Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig möts förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

Vi måste glömma och gå vidare

Precis så är det!

”Det är ju 50 år sen det hände! Att du inte lägger detta bakom dig nu och glömmer!”

Det är inte bara en sjuksköterska, som sagt så till mig angående min berättelse.
Det som är gömt i snö kommer upp i tö som bekant. En dag brast allt för mig och jag berättade för den nya sjukvårdspersonal, som jag mötte. Det var ett mellanrum på 50 år detta behov av sjukhusvård för min del.

Sen dess år 2007 har jag utbildat mig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. När Anna Lindh blivit mördad så brutalt var det många, som fattade att något måste göras för att informera allmänheten om psykiska handikapp och psykiska sjukdomar. Det är inte likhetstecken med potentiella mördare att ha en psykiatrisk diagnos.

Regeringen satsade millioner i ett projekt där olika brukare kunde utbildas och på olika sätt hjälpa till att ge allmänheten information hur en psykisk sjukdom fungerar eller hur det är att leva med ADHD och Asperger som exempel.

Min historia och erfarenhet var intressant första och andra utbildningsdagen kanske. Men nu tycks den vara för gammal. Pengarna i (H)järnkoll är visst slut snart. Det är bara det, att jag fortfarande är en resurs och föreläser gratis. Om jag får en chans vill säga.

I lördags mådde jag så dåligt, att jag måste ringa till en go´ vän (väninna för den som använder det uttrycket 🙂 Det bibliska är ”vänner kallar jag er”).

Det var exakt det som behövdes! Vi måste få glömma! Vi får inte älta det som varit!
Jaså! Hur kommer det sig då att allmänheten inte skall få veta något, när minst 30 brukare varit villiga att berätta och ställa ut sin berättelse offentligt? Svar: Det finns inga pengar! Eller: Det finns inga så stora lokaler! Som 100 m2…

Utställningen ”En annan tid” behöver så stor plats och har mer än en duktig projektledare, som kan presentera utställningen! Jag är minst sagt upprörd över att vi skall glömma de psykiskt sjukas situation.

Glöm Restad!

Vem var 2611?

Ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Attitydförändring

Klartext

Ja, så är det. Jag kan prata om flera saker på en gång och tänker långa stycken emellan. Då blir det svårbegripligt för den som eventuellt orkar och vill lyssna.
Trettioåriga kriget är visst en musikgrupp också förutom min trettioåriga interna strid mot teologin i Livets Ord, Uppsala. Tyvärr strider jag externt också. Mina närmaste vänner vet om min besvikelse och periodvis bitterhet.

Så är det då viljan att förstå. En ledare i Attention sa till mig, att jag behöver inte förstå allt. Det var ju skönt. Men några bokstavskombinationer och vad engelskan betyder hade inte varit fel. Motsvarigheten att förstå ADHD kan ju för andra vara att förstå vad SMF och BV och liknande står för. IRL måste jag lära mig bums för en präst undrade om jag var likadan i verkligheten som på nätet. Det var i början av 2000-talet med nyhetens behag av B2000.

Det var ingen klartext! Klartexten är att mitt intresse utöver andra är bibelns budskap. Då räcker det inte med svenska. Då räcker det inte med en utbildad exeget som förklarar. För exegeterna blir osams på nätet, om jag inte träffar dem IRL och ser vänligheten dem emellan. Det har jag inte gjort tyvärr och fortsätter att undra över Försoningens mellanrum och Försoningens hemlighet. Jag ramlar ofta mellan stolarna men båda författarna ovan tillhör och tillhörde – ja, just det SMF. Nu är det över. Förut var många på G. Nu skall alla vara på E. Varför inte som det stod på barndomens offerbössa då: ”I haven fått för intet så GE då för intet”. Kvar är att jag hamnade hos en exeget på Livets Ord och insåg, att där är inte försoningen en hemlighet. Försoningen är heller inte uppenbar. Försoningen är ett mellanrum. Eller är den frånvarande? Och hur är det med mellanrummet? Hur långt är det mellan altaret och den manliga prästen?

Ett av mina andra intressen har varit att rädda Eric Stands fina foton till eftervärlden. Med tålamod och hans tillåtelse. Här är receptet:
Ilford FP4, blåfilter, överexponering och 1 minuts underframkallning.

Stina o Sven022Moster Stina och fotografens lillebror

Staten – det är vi

Staten – det är vi
Ja, det kan vi: Staten det är vi. Sen gäller det bara att ha medborgarskap. Men vem är Sveriges kommuner och landsting?

För inte så länge sen var alla Sveriges sinnessjukhus statliga. Alla byggnader var en statlig egendom. All personal var anställda av staten. Sen skulle landstingen ta över ansvaret för vården av psykiskt sjuka. Det var inget litet ingrepp politiskt eller för de sjuka och deras anhöriga. Om de hade några. Nästa stora reform inträdde, när dörrarna öppnades och de inlåsta patienterna skulle få frihet.
(Detta är min formulering.)

Staten det är vi.
Staten och Kyrkan hörde ihop men staten kunde tillsätta en ärkebiskop utan formell makt. Om jag fattat programmet rätt med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar i ”Min sanning”… Om jag fattade programmet rätt var makten bara informell t.ex. att låta förebilda homosexuellas svåra situation, när de går ut ur garderoben till offentligt ljus.

Alltså kunde en naken man framställas med en duva över sitt huvud och ett vatten framför och med en annan naken man bakom tafsande på hans kön. Staten det är vi. Denna information med anknytning till ett dop skulle hela Sverige få ta emot. Vi har fått en hedersdoktor till och med inom medicin. Förut fick vi en hedersdoktor i teologi.

Ja, jag vet vad statliga tjänster innebär och hur kommunalanställda med psykisk ohälsa blivit mobbade. En gång hade jag patienter, som såg ut som hälsan själv. De var solbrända redan tidigt på våren. Vem kunde tro, att det fanns en förlamande ångest innanför det vackra solbrända ansiktet?

Nu undrar jag bara vem Sveriges kommuner och landsting är. Jag har väl ändå rätt att undra? Till vem ställer jag en fråga som privatperson? Jag är ju svensk medborgare och kan läsa innantill utan att förstå alltid. Jag har en irritabilitet mot utländska ord. Då triggar jag igång om svenskar inte kan tala svenska utan skall imponera med alla främmande ord från deras universitetsvärld. Då är inte jag inkluderad! Det kan bli sjukt med ett utanförskap.

En gång i tiden var Restad Sjukhus ett av landets största sinnessjukhus. Skammen för patienter skulle förmildras genom att byta namn till mentalsjukhus och neutrala beteckningar.

”Gick du på den lätte?” (Mina patienters göteborgska)

Nej, inte jag i vart fall, som varit patient där år 1956 och genomlidigt deras s.k. behandlingar. Systemet var sådant och så fanns det bra sköterskor, som gjorde att jag överlevde. Nu undrar jag bara vem Sveriges kommuner och landsting är, som köpt en väl genomarbetad stor utställning om psykisk ohälsa av ”Inre rum”, Stiftelsen Gyllenkroken. Utställningen hyrs ut av (H)järnkoll och har funnits en vecka inkognito på f.d. Restad Sjukhus.
Av hänsyn till de intagna patienterna (inte till de f.d. intagna patienterna) fick bara patienterna och personalen se den. Jag fick vara med projektledaren Annica Engström, därför att jag vägrar vara anomym.

Jag har till slut fattat ett eget beslut att gå ut offentligt för att bita huvudet av skammen. Så på den stora utställningen inom Sveriges kommuner och landsting finns min berättelse och ett vackert foto från tiden strax innan sömnrubbningen.

När jag gick ut med, att jag varit psykiskt sjuk år 1956, så var inte detta ett dop, som kan jämföras med det dop Jesus genomgick av Johannes Döparen vid Jordan för snart 2000 år sen. Jag är vuxendöpt i Vänersborgs Missionskyrka år 1954. Den Missionskyrkan finns inte kvar som byggnad. Däremot min lydnadshandling.

Det är bara Jesus, som kunde ta på sig världens synd och skuld. Han blev lydig i allt för vår skull. Min makt är också informell bara. Jag kan berätta, att Jesus var på Restad Sjukhus, innan jag och andra kom dit.
Nu skulle jag vilja se denna utställning som heter:
En annan tid

En annan tid298En annan tid – Utställning i Sveriges landsting och kommuners regi

Vem var 2611? Tidigare berättelse från den 6 sept 2009

Systematisk

Det är inget farligt att säga, att jag inte fattar. Det kan bli mycket irriterande bara för den som skall förklara och har lätt för att fatta. Det som är självklart för en är inte självklart för en annan.
För många år sen trodde jag, att jag skulle kunna läsa en tjock, dyr bok som heter:
Systematisk teologi
Det var ungefär som kursen jag började i HTML utan grundkunskaper i data. Det blir frustrerande och tar lång tid.

I tisdags hade jag hela mitt stora bord fullt av högar med papper, som jag tänkte sortera och slänga det som gick att slänga. Plötsligt fick jag chans att få ett besök och då gällde det att snabbt få ner allt i en bärkasse av papper. Den lär tåla många kilon och det kändes, när jag bar undan den till en osynlig plats. Mina upprepade försök att sortera och slänga är inte så lyckade. Allt tycks värdefullt.

Plötsligt på kvällen fattade jag vad systematisk teologi är för något. Man samlar på vad olika teologer skrivit under många år från olika länder. Det kan bli hur många tolkningar som helst tydligen. Jag för min del har fullt sjå med om en inte tänker och tolkar, som jag gör. Och det syns i mina bloggar. Jag blir frustrerad och ur balans. Därför är det så skönt att få inblick i andras svårigheter som i denna länk:

Victoria (Frances) Qvarnströms pedagogiska undervisning om ADHD

I min bibelläsning av Jakobs kamp vid Jabboks vad och möte med Esau (1 Mos kap 32 och 33), så tog jag min gamla systemkamera som hjälp. Med vidvinkelobjektet kunde jag fånga hela storfamiljen, med det normala objektivet kunde jag ta närbilder av Josef. Med kraftigt teleobjektiv kunde jag följa hans ensamma väg längre fram i tiden. Min bibelläsning är min och jag har aldrig kallat den för tolkningar. Josef är en av mina favoriter, som betytt så mycket för mig – hans små, små markeringar, att han inte ville synda mot Gud och så vidare. Innan dess finns det hur mycket som helst att fotografera på vägen mot försoning med Esau. Jag har många olika bilder av Jakob och Rakel och de andra.

KG Hammar har tydligen banat väg för alla som bekänner, att de inte kan fatta korsets lidande och varför Jesus måste dö för våra synder. Jag kan inte ens sätta rätt ord på hans teologi. Inte heller har jag något behov av att få veta alla olika tolkningar som finns. Lite nyfiken är jag ändå över vad det är för skillnad mellan pentekostal och pingst. Kanske samma stora skillnad som mellan själ och psyke.

Attitydförändring

Igår hade jag ett oväntat, spontant besök av en attitydambassadör. Spontant därför att hon måste leva med ADHD och i den personligheten ingår spontanitet. Äntligen kan jag få berätta igen om hur utbildad jag är egentligen! Detta är den kortaste men mest intressanta utbildning, som jag gått till att bli attitydambassadör. Under dessa kursdagar har jag träffat ungefär 40 olika personligheter. Alla har anmält sitt intresse av att gå ut i offentligheten och informera om psykisk ohälsa av olika slag. Det är ett projekt med regeringsbeslut och öronmärkta pengar.

När jag var i det så kallade arbetslivet anställd på Räddningsmissionen var det inte fråga om diagnoser eller utredningar. Ordet var i så fall ”missbrukare” och ordet ”brukare” hade jag aldrig hört före denna utbildning. Nu har jag lyssnat och läst olika berättelser om bruk av mediciner och problem med inställning av dem och problem med allmänhetens inställning.

Projektet (H)järnkoll har pågått ungefär fem år. Ändå är det inte känt, som jag märker bland mina vänner eller i den församling jag tillhör. Fortfarande är det lite av tabu att nudda vid att någon drabbats av psykisk ohälsa. En kronisk fysisk sjukdom är inte så lätt att stå ut med heller men jag behöver ändå inte skämmas över att just jag drabbades.

Igår handlade det inte om teologi i vårt samtal. Det berättade jag öppet i kursen och väldigt tydligt tycker nog jag, att jag är aktiv kristen. Där kommer problemet. Andra religioner är OK som New Age och liknande men inte kristendom. Och jag får finna mig i att jag blivit obekväm med mina värderingar. Som sagt: på svenska heter det själ och på latin heter det psyke. Är det så svårt att fatta att det ingen skillnad är?

Detta är så viktigt att tala om. Psykiatripersonal borde också få en attitydförändring tycker nog jag. Det är inte sjukt att ha kontakt med Gud och Jesus! Det hade jag före år 1956, när jag drabbades av en utmattning och sömnrubbning. Men sådant går över. Det är friskt att inse sin egen begränsning och vara rädd om sig! Det är friskt att tro att Gud är Gud och jag kan bli bra tillsammans med honom.

Ja, jag är intresserad av psykologi och arbete med mina drömmar. Där finns en skräck hos vissa kristna, att detta är New Age och villoläror. Ja, det finns tolkningsmodeller där också. Inom kristendomen finns den helige Ande som hjälpare och vägledare. Det är friskt att ha en försvarare inför Gud. Det är friskt att läsa bibeln för där finns livet och döden som motsats.

Jag uppskattar att få ha kontakt med attitydambassadörer. Det var bara att inse, att jag inget kunde innan vi träffades på kursdagarna. Ingen hade berättat vad det innebär att leva med OCD eller ODD eller schizofreni. Det enda jag kunde lite om var den diagnos jag blivit stämplad med för livet. Den som fått diagnosen diabetes vet vad det innebär och måste anpassa sig. Så har jag tänkt också. Om jag har mano-depressiv så borde jag väl ändå veta det själv?

En gång var det en ortoped som frågade skarpt:
”Vem har sagt, att du har Bechterew?”
Jag visste hur den sjukdomen utvecklas och var faktiskt ledsen över diagnosen. Det visade sig, att den diagnosen var fel också. Det skall vara tre läkare förklarade han, som ställer den diagnosen.

Detta skriver jag för att så många barn mobbas i våra skolor av felaktiga omdömen och blir skadade för livet. Det verkar så oskyldigt att säga:
”Du är ju dum i huvudet!”
Upprepas detta av både barn och vuxna skall det mycket till att få en sund självkänsla. (Tack till dig som berättade hur det känns att bli mobbad under hela skoltiden!)

Så nu närmar jag mig poängen att få en rätt inställning till sig själv och andra. Förra söndagens föreslagna bibeltexter är värda att begrunda och Miriam har formulerat detta så bra i sin blogg ”storasysterivassen”. Vi skulle få ett mycket bättre samhälle med en attitydförändring till andra, till oss själva och till en Gud som vill samarbeta med oss.
Ambassadör är att vara i den högstes tjänst.

Kan vi ändra vår inställning?

Dubbelbokad

Idag skulle jag kunnat vara dubbelbokad. Det låter positivt i mina öron, som brukar ha vit almanacka. En dag är röd förstås och då är jag alltid bokad för gudstjänst. Det skulle inte falla mig in att kalla mig bänknötare, för att inte just jag får sjunga solo.

Om inte om hade varit, så hade jag varit dubbelbokad idag. Det är något visst med det, att vara så efterfrågad från olika håll och dessutom ha så mycket omkring sig, att jag inte vet vad jag lovat komma till. Om jag haft pengar, skulle jag haft kvar min gamla Volvo. Om jag inte varit så rörelsehindrad skulle jag kunna vara lite överallt dessutom.
Tyvärr. Till och med det kan låta bra. Tyvärr var jag redan inbokad!

Jag kunde ha varit dubbelbokad idag om inte om funnits. Om inte han som bjudit mig en gång varit en liten lintott på 4 år, som just hade förlorat sin pappa och jag aldrig kan glömma den begravningen i min hembygds kyrka eller klockringningen! Om bara jag haft pengar…om bara jag inte varit så handikappad, då hade jag varit dubbelbokad idag. Jag kunde ha varit med i min hembygds församlingshem för att få titta på gamla svart/vita bilder från förr. Lintotten en gång har blivit vuxen men kan aldrig bli så gammal som jag är nu. Både han och jag kan mycket om svart/vitt.

År 1998 hade vi en hemvändardag med början i kyrkan och gudstjänst. På kvällen åt vi allra närmaste grannarna middag tillsammans. Vi hann bara sätta oss för att ha roligt tillsammns som i barndomen och ungdomen förrän en sa:
”Jag vill passa på att be dig, Gunnel, om förlåtelse för att du inte fick vara med oss, när vi var små!”
Sen berättade hon om min stränge pappa, som sagt till henne med sin skarpa blick. Hur glömmer jag detta utanförskap, när jag var liten eller ung? Å andra sidan fanns det alltid gamla att hälsa på och sitta hos…

Idag kunde jag ha varit dubbelbokad och fått maila ett tyvärr. Jag är bjuden åt fler håll och prioriterar. Nej, det behöver jag ju inte säga, när jag ändå ingen bil har…

Carina Ikonen Nilsson har rekommenderat en bok, där hon medverkar:

”Varför vill ingen leka med Dennis och Stina?”

Boken handlar om barn med ADHD, som inte får vara med. När jag läst den kommer jag att blogga mera. Carina är en av alla, som inte fått vara med som barn och heller inte fått någon förklaring förrän egna barnet hade samma problematik.
Jag för min del är inte odiagnostiserad minsann men vill inte ha diagnoserna. Nog om min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Idag tänker jag besöka Gyllenkroken i Göteborg och prioritera deras mat och gemenskap. Än så länge är jag med i (H)järnkoll även om jag inte får sjunga solo.

Gunnel i samtal med Folke på Hemvändardag Foto: Tore Welén

Våga tala om psykisk ohälsa

Idag är en särskild dag för manifestationer över hela landet.

”Våga tala om psykisk ohälsa!”

Christina Ahl skriver:
”BRYT TYSTNADEN!
Nu är det dags igen! Den årliga (H)järnkollskampanjen torsdag 3 maj! Över hela landet pågår aktiviteter för att öka kunskapen och påverka attityder kring psykisk hälsa och ohälsa.

Göteborg – manifestation med tältsamtal 3 MAJ
Hjärnkolls ambassadörer arrangerar samtalsgrupper i ett tält vid hotell Avalon.
Plats: Korsningen Vallgatan, Östra Larmgatan, Östra Hamngatan, framför hotell Avalon
Tid: kl. 10-14”

Ifjol snöade det för fullt denna dag på morgonen innan så många röda ballonger gick i luften…de svarta ballongerna hade budskap om fördomar om psykiskt sjuka eller om personer med neuropsykiatriska handikapp. De fördomarna skulle stickas hål på. De föll till marken. Det positiva budskapen skulle lysa rött.
Efteråt kom en kastvind i Göteborg och lyfte undan hela tältet och det haglade för fullt. Full dramatik. Idag är en ny chans.
”Våga tala om psykisk ohälsa!”

Vem vill läsa gamla Göteborgs-Posten? Jag fick fyra tidningar på en gång igår och budskapet var värre än någonsin. ”Våga tala om psykisk ohälsa!” Helt ogenerat görs reklam om drickande och jag är moralist så klart som varnar! Nu var det sida upp och sida ner om langning och smuggelsprit och i vanlig ordning gäller det att hitta en syndabock.

”Polisen struntar i spritbussarna!”

Inte nog med det för min del. Jag läser den kände prästen Dag Sandahls Blogg och tycker mig se, att han saknar respekt för den väckelse, som drog fram på 1800-talet i Sverige. Hela Sveriges befolkning var ju nersupna inklusive präster och klockare! Och så skriva om splittring på grund av tolkning av bibeltexter!

Nu blir jag riktigt taggad! Är det 20 år sen som Erik Edin predikade i Smyrnakyrkan i Göteborg och vädjade till församlingsmedlemmarna att låta bli alkohol med tanke på alla som varit alkoholister? Jag trodde inte mina öron! Skall pingstvänner behöva uppmanas att låta bli alkohol?

Ef 5:15-18
”Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande…”

Visst är det märkligt med bara en mening ur bibeln? Den som dricker vill ha avkoppling och komma i bättre sinnesstämning och få bättre självkänsla. En del måste ta lite för att våga träffa andra – måste ta lite före festen – måste ta lite dagen efter när depressionen kommer – en del drömmer om nästa tillfälle…
Och i en och samma mening visar bibelns budskap på att detta vi längtar efter av fest, avkoppling, självkänsla och glädje kan den helige Ande ge oss.
Bara ta emot gratis.

Dag Sandahl om väckelsen på 1800-talet

Den 3 maj 2011 från mitt fönster

Sopa det under mattan…

Det blev en kommentar till Madelein Larsson Wollniks viktiga artikel. Den var från författaren själv ett ”Tack” till mig. Varför?
Det är jag, som skulle vilja tacka alla nya vänner inom (H)järnkoll för att ni berättat för mig om er livskamp.

Några är i 40-årsåldern och har inte fått rätt diagnos och hjälp med medicin förrän barnen blev utredda och fick diagnosen ADHD/ADD. Symtomen kunde ju mammorna sen många år tillbaka. ”Det är något, som inte stämmer! Skall barnen också bli mobbade, som vi själva blivit?”

Jobbiga mammor kanske lärarna tycker. Jobbiga ungar ouppfostrade…
En annan bok jag rekommenderar är av Carina Ikonen Nilsson:
”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”

Vad är det då vi skall sopa under mattan? Svar: Ingenting
Inom frikyrkligheten skall allt vara så bra och det skall inte finnas några problem. Vi skall vara så positiva som frälsta. Mitt stora problem har varit framgångsteologin. Vad har jag gjort för fel, som inte får vara frisk? Vad kommer det sig, att det fortfarande är en prestigeförlust att inte orka som andra?

Det finns flera inom min grupp (H)järnkoll, som jag skulle vilja lyfta fram unga människor, som aldrig varit i jobb och inte får något heller och blir utförsäkrade. Det är en skam, att inte arbeta och göra rätt för sig fortfarande trots kännedom om funktionshinder. Det ger ingen normal självkänsla att leva på bidrag.

Bibeln har en underbar berättelse om Jonatans son, som var handikappad och fick äta i kung David hus varje dag. (Det är bäst, att jag kollar upp detta så prepositionen är rätt. Har för mig att det står ”vid kungens bord.” Återkommer i så fall till Pär.)

Klockan 13.20

2 Sam 9:3-7
David sade: ”Finns det ingen enda kvar av Sauls familj, så att jag kan vara barmhärtig mot honom liksom Gud är barmhärtig?” Siva svarade: ”En son till Jonatan lever fortfarande, han som är vanför.” David frågade var han fanns, och då berättade Siva att han bodde i Lo Devar hos Makir, Ammiels son. Kungen lät hämta honom, och så kom Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, till David. Han föll ner på sitt ansikte och hälsade underdånigt. ”Mefivoshet”, sade David, och han svarade: ”Ja, herre.” – ”Var inte rädd”, sade David, ”jag skall visa dig barmhärtighet för din far Jonatans skull. Du skall få tillbaka all mark som har tillhört din farfar Saul, och du skall alltid äta vid mitt bord.”

Barnens hjältar

”Barnens hjältar” heter Madelein Larsson Wollniks Blogg. Tidigare har jag rekommenderat hennes E-bok: ”Samma jävla ångest”
Denna artikel har jag fått löfte om att visa på min egen Blogg:

Gissa vilka vi är!

Vi skall klara oss igenom skolan utan de extra resurser vi behöver. Vi skall ta till oss mer och mer information i skolan men ges mindre och mindre utrymme för att ha speciella behov. Våra möjligheter att få skräddarsydda lektioner och utbildningar har försvunnit men vi skall ändå klara grundskolans krav. Vi får inte längre tillgång till särskola i de fall det behövs. Vi får ett dåligt bemötande och utsätts ofta för mobbing och när vi av de anledningarna väljer att stanna hemma så straffas våra föräldrar i vissa fall med böter. Vi växer ofta upp med en urusel självkänsla

Vi skall arbeta fast vi är sjuka och vi skall pressas till att utföra arbetsuppgifter som egentligen inte finns. När vi klarar de arbetsuppgifter som skräddarsys för oss så får vi inte längre ersättningar från Staten eftersom vi visat att vi har arbetsförmåga. Fast arbetsuppgifterna finns inte, de skapades för att vi skulle ha något att göra. Vi skall utföra arbetsuppgifter utan betalning för att öva på att arbeta. Att arbetsgivaren utnyttjar det faktum att de får gratis arbetskraft talas tyst om. Vi kan om vi har tur få lönebidragsanställningar. Har vi ännu mer tur så leder lönebidragsanställningen till en ”riktig” anställning men oftast tar den slut istället när den avtalade perioden upphör. Vi kan få jobb med aktivitetsersättning, aktivitetsstöd. Vi kan få obetald praktik, utvecklingsanställning, trygghetsanställning, skyddat arbete eller kanske nystartsjobb. Jag tror att vi kan få allt utan tillsvidaretjänster.

Om vi har ett ”riktigt” arbete blir vi ofta diskriminerande pga våra olikheter, vi blir utsatta för härskartekniker såsom att vi får arbetsuppgifter vi är överkvalificerade för. Vi sätts längst ner i en hierarki och tas ofta för givna. Vi ”glöms bort” när det planeras personalevangemang för att vi är annorlunda och därmed obekväma.

Vi blir ifrågasatta av läkarkåren, vårdinrättningar och svenssons överlag. Vi blir misstrodda, underskattade och glömda.

År 2010 var de 1442 stycken som valde att avsluta sina liv.

Vår gemensamma nämnare är att vi alla lider av någon form av psykisk ohälsa.

Definitionen av psykisk ohälsa är följande;

Det finns många olika psykiska sjukdomar, till exempel: schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik.

Till följd av sjukdomen – eller medfödda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, Autism, Aspergers och Tourettes syndrom – får en del en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan. Det kan till exempel handla om svårighet att planera sin tid och att hantera stress eller sociala relationer. Då säger man att personen har en psykisk funktionsnedsättning.

Jag själv har för egen del tagit kontrollen över mitt liv men vi är många som inte har den förmågan. Nu är det snart alla Hjärtans dag! Istället för att köpa en chokladask till någon kan vi alla hjälpas åt att försöka ta till oss de historier som berättas varje dag som ingen vill lyssna på. Vi kan välja att tro på att psykisk ohälsa faktiskt existerar.
Slut citat

”Samma jävla ångest”

Som sagt. På min dator hemma går det inte att skriva (H)järnkoll utan att det blir en ful gubbe nästan bums. Så jag testade igår här via wordpress och skrev parentes stort H parentes. Ingen ful gubbe blev synlig och jag kunde behålla rubriken.

Nu testar jag med ett fult ord, som jag inte använder i vanligt prat eller tal. (Kvinnor pratar och män talar. Det är en biblisk sanning.) Jag har varit på kurs i två dagar med mest prat det vill säga mest kvinnor. En av dem var författaren till boken:

Samma jävla ångest
Vi fick veta, att den bara kommit ut i 200 ex och såldes slut direkt förra året. Sen blev det en nätbok. Den köpte jag via Adlibris efter förra kursen hur enkelt som helst och sträckläste.
Författaren till denna självupplevda bok är Madelein Larsson Wollnik.
En eller flera pusselbitar föll på plats för min del. Lite sent i livet men inte för sent.

Så generösa människor det finns och djärva! En av deltagarna hade bara två ex kvar av boken:

Den verkliga
overkligheten

Det är hans egen berättelse av två olika psykoser på Lillhagens Sjukhus med flera års mellanrum. Och jag fick den berättelsen!
Vi bytte böcker som barn bytte filmstjärnor eller fotbollspelare en gång. Han fick mitt manus:
Pat. är frisk och pigg för övrigt

Mitt manus har gått ut i över 50 ex till handplockade läsare i syfte att få kreativ kritik och synpunkter. Det är så enligt kursledarna, att man får inte vara offer och inte heller skuldlägga sina åhörare genom en föreläsning i ämnet:
Psykisk ohälsa
Mitt manus är skrivet på lösa blad, som jag kunnat bläddra bland hur mycket som helst och ändra ordningen. Ord står mot ord och bara jag har facit till mitt liv. Inte ens de, som var i närheten av mig år 1956 vet vad jag måste gå igenom inom den sjukvård, som var allmän men lite ökänd då.

Regeringen har beviljat vissa millioner kronor till en attitydförändring gentemot psykiskt sjuka eller personer med neuropsykiatrika diagnoser. Min pratsjuka platsar inte någonstans. Den är likafullt inskriven i anamnesen (sjukdomshistoria) den 5 sept. 1956 av en överläkare.

– Hon har en otrolig svada men det går att bryta in.

Länk till arbetet att förändra attityder till psykiskt handikappade är:

http://www.nsphig.se