Kategori: (H)järnkoll

Dit du icke vill

Vägen tillbaka077

Bok & Biblioteksmässan är över för i år. Som sagt. Orden ringde i mina öron innan:

”Dit du icke vill”

Ja, jag vet, att det är en känd boktitel. Författaren är Ulla Isaksson och jag har inte läst boken. Det är inte många böcker, som jag läst. Att gå på bokmässan är absolut inte något för mig. Men så har jag fått  fribiljett flera år och vill vara artig. Bokmässan är inget för en ljudkänslig. Överallt är det mikrofoner och högtalare för talarna. Överallt talar nästan alla samtidigt även publiken. Fribiljetten har gällt även för torsdag med fackfolket. Då är det mindre med folk…

Sen hittade jag ett annat trix. Det var att studera Svenska Kyrkans bilaga till hela programmet. Den heter ”Se människan” precis som deras stora scen. Den är stor i förhållande till alla små, öppna scener. Den som vill vara säker om en sittplats bör gå på programmet, som är innan det man vill lyssna på och sen sitta kvar. Ett trix som jag lärde mig, det var år 2011, när jag själv skulle tala för min bok och Annika Östberg var i dialog om sin bok:

Ögonblick som förändrar livet

Allt hör ihop med allt. Nu är det natt och jag kan inte sova. Det blev ord för mycket på Facebook igår. Som någon kunde hindra på sin plats. Det var ett inlägg för mycket från min sida med fel tonfall. Vi skall vara positiva. Och det är inte jag. Det är lite New Age över allt positivt tänkande, tycker nog jag:

”Om alla bestämde sig för att tänka positivt, så skulle det inga krig bli!”

Det var programförklaringen, som jag fick för många år sen. Men nu är det krig och jag är kritisk och eftertänksam. Skulle jag haft en mjukare framtoning? Skulle jag tigit i stället och inte gått ut med min berättelse om psykiatrisk vård på 50-talet?

Det blev ett ord förmycket igår. Därför är jag vaken och fortsätter att orda. Det är inte bara jag som ordar. Det gjorde mannen också den 10:e oktober, när jag förde den dagen på tal…

”…psykiatrireformen? Menar du när läkemedelsbolagen tog över vården?”

Allt hör ihop med allt och jag har ordat igen om min egen bok på Bok & Biblioteksmässan: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Den fick fin kritik av mina vänner då den kom ut år 2011 första lilla upplagan på Recito Förlag AB. Om jag bara inte hade skrivit om blodet. Kunde jag inte ta bort det kapitlet? Ingen skulle fatta sammanhanget. Kritiken fick jag gång på gång, när boken var ett manus bara. Kritiken fortsatte. Jag borde dela på berättelsen från Restad Sjukhus år 1956 och mitt predikande om blodet.

Jojo. Sjukvården vill inte höra talas om blod! Märker ingen hur ologiskt detta är? Psykiatrin inom sjukvården vill inte höra talas om själen! Märker ingen hur ologiskt detta är? Vi skall ha (H)järnkoll men inget veta om själens längtan efter försoning med Gud! Jag är inte politiskt korrekt. Obekväm med andra ord och har ordat för mycket. Därför kan inte jag sova och ordar igen.

Dit du icke vill. Det är ord från bibeln. Jesus berättade för sin lärjunge Petrus, att tiderna skulle ändra sig. Som ung gick han dit han ville. En dag skulle han bli förd, omgjordad och ledd ”dit du icke vill”. Jesus visste vad han talade om. Alla skrifter talar om honom, att det fanns inget annat sätt att rädda oss på än att ge sitt liv – sitt blod. Joh. ev. kap 21:15 – 19

Dit du icke vill. Orden ringde inom mig. Jag ville inte gå på Bok & Biblioteksmässan i år heller men skulle motivera under tio minuter varför jag skrivit boken om platsen, dit jag inte ville komma.

Gunnel Bergstrand

https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&ei=dzI8VPhV4dXKA_bngcAN&url=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3DndMTX2_GNi4&ved=0CBoQtwIwAA&usg=AFQjCNHJoSH8HXOgE2BGhbth6J_A-9f0Zg&sig2=yjBsNa6–GH8HrUYRy9JVA

Den platsen ledde mig sen vidare till kunskap om försoning genom blodet – försoning med mig själv, försoning med mina minnen. Fotot därifrån är taget den femte september år 2009 med ryggen åt mitt trauma. Längst bort på gatan kommer det tre personen, som går mot mig. För mig betyder det mycket med min referensram till bibeltexter och sammanhang. Ande, själ och kropp kan få besök av fadern, sonen och den helige anden.

Mitt val är gjort… Del 2

”Om man anser att Svenska Kyrkan är som samfund, så tillhör man inte två,” ungefär så uttryckte distriktsföreståndare Raneskog sig i undervisningen för oss unga år 1954 inom Missionsförbundet. Mitt val var lätt. Alltså gick jag ur Svenska Kyrkan. Jag hade aldrig bett, att få bli medlem där. Medlemskap eller lärjungaskap det är frågan.

Nu har jag äntligen fått den fråga, som jag längtat efter: ”Vem är kyrkan?” och uppmaningen: ”Berätta” fast det var jag, som ville lyssna. Det var hon, Anneli Jäderholm, som skulle berätta om Jesus och existentiella frågor i fredags. Det var tillsammans med teologen och exegeten Ola Sigurdsen i Domkyrkans församlingsvåning i Göteborg. (Till höger i spalten över länkar finns Anneli Jäderholms hemsida för mer information)

Äntligen kanske det kommer att lossna och vi får till ett samtal mer än på Facebook!
Kan det vara, som jag tjatar om i alla sammanhang, att det fattas bibelkunskap? Är det inte så att alla kränkta människor längtar efter upprättelse men inte vet hur det skall gå till att få den?
”Psykiatrin har misslyckats!” Så sa en läkare och lade till att hon själv aldrig skulle orka arbeta inom den vården. Av tusen sjukhusplatser, som försvann genom psykiatrireformen, återstår visst ett hundra. Förklaringen är, att vi fått så bra mediciner. Tro det den som vill och har erfarenhet.

Mitt val är gjort. Jag valde bort den stora sjukvården som arbetsplats och gick ut i tomma intet utan fast anställning och lön. Det hette i slutet av 60-talet, att man gick ut i tro. Min tro var slut efter ett år. Sen måste jag ha lite mer bibelkunskap och gick på bibelskola.

Efter 20 år inom Räddningsmissionens ramar fick jag veta av en pastor/psykoterapeut, att jag måste vara hjälpt själv, innan jag kan hjälpa andra (underförstått utslagna). Det var så dags men jag fick skylla mig själv. Det är inget strongt i det, att bära på ett trauma år efter år ensam, bita ihop och gå vidare.

Så det är bara att leta bland mina bloggar om tabernaklet i öknen beskrivet i bibeln. Där står det i detalj om hur en människa skall kunna bli upprättad och försonad med Gud. Det står inget om att en kränkt människa skall ta på sig en offerroll. Det står inget om skådespel heller. Israels folk lydde Gud och utförde ritualerna och tjänsterna under 40 år i öknen utan att fatta den djupaste innebörden och det profetiska i upprepandet. Jesus är den syndabock vi behöver. Bara han orkade bära all världens synd upp på skammens påle. Han blev utskämd som en rövare och ogärningsman. De spottade på honom och hånade och slog på hans väg till korset.

Upprättelsen i mitt liv har gått den vägen genom alla berättelser i Gamla Testamentet. Varför då bli stigmatiserad av några verser och sen förkasta hela Jesu försoninggärning?
Han kan upprätta fullständigt! Män och kvinnor får samma försoningsgrund (av silver) att stå på sida vid sida. Psykiatern med all sin teoretiska kunskap är inte högre än den stukade patienten i ett tempel för Gud! Varje enskild människas kropp är tänkt till ett tempel åt Gud tillsammans med andra.

Så enkelt är det med teologi och psykiatri.

Kvalificerat struntprat

Det gäller visst att ha en bra rubrik om någon skall läsa eller lyssna. Det finns trix med andra ord. Ibland måste det få handla om struntprat för att dölja irritationerna. Då är det en fördel att kunna stava rätt till att börja med. Skall det inte vara ett ”s”, som jag vill ha i ordet? Jag hade avväpnat mina motståndare i debatterna mer än en gång med mitt ”kvalificerat struntprat”. Annika ledsnade på detta obildade och jag fick en vänlig upplysning om hur det skall stavas. I så fall.

Jag håller på med samtalsterapi av den enklare sorten nu. Det är en ny dator, som skall få mig att fatta det mest enkla på jorden. Eller i himlen där hans arbetsverkstad ligger och snurrar. Just nu kommer jag inte ihåg hela ordförrådet från hans sida. Mest är det ”Försök igen”. Ja, det låter ju vänligt. Men för mig är detta en tolkningsfråga. Det är skrivna ord utan röst. Jag kan inte följa ögon eller gester. Jag kan tolka fel och tappa balansen. Bli irriterad. Det är det, som denna samtalsterapi går ut på. Jag skall lära mig lugn. Inte brusa upp. Inte ge upp. För det är ju andra gången minst, som jag ligger i hårdträning.

Vad är friskt och vad är sjukt? Det närmar sig Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Det känns som att jag skall försvara en avhandling mot flera opponenter under tio minuter på Recito Förlag. Väl att jag går i denna samtalsterapi med nya datorn. ”Försök igen” eller för det första ”Fel lösenord”. Problemet är bara att datorn och jag har olika uppfattning om vem jag är. Av andra har jag fattat att datorn är mer intelligent. Bara det kan irritera. Kan jag inte få tro, att jag är samma Gunnel Bergstrand på två olika konton?

Precis så är det i verkligheten också. Jag har varit sjuk men blivit frisk. Jag är svårt rörelsehindrad men känner mig frisk. ”Försök igen”. Träna, träna, träna. Gärna Vättern runt på cykel. ”Fel lösenord” ”Det går inte att göra så”. Ja, det sista är väl den längsta meningen i vår samtalsterapi datorn och min. Jag är lugn. Än så länge.

Det finns vissa saker man inte skall sopa under mattan och glömma. Det är vikten av det första mötet mellan människor och särskilt mellan en sjuk och en frisk. Därför känns det som att jag skall försvara en avhandling, som tagit mig över 50 år att skriva. Jag var tjatig då. Jag är tjatig nu med mitt:

”Man gör inte så mot en patient!”

En patient är alltid i underläge och kan inte skaka av sig sin sjukdom eller trötthet. På 50-talet som min historia gäller skulle den diagnos, som man fick då gälla för hela livet. Diagnosen lämnades till högre instanser. Journaler skall visst sparas i minst tio år. Inte så på Restad Sjukhus – ett sinnesjukhus, som inte fick bättre rykte av att byta namn. Det gäller hela Sverige. Där var det för evigt enligt det svar jag fick år 1962. För då var jag ledsen. Det är normalt. Det går inte att jämställa med en depression. Det är inte sjukt att vara glad heller för den delen.

Snart är det val och det går att personrösta. Om någon har de psykiskt sjuka eller alla utförsäkrade på sin agenda är jag villig att byta parti. Ett samhälle blir precis så bra som vi är mot de ofödda, barnen eller de svaga. Efter valet gäller det att hitta rätt lösenord för att få vara med och påverka.

Vart vill du komma?

Förord till andra upplagan av boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

År 1987 var jag bara 52 år och tvingades ta emot hel sjukpension på grund av en svår ryggsjukdom. År 1988 fick jag äntligen bli ”pastor” utan lön med försäkringskassans: ”OK då” i en liten församling. Det var åren 1988 – 1993 och under den perioden ”tömdes” alla landets mentalsjukhus på sina sjuka f.d. inlåsta patienter. De som år efter år blivit så kränkta av inlåsning, medicinering och ibland eller ofta bältesbehandling skulle plötsligt ha eget boende ute i samhället. I det sammanhanget berättade jag, att jag är ett ögonvittne till alla dessa kränkningar och har varit utsatt för dem som 20-åring under några månader på värsta stället. Då blev min skam offentliggjord.

Citat ur Schizofreniförbundets hemsida:
Under 1980-talet började man öppna mentalsjukhusen allt mer. Man inrättade multiprofessionella team, vilket innebar att personal med olika kompetenser läkare, sjuksköterskor, skötare, psykologer, kuratorer m fl självständigt skulle ha hand om all psykiatri inom ett geografiskt område med högst 100.000 invånare. Stöd skulle ges i öppen vård framförallt till långtidssjuka. Tyvärr gjordes väldigt lite åt den slutna vården, som förblev en förvaringsplats för långtidssjuka.

År 2008 blev jag inbjuden till mina kurskamraters 50 års jubileum från Göteborgs Sjuksköterskeskola. Samtidigt var mitt manus klart till denna bok. Jag fick då frågan:
”Vart vill du komma?”

Den frågan följer mig fortfarande. Detta trots att jag orkade fullfölja manus och låta boken tryckas år 2011. Två år har gått sen dess. Projektledaren Annica Engström på Gyllenkroken, Göteborg erbjöd mig ett studiebesök på gamla Restad Sjukhus numera Restad Gård. Detta var i samband med utställningen ”En annan tid”, som invigdes i Brinkåsens psykiatriska och rättpsykiatriska samlingslokal. Jag önskade få bli guide för 50-talets vård. Jag önskade inte att få sätta en punkt för min gamla historia. Jag önskar få börja om igen med en ny satsning och drömmer om att få nå unga människor under utbildning inom psykiatri, psykologi och socialvård.
Tack Henrik och Heikki på Restad Gård, som gjorde det möjligt för mig att komma in på avdelning 10 B och minnas. Tack Annica för att du filmade min berättelse dessutom den 12 september. Tack Martin för att du tog upp ljudet så noga. Tack Dan, du som var och är villig och kunnig att klippa ner allt mitt berättande. Du gav mig en fin historia att titta på till slut.
Kanske händer det under resans gång att någon stukad liten patient kan få upprättelse? Precis det är det som jag vill med denna bok.

Västra Frölunda den 9 november 2013″
Slut citat

Frågan från min kurskamrat år 1955 men ställd över 50 år senare följer mig fortfarande.
Vart vill jag komma?
Projektet (H)järnkoll är snart över och det skall bli en sammanfattning i bokform. De psykiskt sjuka eller de med nedsatt funktionsförmåga har berättat för allmänheten hur det är att leva med psykisk ohälsa. Vi har fått ett ansikte på många olika diagnoser. Men jag då? Varför har jag gått ut och vill fortsätta att ge information om ett så gammalt trauma som det från år 1956?

Just därför att jag bekänner mig som kristen och tror att människan är mer än psyke och kropp…

Just därför att jag bekänner mig som kristen och tror att bibelns information om att människans kropp är som ett tempel åt den helige Ande…

Just därför att jag bekänner mig som kristen och tror på bibelns undervisning om att ett tillsammans med andra kristna, så blir vi ett tempel åt Gud…

Enligt bibelns undervisning om ritningen till tabernaklet i öknen, så bygger HERREN fortfarande sin kyrka på ORDET från Gud.

Pat. är frisk och pigg för övrigt Förlag: Liten upplaga

Boken finns att köpa via författaren.

Mitt livs trasmatta

Dokumentären om bildhuggaren Eva Spångberg kan ses 28 dagar till via dator.
Mitt livs trasmatta

Jag kom hem från ett besök på Sahlgrenska Sjukhuset och hade ett mail:
Ser du TV2 Mitt livs trasmatta nu?

Det står bara den direktfrågan från en pensionerad ”Sahlgrenare” och ny bekantskap. Det regnade nästan hela eftermiddagen. Jag hade gått till spårvagnen mellan skurarna och hann fram tills nästa skur kom. Då hade jag rundat hela gamla delen av Sahlgrenska Sjukhuset och hittat rätt.
Här fortsätter mitt ältande. Persiennerna var nerdragna för alla fönstren. Jag ville veta var jag var och frågade efter en timma, om jag fick dra upp en. Det var bara att konstatera hur tätt de byggt och vilken insyn det var från före detta elevhemmet in i sjuksalen. Det var obehagligt nära. Jag hade suttit i en besöksstol precis där jag blivit fotograferad nästan 60 år tidigare som sjuksköterskeelev. Minnena strömmade över mig.

*********************

Det är mitt fel, att fotot är felvänt! Berättelsen finns i bokform och berättelsen blev filmad. Så klart jag trodde, att någon annan gjort fel. Inte jag inte men GS är spegelvänt! Det är jag som skannat! Inte Google över mina texter och bilder heller…

Helfigur 1955104Sjuksköterskeeleven år 1955 i backen framför elevhemmet

Går det att förneka minnen? Den gamla som fick mitt besök i lördags hade berättat sina minnen från kriget år 1940 i Norge. Nu gick det inte längre att tiga med dessa barndomsminnen. Det var hennes livs trasmatta. Åskovädret hade gått över och jag hade sett det gamla elevhemmet alldeles inpå. Kunde man gå mellan byggnaderna? Den gamla damen – i förhållande till den ännu äldre damen, som fick besöket – teg om sitt och satte sig igen och fortsatte att lyssna. År 1940 var hon elva år. Jag var bara fem år och samtidigt i hennes berättelse gick dokumentären i repris på TV2:
Mitt livs trasmatta
Hon som fick mitt besök berättade för första gången om sina barndomsminnen. Kan någon bära allt detta så många år för sig själv? Det var hennes livs trasmatta.

Detta är inte min ”trasmatta” bara orsaken till att boken blev av. Det är inte jag, som skall skämmas över en utmattning och brist på sömn under ett år som elev på Sahlgrenska Sjukhuset! Det är inte jag, som skall skämmas över alla psykiska övergrepp inom sinnessjukhusvården på 50-talet! Det är bara det, att jag blev ett ögonvittne och fick ett trauma.

Pat. är frisk och pigg för övrigt

Boken finns att köpa igen i mitten av augusti och jag är engagerad i NO MORE om slentrianmässig, felaktig bältesbehandling inom psykiatrin. Min berättelse är filmad på plats och visas för studenter på studiebesök på Stiftelsen Gyllenkroken, Göteborg. Filmaren konstaterade bara, att det var svårt att filma före detta elevhemmet på Sahlgrenska, där jag bott. Varför fattade jag inte för ett år sen snart. Nu fattar jag. Jag har sett varför i lördags.

NO MORE Bältesbehandling inom psykiatrin…

Dokumentären: ”Mitt livs trasmatta” kunde jag se via datorn igår. Bildspråket håller.
Eva Spångberg lever inte längre men allt vittnade om hennes relation med honom, som tar vara på allt och gör något fint av det. Om man vill…

Så vill jag också att mitt livs trasmatta skall se ut, när han skär ner den från bommen.

Skapa kontakt

Det var en gång…
Ja, så var det. Det fanns inga besökare till min blogg eller bara några få. Sofia Lilly Jönsson hade tusen besök vid ett tillfälle bara hon skrev en blogg om något ifrån Stockholm eller Uppsala. Är västgötar så tröga att reagera, att inte jag kan få en enda kommentar? Så tog jag efter och skrev bloggar om Svenska Kyrkan. Inget höjde min statistik på besök eller gav en kommentar!

Idag har det varit besök ser jag på
Dopet
När jag flyttar till himlen
Flytta till papperskorgen

Hur skall jag tolka den statistiken? Stefan Swärd bloggar inte längre
Mikael Karlendal analyserar konverteringar
Dag Sandahl analyserar Svenska Kyrkans förfall genom oss kvinnor.

Och jag skulle vilja fortsätta att blogga utan att skriva om min mentor. För det var ju hennes fel alltihop! Hon provocerade mig att tiga om Restad Sjukhus och bältesbehandling men gjorde i ordning en bloggplats med namn och allt till mig. Så kan det gå! Jag ilsknade till och svarade i ett mail:

”Är det jag som skall skämmas?”

Snart är det ett år sen som jag tog kontakt med personalen på hotellet på Restad Gård och gav lite information om ”Fånarna på Restad”. Det är jag mycket glad över. De bjöd dit mig på lunch och kaffe, när jag var klar med mitt besök på före detta stormavdelningen 10 B. Ja, sen rullade allt på. Veckan efteråt var det dags för ett studiebesök med filmkamera och en väska med möjlighet att fånga berättelsen från 50-talet. Fyra personer förutom den osynlige skötte detta.

Så gick det till med denna saliga blandning av mitt bibelintresse om Jesus i Gamla Testamentet och skuggan efter mig. Idag har jag fått namnet på en student, som visat intresse för psykiatri, som den var förr och som vi hoppas skall bli bättre.

Jag är vuxendöpt i Vänersborgs Missionskyrka som 19 åring och blev patient på Restad Sjukhus som 20 åring. Jag är döpt till Kristus och inte så värst intresserad av teologi, som alla män jag mött på nätet. Har människan en fri vilja? JA
Lina Sandell har skrivit psalmen:
”Jag har beslutat att följa Jesus…

Det är ingen idé att bråka med mig om teologiska tolkningar och Calvins lära. Det finns ett plats i mitt föräldrahem vid köksspisen. Där stod jag som 10 åring och fattade tyst mitt beslut utan att begripa någon teologi om utvaldhet. För mig är det självklart, att en människa till och med ett barn kan fatta beslut för eller emot läran om Jesus. (Då gällde frågan bara om vi var tvungna att gå med till Missionskyrkan på mötet. Vi syskon ställdes inför ett val. Jag har aldrig ångrat mitt tysta val.)

Detta är dagens blogg. Jag är precis lika rörig, som jag skriver om allt på en gång. Ibland kan jag skärpa mig som den 12 september 2013. Det ögonblicket skulle inte komma tillbaka, då jag fick chans att berätta och ställa mig klart och tydligt på de psykiskt sjukas sida. Och där står jag.

Ett samhälle blir precis så bra eller dåligt, som man behandlar de svagaste och mest utsatta.

Endast för kvinnor – tydligare

Det obegripliga skall bli tydligare idag på denna fina söndagsmorgonen. När Jesus uppstått från de döda och graven var tom blev kvinnor de första ögonvittnena. De hade tänkt göra iordning hans kropp. De hade gjort iordning kryddor och hade med sig. Det blev inte som de tänkt. Stenen var bortrullad för ingången till graven. Graven var tom. Sen visste de inte vad de skulle tro. Två män i skinande kläder mötte deras förskräckelse och talade till dem.

”Han är inte här!”
Visst det såg de ju men var fanns han? De fick en förebråelse först varför de sökte honom bland de döda och inte bland de levande. Han hade ju förberett dem:
”Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer, korsfästas och uppstå på tredje dagen.”

Detta skulle apostlarna få veta så klart!
”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem.”
Lukas kap 24

Kvinnor pratar. Och jag alldeles särskilt. Det står i min sjukjournal från år 1956, att jag pratar vitt och brett. Då är risken stor med feltolkningar. Väldigt stor för den som viker ut sig både på Facebook eller i bloggar. Det kan bli konsekvenser.

För min del är det ett viljebeslut efter många års vånda och exakt på dagen den 5 september år 2009. Då var det 50 år sen min uppgörelse med Gud, att han kunde få resten av mig. Allt var ändå bara spillror och inget för någon annan att få. Berättelsen blev filmad på plats f.d. sinnesjukhuset i Vänersborg i fjol och visas gång på gång på Gyllenkroken, Göteborg. Berättelsen har samma namn som boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Än sen då? Jo, i och med att jag ”gick ut” och vågade berätta om psykiska övergrepp inom vården och ett bestående trauma, så vågade andra berätta också. Efter 50 år har jag äntligen mött människor, som kan berätta för mig hur det fungerar att ha sjukdomen mano-depressiv psykos. Numera kallas den bipolär och är tydligen inte lättare att bära för det. Vi kvinnor kan prata nu om detta. Nog om det.

OK, jag är frispråkig, pratsjuk och har trott, att jag skulle kunna få prata med män. Alldagligt om svåra saker. Icke heller. Mitt stora problem är att jag skulle vilja förstå. Inte bara vad en diagnos stämplad för livet innebär utan också om existentiell ångest. Det heter så när jag vill veta av teologerna skillnaden på bibeltolkningar. Den ena tolkningen är att ingen går förlorad. Den andra att en människa kan gå förlorad. Båda tolkningarna kan ge ångest.

Senaste debatten jag lagt mig i och inte fattar är att det är en förskjutning från att ha varit en objektiv försoningslära till att ha blivit en subjektiv försoningslära som förkunnas. Det borde märkas tycker jag och envisas om att få ett svar. Svaret var en enda bibelvers i Hesekiel kapitel 16 vers 49. Män talar och kvinnor pratar. Då är det bara att hoppa över mitt prat. Därför satte jag ut tre länkar för att visa vad debatten rör sig om. Präster och pastorer skall flagga för Lammet och inget annat! Tycker jag. Visst har jag varit tydlig?

Man skall inte ta en enda vers ur sitt sammanhang men versen är intressant att högfärd är synd och hör till Sodom. Dessutom är det synd, om man inte bryr sig om de fattiga. Sen måste man kunna hela referensramen till denna bibelvers det vill säga allt vad Gud lovat och gett Israel och hur de svek förbundet med Gud och blandade ihop sig med vidriga avgudar. Avundsjuka är synd också och begär att få hämnas. Det står som första synd utanför hjärtats dörr. Den skall man råda över enligt Herren.

Hur var det nu? Pratade jag inte om tre vitt skilda områden i förra bloggen och rörde till det? I vart fall har jag varit högfärdig enligt bibeln och är en av döttrarna år 2014. Det får vara hur som helst med en förskjutning av objektiv försoningslära till subjektiv.

Jag vet att min förlossare lever. Han tog av mig den osynliga tvångströjan med minnen och diagnoser från Restad Sjukhus. Den bar jag ofrivilligt i 50 år. Det kvittar precis vem som har rätt nu. Jag är fri!

Bibeltanten

Ser att någon klickat fram ”Stackars Svenska Kyrkan” från förra året. Det är ju just den tanten i Ockelbo, som muntrar upp mig gång på gång. Detta fast hon inte lever och jag inte hittar den bok, som har texten om henne. Den arme, nye prästen som fruktade hennes förhör hette Erik Jakob Ekman född 8 januari 1842.
Läs om de två hur det var när de möttes https://gunnelsplats.wordpress.com/2013/09/04/stackars-svenska-kyrkan/

En ung tjej i nutid bad till Gud, att hon skulle få möta gamla människor, när hon flyttade till Göteborg. Gissa vem hon träffade! Gissa vem som drömt om barnbarn! Så fick jag berättelsen om bönesvar och frågan om hon fick kalla mig ”bibeltant”. Detta berättar jag bara som en enkel ursäkt för att jag tänker fortsätta älta. Precis där jag slutade sist. Ja, kalla det gärna, att jag ältar. Jag anser, att det finns bättre och snyggare ord som till exempel, att jag forskar. Och forskar i skrifterna precis som män gör. 🙂 Eller borde göra…

Tappa inte tråden nu! Den är tre år gammal mitt ältande om den senaste kända kvinnliga prästen. Den första är ju Margit Sahlin så klart i mitt minne genom åren och 1958 alldeles särskilt. I nutid gäller det allt blodigt offer, som måste bort och särskilt psalmen ”Guds rena lamm oskyldig På korset för oss slaktad…”

”Fy,” sa narkomanen år 1969, ”jag tycker att det är så äckligt med blod! Han sa till mig i Smyrna, att jag skulle tacka för blodet!”

Det var då det. Så säger ingen i Smyrna nu för tiden. Gissar att det kan vara postteologi. Det fina uttrycket har jag snappat upp i en doktorsavhandling om försoningens mellanrum. Just i det mellanrummet är vi nu med mitt ältande, som övergått i forskande. Pingströrelsen som jag tillhör lär ha den objektiva försoningsläran. Jag för min del kan ju min egen väckelsehistoria ner till ”Predikare Lena” på 1700-talet och lär sen ha den subjektiva försoningsläran. Den hade jag insjungen i blodet, innan jag blev inlåst på Restad Sjukhus. Tjugo år gammal men inte myndig och tjugoett. Mamma och jag var helt överens om behov av vård men hon måste skriva på sitt namn. Förlåta och glömma också vad som hände i deras behandling av en sjuk, ung människa.
”Såsom vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Detta skall redas ut! Gud hatar synden och vredgas över den! Har jag fattat rätt, att han måste placera den vreden på ett offer, som var oskyldigt? Och var finns poängen att gräla om min barnsliga tro på att Gud älskar mig? Han behövde inte något offer för att blidgas! Det är väl ändå min och andras synd som sargat Jesus och plågat honom hela vägen fram till korsfästelsen och döden på ett kors? Det var väl ändå inte Gud, som piskade sin son blodig på vägen dit?

Det tragiska är att pingstvänner idag inte fattar, att de har den objektiva försoningsläran. Ingen har visat mig något intresse av att reda ut begreppen. Jag fick medlemskap år 1970 ungefär. Jag arma människa! Vem skall hjälpa mig? Hör du det? Jag kommer från Svenska Missionsförbundet. Utan att vara medveten om det borde jag ha en subjektiv försoningslära precis som Sofia Camnerin har i sitt Försoningens mellanrum!

Mitt mellanrum är tre månader inlåst på ett sinnesjukhus fastspänd i ett bälte och tvångssprutad. Det är försoningens mellanrum för min del. För att eventuellt få någon mer att läsa min blogg, bör jag ha med foton. Snart kommer det ett på Paul Petter. Han älskade Gud och blommor. Precis som jag gör. Snart kommer det några blommor från Gotland. Men jag skall fråga först. Annars får det bli från Norrland utan att fråga.

Allt mellan himmel och jord Svar till Fredrik Wenell av Stefan Swärd

(I Norrland finns det en fru till en teolog, som får vissa uppdrag av mig att hämta blommor i fjällen. Hennes man heter Martin.)

130704Visst är denna blomma från fjällen norr om Östersund?

”Bäste Gunnel…”

I dessa tider av genusforskning kanske det passar att börja där. Jag har gått in på mansdominerat område. Det har jag fått sota för. Men inte av rektorn för Missionsskolan, Lidingö, William Bredberg år 1959 eller 1960. Först skrev han ett meddelande om att jag inte blivit antagen till pastorsutbildningen. Sen skrev han ett tackbrev till mig för att jag hade tagit det så bra. Jag hade skrivit tillbaka och berättade om min tolkning av hans brev:

Gud har väl en annan väg för mig då..

Tydligen har jag inte kunnat ta motgången så värst bra. Det som skrivs på nätet är offentligt. Alla mina inlägg är offentliga. Innan Sofia Camnerins avhandling var klar som heter ”Försoningens mellanrum” skrev jag till henne privat med alla mina frågor. Just därför att hon var vänlig att svara på Skutan/Bibelsamtal till andra också! Avhandlingen har blivit sågad av de lärde männen senare offentligt. Det klarar hon. Det är värre med mig, som är så snarstucken och ingen avhandling har att försvara.

Nåväl detta är inte Sofia Camnerins svar utan ett svar från en kommentator i Stefan Swärds Blogg till mig:

Bäste Gunnel! De enklaste definitionerna kan ju enkelt slås upp på wikipedia. Att titta enbart där kan ge väldigt mycket.
Däremot att analysera var dagens förkunnare står i sin teologi är desto svårare och kräver mer.
Den största utmaningen är när teologer och förkunnare tycker sig stå för en omdaning och samtidigt ser sig som bibeltrogna. Som exempel: Att analysera var P.P Waldenström står någonstans har varit en svår utmaning för den som försökt för han var också en omdanare, där han tyckte det dogmatiska tagit överhanden och då plockade teologi lite här och var. Dessutom blev han oerhört missuppfattad i sitt eget tycke. Inte helt olikt dagens situation med andra ord 🙂

Det svaret uppskattar jag och slapp ju att bli kallad ”hen”. Utvecklingen går framåt. Jag har kvar mitt temperament. Det är ärftligt från min fars sida. Prästgenen som jag fått är som sagt från mors sida. Senaste kyrkoherden lever inte heller. Hans generation har dött ut. Min morbror slapp att uppleva Jonas Gardells egen teologi ”OM GUD” eller ”OM JESUS”.

Bifogar senaste fotot av mig, som visar på vad jag kunde ha varit, om inte alla drömmar slagits i spillror år 1956. Fotograf är projektledaren på Gyllenkroken, Göteborg: Annica Engström

20140528_193326_resizedBarnbarnsbarn kunde det ha varit

Försonad till döds

Min far blev nästan 95 år gammal och hade som sagt aldrig läst teologi. Som jag berättat tidigare klarade han inte av att berätta skillnaden mellan C.O.Rosenius och P.P.Waldenströms olika tolkningar av bibeln. Det bara var så att i finrummet i hans hem hängde ett stort porträtt av den ene lärofadern på en vägg och på nästa den andre. Lika stora porträtt som jag kan se det från ett foto från hans föräldrahems finrum. ”Det bara var så”.

Min far var en systematisk arbetande snickare ända fram till sista halvåret. Ingen oordning i hans tankegång. När han låg på sin dödsbädd bad han mig läsa för honom:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
1917 års översättning

Han citerade versen själv först och sen var det bara så att jag inte visste var denna vers står skriven och letade förgäves i Johannesevangeliet. Jag fick gå hem och lära mig min läxa. (Joh.11:25) Han var redan försonad till döds och trygg i sin Gud. Den teologi han kunde fanns i sångerna från barndomen och i hans egen bibelläsning. Så har jag det också och älskar sången:

”Min Gud vad jag betänker vad du har gjort för mig…Du döden för mig smakat, du mina synder bar och över mig du vakat i alla mina dar…Nu är jag redan salig och går till himmelen.”

Far147Systematiskt snickeri

En enda gång i livet talade vi teologi han och jag. Det var en söndag efter gudstjänsten i Svenska Kyrkan med barndop. Prästen sa, att det lilla barnet blivit inympat i det äkta olivträdet. En liten stund hemma vid köksbordet pratade far och jag om den tolkningen. Som inte var vår. En personlig omvändelse är en förutsättning, ett personligt svar på Guds kärlek i Kristus för att bli inympad var hans och är min tolkning av just den bibeltexten.

Så kom påsken år 2011 med ett S.O.S. från en kvinnlig präst och jag blev förtvivlad minst sagt över denna okunnighet om försoningen genom blodet. Det har varit en total förvirring sen dess som speglat sig i mina olika bloggposter. Privat har jag ju en Missionskyrka som är riven och en Svenska Kyrkan som står kvar i min hembygd. Dessutom har jag haft mitt arbete på Räddningsmissionen, Göteborg där anställda och frivilliga tillhörde olika kyrkor. Vi debatterade aldrig olika tolkningar. Efter det tillhör jag Smyrna och efterlyser en teologi inom Pingströrelsen.

Öppet brev till kvinnlig präst

De tre mammorna som jag mött inom utbildning till attitydambasadör i (H)järnkoll förstår inte det kristna pratet. De har lärt mig så mycket om hur det fungerar att leva med neuropsykiatriska handikapp. Systematisk teologi gissar jag är obegripligt, när tusentals tankar samtidigt ger kaos i huvudet. Om jag fattat rätt önskar de en tanke i taget från sig själva eller barnen.

För min egen del är jag försonad med Gud genom vad Jesus gjort för mig på korset. Jag är försonad till döds jag också trots att det är långt till min fars höga ålder. Jag är försonad med minnen från en destruktiv sjukvård på 50-talet. (Och protesterar högljutt nu tillsammans med de sjuka, som råkar ut för bältesläggningar och tvångsinjektioner inom psykiatrin.)

Min Gud har vakat över mig alla mina dar. Som sagt. Som skrivet.

”Vad hade av mig blivit om du ej handlat så
om du ej nåd mig givit jag måst i döden gå.”

Tre mammor – Mors dag

Det är kväll snart på årets ”Mors dag”. Det är inte bara tre mammor, jag vill hylla utan många. Men alldeles särskilt tre som sammanstrålade i min tråd på Facebook. De hade tryckt på ”Gilla”-knappen för de är spontana alla tre precis som jag är.
Inget mer skryt från min sida, att jag läst doktorsavhandlingar utan att begripa något! Eller vet om en på franska, som jag inte berättar mer om. ”Till papperskorgen” och jag bestämmer i denna blogg.

De tre mammorna, som jag vill hylla särskilt ikväll träffade jag på två utbildningsdagar. Som jag förstår så här efteråt var jag överårig och 76. Imponerade att jag fick vara med. Det handlade om mod och åter mod att våga gå ut i samhället med information om neuropsykiatriska diagnoser hur de fungerar att leva dagligt liv med. Det handlade om mod och åter mod att våga gå ut i samhället och sticka hål på fördomar om psykisk ohälsa.

I den gruppen fann jag dem mammorna, som kämpade för sina barns rättigheter att vara lite annorlunda, lite stökiga eller mycket påfrestande ibland. Mammorna fick vara försvarsadvokater i tid och otid. Så kom berättelserna att de förstod sina barn för de hade haft det så själva i skolan. Varit annorlunda. Blivit mobbade. Känt sig ensamma, oförstådda. Och i sista minuten nästan hade de själva fått en utredning och diagnos på orsak och verkan. (Många vuxna med ADHD har mycket svårt att få hjälp med utredning och medicin.) En del har jag bloggat om tidigare. Nu har jag en annan infallsvinkel. De vågar skriva, att de inte begriper det kristna pratet. Och jag vågar skriva hur irriterad jag är på teologer, som rör till allt för mig, som jag kunnat sen söndagsskolan!

Så frågan gick till Carina Ikonen Nilsson igen om hon inte ville berätta på Facebook om hur det var för henne i söndagsskolan – detta att inte kunna sitta still – detta att vilja fråga om allt. Carina har skrivit en bok trots allt! Det är en prestation med hennes handikapp. Så frågade jag per mail om jag får citera hennes berättelse här. Det har inte blivit någon justering via något datorprogram innan:
Carina Ikonen Nilsson berättar:

”Jo så va det alla de där frågorna som jag hade fick inga svar utan mera att jag inte behövde fråga så mycket och jag måste låta andra prata dessutom gjorde jag alla pyssel på mitt egna sätt och det fick man inte. Synd tycker jag för just söndagsskolan tyckte jag var intressant, men när jag insåg sedan att just bibeln och Jesus tyckte att jag frågade för mycket då slocknade en del av mig kände som bara åtta nioåring att nej inte ens här passar jag in. När min son va lite fick jag samma känsla att de såg med samma ögon på honom när jag släpade iväg med honom till Kyrkans barn timma. Så vi va där bara några få gånger. Istället kom en präst hem till oss för jag hade råkat läsa bibeln för min son och jag läste om hur han förvandlade floden till blod och sånt vilket gjorde att min son tänkte att den där gud han va minsann inte riktigt som han skulle en hemsk mördare. så prästen hade med sig små barn verser och det blev riktigt trevligt.”

En eloge till alla mammor, som en gång varit barn och blivit mobbade men som nu kämpar för sina och andras barn! Jag glömmer inte era berättelser! En av dessa tre mammors söner är visst lite som jag. Han vill reda ut saker och ting. Få lite klara besked.

MathildaMathilda efter sitt Göteborgsvarv

Göteborgsvarvet

Lördagen är förbi. Söndagen är förbi. I fredags hade en av mina väninnor bekymmer med hur hon skulle komma hem från sitt arbete på lördagen på grund av Göteborgsvarvet. Tiden när hon skulle hem sammanföll med avstängda gator och spårvagnar, som var omdirigerade under den tiden. Allt på grund av alla som sprang göteborgsloppet. Det gick inte att fara eller gå på tvärs genom den klungan minsann.

I en gudstjänst av friare slaget är det inte ovanligt med handuppräckning som svar på en fråga. Så helt käckt frågade mötesledaren i Smyrna Tomas Sjödin hur många som sprungit Göteborgsvarvet igår. Det var många händer, som räcktes upp med stolthet och glädje. Några hade redan visat foton på Facebook. Där börjar min blogg med det offentliga. Vår gudstjänst i Smyrna var och är offentlig. Ingen var tvungen att räcka upp sin hand och bekräfta bedriften om Göteborgsvarvet. Foton på Facebook är offentliga eller för vänner. (Jag frågar om lov eller kommer att göra det.)

Det är bra med motion. Det är bra med kämpaglöd. Det gäller att välja vad som passar att ställa upp i. Det går att kämpa i mer än en gren. Det sägs, att det gäller att välja sina strider. Visst annars kan energin gå åt innan delmålen är nådda till och med. En visst målgång sker den 10:e oktober och jag ställde upp/ställer upp.

10154370_10152223179269888_4091873506731707420_nAnneli Jäderholm kämpar mot NO MORE bältesläggning

NO MORE bältesläggning inom psykiatrin

En annan målgång är mycket längre fram men en del sträckor är avklarade för min del. Olika etapper finns beskrivna här på min blogg dessutom. Det finns många andra på väg. Många är redan framme.

Ingrid Svensson 14 05 17Teologen springer Göteborgsvarvet

Hur får jag ihop detta? Jo, allt handlar om försoningsstriden detta fyndiga ord. Bloggen idag handlar om försoning med det förflutna och en försoningsstrid om rätt eller fel. Där kommer mina tre länkar in på tre personer, som kämpar för det som de tror på och brinner för. Jag för min del har mött alla tre. Alla tre är föreläsare/förkunnare av ett viktigt budskap om försoning.

Ingrid Svensson blev en helt ny bekantskap den 17 december år 2013. Ämnet i Betlehemskyrkan Göteborg var ”Försoningen” och för Equmeniakyrkans folk. Jag gick dit ändå (utan att tillhöra Equmeniakyrkan), för jag ville lyssna på Sofia Camnerin och Stefan Swärd och se dem för första gången. Det var pastor Ingrid Svensson, som var först med angivna 25 minuter. (Det är bara att gå in på Equmeniakyrkans hemsida för att få lyssna.)

Jag för min del har haft stora problem med bibeltexten i Matteus kap 18:22-35. Så jag har lyssnat gång på gång på Ingrid Svenssons föredrag. Slutsatsen för min del blev att jag kan fortsätta leva i Jesu försoning på Golgata, trots att jag kommer ihåg den destruktiva bältesbehandlingen på Restad Sjukhus år 1956 och alla tvångssprutor. Det har under alla år varit ett viljebeslut att inte känna agg till någon personal i det systemet. Jag lever i försoningen och kommer aldrig att fatta stridigheterna om objektiv eller subjektiv försoningslära. Det får faktiskt Sofia Camnerin och Stefan Swärd göra upp om! Sofia verkar inte ha något behov av den fighten.

Varför är försoningslära viktig?

Teologen Ingrid Svensson har sprungit Göteborgsvarvet i lördags om någon undrar över hur jag kan röra till allt. Hon är före detta metodistpastor och Tomas Sjödin är pingstpastor och författare.