Kategori: Kristen tro

Davids kamp mot Goljat

En blogg skall vara skriven spontant sägs det. Det kommer att bli spontant för jag har snappat upp Davids kamp mot Goljat i Stefan Swärds Blogg, som jag följer. Mindre spontant är bilden av en utblommad maskros, där frön sprids för vinden. Där kommer min begåvning fram, att kunna prata om tre saker på en gång och förvilla allt för läsaren/ lyssnaren. Det är ett släktdrag från gamla faster. Hon överskattade sina lyssnare och trodde, att vi fattade, vad hon tänkte på.

Nu tänker jag på ett vackert fotografi av en utblommad maskros i storstadsmiljö. Då är det kanske inte ogräs längre utan har varit en vacker gul blomma. Teologen Rudolf Bultmann från Tyskland kom med liberalteologin för storstadsbor, som inget kan om får på landet.

Herdepojken David kunde sina får och han kunde sina fårs fiender. I sitt smått föraktade arbete lärde han sig tro på Gud. Han tränade tillit och förtröstan. En dag fick han i uppgift av sin far att gå och se hur bröderna hade det. Under 40 dygn hade hans folk och inte bara bröderna varit utsatta för mobbning. Ingen räknade med en oansenlig herdepojk, yngst av alla. David vågade ställa frågan vem det var som smädade Israels Gud. Det var det som frågan gällde!

Det är det som frågan gäller idag. David var bara en förbild till Jesus men en viktig sådan. Det oskyldiga offerlammet i Gamla Testamentet blir herden, som sätter sitt liv på spel mot den väldige fienden Goljat. David fällde honom i Herrens namn. Vem är det, som smädar Israels Gud? Vem tar bort skammen?

(Denna Bloggpost tillägnas Carina Ikonen Nilsson, som klarat av att skriva en bok om ADHD och dyslexi trots sitt dolda handikapp.)

Syndabock

Jag behöver en syndabock! Det är visst fel att tala eller skriva i ”vi”form. Särskilt fel är det av präster från en predikostol påstår ”folket” – folket som inte tror som prästen.
Så min Blogg kan inte börja med: Vi behöver en syndabock! Vilka ”vi” kommer en fråga bums. Tala för dig själv du!

Så där är jag nu med en personlig bekännelse: Jag behöver en syndabock – någon att skylla på! Och jag vet, vad jag talar om efter alla femtio åren. Så länge är det, som jag sökt en syndabock och inte hittat någon, som jag är riktigt nöjd med och som håller måttet.

I början var det rektorn för sjuksköterskeskolan, som var syndabocken. Hon ville bli av med mig som elev! Det höll väldigt många år. Sen blev det överläkaren på sinnessjukhuset, dit jag kom frivilligt som 20 åring. Det var ju han, som satte diagnoserna! Det var ju han, som bar allt ansvar för bältesbehandlingarna och annan inlåsning! Nej, han var alldeles för rar och trevlig, när jag kom. Han dög inte som syndabock så länge. Det fick bli några i personalen på avdelningen som syndabockar. De tänkte inte utan handlade bara efter den slentrian, som pågått i åratal.

Åren har gått och jag har arbetat under tiden och tänkt på annat än att söka en syndabock. I vissa tider – livskriser av större format – så har sökandet tagit ny fart. Nu är det riktigt intressant, när vänner hjälper till och kommer med förslag. Kan det inte till slut vara politikerna, som är syndabockarna undrar jag? Det är ju ändå jag själv, som kommit längst i mitt sökande. Politikerna bestämde, att folk som blev arga och oregerliga måste låsas in! (Jag tänker då på Ester Henning en inlåst konstnär under nästan hela sitt liv.) Det fanns gott om arbetskraft att bygga det ena stora sinnessjukhushet efter det andra runt om i Sverige i början av 1900-talet. Det var allas ansvar ekonomiskt att driva dessa. Staten hade ansvaret. Ingen skugga över staten för alla övergrepp på medborgare. En dag kom de ekonomiska kalkylerna. Det kostar staten för mycket att ha så många inlåsta och landstingen och kommunerna…

Snart är det dags för ett föredrag i ämnet ”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga” och jag får inte skuldbelägga den psykiatriska personalen, som eventuellt kommer för att lyssna på min berättelse. Där sitter jag i en rävsax. Ingen vill vara den skyldige och förresten är ju de ansvariga döda sen länge. Varför är det då så känsligt? Varför får inte jag berätta min berättelse? Varför är det så få, som vill köpa min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”?

Tacka vet jag prästerna. De kan verkligen vara mina syndabockar, som inte sagt det som de borde. För visst är det deras skyldighet, att ta itu med övergrepp, försvara den kränkta/kränkte? Visst borde präster stå på den svagas/svages sida?

Fåfängligheters fåfänglighet att jaga en syndabock eller två! Det är sent men inte försent att lära känna honom bättre, som klarar att vara allas syndabock. Det var inte hans fel något men han tog på sig allt. Skyll på mig var hans ordlösa budskap. Han var tyst likt ett lamm som slaktas. Hans uppgift förvrängdes, förtalades och kommer att förvrängas och förtalas. Han blev gjord till synd och förbannelse på ett kors – en påle.

Det räckte inte med en syndabock som förbild till Jesu gärning i liv, död och uppståndelse i Gamla Testamentet. Det behövdes två syndabockar enligt 3 Mos kap 16. Jesus har två uppgifter att dö för synden och att bära bort synden från syndaren till en onåbar plats i öknen.

Jag behöver en syndabock någon att skylla på! Jag fick lära känna Jesus, som dog för mina synder och bär bort dem till en plats dit de inte går att nå igen. Det här är mer än teologi och exegetik. Det är verklighet.

Det står mer att läsa i en tidigare Blogg om detta

Försoningens mellanrum

Detta är titeln på Sofia Camnerins doktorsavhandling från år 2008. Den titeln lånar jag och på grund av min envishet tog jag mig igenom hela boken utan att fatta. Det var titeln, som intresserade mig och ämnet. En dag skall Sofia Camnerin transformera ner sina teologiska kunskaper till min nivå.

Det vi är överens om är svårigheten med teori kopplat till verklighet. Bibeln säger, att vi skall förlåta, som vår fader förlåtit oss. Jesus visar detta tydligt i sin liknelse om att vara skyldig ett obetalbart belopp men få det efterskänkt. Vilken lättnad! Och sen i nästa stund gå ut och kräva vännen på en struntsumma.

Det är bättre att studera liknelsen som den står än genom min tolkning. Matt kap 18:15 –

Har Gud rätt, att efterskänka Annika Östberg hennes skuld? Skall vi svenskar diskutera om detta är rätt eller fel och bli lika stenhårda, som de tycks vara i USA? Kan något bli ogjort av flytten till USA över huvud taget? Kan en som tagit emot första injektionen av narkotika och fastnat på det backa i tiden och få bli kvitt några konsekvenser av den sprutan?

Allt hör ihop med allt. Vi har det samhälle vi förtjänar. Vi är alla mer eller mindre egotrippade och vill inte anpassa oss till varandra. Eller?
Vad har detta med förra bloggen att göra om tvångsvård och bältesläggningar? Det enklaste är att blunda och inte se alla unga tjejer, som vill vara trådsmala och se bra ut men är fulla av ångest inuti. Det är inte sjukvård, att lägga dem med deras ångest i spännbälten. (Se Anneli Jäderholms Hemsida överlevnadskonstnär till höger.Där finns länk till Aktuellt kl 21 härom kvällen.)

Det var heller inte sjukvård, att lägga mig i bälte som 20-åring, när jag bara var så dödstrött. Där kommer försoningens mellanrum in. Gud har haft ett otroligt stort tålamod med denna ordentliga Gunnel Bergstrand, som inte gör några fel.

Bara inte kan glömma! Bara behöver försoning med Gud och medmänniskor och mig själv genom Jesus Kristus.

Läs mera om boken här och hur den går att beställa

Det kom en dag för snart 4 år sen då jag inte stod ut med dessa minnen längre, som flöt upp vid senaste livskrisen. Det var tvunget, att gå till botten med alla deras diagnoser och bildligt talat få av deras tvångströja. Boken handlar om allt utom försoningens mellanrum på 50 år. I det mellanrummet har den helige Ande samtalet vänligt men bestämt med mig om min synd (…lite avundsjuka bara som Kain också bar på och inte rådde på.)

Ögonblick som förändrar livet

Igår läste jag, att Annika Östbergs bok kommit ut med titeln:

Ögonblick som förändrar livet

Den boken har jag väntat på.
Samtidigt gick min bok ut till försäljning. Vi har ingenting gemensamt mer än ljudet av nyckelknippan. Så naivt av mig, att skriva ett öppet brev till henne. Det kom aldrig något svar och finns inte kvar i det manus, som gick till tryckning.

Så naivt av mig att skriva ett öppet brev till den präst, som önskade en debatt om försoningsoffret på korset. Hon svarade heller inte. Alla tre är vi lika beroende av Guds nåd: den dömda kriminella kvinnan, den kvinna som läste till präst och var präst och jag som pensionär med livet bakom mig.

Min bok är dedicerad till tjejerna på Hinseberg. Där har suttit mer än en tjej/kvinna, som tagit emot Guds nåd och förlåtelse trots en låst dörr utifrån till cellen.
Nu är det redan 2 år sen jag skrev Bloggen ”Sorgfågeln”.

Läs mera här

Den som längtar efter upprättelse får det på ett eller annat sätt även om det tar tid ibland. Den nåd Gud ger kan ingen ta ifrån människan. Det är bara att hålla fast vid alla löften i bibeln.

Arvsynden

Det är märkligt detta, att det är männens revir att samtala om bibliska sanningar. När pingstpastor Mikael Karlendal skriver en Blogg ”Tala mer om arvsynden”
så blir det över hundra inlägg från olika män inom några dagar. Så intelligenta inlägg dessutom!
Läs mer här

Om jag berättar om den insikt den helige ande gett mig i frågan, så kommer det inte ett enda inlägg. Kvinnan skall inte undervisa enligt min favoritteolog Paulus.
Men jag får väl ändå citera min pappa, när han påstod att ingen kan arbeta u.p.a.

Jag anser fortfarande i augusti år 2011, att synden börjar i min tankeverksamhet och inte i andras. Kunde jag, så är jag ansvarig i mig själv för döden som följd av synden och kan inte skylla på arvet, miljön eller dåliga andliga ledare. Som jag fattat bibelns budskap, så måste Jesus lämna himlens härlighet också för min skull och dö en plågsam död för min skull.
Den som tror på Jesus skall leva om han än dör.

Av den anledningen tillhör Paulus mig också precis som Josef gör i Gamla Testamentet och Rut och de andra.

Josafat

Igår kom den efterlängtade CD:n per posten. Det var innan sommaren jag läste en annons, att Berit Simonsson skulle ha bibelstudium om just Josafat på Oasmötet i Kungsbacka.
Det är en lisa för själen, att en kvinna i Svenska Kyrkan har så gedigen bibelkunskap och får dela med sig i så stora sammanhang, som ett Oasmöte innebär.
Berit kopplar texterna från Gamla Testamentet till vår tid i synnerhet med all respekt för att hela bibeln är Guds ord.

Jag är lycklig! ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och min bok kommer ut om några dagar. Utan Josafat och de andra hade inte jag överlevt. Gissar jag.

u.p.a.

Det är bra med små, små noteringar. Situationen var som allra värst för mig på min födelsedag år 1958 och fem äldre syskon hade skickat 50 kronor var i ett kuvert. Exakt vad jag behövde för att få köpa den bibel jag ville ha i mjukt skinn med övervikta kanter. Längst ner i höger hörn på ett försättsblad står präntat med millimeterstora bokstäver ur Jesaja 43

” 18 Tänken icke på vad förr har varit varit
akten icke på vad fordom har skett.
19 Se, jag vill göra något nytt”

Där är försättsbladet slut i nedre högra hörn.

Som om jag inte kunnat de orden utantill efter ”det” och hållit fast vid år efter år! Hemma bet de ihop och gick vidare. Så är jag och min generation uppfostrade. Men grannens yngste klarade av att få sin far att berätta på hans ålders dar. Mamman tänkte tiga som muren men efter en halvtimma hade hon glömt av vad tekniken kunde åstadkomma och rättade till uppgifterna. Tant Lydia gjorde små justeringar, som kom med på bandet från år 1970 gissar jag.

En dag i den stora förskingringen av barnen från 20 och 30-talet från byn, så fick jag en kopia av den inspelningen. Jag fick en berättelse av alla problem under den stora depressionen på 30-talet med de glada tillägget: ”…men vi var unga allihop och inte rädda för nåt!”

Någon hade varit ovarsam med trassel och linolja på möbelfabriken vid ett tillfälle, så det självantände och fabriken brann ner till grunden. De var dåliga försäkringar och min far var ansvarig för alla. När nästa start skedde som förening med nytt namn så fanns tillägget u.p.a.
Som komplement till grannens berättelse fick jag veta av en äldre bror till mig hur irriterad vår far varit av detta tillägg u.p.a.
– Ingen kan arbeta utan personligt ansvar!
Det var hans svar den gången. Det var hans livsinställning: orsak och verkan.

Inte heller jag lever u.p.a.
Under hela 2000 – 2010 har jag varit med i heta debatter om rätt eller fel tolkning av bibeltexter. Vissa har bara bestämt sig för avstånd till Gamla Testamentetes Gud. Det är intressant, att jag aldrig lagt märke till allt, som de är fixerade vid. Guds godhet har blivit ett dike att ramla i för vissa. Guds stränghet har blivit det andra för andra. Som om inte både Guds godhet och stränghet hör ihop. Fråga Paulus. Han är man och får lov att undervisa!

Jag för min del har insett att synden börjar i mitt hjärta och inte i andras. Kain klarade inte av att hantera sina tankar, sin avudsjuka, sin besvikelse. Han fick rådet av Herren att jobba med personligt ansvar.

När Kain inte klarade detta började undervisningen om i vilket tecken han och vi alla efterkommande kan få segra över avundsjukan och besvikelsen.

Navelsträngen

Det är tio dagar kvar tills min bok beräknas komma ut från förlaget Recito AB. På egen risk. Den bör läsas på egen risk också och jag kommer inte längre att ställa min fråga:
– Vill du och vågar du läsa denna, så skall du få ett exemplar? (Det gällde mina hemmagjorda böcker.)

För mig är det viktigaste kapitlet ”Klänningen” och handlar om min identitet. Den satt i kläderna på den tiden. Den längsta titeln jag någonsin haft är distriktsarbetsterapeut. Jag hade bytt från psykiatrin till fysikalisk terapi och rehabilitering och arbetade tillsammans med sjukgymnaster och ortopeder. I boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är det en sjukgymnast, som klipper navelsträngen till sjukvården. Nu är jag varken personal eller patient längre! Det är skillnad på att bära en vit rock eller en patientskjorta!

På Sahlgrenska Sjukhuset i tjänst som arbetsterapeut fick jag mitt första stora ryggskott på en kafferast. Jag läste Göteborg-Posten och nös samtidigt. Sen var det klippt men nära till hjälp, en rullstol och en ortoped. Han var känd för att berätta allt och det var inne på den tiden. Så jag fick rätt diagnos äntligen och det var en befrielse. Till slut lade han till:

– Du går ingen ljus framtid till mötes!

Det var hans yrkeskunskap om hur min rygg såg ut och vad som var att vänta. Det var sannning men inte hela sanningen. Inte Guds sanning om min framtid.
Navelsträngen då. Jo, det kom en dag hösten 2007, då jag inte orkade längre med alla associationer som flöt upp till ytan och plågade mig. Sjukgymnasterna på Frölunda Specialistsjukhus fick bli ett bollplank. Jag skrev av mig vare sig de ville eller inte ha det ena kapitlet efter det andra. I datorn heter mappen med dessa brev: ”Navelsträngen” efter den allra finaste föreläsningen jag sparat från utbildningarna. Det händer osynliga under för ögat, när ett barn blir fött och navelstängen klipps.

Teologi, anatomi och fysiologi hör ihop. Bibeln har ett obegripligt språk för den som inte vill ha helheten från början. Det står om att tvätta sina kläder i lammets blod. Det står om vita kläder på en skara, som inte går att räkna och som står inför tronen. Genom tro på lammets blod har de skött sina kläder rena under en hel jordevandring. Kläder som varit smutsiga många gånger. De sjuka har blivit friska. Min identitet sitter inte längre i vit rock på sjukhus. Den är i Kristus.

Drömmen

I en av mina livskriser (sjukpensionering) fick jag verktyg att jobba med. Ett helt år innan sa jag emot en av mina vänner och tyckte, att det var mer eller mindre löjligt att ta vara på nattens drömmar. Det är bara att inse hur fel jag hade.
Bibeln är alldeles full av bildspråk och liknelser. Antingen är jag öppen för informationen eller också avigt inställd. Det är frivilligt. Gud arbetar inte mot någons vilja även om hans tålamod är stort.

Så har jag fått en aha-upplevelse över en dröm, som jag inte förstått. Den verkade så kuslig för där var bara fyra väggar, som i en stor tom gymnatiksal och ingen dörr ut. Det fanns en dörr till ett inre rum och innanför den ett par barn, som jag ville skydda och vara hos. Problemet var att ett lejon passade dörren och jag hade ingen som helst hjälp av en pastor, som fanns med i drömmen mitt på golvet.

Ingen kan gå ifrån sig själv eller sina förutsättningar. Det ingår en pastor i mina arvsanlag och jag kan ha fullt förtroende för Aslan. Han har makt att skydda barnet inom mig i olika åldrar.

Var inte rädd, Gunnel!

Klippan Kristus

Boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt
går att beställa på forlag@recito.se och beräknas komma ut i tryck den 16 augusti.
Den är indelad i tre delar:
Sår som inte läker
Lex Maria
Ande, själ och kropp eller bara psyke och soma

Jag har lärt mig mycket om upphovsrätt sen dialogen med förlagets personal började och jag har bloggat om detta. Boken slutar och börjar i mitt liv med Guds kärlek genom Jesus Kristus. Tydligen har jag upphovsrätten till ett visst fotografi. Det är inte bara att scanna och kopiera minsann.

Om man trycker på Ctrl och minus några gånger kan man se bilden fullt ut på skärmen. För datorn och hemsida räcker det med 72 dpi men inte för boktryck. Bilden på mig är scannad i 1200 dpi. Tack till alla er, som gjort stora försök att få mig att förstå lite av denna vetenskap. Jag tror inte att pixlar har med saken att göra. Det tar vi sen. Och inte kilobyte heller hur det nu stavas.

Försoningens hemlighet skall jag ta med teologen Sofia Camnerin SMK.

Reklam för boken

Gunnel Bergstrand, född 1935 och utbildad inom sjukvården, före och efter den egna patientupplevelsen. Äntligen fick hon mod att ta itu med sin egen sjukjournal från år 1956 och gå vidare.
Hon biter huvudet av skammen och påstår numera, att vem som helst kan bli sjuk men frisk igen!
Vem är han? Och vem är hon i boken?
Ta det lugnt bara! Detta är bara fragment ur många människors liv. Hon är sån! Kan tydligen hoppa från den ena associationen till den andra och prata om tre saker på en gång. Tjatig. Lägg undan boken då ett tag, som hon har gjort, och börja om igen och försök att förstå.
-Vem är Eva i lustgården, som fick två olika förslag att ta ställning till?
-Vem är Eva, författaren i hennes egen ålder, som nyligen dog, och som skrivit mot Gamla Testamentets Gud i en skarp och frän artikel år 2000?
-Vem är barnet Eva, som blev våldtagen gång på gång fysiskt, psykiskt och socialt, att hon inte orkade leva längre?
-Vem är patienten och vem är sköterskan?
-Vem är Gunnel som var 27 år och dog efter en förlossning?
-Vem är hon, som blev stigmatiserad av en diagnos, och inte vågade bli mamma?
-Vem är hon, som var sköterska på nätterna, vakade över många och måste se på när döden tog hennes enda dotter?
Ta det lugnt bara! Lägg undan alla dessa fragment ur livet och försök förstå en annan dag. ”Tredje gången jag läste den gick det bättre,” sa Karin skolkamraten, som dog hastigt bara 70 år gammal.
Bibeln berättar om skador och sår, som inte läker. Det har Gunnel fått uppleva men fortsatt att läsa om Honom, som vill ta sig an såren och läka dem. I Hans sår har hon fått läkedom.
”Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom.”

Det är en ljus berättelse. Mörkret har ingen makt över ljuset.

Konklusion

Fattar inte varför det skall vara så många främmande ord, när de finns svenska. Det mest effektiva sättet att få mig att känna mig utanför är att tala på ett annat språk.
I mitt första förord till ett manus hade jag ett ord på latin men det fick jag inte ha kvar för det uteslöt en arbetsterapeut från en sjuksköterskas kunskap eller allmänhetens. Jag tyckte nog för min del att lite faktaspråk gav tyngd åt min berättelse. Det skulle stå varböld och inte abscess. (Vem vet om jag kan stava rätt efter 55 år? Väntar på att min mentor griper in under dagens lopp.)

Mitt manus åkte ner i byrålådan. ”Inte en människa orkar läsa detta,” sa min dåvarande chef på Räddningsmissionen. Jasså. Jaha. Och 20 år senare fick jag frågan vad min berättelse har med Räddningsmissionen att göra. Det var en mycket bra fråga och även detta manus började vägen till byrålådan.

Där blev det stopp. Jag kan slå upp ordet konklusion och börja om från början! Det fanns alltså ingen sammanhållning i min berättelse. Den är som jag pratar om tre saker på en gång. Det fattas ord! Men bilderna finns ju. Titta på dem då!

Första bilden är en celldörr beskriven för en konstnär. Dörren har jag sett en gång på Hinsebergs kvinnofängelse. Anna Myhrman var kurator där under en lång tid och visade mig och mina vänner stort förtroende som besökare. Så en tjej bad mig, att hon skulle få visa sin celldörr, som en stor kassaskåpsdörr med grova kolvar. På bilden syns en liten hopkrupen tjej. Är den illustrationen svår att förstå, att en ung tjej kan ha förlorat sin frihet av olika anledningar?

Nästa bild illustrerar tre olika celler från ett fängelse för män sett inifrån när dörren är låst utifrån. Alla tre ropar till Gud om frihet på olika sätt.
Det är inte bara att scanna konstnärers bilder och använda! Som sagt så finns det en upphovsrätt till bilden. Konstnären lever inte här nere på jorden längre och upplösning skall vi inte tala om! Det håller inte med 72 dpi.
Om Kristus inte uppstått från de döda, så är vi de mest ömkansvärda men nu har han uppstått och vi skall uppstå med honom. Där fick jag in vad min favoritteolog skrivit!

Jag har lärt mig mycket om upplösning och upphovsrätt till bilden den senaste veckan. Tur att jag kan få blogga om det. Konstnären Dagmar Holmqvist kände jag tills hon dog och hon har barn att fråga om tillstånd och barnbarn. De andra då rumskamraten, som har upphovsrätten till den vackra bilden på mig 20 år gammal, leende och full av framtidsdrömmar? Hur skulle jag kunna veta om Ruth, sjuksköterskeeleven från år 1956 lever eller var hon bor och upplösningen är fortfarande väsentlig. Det finns två stora sinnessjukdomar schizofreni och manodepressiv. Ruth och jag delade rum hela första året på sjuksköterskeskolan. Kanske Ruth kunde berätta vilken dag eller natt, som jag fick en av dessa sjukdomar? Om jag dessutom lånade hennes kamera för att få en bild från KK på en patient med en liten baby, vem har då upphovsrätten till den bilden på samma film?
Vem har rätt till barnet, som mamman inte velat ha ens?

I min blivande bok finns alla frågorna ”vem är hon” under olika tider i livet och i bibelns berättelser. Tredje bilden tecknad av Dagmar är från Golgata med Jesus döende i mitten av två döende rövare. Den bilden har för dålig upplösning och jag hittar inget orginal. Boken som skall komma i tryck handlar om att denne Jesus dog i mitt ställe och teckningen finns perfekt återgiven i rätt upplösning i bibeln. Det är bara mig det är fel på om jag scannar in bilden med fel kvalitet och inte lyckas få med illustrationen i min text.

Fjärde bilden av Dagmar finns i färg och det blir för dyrbart i tryck. Det är en kanariefågel, som lämnar sin trånga bur för dörren har öppnats utifrån. Boken slutar med ett orginal med ett barn, som Skaparen själv har upphovsrätten till och inget hellre vill än att leda hela vägen hem. Ja visst. Det var jag, som tog den bilden år 1978 på ett litet barn under en klippa – ett klippbock som brustit. Bilden hade oskärpa. Det var för mörkt och blev för lång exponeringstid. Det blev både över- och underexponering. Så jag brydde mig inte om att titta på resultatet förrän 5 år senare.
Då uppenbarade sig Herren själv i mitt mörkrum Getsemane, som Nils Ferlin uttrycker det i sin dikt. Det kom fram ett kors ur klippan på Hunneberg och ett till genom sprickbildningarna i berget och ett till på det vita fotopappret, när jag vaggade det i framkallningsvätskan.
Och han sa till mig: Jag är med dig alla dagar intill tidens ände.

Det borde väl vara innebörden av konklusion bland alla fragment? Dessa fragment kommer att tryckas nu utanför mitt eget tryckeri. Datorn finns i köksgarderoben och tillsammans med garderoben från hallen kommer tryckeriet. (Jag har en genomgång från tagentbordet till utskrivaren som från hjärnan till munnen ungefär på mina tankar.)

Varsågod!