gång då till vetenskapliga bevis nu för var orter ligger och till vem bibeltexten är ämnad. Jag har gått kurser i att använda mina drömmar ledda av präst eller pastor/psykoterapeut. De hjälpte mig mycket på lång sikt, att våga bearbeta mitt stora trauma från 20 års åldern. Redan i den första drömmen, som jag anförtrodde en grupp, så fattade jag bilderna av mörker, hot och sabotage. Jag såg det ingen annan visste om vad jag varit utsatt för inom mentalsjukvården. (Detta att lyssna på sina drömmar är inte New Age. Det står i bibeln att Gud talar på olika sätt genom drömmar och syner.)
Jag har aldrig läst teologi på akademisk nivå. Men Gud lovade mig genom sitt eget ord, att han var villig att undervisa mig och lära mig. En lång tid var Missionsskolan på Lidingö en hägring. Fotot i Svensk Veckotidning förföljde mig. Att bli bitter av motgångar är som att leva i öknen. Jag är ett Guds barn genom tro, född inte av köttslig vilja eller en mans vilja utan av Gud.
Hagar står för träldom precis som Egypten gör. Att studera förebilder är viktigt!
Det är inte synd om varken Hagar eller Hagars barn.
Rubriken är från en novell av författaren Gunnar Edman i en av hans böcker. En gång på Räddningsmissionen i Göteborg kunde jag ringa honom och få hans löfte om att ha med den novellen i tidningen ”Din Nästa”.
Konstnären Dagmar Holmqvist gav sin tolkning i denna bild. Jag har berättat om detta i en blogg med namnet: ”Våga minnas”. Kvinnans berättelse i SVT som film finns inte kvar att återge som länk.
Idag är det motigt. En gång försökte jag vara rolig, när reklamen kom att ha flera konton. Skulle jag vara ”religiös” på bloggplatsen och mindre religiös på Facebook? Jag gillar inte ordet frireligiös dessutom. Men det är snabbare att få kontakt med någon via Facebook. Där finns många möjligheter att välja intresseområden. Å andra sidan finns knappast ingen kontakt kvar jämfört med för många år sen, när vi inte var isolerade från varandra.
Denna bild är tagen ur ett programhäfte för en internationell filmfestival i Göteborg anordnad av Mad in America (www.madinamerica.com) och Familjevårdstiftelsen (www.familjevardsstiftelsen.com) 16-18 oktober 2015. På min tidslinje på Facebook/META har jag berättat att 10 år gått sen jag själv fick upprättelse genom publikens applåd och stående ovation efter att filmen. ”Pat är frisk och pigg för övrigt” hade visats. (Filmen finns på Youtube)
Som sagt så spolar jag av eller som jag själv uttryckt det på Restad Gård före detta Restad mentalsjukhus: ”Jag bara sopar upp efter mig!” Chefen för Hotell Herhne på platsen blev inbjuden att lyssna den 5 september år 2013 på min egen berättelse att vara en fåne på Restad. Veckan efteråt spelades berättelse in på film. Jag å min sida blev guidad i kulverten att se tävlingarna kallad: ”Fånarna på Restad”.
Till poängen nu. När mentalsjukhusen stängde ner under en tid på 80-talet och början av 90-talet, så vaknade många över hela världen till liv med frågan:
Hur kan detta vara möjligt, att mediciner blivit så bra, att de sjuka plötsligt kunde leva i frihet i samhället? Hur gick det till att så många med erfarenhet av den behandling som varit, plötsligt fick en kämpaglöd att göra något trots att minnena låg långt tillbaka i tiden?
Det är maktmissbruk att fortsätta stämpla unga med tunga psykiatriska diagnoser utan att följa upp och ta tillbaka det som var fel beslut och behandling!
Jag tror, att jag vet vem burfågeln är. Jag tror, att författaren Gunnar Edman mött en olycklig, trasig kille en gång och berättat för honom om Jesus.
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.