Himmel och helvete

Det är morgon äntligen! Gamla har svårt att somna och sover oroligt ofta. Är en dessutom så envis, som jag är och låter bli sömntabletter, så blir det morgon ändå.

Datorn fungerar igen! Igår fick jag hjälp, trots att jag är uppvuxen med stor respekt för söndagen som HERRENs dag. Jo, jag fick gå på gudstjänst först och stanna på kyrkkaffet också men sen var söndagen hans enda tid att ge mig hjälp.

Där är vi nu att gamla faster fyller 89 år, om jag får leva längre. Då är det bråttom skall du tro! Jag ville ju ha lite struktur på allt berättande innan och har betalt en ny dyr prenumeration i USA. Där är poängen! Jag kan inte engelska och är mycket lättirriterad. Vem skall hjälpa mig, när ingen support fattar min svenska?

Där är poängen! Jag är medförfattare till en artikel på engelska dessutom! Svenska Universitet har inga pengar kvar att låta artikeln bli översatt till mig, så jag begriper vad jag varit med om som 20-åring!

Jo, Annika Östberg begrep min svenska, när jag skrev till henne i ett grymt fängelse på andra sidan Atlanten. År 2011 fick jag äntligen träffa henne på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hennes bok var klar för utgivning och hon talade för den i Svenska Kyrkans monter. Jag skulle tala för min lite senare på öppet golv och Recito som förlag. Senare i livet har vi två mötts ett nytt tillfälle. Jag är högmodig och tycker om att träffa kändisar!

”Bara så du vet det.”

Författare till boken ”Hasch -Himmel och Helvete” mötte jag i Smyrnakyrkan klockan 12 en onsdagsbön. Det var en mycket märklig timma för bön egentligen. Författaren hade bett att få ge information om faran att röka hasch men ledningen hade tydligen inte hittat någon bättre tid. Då kom jag helt desillutionerdad av hel sjukpension. Jag var bara 52 år gammal och ville inget hellre än att arbeta. Året var 1987. (Rätt uppgift enligt anteckning i boken är 1990 den 23/5.) Det var precis det arbete jag måste lämna bland unga missbrukare. Jag kände igen det han berättade och kunde teckningarna. En hade jag fått som gåva…

Där är poängen. Mental sjukdom kan börja på många olika sätt. Diagnoser kan vara rätt eller fel. Följden blir olika och jag kan inte engelska språket. Det kunde Annika Östberg och vi fann varandra under två korta möten. Mina livserfarenheter av skador från ett mentalsjukhus finns på länk i USA. Jag begriper ett ord här och där och är medförfattare.

I Sverige finns inga pengar kvar. Mycket har gått till bistånd som blev vapen på annat håll i stället för mat. Svenskar verkar inte fatta vad det är att få manna från himlen. Men igår fick jag ett dråpligt mannakorn klockan fem på morgonen, som förlöste mig från min irritation.

Det du!

Använd dina drömmar

Så heter läroboken av Ullman Zimmerman – fortfarande i min bokhylla. Det var inte mycket som jag förstod i boken för väldigt många år sen. Bara detta att en vanlig kvinna blev så tagen av sina drömmar, att hon ville veta mer och började fråga ut en klinisk forskare.

För min del förnekade jag ett helt år, att jag drömmer. Tyckte att det lät löjligt som material att ta vara på. En dag skulle kamraten, som gick kurser i ämnet få veta minsann, att jag hade rätt, för jag fick en löjlig dröm, att jag tappat min lillfingerring i soporna och letade där efter den. Det var allt.

Sagt och gjort. Senare på dagen ringde jag triumferande och berättade denna korta dröm. Det gick inte hem! En del blir trötta på allt mitt tjat och hon avfärdade mig helt kort med orden:

”Det är väl något som betyder mycket för dig!”

Där var samtalet slut. Hon kunde inte mycket om mitt trauma. Däremot kunde jag min mors föräldrars så kallade syndkatalog. När min mor Anna var liten fick hon en liten barnring i guld i 14 karat, som var så vacker med en slinga ingraverad likt löv från smultron. Den fick hon aldrig ha på sig, för det kunde leda till synd och högmod. Ringen låg i en liten ask av glas med lock av förgyllt silver år efter år i vår sekretär tills mor Anna utsattes för mitt tjat år 1959:

”Mamma, den ringen kan la jag få?”

Så bra då att ha en ring som skulle påminna om det löfte jag gett min Gud. Det är bara det, att vad löftet stod för glömde jag av och blev bitter. Vad jag lovat var ju inget i förhållande till vad min Gud lovat mig.

Men det hade jag glömt! I natten dröm letade jag förgäves…

Frikyrkoförsamlingen i min lilla ”bonnby” var alla släkt med pappan till den kände tonsättaren till många psaltarpsalmer Gunnar Wennerberg. Många bybor ville visst vara släkt med honom men inte min far som var helt utsocknes. Det blir aldrig det samma med dessa ungkarlar, som sen döpte sitt hus som ”Solhem” eller ”Solgård” och blev byn trogna med sina familjer.

Detta jämfört med Fridhem och Lyckhem på andra sidan den nya bron i drömmen…

De husen var lika nybyggda men som undantagsstugor.

Detta var allt för idag om drömmen ”En ny bro” från ”kärlekens stig” i min hembygd.

Han (HERREN) drog mig upp ur den djupa dyn och satte mina fötter på en klippa.

Vägen valde mig – Nattens tankar

Kapitel 6/ 2024 09 16

Kände det som att klockan skulle vara 4. Tände lampa och den var inte ens tre. Siffror och bokstäver skall inte blandas i en text, som jag gjorde nu. Men jag var stolt över mitt ”tänk” om korn och pixlar, negativ eller positiv film. Vilket blir det bäst resultat av eller en försämring? Så steg jag upp för att få skriva men först läsa om någon varit inne på min plats i rymden.

Gissa om jag blir häpen över denna synkronisering!

Jo, någon hade läst en blogg från år 2020 som heter ”Varp och inslag”. Har inte en aning om att jag skrivit den! Nu är det fyra år närmare…https://gunnelsplats.com/2020/02/21/varp-och-inslag/?_gl=1*5vmo6a*_gcl_au*MjkzMzg5NDc0LjE3MjIzNTA1MjA.

”Jag har vävt mitt liv till slut som en vävare sin väv, och han skär ner mig från bommen. Innan dagen gått över till natt gör du slut på mig.” Jesaja kap 38:12b

Gudstjänsten var slut i den församling jag tillhör och det var kyrkkaffe. På borden står små vasar med blommor men på altaret finns en vacker, större bukett. Om det inte är någon samling i gudstjänstlokalen kanske jag skulle kunna få med de blommorna hem till mig? Inget farligt att fråga. Olika grupper ansvarar för olika tjänster och flera medlemmar har trädgårdar med dalior.

Jag kunde få dalior med korta skaft men inte buketten på altarbordet. Väl hemma fick de en glasskål med vatten och jag gjorde ett röj på bordet bland alla lösa foton för fotografering! Det är arrangerat med två brödskivor på det vackra brödfatet. Nej, mer behövdes inte! Ett foto ligger framme från den sista gudstjänsten i min och syskonens Missionskyrkas sista gudstjänst innan rivningen. Vår tidigare telefonväxel syns också…

Vers 12 börjar med: ”Min boning rycks upp och flyttas bort från mig som en herdes tält.”

Mitt första ”andliga hem” revs ned i brist på medlemmar. Mitt föräldrahem fick andra ägare. Det ligger en osorterad hög av lösa foton med minnen som finns kvar. Där är ett på andras barn med gitarrer från vår trädgård.

Det blir spår efter oss vare sig vi vill eller inte. I dopet får vi vårt namn. Föräldrarna får lova att de vill undervisa sitt barn i den kristna tron. Eller också kan barnet få välja själv att få bli döpt till Kristus vid medveten ålder och föräldrars samtycke. Annars är det bra att ha frågat först…

Så fina minnen jag bär på! Foto och kopiering av Gunnel. Jag skall fråga Anders sen om jag får visa dessa två foton.

Vägen valde mig – Jakob

Detta är märkligt! Natten timmar kryper framåt och jag väntar på morgon – en morgon då jag vill fortsätta ge mitt enda arv till alla syskonbarn – mitt berättade från förr och de gamles tro på bibeln. Och varför inte träna här på betald plats i rymden?

Josef – en velourman eller en förebild till Jesus

Först läser jag dagen föreslagna bibeltext ur Svenska Kärnbibeln. Sen tänkte jag berätta om komplicerade relationer, som om de bara finns i nutid? Nej, jag skall inte ägna mig åt skvaller! Alla ledsamheter och grymheter finns nerskrivna i bibeln, därför att den är sann. Gud kan inte ljuga! Gud står bakom varje författare med sin ledning! Och jag har undrat hela mitt långa liv över bibelberättelser. Det har varit många och långa sjukdomsperioder, då det inte gått att arbeta, vara ute i farten eller något annat än samtal med Gud. Kartor är mycket bra hjälpmedel, för att veta var jag befunnit mig…

Bloggen om Josef är från år 2011. Ett av alla syskonbarn är bibliotikarie. Åren före år 2011 gav hon mig otroligt mycket stöd att våga berätta min egen historia i bokform. Jag trodde, att min historia skulle skämma ut mina syskon och att de skulle ta avstånd från mig, när berättelsen kom ut inifrån den hemska mentalsjukvården år 1956. ”Historien är din,” sa hon. Jag behövde inte ens bry mig om före detta sjukvårdpersonal, som kunde tycka illa om hur jag upplevt situationerna.

Bibelns berättelser är allas! De skall nå ut på alla språk till alla folk och stammar, innan Jesus kommer tillbaka som han lovat! Därför skall vi som tror på bibeln berätta för de som inte fattat poängen med livet!

Syskonavundsjuka är beskriven från första början. Tidigare än så kunde den inte finnas! Hur kom det sig att Herren Gud tyckte om Abels offer men inte Kains? Där står ordet ”synd” för första gången i min svenska förståelse. Ögonen är själens spegel och Herren Gud undrade bara varför Kains blick var så mörk. Han föreslog, att Kain skulle råda över sina tankar. Konsekvenserna blev annars att synden lurade vid dörren…

Ett annat syskonpar var Esau och Jakob. Esau föddes först av tvillingarna. Det blev ett problem för Jakob, som föddes efteråt. Esau hade förstfödslorätten. Avundsjuka kan börja och anses som rättighet att ha. Där började Jakobs tankar på att lura till sig den förmånen. Jo, Jakob hade sin mors gunst. Det var en favör tills Esaus tankar och besvikelse gått över i hat. Han hade blivit frånlurad förstfödslorätten en dag…

Så enkelt att läsa själv! Vi har ju nätet numera, om ingen bibel finns i närheten. Bibeln är DÅ, SEN, NU och SEN. Jo, jag har fattat, att vi skall tänka på vem texten är skriven till. Självklart att det är judarnas historia skriven till judar. Självklart är det deras svåra, grymma historia! Men framför allt har de varit generösa att låta oss få del av Herren Guds berättelse till alla om sin Son – den förstfödde!

”…frälsningen kommer från judarna,” sa Jesus.

Minsann inget självklart att få vara frälst och friköpt från synden genom Jesu blod på korset! Blodet rann redan i lustgården på grund av synd.

Idag hade jag tänkt berätta om Jakobs tilltrasslade liv på grund av den listige Laban.

Men jag kom aldrig så långt.

Vägen valde mig – omvändelsen

Kap 4/2024 09 05

Så får det bli. En bit i taget…

”Också detta år…” Det är ett känt uttryck för den i bibeln, som ville ha en ny chans att få se någon frukt på sitt fruktträd. ”Kanske nästa år…” om han skärpte sig och grävde, förbättrade jorden runt trädet. Om jag skärper mig kanske jag kan få ihop berättelsen om VÄGEN.

VÄGEN är given en gång för alla. Den går att lära känna genom hela bibeln. Så finns det diken på båda sidor, som en kan ta sig upp ur. Psalmisten skriver, att han sett den rättfärdige falla sju gånger men resa sig upp igen. Ja, då är det fortfarande på VÄGEN.

Mina tankar skall få virvla fritt men med ett givet mål att få använda den tid jag har kvar för ett berättande till alla mina syskonbarn och deras familjer. Strukturen är Guds kärlek till de två unga som möttes inom ett visst område och blev ett så småningom efter egna upplevelser av VÄGEN. Området är så geografiskt litet men ändå gick inte deras två släkter ihop förrän deras äktenskap år 1921. Deras båda släkter finns forskning på sen åren före 1600-talet. Därför har jag blivit så intresserad av Jesu egen släkttavla som är från Abraham till Jesus eller från Jesus hela vägen upp till Adam och Gud.

Vem i min släkts två grenar var först att finna VÄGEN? Under olika perioder är uttrycket olika för den förvandlingen eller det egna beslutet att gå på den vägen. Idag skriver vi den 5 september år 2024. Den 5 september varje år firar jag min egen omvändelse i 180 grader. VÄGEN har jag varit på hela livet men ofta gått baklänges – ett steg framåt och två tillbaka. Detta vet Google minsann! Skall jag bli förskäckt då och tvärnita och vägra fortsatt vandring?

Nej du! En kvinna och en man vet jag följer min blogg och har inte gett upp! Den 5 september år 2007 ilsknade jag till och ställde en fråga:

”Är det jag som skall skämmas?”

Från den dagen fattade jag beslutet att det destruktiva som hände den 5 september år 1956 skall jag vända på till något konstruktivt! Jag släppte in fullt ljus över mina upplevelse av psykisk våldtäkt på ett mentalsjukhus. Min goda vän sen skoltiden och som pensionerad mentalsköterska på det sjukhuset hade gett klartecken plus en annan från den tiden plus överläkaren som varit där. Den senare hade skrivit i ett personligt brev, som jag har kvar:

”Skriv en bok!”

Innan dess sökte jag upp henne på ett annat mentalsjukhus i Norrland och ställde henne en fråga:

”Vad har jag för sjukdom?”

Den skulle ju vara för livet enligt myndigheter! Så Googla gärna på mig!

De har missat, att jag har min identitet i Kristus!

Vägen valde mig – köket

Kap 3/24 09 02

Så får det bli. En bit i taget…

Det var den 14 maj år 1948. På bilden från mitt föräldrahem syns en del av en liten radio i vänster hörn. Den stod inom räckhåll för min far, som hade sin plats på kökssoffan bredvid. Från en sändning i radion kom meddelande, att Israel blivit proklamerad som självständig stat. Det var en minst sagt högtidlig tystnad i köket. Bara jag som yngsta barnet var med den gången. Jag hade föräldrar, som visste att judarna skulle få sitt land enligt bibeln. Tolv men inte tretton år, så fattade jag hur stort detta var. Ingen kan ärva en tro av föräldrar men just i vårt kök hade jag fattat ett tyst beslut att stå på samma sida som mina föräldrar och gå med på gudstjänster. Min syster och jag hade frågat gemensamt en gång, om vi var tvungna att gå med. Det var inte så roligt med långa predikningar i Missionskyrkan utan sångare och musiker.

”Vem har hört något sådant, vem har sett något dylikt? Kan då ett land komma till liv på en enda dag, eller kan ett folk födas i ett ögonblick, eftersom Sion födde fram sina barn, just då våndan begynte?” Jesaja 66:8

Vägen valde mig – Sjukdomsvinst

Kap 2/ 24 08 31

Nu är det bråttom!

Det finns inga kusiner kvar i en stor släkt och bara en bror av fem äldre syskon. Natten har varit lång på grund av värk. Nu är det äntligen morgon!

Martin är över 94 år. Nu gäller det att justera uppgifter om våra stränga fastrar! De kan inte försvara sig. Storebror kan inte ”formulera om sig”. Ingen kan visst mer och bättre om barnuppfostran än ogifta fastrar. Och det hade han erfarenhet av. Som yngst har jag inget minne av deras stränghet bara att de gav roliga eller mindre roliga julklappar. Spel var synd i vår stränge fars ögon. Så de äldsta syskonen fick ge bort sådana julklappar till något fattigt barn. Som om det fanns några pengar hos oss? De mjuka, tråkiga julklapparna blev vår mor så tacksam över.

Här kommer mitt eget begrepp ”sjukdomsvinst” in. Jag har i ryggmärgen att sköta sig, arbeta och inte ligga samhället till last. Fast ingen satte de orden i pränt eller i verklighet. De fanns i luften och jag orkade inte som de andra. Rätt diagnos och beskivning av ryggskadan fick jag först i vuxen ålder och som omskolad inom sjukvården till arbetsterapeut. Då var jag på rätt plats i rätt tid, när första stora ryggskottet kom på ”Fysikalisk Terapi och Rehab”. En sjuk eller handikappad som därefter utnyttjar anhöriga kan skaffa sig en sjukdomsvinst.

Sagt och gjort. Jag stod inte ut med alla sjukdomsperioder, som till slut gav halv sjukpension. Jag tänkte ständigt i svart/vitt och ältade året 1956 med fel diagnos. Sen köpte jag en förstoringsapparat och lärde mig via fototidningar att framkalla och kopiera. De blev släkten som hamnade under luppen både bildligt och i verkligheten. Kameran fick hänga upp och ner på en gänga på förstoringsapparaten och med mellanringar kunde jag reprofotografera en och en på ett gruppfoto.

Var faster Judith verkligen så hemsk? Varför och hur kunde jag bli lik henne?

På ett foto står min fars alla åtta syskonen i rad i ålder. Så längst ut i raden står två små.

”Å, nu fattar jag äntligen,” utbrast en sonhustru angående fotot, ”varför farbror bara har så stor respekt för två kvinnor i livet!”

Ja, där står de långa och vackra främst i raden före en broder. Inte lätt att glömma deras händer och tvätt om halsen i barndomen.

Min sjukdomsvinst har gett mig många fina minnen. Visst är minnen ett arv att dela rättvist?

Vägen valde mig – Syskonen

Kap 1/24 08 30

Så får det bli.

Det är grovsorterat i alla lösa foton hemifrån och från äldre släktingar. Det är perioden med diaposiv kvar att granska. ”Men så fick jag en nådedag,” som min gamla mor sa, när jag klagat på alla tomma kakburkar. Det kom en dag, då hon orkade baka en gång till av alla andra med stora eller sen mindre brödbak. Mina arton syskonbarn varav en saknas men har fyra ”barn”, vill jag ge min berättelse som enda arv. Det går att betala i förväg för ”hotellplatsen”, som tyvärr ligger i USA. Jag lider av denna språkförbistring. Alla andra tycks kunna engelska. Så än har jag inte fått någon hjälp…

”Nu får du väl ändå formulera om dig,” hände det att min syster sa, då jag varit alldeles för rak och odiplomatisk. Vi var så olika i vår framtoning…

Natten kom då jag fick en tydlig bild av min stora avundsjuka på hennes sommarställe, barn och barnbarn. Då fattade jag inget av drömmen men en god vän satte fingret på den ömma punkten direkt. Sen sa hon inte mer. Jag måste arbeta själv med den upplysning jag fått. Jag såg inget positivt i min egen situation. Bara i hennes…

Där börjar min berättelse år 1806, när de två gifte sig och Bolla kom till Toddestorp från en annan gård. Han som var ägare hade vuxit upp i gården bredvid och haft en grym styvfar som missbrukade hembränd sprit. Ja, alla hade ju egna brännerier på den tiden. ”Om kvinnorna inte låtit bli, så hade det blivit Sveriges totala undergång,” skrev en alkoholforskare en gång.

Det är bara det, att Bolla kunde inte låta bli att dricka sprit hon heller de första åren av hennes äktenskap med rusthållaren. Där kommer tragiken in att första sonen dog en natt ett halvår gammal.

Alla vandrade ju samma destruktiva väg den tiden.

Den undangömda skatten

I natt när jag var vaken som vanligt på grund av kramp i fötterna virvlade tankarna runt om datorn som skurit och min brist på ordning. Ja, så hade jag gett bort denna förstoring – fått panik och gett bort lite för mycket av mig själv.

Hör och häpna. En man i fjärde generationen i Varola Missionsförsamling sätter in bilder, som han har i gruppen ”Missionshus…” på Facebook. Och min bild glimmade till sen några år sen tillbaka. Ja, visst. Det kom jag ihåg själv, att där finns den! Bara att skrolla till nästa början och ta hem den till min nya dator. Teknikens under!

Där är det inte slut. Om Gud skall bli allt i alla till slut måste Jesus få sin plats i oss nu…

Som jag ser det. Vi kan inte göra en lista på kända personers teologi = olika läror om Gud. Läran om Gud är en enda i summan av allt Guds ord i Bibeln. Ps 119:160

Ny dator

Min prenumeration går ut snart. Det jag lärt mig genom åren är hur viktig adressen är – efternamnet. Datorn glömmer aldrig och bolag går att byta. Om nu mor Anna var ansvarigt för en liten Telegraf och Telefonstation och jag är uppvuxen i den bredvid vårt kök, så är detta inget att komma med som berättelse. @telia.com

Jo, hemsidan var så väl genomtänkt med gammaldags stavning på ett bref. Brefvet.com

Eftersom min mors släkt var så rädda om sina brev, så kunde jag ta med den lilla skokartongen till Landsarkivet en gång för att ställa några frågor. Precis så. Mannen bakom disken blev intresserad och frågade försynt vilken socken det gäller. Ja, så berättade han, att hans chef just gett ut en lärobok i släktforskning. Valet av socken hade med prästen att göra, om han kunde skriva tydligt. Min mor skrev också mycket snyggt och tydligt. Märkligt att en handstil också kan vara sig lik sig hos olika släktingar! En dag för längre sen kom ett brev genom dörrens inkast och låg på golvet. Jag kände igen handstilen direkt men visste inte, att det var från en för mig nästan okänd syssling.

Den dagen blev mycket värdefull för mig. Jag fick veta, att den försvunna bondepraktikan, som min äldre syster letat så efter fanns i Stockholm. Snart skulle den komma tillbaka till Västergötland. Ja, då levde min mor och fick se den och utbrast:

”Å se! Här har far skrivet!”

Så svepte hon lätt med sin hand över texten och kunde börja kommentera. Det var i grevens tid – ett halvår innan hon fick ”hembud”, som troende uttrycker det.

Där stannar jag nu. Prenumerationen på WordPress får fortgå ”också detta år.” En av mina vänner ansåg, att jag bör tänka mig för annars…

”Vad skall du göra om du inte får skriva?”