”Driving us crazy”

Vad är det som jag gett mig in i? En av mina vänner frågade bums på Facebook och jag svarade lika snabbt. Jag vet inte så mycket. Affischen stämmer inte med mitt budskap. ”Nu är programmet här.” Ja, jag ser det på Facebook. Och där finns min berättelse med. Som blev film: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Som sagt. Paulus är min favorit som teolog. Han håller som det alla tider igenom. Han skriver om att han blivit en dåre för Kristus. Han skriver om evangeliet, som blivit en dårskap för dem som går förlorade men som är en kraft till räddning för oss som tror. Hur går detta ihop med dagens psykiatri? Hur går detta ihop med gårdagens psykiatri, som på min tid hette sinnesjukhusvård? Är det skillnad på en själ och ett psyke?

När vetenskapen blir en gud blir det problem i världen. När en människa blir totalt ur balans och tror sig vara Jesus är det ett tillstånd, som inte är friskt. Då behövs läkedom. Då behövs hjälp. Frågan är hos vem det går att få hjälp.

Den 16 – 18 oktober 2015 visas olika filmer om olika problem i samhället och inom oss i Göteborg på Stora Teatern. Jag för min del är utbildad inom sjukvården både före och efter traumat i september år 1956. Och jag är mycket väl medveten om att jag bearbetade mina egna djupa sår genom att arbeta 20 år inom Räddningsmissionen. Det var ingen snällhet, som drev mig att fara på besök den långa vägen till Hinsebergs Kvinnofängelse. Det var egen erfarenhet av hur det kändes att vara inlåst och bli kränkt och sen inte få någon hjälp alls. Jag ville bli upprättad själv men visste aldrig hur det skulle gå till. Under tiden hälsade jag på andra kränkta och önskade dem frihet.

Så länkarna visar senaste kontakten i min längtan att lindra psykiskt lidande för någon enda. Jag tror på en Gud, som har bättre koll på läget än jag har. Hitintills har det hållit att tro på honom och hans Son. Precis så är det att ”Hjälparen” som Jesus lovade klarade att leda mina steg till Gyllenkroken en dag då jag var ledsen och besviken. Tidigare i livet ledde han mig till Smyrnakyrkan.

Jo, jag tror på ledning.

Driving us crazy – Program för filmfestival

Familjevårdsstiftelsen

Stiftelsen Gyllenkroken – Ett samhälle med plats för alla

Räddningsmissionen Göteborg

Smyrnakyrkan – församlingsgemenskap

Den stora skammen

Det är tidig söndagsmorgon. Jag njuter av att få läsa Tomas Sjödins krönika. Den väcker som vanligt massor av ”vibbar” trots innehållet och smärtan av ett diskbråck och förlusten av två älskade söner. Det är hög igenkänningsfaktor. (Det ordet har jag snappat upp ganska nyligen – igenkänningsfaktor.) Jag har också en kökssoffa av gamla slaget och dessutom kökspallarna till den. Torsten min storebrors barndomsvän kunde numren på möblerna från Nya Möbelfabriken u.p.a. Det hörde ett hörnskåp till serien också. Färgerna hade också nummer.

Så skönt att få dessa smärtor beskrivna på ett underhållande, litterärt sätt! Det fordrar ett varmt trägolv vill jag påstå. En hård sängbotten och en kökspall uppe i sängen fungerade vid mina ryggskott. Det är skillnad på diskbråck och ryggskott. Ryggskott är så vanligt, att det inte ger någon medkänsla. Kökspallen väcker massor av minnen för i botten står det Martin. Tydligen var det livsviktigt, att vi inte tog varandras kökspall vid måltiderna. De två pinnstolarna var för mor Anna och en annan vuxen, tre på kökssoffan och resten på dessa kökspallar vid måltiderna. I bärtider vände vi upp och ner på en av dem, satte en hög, rak Höganäskruka på botten, knöt en sliten kökshandduk med snöre runt de fyra benen och silade saften. Eftersom fläckarna av svart vinbär finns kvar så får minnena ett gratis skjuts.

Under de värsta åren med många ryggskott och svår värk skrev jag brev till Tomas Sjödin. Det ena efter det andra därför att hans beskrivning av Karl-Petters situation hjälpte mig. Han var älskad trots att han inte kunde stå på sina ben och aldrig någonsin kunna arbeta och göra rätt för sig. För där satt trösten för mig. Det sitter i ryggmärgen hemifrån att arbeta och göra rätt för sig. Undermedvetet. Det var jag själv som tyckte, att det var så hemskt att ligga dagtid på en hård soffa och inget göra. Detta när de gamla föräldrarna arbetade som vanligt.

Den stora skammen hade jag ”skammat” mig själv med! Och det är nu som jag verkligen skäms! I slutet av juni år 1967 fick jag mitt fösta stora ryggskott och var på rätt plats i rätt ögonblick och fick rätt undersökning och rätt diagnos av en mycket skicklig ortoped. Han var känd för att säga sanningen på en gång. Det var det, som blev så befriande skönt. Jag fick rätt diagnos! Det var acceptabelt. Det var inget att skämmas över! Så nu skäms jag över mina egna fördomar och indelningar i skamliga sjukdomar och mindre skamliga.

För mig blev det en liten, osynlig upprättelse att få rätt diagnos i förhållande till den dolda skammen jag aldrig blev av med. Jag kommer att skriva mer om Lenas kamp med hennes tillåtelse. Det finns mer än en Lena, som fått diagnosen bipolär sjukdom. Det är bara tre år, som jag lyssnat med fladdrande öron till dem som måste leva med sjukdomen bipolär: ”Hur har du klarat detta?” (När jag var 20 år hette sjukdomen manodepressiv psykos)

Märkligt att vi inte kommit längre år 2015 än graderingen och det tabubelagda angående psykiska sjukdomar jämfört med ett rejält ryggskott. Alla nerver går ju i samma kanal!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2829505-tomas-sjodin-manniskor-gar-aldrig-over

Humor

Ibland undrar jag varför det så sällan kommer en kommentar på min blogg. Skriver jag så totalt ointressant eller så obegripligt?  Så jag får fortsätta prata för mig själv? Ilskan har lagt sig över Dag Sandahls blogg. Om det måste vara en man, som förkunnar Guds ord, så varför inte göra det då via bloggen? Om det är fel på pingstpastorers predikningar, så varför inte predika själv då via bloggen, Mikael Karlendal?

Från ”Anta utmaningen” en gemensam grupp på Facebook, som läser bibeln citerar jag Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Den formuleringen tilltalar mig, som inte vet så mycket om olika tolkningsmodeller men ändå vill berätta vad bibelns texter har betytt i mitt liv. Så skrev jag om kollektiv synd och trodde i min enfald på en kommentar äntligen. Det händer i översikten, att någon länkar till sin egen blogg eller sitt eget namn. Utan att kommentera.

Hur gick det då efter bloggen om en kollektiv synd? Jo, någon hade klickat fram ett foto på mig från den 5 september 2013, som jag är så stolt över. En okänd målare var samtidigt på Restad Gård och målade fönstren på baksidan av före detta stormavdelningen på Restad Sjukhus. Jag bad honom ta ett foto av mig inne på denna rastgård.

Veckan efteråt den 12 september filmade projektledaren i Stiftelsen Gyllenkroken min berättelse från år 1956 som patient. Han som tog upp ljudet heter Martin – samma namn som en av mina bröder har och är en av huvudpersonerna i berättelsen.

Muren runt rastgården är öppnad för insyn. Det är precis det som behövs lite insyn i psykiatrisk vård av känsliga människor. Jag är frisk och pigg för övrigt. Som skrivet. Som filmat.

muren-o-gunnel

No more

Fortsätter  lite på ämnet (H)järnkoll. Sökmotorerna visar på mina inlägg tidigare i ämnet till höger i en spalt. Via Facebook får jag nya uppgifter angående sammanhanget, som jag tillhört. Inläggen dyker upp och nu är det NO MORE – bältesläggning inom psykiatrin. En av de två initiativtagarna till tråden på Facebook slutar där efter många års intensiv kamp mot övergrepp inom psykiatrisk vård.

Det var genom Anneli Jäderholms mod att trotsa felaktig vård, som jag fick mod att gå ut. Som sagt. Senare blev det ”pins” i silver föreställande en bältesnyckel ”Silvernyckeln”. Den berättelsen är gripande. Efter en av Anneli Jäderholms föreläsningar kom en pensionerad skötare fram och erbjöd henne den bältesnyckel, som han använt i tjänst och hade kvar. Vi fick en bild av den senare. Ja, så såg en bältesnyckel ut, som jag minns det på 50-talet. Den borde höra till det förgångna! Mina minnen borde jag lägga bakom mig! Eller? Vem tänker ta över efter Anneli Jäderholm?

Visst! (H)järnkoll lär fortsätta och duktiga attitydambassadörer skriver inlägg på Facebook. Det går att säga NO MORE till mer än felaktiga bältesläggningar inom psykiatrin och felaktiga tvångsinjektioner. Det första jag fick lära mig genom Anneli Jäderholms undervisning var, att jag måste vara klar själv med min bearbetning av traumat. Publiken vid ett eventuellt föredrag skulle inte vara terapeut. Som jag minns kritiken kom min ilska fram mot den behandling, som jag fått på 50-talet. Den kritiken har jag kommit ihåg och fått långt tidigare.

”Det går inte att hjälpa någon om man inte är hjälpt själv.”

Det finns mer att säga i ämnet (H)järnkoll. Den kunskapen förmedlade Paulus på sin tid. Han skrev, att det goda han ville det gjorde han inte. Men det onda han inte vill det gjorde han. Svårt att kalla det sagor som står i bibeln.

”Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig?”

Det är dagens poäng. Psykiatrin och sjukvård över huvud taget vill inte ha med denne Jesus att göra. För han är det svar som Paulus gav. Han tog på sig den dom, som skulle drabba oss egentligen. Och erbjöd oss frihet! Men hellre all slags nyandlighet, som leder till fördärvet?

En bra bok att läsa av Magnus Malm

”En trappa leder någonstans…”

Foto av en annan duktig attitydambassadör inom (H)järnkoll: Madelein Larsson Wollnik

Trappa, vattenfall o Milla

(H)järnkoll

Det var länge sen jag skrev något om (H)järnkoll. Det beror på att jag inte är någon attitydambassadör där längre. Kvar finns möjligheten att äta och ha gemenskap i Stiftelsen Gyllenkrokens lokaler. (Vi göteborgare lär inte tala om Stockholm :-)) Kvar är att dricka kaffe tillsammans med medlemmar i IBIS (Intresseföreningen för bipolär sjukdom) några timmar någon lördag. Jag tar för mig och kommer att fortsätta med det. Tror jag.

Och varför skulle jag sluta att ställa frågan: ”Vem är du?” och ”Hur har du det i livet?” Så många härliga, ödmjuka, kunniga människor, som jag mött sen jag gick ut med min egen gamla historia. Vilket teamarbete jag fått vara med om! Kända och okända har stöttat min vilja att vara med. Och jag har velat stötta de, som jag mött. Vad är friskt och vad är sjukt?

Här kommer poängen, om jag fattat rätt. Det är ett stort psykiskt lidande att ha någon slags fobi. Det ordet borde inte missbrukas! Vi borde lära oss lite mer om varandras bördor.

En präst ledsnade totalt på missbruket av ordet fobi och prövade sig själv sakligt. Sen blev det ironi och humor i en bloggpost. Ja, den prästen måste ju anmälas! Han är inte lämplig i sin tjänst! Han är inte solidarisk. Med vem är frågan.

Nej, jag är inte attitydambassadör längre och undrar fortfarande, om det är tillåtet att vara kristen och tro på bibelns Gud. Får jag ha en egen uppfattning?

”Hur fobisk är jag?” Det frågar sig prästen.

Struktur

En av mina unga vänner efterlyser lite struktur på det jag sagt innan. Han läser matematik för att bli lärare. Och jag har alltid varit mer eller mindre rörig i mitt prat – pratar om allt på en gång. Ett snällare omdöme om pratet skulle väl vara att jag är rörlig i mina tankegångar. Så nu gäller det att få struktur på vad jag vill ha sagt! Det var inte jag som började! 🙂  Det var en som kan koncentration – en före detta arbetsledare. Men nu har vi delade meningar om fortsättningen. Hon skrev den första bloggen här mot min vilja och gav den namnet. Sen dess har det blivit över 700 bloggposter, som jag skrivit spontant – skrivit först och tänkt sen. Försök med detta att få en struktur på mina tankegångar! Är det mina läsare eller sökmotorer, som hjälper mig?

I morse fanns en hänvisning till första året 2010 från den 27:e mars. Rubriken är: ”Vargtimman”. Där finns allt jag vill ha sagt! Och det vi fick olika uppfattningar om är den församling vi båda tillhör. Min uppfattning är att de äldste är äldre än de unga och har ett längre perspektiv. Så varför skulle vi gamla gå åt sidan bara? Det gäller att få lite struktur bara på tusentals tankar på en gång, som rusar runt i huvudet.

Sista delen av serien ”Mina två liv” har gått i TV 1 med Ann Heberlein som ledare. Under tre tisdagar har vi fått lyssna på män och kvinnor, som berättade om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Ärliga, starka, nakna berättelser utan glamour. Det är en livsfarlig sjukdom har en berättat för mig privat. Äntligen är det OK att gå ut och berätta om hur en sjukdom fungerar ibland men att det finns hjälp och mediciner. De är inte sin sjukdom någon av dem men har skov ibland.

En dag betalade jag 50 kronor x 2 för att få lyssna på en känd psykiaters föredrag inom ”Intresseföreningen för bipolär sjukdom” (IBIS) och blev därmed medlem. Jag behöver inte ursäkta mig längre varför jag är medlem. Det är en av alla fördomar att sticka hål på. Skäms jag över att jag trivs på Stiftelsen Gyllenkroken där ”Intresseföreningen för schizofreni” (IFS) håller till och är grunden för allt arbete? Nej, inte alls. Där mötte jag Lars en lördagsförmiddag. Nu har hans fina ödmjuka berättelse nått tusentals TV-tittare. Lena hade bjudit mig att komma. Hon berättade lika ödmjukt i dokumentären ”Lillhagen – fruktat och saknat”, som gick på TV för drygt ett år eller två sen. Tiden går ju så fort. Just denna lördagsförmiddag var det bara Lena, Lars och jag. Lars fick veta, att jag blivit vårdad 3 månader för manodepressiv psykos som ung. Den berättelsen blev inte begriplig för honom. Den är obegriplig. Därför har jag gått ut med den och att det finns försoning och läkedom, när det gäller djupa sår. Sjukvård borde vara just sjukvård och inte övergrepp i ett överkänsligt psyke! Om psykiatrin ägnar sig åt symtom i stället för åt bakomliggande orsak, så kommer den inte att lyckas. Det är mångas uppfattning. Andra har fått hjälp.

Jag för min del ville bara träffa en som kände mig då 1956, som visste att deras behandling och diagnoser var fel! Men det fick jag inte. Hon hette Karin och var min skolkamrat under utbildning till sköterska. Jag skrev om henne i förra bloggposten: ”Tvåbenta böcker Del 2”

Så alla mina över 700 bloggposter handlar om att behöva en som har rätt uppfattning och helhetsbilden klart för sig.

”Du känner mina tankar…” ”Redan i moderlivet utvalde du mig…”

Mina två liv

Käringen mot strömmen

Det var över 64.ooo anmälda till att springa Göteborgsvarvet, som var igår. En enda dag på hela året är trafiken avstängd eller omdirigerad i hela innerstan. Då borde man ställa upp som engagerad bland de 200.000, som gjorde allt för att hjälpa till! Eller som anhörig och ta foton vid rätt plats vid rätt tidpunkt! Eller tänka lite före hellre än samma dag, då det inte gick så bra att ångra valet av dag.

Det fanns uppgifter på Facebook om pastorer, som skulle springa loppet. Jag hade bara en enda fråga, hur jag själv skulle kunna ta mig igenom denna stora klunga till den andra sidan. Det gick inte med buss och inte med spårvagn. Skulle det kunna gå med en rollator? En ung förkunnare skrev, att han tejpat sina bröstvårtor för att sen kunna slå den bäste löparen från Kenya. En annan ung lovsångsmusiker skrev en gång tidigare på Facebook och gav reklam för att raka benen. Det minskar luftmotståndet vid cykeltävlingar och flera sekunder vinns i tid. Var det ett skämt? Jag undrar för första gången och för andra, frågar och får sakliga svar, väntar och ser att tejpade bröstvårtor inte var något skämt. Och det jag hade i huvudet var en nödvändig klippning på andra sida denna ström av springande människor i tusentals. Skulle det gå att ta sig över till andra sidan i tid? Dålig planering och ingen chans att styra en taxichaufför från färdtjänsten. Å andra sidan hade han inget tillstånd att köra snabbaste vägen över Mölndal. Mölndal är en annan stad i närheten av Göteborg. Så han fick ge upp, när jag gav upp och sa att jag går! Det gick alldeles utmärkt att gå med käpp rakt igenom hela klungan av springande. De fick springa vid sidan om oss…

Gissa två gånger! Visst skall poängen komma, att jag är kvinna och skall tiga och inte förkunna men älskar Paulus mer än alla andra!

Jo då. Hör här! Det gäller inte bara att ställa upp och springa fort! Det gäller inte bara att tävla om silver eller brons eller bästa tid! Det enda som gäller är att kämpa som den, som vinner loppet. Varken mer eller mindre. Inte svimma vid målgång heller. Den bibeltexten tål att kämpa med!

1 Kor 9:24 Det är bara en som vinner. Löp som denne.

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic).  Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

 

Inre rum068

”Allt ljus på mig”

”Allt ljus på mig,” sa en skådespelare en gång. Mera teater. Mera dans, mera kreativitet och olika färger på ljuset, som sveper över aktörerna…

Hur skulle en gammal, vinglig gumma på 80 år kunna stoppa tiden? Det finns inget annat än en sittstrejk. Ungefär som barnet, som tar sina första steg, släpper bordskanten går ut på golvet. Så kom osäkerheten, rädslan, ett viftande med armarna och pladask på rumpan. Så gör ett barn i ettårsåldern kanske. Så kan inte jag göra vifta med armarna och sätta mig pladask! Annars kommer det likheter med barnets beroende i första åren och de sista i hög ålder – nära till skratt och nära till gråt. Barnet får så småningom ett ord då och då som är rätt och blir en mening. Barnet är sanningssägare tills det inte är tillåtet längre och lämpligt. Då blir det olämpligt med sanning. Eller den får inte sägas hur som helst…Sanningen skall säga mjukt och diplomatiskt helst.

Skådespelare är suveräna på rollspel och kroppsspråk. Det överdrivna går inte hem lika bra som det naturbegåvade. Så nära sanningen som möjligt är bäst. Här kommer mitt pladask efter några steg ut på golvet. Jag har viftat med armarna och blivit rädd. Det var något nytt att liksom släppa bordskanten och gå ut själv på golvet på egna ben. Utan en projektledare som tyst stöd.

Nu är jag ingen skådespelare och vill inte bli någon heller. Jag vill inte ha allt ljus på mig! Jag är inget enskilt fall, som den kända politikern behöver bemöta på Facebook! Så jag är som barnet, som tog sina första steg ut på golvet, blev rädd, satte sig pladask och började gråta. I verkligheten hände det när en moster och en faster var barnvakt och tjöt till: ”Han går!”

Under taggen #5min5maj skulle vi så många som möjligt tala eller skriva var som helst om psykisk hälsa eller ohälsa. Jag gjorde, som jag blivit lärd av en överläkare och psykiater i ett brev från 80-talet. Jag gick högre upp till politikerna och klagade på situationen för de psykiskt sjuka. Men allt ljus föll på mig! Det blev en total missuppfattning skrivet på fel stället offentligt. Det skulle varit ett PM. Det blev på Barbro Westerbergs tidslinje sen och de med egen erfarenhet av psykisk sjukdom uppfattade mig som raljant. För de var också hennes facebookvänner!  Vilket jag är ibland – raljant alltså. Ett, två, tre steg ut på ett stort golv i riksdagen sen…

Ett, två, tre steg ut på golvet i en mycket stor Pingstförsamling har inte gått så bra heller. ”Det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.” Detta har inte jag lyckats lära mig ännu!  Mannen Mose var mycket saktmodig, när han var åttio år. Jag är inte där ännu men ser fram mot det – mindre temperament, mera saktmod.

Allt ljus på Jesus! Han delar inte sin ära med någon! Det var han, som kämpade i Getsemane för hela världens skull – för mina synder och dina. Han hade sådan ångest, att de fina kapillärerna  i ansiktet brast. Svetten blandades med blod. Det är bara läkaren Lukas, som har med detta. Hade något ögonvittne i sin tur berättat detta för Lukas? Nu lever vi i de fyrtio dagarnas tid med berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig för sina lärjungar vid olika tillfällen – dessa förskräckta lärjungar, som inte visste vad de skulle tro. Där är budskapet – inte en ikonmålning föreställande Emmausvandrarna.

Och vart tog den musikalen vägen av Urban Ringbäck ”under fyrtio dagar”… ”ett hjärta och en själ”?  Jesus själv går igenom alla skrifterna med början på Moses och visar på att detta måste ske med hans död på korset! Jesus hänvisade gång på gång till vad som stod skrivet om honom från början. Allt ljus är på Jesus och kommer att bli det!

Gumman har satt sig pladask och har svårt att komma upp igen för nya steg. Märkte du, att jag har gåva att prata om allt på en gång?

#5min5maj

”Lär dig livets vackra gåta: Älska, glömma och förlåta.” Det är poesi från barndomens poesiböcker. Versen fanns generation efter generation. I vart fall från min mors poesibok till upprepning i min och jämnårigas. Kvinnorna sydde religiösa texter att ha som bonad i köket eller vardagsrummet: ”Gårdagen är förbi Morgondagen har du inte sett Och i dag hjälper Herren” Nu är jag i den fasen av livet, att jag har svårt att komma ihåg, vad jag gjorde igår. Måste tänka länge ibland. Inte så nu…

Jag blev inbjuden av en attitydambassadör inom (H)järnkoll att tala fem minuter om psykisk hälsa eller ohälsa – tala eller skriva på ett socialt medium. (H)järnkoll var ett regeringsuppdrag med pengar till utbildning av de, som var villiga att gå ut offentligt i olika sammanhang och berätta hur en psykisk sjukdom fungerar att leva med eller med ett psykiatriskt handikapp. Det var en begränsad tid med vissa områden i Sverige som utvalda men spridda över hela landet. Informationskampanjen fortsätter fast på annat sätt än att vara ett regeringsuppdrag. Min egen erfarenhet av psykisk ohälsa är sen år 1956. Då slog jag larm nästan omgående och blev en odräglig patient under tre månader, som de skulle följa en sinnessjukdom hos mig som 20-åring: manodepressiv psykos. Så jag protesterar fortfarande mot felaktiga bältesläggningar, tvångssprutor och felaktiga diagnoser!

Vad skulle jag skriva om som inte känner igen symtomen på det som kallas bipolär sjukdom idag ens? Vid denna tid ifjol skickade jag min bok. ”Pat. är frisk och pigg förövrigt” och en 30 minuters film från före detta Restad Sjukhus inspelad av ett team från Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg, till ”Fraga doktorn”. Min fråga var vad sjukdomen posttraumatisk stress innebär. På hösten kom svar angående minnen efter en stor brand som kan göra sig påminda långt efteråt. Det var inget om hur jag skulle bli av med minnen av bältesläggningar och tvångssprutor. Det är okristligt att inte förlåta. Det är stora, svåra problem om ingen hjälper till att sortera vad som är viljan till förlåtelse och oförmåga att glömma. Så bibelns texter blev ett skavsår i själen. Jag hade aldrig hört en så fin diagnos på det som ”posttraumatisk stress”. Här är bibelhänvisningen som var värst: Matteus kap 18:21-35  Det finns ingen enda personal, som jag känner något oförlåtet inför. Det var systemet som var förkastligt.

Vad skulle jag skriva om för psykisk ohälsa i #5min5maj då? För ute och talade var jag inte! Jag följde det råd, som jag fick av överläkaren på Restad Sjukhus efter år 1956. Hon ledsnade på att jag klagade på den behandling, som varit av mig och andra. Hon svarade med att berätta hur hon som överläkare hade över 300 patienter att ansvara för, personal och medicinering. Hon försvarade sin personal vilket tungt arbete de hade och hur de gjort sitt bästa. Till slut stod det i hennes svar på min klagan: ”Gå högre upp till politikerna och klaga.” Brevet har jag läst många gånger under årens lopp. Det gäller att tänka från andra hållet också.

Sagt och gjort nästan 60 år senare. Jag skrev till Barbro Westerholm igår. Brevet går att läsa på Facebook under offentliga gruppen #5min5maj. Det går att googla på namnet. Det var inte länge sen Barbro Westerholm medverkade i TV-programmet: ”Min sanning”. Det är en bra politiker i min egen ålder – ”årsrik” tror jag det myntade ordet är. På min tid hette högsta instans att klaga på Medicinalstyrelsen. Överläkaren lyssnade på sin 20-åriga patient och jag på henne senare i livet: ”Gå högre upp!”

Det jag inte förstår inom (H)järnkoll är all nyandlighet med kärlek och positivt tänkande. Det är tillåtet med österländska religioner inom psykiatrisk vård också men inte att gå högst upp med bönerna. Tyvärr. Jag var kristen redan år 1956, när jag fick en utmattning och felaktiga sömntabletter. Då visste vi inte mycket om biverkan av mediciner och att prata om Gud var en diagnos i sig som religionsgrubbel. Utan min relation med Gud, Jesus och bibeln hade jag aldrig stått ut med den posttraumatiska stressen – alla minnen av övergreppen inom sinnessjukhusvården. Mig hjälpte det inte att de bytte orden till engelska. Gårdagen är förbi #5min5maj

H063

Ambassadören

 

 

Käre David!

Du vill, att jag skall berätta för dig, när jag skickat ett brev. Få har tid att kolla vad som händer på intranätet. Ja, du skall få veta men ett klick nu för tiden går blixtsnabbt ut över hela världen jämfört med postgången förr. I min hembygd har jag vikarierat semestertid för lantbrevbäraren. Min far hade en extra kraftig moped, som jag fick låna för denna postväska. (Det går alltid att associera till ”hemma” i Norra Björke). Tydligen. För det är där jag har mitt första foto på dig i 2-3 årsåldern. Ett pangfoto där jag störde dig, när du åt röda vinbär. Den gången var din morfar och mormor med i vår trädgård.

Vad var det för märkvärdigt med din morfar Eric Nilsson som förkunnare? Ingenting mer än att han höll sig till bibeln! Det var han, som förde mitt eget bibelläsande till gamla testamentets texter! Det var han, som ständigt visade på att de urgamla texterna pekade fram mot Jesus och var aktuella för oss som lyssnade. Han hänvisade inte till olika teologers utläggningar och gjorde texterna komplicerade. Han använde aldrig ordet ”tolkningsmodeller” eller förklarade för oss lyssnare vad det innebar.

Nu vet jag lite om det men inom Pingströrelsen används inte det ordet heller. De har visst sagt: ”Läs som det står. Tro som det står. Så får du det som står.”  Enkelt men den modellen har mer än en förstört för oss andra. Så enkelt var det inte ens för pingstvänner!

Så till rubriken. Det intresserar mig att slå upp och titta på främmande ord. År 2010 gick jag en utbildning till att bli attitydambassadör inom (H)järnkoll. Jag tyckte, att titeln ambassadör var alldeles för pretiös. Så översättningen lyder: ”sändebud av högsta rang…” Evangeliska Fosterlandsstiftelsens tidning heter: Budbäraren. Ja, då fattar jag innebörden av ambassadör. Regeringen hade gett många erfarna personer uppdraget att informera ute i samhället vad en psykisk sjukdom eller ett psykiskt handikapp innebär att leva med. Attitydambassadörerna inom (H)järnkoll gör ett stort och viktigt arbete. Då förstår jag ordet om uppdrag av högre makt.

Din morfar var den högstes budbärare men använde inte främmande ord för sin tjänst. Snart är jag framme vid poängen av detta brev, att han inte ens använde ordet ”tolkningsmodeller”. Vi fick inte veta ens att det finns olika modeller! Idag kan 3.000 personer läsa bibeln tillsammans via datorer och en sluten grupp på Facebook, som heter ANTA UTMANINGEN. Via de läsplanerna och personerna, som kommenterar, så har jag äntligen hittat min modell beskriven. Undrar om inte din morfar predikanten hade den också. Den lyder så här enligt modellen klippa och klistra:

  • Jonas Ahlsson:

”Typologi (grekiska typos ”form”, ”mönster”, ”prägel” och logos ”ord”) är läran om överensstämmelser mellan Gamla och Nya Testamentet, vilken grundar sig på uppfattningen att Nya Testamentet är en uppfyllelse av Gamla Testamentet. Tanken är att Gud låtit händelser i Gamla Testamentet äga rum på ett sådant sätt, att de förebildar det som skulle ske med Jesus. Man kan säga att typologin är ett slags profetia i handling.”

Där slutar brevet för idag. Nu skall jag kontakta dig och berätta, att jag skickat iväg det.

M.v.h. eller kram du får välja

Gunnel

Judith

Dom hade bibliska namn nästan allihop i den stora syskonskaran. Nu gäller det för mig att ro båten i land. Stormen Egon härjar fortfarande fast natten är över. Snart kommer morgontidningen med bilder från förödelsen. Fotomässigt blir det mäktiga bilder, när vattnet bryter mot klipporna eller kajkanter. Det har inte varit storm i ett vattenglas precis. Stormen som varit i mitt vattenglas bildligt talat avslutas med berättelsen om Judith.

En dag för länge, länge sen höll jag på med släktforskning och reprofotografering. Det var bara att konstatera, att hon var vacker som ung denna faster, som jag knappast sett. Hon blev lagd på mina unga axlar, när jag var 20 år. Hon hade haft depression. Hon blev inskriven i min anamnes – min sjukdomshistoria – som ärftlig belastning. Märk väl att jag skriver om 50-talet. Då hette det sinnessjukdom.. Var det inte den ena, så var det den andra av de två största. Fanns det i släkten? Den frågan fick inte jag. Jag fick inte tro, att jag visste hur min egen kropp fungerar! Där kommer maktmissbruket in som tusentals med mig råkat ut för och som jag protesterar mot. Och tror, att jag kan avsluta i och med denna bloggpost…

Långt bort i tiden fanns inte penicillin. Det fanns ingen bot, om någon fick lunginflammation. Så hände det en kort period, att mamman till alla barnen på ett ställe var på vilohem och Judith ersatte henne. Ett litet barn fick lunginflammation och dog, innan mamman kom hem. Detta trauma fick Judith bära ensam under hela livet och blev sjuk av skuldkänslor ibland. Som jag uppfattat hennes depression eller sjukdom. Som jag försökt förstå som ett trauma. Så enkelt får det inte vara att stigmatisera en 20- åring i nästa generation med manodepressiv psykos!

Hon hette Judith och var vacker som ung. Där slutar stormen i mitt vattenglas. Jag träffade inte henne mer än en gång som 20-åring före mitt eget trauma. Judith avslutade sitt liv på egen hand. Det visste inte jag!  Min mamma måste svara på läkarens fråga om ”det” finns i släkten. Det var några månader efter faster Judiths död år 1956. Fast ”sådant” pratades inte om. Faster var gammal och hade dött. Det var allt, som jag fått veta.

Därför protesterar jag nästan 60 år senare. Våga lyssna! Våga tala om sorg! Var inte så snabb med omdömen och diagnoser! Vi vet inget om vad medmänniskan bär på som vi möter. Jag ångrar, att jag inte lyssnat bättre! Som 20 åring var det omöjligt att lyssna in faster Judiths sorg. Vi hade ett enda fint möte med varandra våren 1955. Då var jag i Stockholm en kort period mellan provtjänstgöring och sjuksköterskeutbildningen.  Jag fick en bok av henne som heter: ”Vandring i anden”.

Gissar att det inte var OK att vara troende men ändå tungsint.

(Faster Judith till vänster och faster Ruth till höger)

Judith039