Huset som blev ett hem

I huset som blev mitt hem bodde redan sorgen och glädjen tillsammans. Där bodde döden, som en naturlig fortsättning av livet eller som ett hot. Där bodde livet som en möjlighet. Det var ganska trångbott redan, när jag anlände. Pappa hade köpt huset år 1920. Själv kom han till stationssamhället året innan. Det var just därför han kommit. Järnvägen mellan Nossebro och Trollhättan var klar och de unga satsade på industrier, gifte sig och byggde sina hus. Husen som skulle bli hem för kommande generation. Det var en ungdomlig entusiasm och våghalsighet till och med. Det var inga gränser för företagsamheten ser det ut som med facit i hand. Min pappa hade inte kommit då. Min pappa var inte orsak till den stora depressionen på 30-talet eller till att möbelfabriken brann ner. De andra runt omkring var heller inte orsak till detta. De måste bara överleva och gjorde det också.

På den tiden då jag kom till Norra Björke var det inte aktuellt att tala om barnet i gram och längd förutom kön. Barnmorskorna hade en Bessmans våg och vägde i precis som en fiskhandlare vägde fisk. Alla mina äldre syskon är födda hemma i sängkammaren. Det är bara jag som kommer från Trollhättan, som en enda stor överraskning. Min mamma var så trött och smal och vägde visst bara 45 kg som minst. Det syntes heller inte på henne, att det skulle bli en till i huset att mätta och passa. Den berättelsen kommer att upprepas via storebrors version.

Gång på gång har jag fått frågan:
”Men varför lägger du inte detta bakom dig? Det är ju ändå 50 år sen och över det! Att du inte går vidare!”
Detta ”det” gäller inte huset, som blev mitt hem. Detta ”det” var nästan det enda i den berättelse, som jag skrivit ner tidigare. Några av mina läsare ville inte ha detta ”det” utan en början på historien. Några läsare ville inte ha detta ”det” och sen ett skutt på 50 år, där nästan inget har hänt för att sluta med hur jag tvingades ta itu med ”det”. Och hur det har plågat mig från och till under alla 50 åren och styrt mina tankar.
Var det så lyckat att bära det ensam med påtvingad tystnadsplikt? Är det så lyckat, att få vara ögonvittne men inget få säga?

Snart finns det inga ögonvittnen kvar om jag också tiger med ”det”. Och varför lyssnade ingen på pigan i huset, som var så deprimerad men ändå kom varje sommar till Norra Björke för att få träffa min mor Anna? Eller varför lyssnade inte jag bättre på de gamle, som fanns där före min tid?

(Prov på ett första kapitel, när jag skriver om boken:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”)