ADHD – Gunnels plats i rymden

”…och på den vägen är det…”

Det finns en läsare i Finland som har åldern inne att kunna finska kriget men också det teologiska kriget mot oss kvinnor. Jag har den åldern och erfarenheten i Sverige. Därför fick jag en läsare i Norrland, som såg min irritation, när alla män hoppade över mina inlägg. De svarade bara på varandras.

Så nu skall jag berätta, att jag vuxit upp inom Svenska Missionsförbundet i den konservativa bibelsynen som undervisning. Efter det var jag medlem under 50 år i Pingströrelsen och är tacksam över deras bibelundervisning också. En dag måste jag söka en församling på närmare avstånd och hade stor vånda mellan olika frikyrkosamfund och Svenska Kyrkan. Svenska Kyrkans präst kom från Medodistkyrkan och Missionskyrkan och kunde redogöra för den klassiska försoningsläran, så att jag begrep vid ett tillfälle. Jag blir mycket frustrerad när jag inte begriper!

”…och på den vägen är det,” som vissa slutar sin förklaring med. Här kommer poängen bums! Jag är orubblig i min bibelsyn! Det går inte att prata mig till rätta för summan av Guds ord är sant och hans domar är rätta. Vi skall inte plocka isär bibeltexter, som vi tycker om eller som vi inte accepterar. Skrift skall med skrift förklaras och det tydliga har företräde framför det dunkla.

Det går att gräla om i tusentals år vem som har rätt att kalla sig Abrahams barn! Både araber och judar kan påstå att de är Abrahams barn. Ändå ställde Jesus själv som jude andra judar mot väggen, att de ingen rätt hade att kalla sig Abrahams barn! De hade anklagat Jesus för att driva ut onda andar i Belsebuls namn. Satan har många namn. Då svarade han i skarpa ordalag. Jesus hade kommit till sina egna och de egna tog inte emot honom.

”Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bli Guds barn åt dem som tro på hans namn.” (1917 års öv.s fritt ur minnet så när som på ett o och ett r)

och de hava blivit födda, icke av blod, eller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud. Joh 1:12-13

Som någon uttryckte det: ”Min hjärna är som en rangerbangård.” Jag kan inte hålla ihop åt vilket håll tankarna tar vägen! Meningen är att Abraham fick ett totalt orimligt löfte om en son. Hans 90 årig hustru log och tyckte det var ändå mer orimligt. Så hon skickade sin unga slavinna till hans famn för att hjälpa Gud att infria hans eget löfte.

Det gick som det gick och bibeln fortsätter förkunna om ende sonen född av Gud och inte skapad. Bibeln fortsätter förkunna om enda VÄGEN till Gud genom Sonen.

Även för araber. Även för mig.

Själen eller psyket

Det kom en uppmuntran, att jag kan skriva så länge jag orkar. Tack! Jag tycker att det är svårt att skriva rakt ut i luften, utan att se någon som vill lyssna. Där står minnet av den tomma, ensamma talarstolen i Åby utanför Norrköping på en äng. Ängen hade en skjutbana med skylt om varning att gå tvärs över. Den skylten såg jag aldrig. Jag kunde inte platsen år 1957. (Men jag skulle vilja vittna om Gud, när jag såg den…)

Det har jag fått bli varse minsann! En kvinna går inte in på männens revir hur som helst utan att se sig för! Texten om skjutbanan på skylten var dessutom bara på svenska. Jag borde ha läst och förstått!

Där är poänget direkt! Mannens anmärkning att det var ett skjutfält drabbade min hudlösa själ. Jag hade varit ett dygn på psyket hösten innan. Jag hade inte som slangspråket blev senare ”åkt in på psyket”. Jag hade gått sida vid sida i lugn och ro tillsammans med en sjuksköterska som hette Inga-Lill. Hon var sjuksköterska för hela skolans elever. År 1955 och före dess var det gott om sjuksköterskor. På insidan av broschen var graverat: ”Det är trohet Herre dina ögon söka”. Den broschen hann jag aldrig få. Det hade bara gått ett år plus provtiden. Jag blev tvungen av avsluta den utbildningen på grund av…

En vacker höstdag eller kanske vi var inne i november men där på Restad Sjukhus år 1956 hade jag fått syn på en ung flicka som gick på en gräsmatta. Hon hade så kallad frigång. Det hade jag lyckats tjata mig till att få gå ute ensam! Då exakt upplevde jag, att jag inte behövde klara språkstudier i Belgien för att sen resa till Kongo och bli missionär. Jag behövde inte den ena utbildningen efter den andra. Mitt framför mina ögon såg jag ett annat arbetsfält än inom Svenska Missionsförbundet – en ung flicka som var psykiskt sjuk och gick med nedsänkt huvud…

De kanske behövde min berättelse?

Detta måste mamma få veta! Hon kom troget på besök med kaffe och hembakat. Det tog en hel dag med tåg och två bussbyten. Det kom en dag, då vi fick gå ute tillsammans och prata om vad jag hade sett och upplevt inom denna okända så kallade vård. Jo, det hade pappa och hon talat om:

”Nu kanske Gunnel får se något annat!”

”Psyket” är något helt annat än själen! ”Min själ är orolig till dess den finner sin vila i dig, o Gud.” Psyket är byggnader inom ett sjukhusområde. ”Psyket” är inte det samma som ”dårhuset”. Där går skillnaden mellan neuros och psykos! Fast deras manual för medicinska eller psykiatriska termer ändras för varje år tror jag.

Där går mitt livs protest! Förstör inte unga människors liv med snabba diagnoser! Hur kan Sverige ha så många barn med ADHD? Hur kan psykiatrisk vård få fortsätta bakom stängda dörrar med bältesläggningar av barn? Som jag har längtat efter en upprättelse och efter nästan 70 år bara tjatat mig till en remiss till en ortoped!

Det var en facebookvän som skrev utförligt här om dagen om sitt skav i själen på META och jag tröstade. Hon trodde, att jag kände till dessa symtom. Jag svarade, att mina problem är inom ortopedin. Då bad hon högt för mig som resignerat totalt!

Gissa om Gud hörde hennes bön?

Uppbrott

Det finns de som varit med om eldsvåda i egna hemmet utan att kunna rädda mer än sig själva. Det har varit stora skogsbränder i Sverige med kuslig följd för boende i området det gällt. Hur hanterar dessa sina minnen?

Så försöker jag trösta mig själv, som inte kan slänga något! Tänk, om det varit eget hus och jag varit tvungen att bara rusa från allt hopsamlat i kära minnen? Jag trodde, att gamla möbler är värdefulla och fick veta, att inte en människa vill ha sådana här, som jag har. Och böcker då? Nej, unga läser inte en bok nu!

Vem skall tröst Knytett? (Rätt eller fel barnbokstitel?)

Min kökssoffa vill jag ha med till nästa boende. ”Nej, det går inte! Den får du inte ha med!”

Konstigt. År 1996 då Bostadbolaget skulle totalrenovera fick vi hyresgäster bo i baracker under ett ½ år eller byta bostad. Jag tittade på en mindre lägenhet men där fick inte min kökssoffa plats. Det blev avgörande och jag fick kritik för den gamla kökssoffan, som avgjorde så mycket. Det skulle förvåna mig om inte jag vill gå runt med min fars tumstock och mäta väggar på äldreboende en dag! Det är ju han, som både ritat och varit med i tillverkningen av soffan!

Det heter att vi får välja boende själva. Vem fattar hur många minnen det finns i och med mitt barndomshem i den? Får en inte ta med minnen? Mina två äldsta bröder låg skavfötters på halmmadrass i köket, när vår pappa väckte dem och sa, att mamma måste åka till sjukhus. Dagen efter frågade den äldste hur mamma mådde och fick ett kärvt svar:

”De´ får I veta sen!”

De hade trott att familjen var färdig och stor nog. Så kom det en till att passa!

Fånarna på Restad Del 4

Gunnels plats i rymden

Tänk dig en studiecirkel i höst på historisk mark nära vattnet. Så naturskönt som Restad Gård ligger…
Resultatet låter inte vänta på sig! Det är redan givet med rubriken som är satt.
Äntligen har bitarna fallit på plats med samtal med TTELA, Brinkåsens sjuksköterskor och chefen för hotellet. Inte nog med det. Det finns en konstnär, som hyr en lokal på före detta stormavdelningens första våning. Det var inte min avdelning den gången. Vilken dröm! OBS dröm.

Nu har jag äntligen fått se det lugna vatten, som jag drömt om att får se. Det ligger nedanför hotellet. Hotellet låg inte vid porten, som jag tänkt mig. Där var en annan ganska ny byggnad. Och inte nog med det. Jag fick se vattnet, när vi guiderna och jag lämnade administrationen. Vem fattar vad jag bär på?

I en läkartidning år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset fanns en underbar bild på en sjö…

Visa originalinlägg 471 fler ord

Kemiska tvångströjor

Idag den 3 mars 2022 har jag tryckt på en knapp för att upprepa detta budskap. Tack till Hannes och några flera som vågar protestera mot all teoretisk kunskap om psyket utan ett lyssnande på vad patienten vill ha sagt.

Gunnels plats i rymden

”Två väldiga strida om människans själ…”

Idag avslutas Psykiatrikonferensen 2017 i Göteborg. Jag har läst igenom den långa listan av talare, som var kallade. Konferensen har pågått från och med måndagen. Igår kväll stod en ensam man med sitt plakat: ”Sluta sjukförklara! Lyssna på patienterna”. De två som kämpar mot varandra är inte jämbördiga.

År 1989 var konstvetaren Irja Bergströms doktorsavhandling om Ester Henning klar och kom ut. Den hade jag väntat på under alla åren, som den var på gång. Ämnet intresserad mig i allra högsta grad men skamkänslorna hindrade mig att berätta, att jag också varit inlåst.

Genom denna gedigna avhandling, som jag sträckläste, fanns systemet beskrivet. Äntligen började jag ana hur det gick till på stora sinnessjukhus och innan intagningen av en förvirrad person. Även om någon hittade en sjuk människas kunskap och värde, så var det för sent. Ester Henning var inte kontaktbar vid författarens enda…

Visa originalinlägg 475 fler ord

Mad

Tusen tankar skall sorteras. Datorn är öppen med sin skärm. Ett vitt överblivet papper från köksbordet är skannat och klart för illustration. För din skull. Jag vet, att det står för tomhet, det negativa. Där har varit en oval, som jag klippt ur. Den skulle jag ha för att rita ner ett bibelstudium ur minnet från 70-talet. Bara att skrolla lite längre ner till kampen mellan Gud och Satan i en själ illustrerat av David och Saul och 3.000 fiender om platsen.

Poängen nu och genast är att jag inget förstår av främmande ord. Detta irriterar mig, om jag skall få vara med dem som förstår – de lärda!

”Mad heritage contemporare arts”

Samma år som jag skulle få fortsätta från folkskolan år 1949 kom det ut två skollexikon. Så det är bara att skanna!

Så var det klart! Vi hamnar på den 5 september år 1956. Då hände ju allt detta mad i ett nu – nästan. Sextiofem år senare är min berättelse guld värd har jag fått höra och jag vill inte vara mad! Jag vill inte vara en x-patient i ett nutida sammanhang bland lärda forskare!

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ och vad kan en människa ge till lösen?

Fritt ur minnet av den bibelvers, som jag fick av min konfirmationspräst en gång – samme man som var snäll och körde en 20-åring frivilligt till ett före detta sinnessjukhus. Det hette ”sinne” på den tiden och blev bytt till engelska ”mental” för att sudda ut ruskigheterna – trodde de. Som om det hjälpte någon människa med en själ!

Jo, nu skall jag träna på att skriva en artikel om mina erfarenheter. Mitt motdrag är att få vara mig själv och kristen. Men det är just Kristendomen som togs bort från den sortens sjukvård. Det handlade inte om själavård! Det handlar fortfarande inte om vård av själen. Därför skall inte jag fega ur utan träna och träna på att formulera orden – formulera tomrummet utan honom som blåste liv i själen.

Jo, det kan jag! Jag har gått utbildning i anatomi på Sahlgrenska Sjukhuset och har kvar professorns ritning på vad som händer i hjärtat på en nyfödd, när navelsträngen blir klippt. När det ingen förbindelse finns längre till moderkakan måste den nyfödda dra sitt eget första andetag.

Det är ett livstecken de runt omkring väntar ivrigt på. Såg du att jag skrev ”den nyfödda”? Jag skev inte ”den nyfödde” för nu gäller det mitt liv och vem som fyllde tomrummet efter min mor, när jag var 4½ år gammal. Det var så att jag ville vara med min pappa. Han höstgrävde i hallonhäcken och ställde ifrån sig grepen med platta tinnar för en stund. Tydligen passade jag på och körde den genom en bar fot. Sen har jag inget minne längre. Inte förrän efter tio dagar på lasarettet. Då körde de en plåtsax mellan gipset och knäleden för att ta bort det och jag skulle få resa hem till stora familjen. Det gjorde så ont, att jag minns smärtan. Mammor fick inte besöka på den tiden, för då grät barnen, när hon gick igen. De tio dygnen är ett tomrum i min själ utan ett enda minne.

Är det synd om mig? Inte alls. Jag fick bara för mig en dag att begära hem journalen från denna olyckshändelse. Jag ville se hur sjukvården för kroppen uttrycker känslor. Men där fanns inget sådant. Jag har en fot. Exakt var skadan fanns är beskriven. Ingen gråt som i den andra journalen från tiden på ett sinnessjukhus.

Där står, att jag grät en gång. Jo, jag minns den gången. Jag hade kommit till insikt om att jag aldrig skulle kunna komma därifrån.

Om jag fortsatte att visa mina känslor!

ADHD?

ADHD

Detta är verkligen inget att skämta om! Det finns så många, som vet hur det är att leva med. De finns flera, som gett mycket bra beskrivningar. De har som det heter ”gått ut” med information i böcker och genom föredrag. En eloge till vänner genom kursen i (H)järnkoll, som berättade.

I en av de kurser, som jag fick gå där alla berättade egna upplevelser, så mötte jag Mona. Nu på morgonen har Mona lovat, att jag får använda ett foto från Indien, som hon tagit. Tack!

Nej, ingen av oss har diagnosen ADHD men mina tankar kommer från precis alla håll och ändå måste jag leva med det. Om detta fungerar i Indiens som på bilden, så kan också jag fungera med alla impulser från olika minnen och olika tider.

Vid nyår berättar WordPress hur många bloggar jag skrivit och antalet besökare. Jag blir inte så värst imponerad utan tänker på röran av ledningar. Hur kan detta fungera? Och knappast ingen frågar: ”Hur tänker du egentligen?”

Flest besök har berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Den ligger fortfarande på Västbanken i Samarien för att använda ett gammalt välkänt namn. Ändå äldre namn än Sykar är Sikem. Närmaste stad i nutid är väl Nablus. Så den mest besökta bloggen handlar om flera generationer, som vandrat där i dalgången mellan bergen Ebal och Gerissim. Berg och berg. Det ena är lägre än det andra.

En annan ofta besökt blogg är: ”Skökan i bibeln”. Varför förstår jag inte, eftersom ingen frågar, hur jag tänker egentligen.

Så om det fungerar i Indien alla kopplingar så kan tankarna som kommer från alla tider fungera i mitt huvud. Det finns en central och jag är bara mottagaren. Kraftcentralen där allt utgår ifrån är bibeln. Ja, många får kortslutning av att läsa den. Då vill jag berätta att det finns en transformator som förhindrar överslag. Jo, min mamma var född i slutet av 1800-talet och kunde berätta om den dag, då de fick elektrisk ström i hemmet. Barnen sprang runt, runt huset för att se hur det lyste i rummen. Var de inne släckte och tände de för att se undret igen och igen. Så fanns det andras rackartyg också. Någon kunde gå till en transformator och skruva lite på en propp. Så blev allt mörkt i huset. Gården hade egen transformator. Bara ett halvår innan mor Anna dog mätt på dagar, så kom hennes fars Bondepraktika fram. Hon läste och blev så glad över att se hans handstil. Ja, så kom berättelsen om ljuset. Hon levde upp. Och jag fick ihop det.

Män kan väl inte föda barn? Ändå finns det systemet i släktregistren i bibeln – från far till son. Från Abraham till Isak till Jakob…och Esau är inte nämnd i Matteus kapitel 1. Det hoppar värre än i mitt tankesystem. Jakob hade tolv söner men bara Juda är nämnd. En av tolv söner – så klart att alla tolv inte kan bli far till Peres. Plötsligt finns en kvinna nämnd för första gången. Det finns en kvinna som fött sonen! Läs och häpna!

Det var år 1981 som det blev svårt att skilja på impulserna från bibelns budskap. Svenska Bibelkommissionen var klar med Nya Testamentet och hade moderniserat uttrycket från far till son eller rättare sagt uttrycket i att det fanns kvinnor, som födde söner. Se vilken parentes – ”vilkas mor vara Tamar”! Undra på att tankarna rusade. Skulle det bli ordning i mitt huvud varför en av två tvillingar fick vara med i Jesu släkttavla? För det handlar om den.

Nej, jag fick inte någon kortslutning! Tiden har gått sen Nya Testamentet kom ut i ny översättning. Jag har hunnit sen dess att läsa historien om alla parentesernas mödrar. Jag har hunnit att älta under åren som gått minsann. Vem blir utvald av Gud? Vad hade Tamar gjort för att få bli nämnd under tusentals år sen dess. Jo, hon lurade sin svärfar! Vad gjorde skökan Rahav för att få bli nämnd? Jo, hon ljög för ett par väktare i staden Jeriko. Vad gjorde att en hednisk kvinna från ett fiendeland till Israel får vara med? Jo, hon förlorade sin make och hade inga barn fått med honom ens. För att inte tala om Batseba. Där i parentesen finns en omskrivning eller illa dold sanning, att det var kung David, som gjort sig av med Batsebas man Uria. Jo, det är långsökt och besvärligt att leta upp och läsa om i Gamla Testamentet. Profeten med rätt retorik heter Natan. Han tog ett samtal med David. David fick en fråga av honom och fick svara själv på frågan. Svar: Döden.

Ja, så är vi framme vid jul och änglabesök både till Maria och till Josef. Var och en hade en så svår situation att vänta. Så svår att var och en behövde separata besök:

”Detta är Gud!”

God Jul!

Brandnäva eller Svedjenäva

Det gäller att hitta bra rubrik för att kunna väcka intresse! Det gäller att få någon att läsa min blogg! Så nu gäller det, att få ordning på tusen tankar, som flyger i olika riktningar. Så vi börjar med bilden från den stora skogsbranden i Västmanland. På Facebook fick vi se flera bilder av Eivor Lindström inom gruppen ”blommar.nu”. Där bad jag om löfte, att få ge bilden vidare i denna blogg.

20526252_493293461006920_3716576260633641034_n

Mina tankar kretsar kring svårigheten att göra mig förstådd i mitt egotrippade tillstånd. Jag vill nå den som varit med om en stor förlust i livet. Jag skulle vilja ge tröst av den tröst jag själv har fått av Gud. Mitt ämne passar inte var som helst eller hur som helst. Då måste jag fråga mig fram.

Passar det att ”Fråga doktorn” vad post-traumatisk stress är för något? Jag skulle så gärna vilja ha en snyggare diagnos på allt mitt ältande! Jo, om jag får säga det själv att jag ältar, så är det OK. Men andra skall inte komma med det. Tycker jag.

Så programledarna för TV-programmet ”Fråga doktorn” fick min bok: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” samt den filmade berättelsen och frågan: ”Vad innebär det att ha posttraumatiskt stress? De svarade aldrig. En av mina vänner förstod, att det var för känsligt material, som jag skickade och att programmet skall ha underhållningsvärde. Mitt ältande underhåller inte utan bara irriterar. I fel miljö.

Med stor spänning lyssnade jag på kommande program i ”Fråga doktorn”. Det finns ju stunder då jag tycker, att jag själv är intressant med mina frågor. Jo, de tog upp branden i Västermanland för alla de drabbade och tidigare drabbade av stora eldsvådor. Hur många år som helst efter en sådan katastrof väcker en doft av brandrök svåra minnen. Det kan bli traumatiska minnen…

Efter en skogbrand eller fula skogsavverkningar och vägarbeten kommer grönt sly och Mjölkört väldigt snart och läker såren. Det blir så vackert. I jorden kan det ligga frön under många år till små blommor, som blommar först efter en brand. Det visste jag men inte namnen. Det gäller, att våga fråga och rätt person. Det gäller att dela ut frågorna på många så chansen att få svara blir lite rättvis.

Så nu kommer min poäng. Det finns så många som varit med om stora katastrofer i livet där förlusten kom inom några timmar eller mycket kortade tid. Sen var den ett faktum med ett förstört område. Det dröjde år innan det vackra kom fram av liv, som fanns gömt i det svarta avbrända.

Behöver jag säga mer? Det finns så många människor, som fått stora skador och förluster på grund av psykiatrisk vård – likt en präriebrand. Värdet av det förstörda går inte att uppskatta i pengar. Det förblir en förlust. Kvar är livet i den brända jorden. Möjligheterna till en ny blomning.

Igår fick jag möta blommor, som jag aldrig sett förut. Och så klart redan glömt namnet på. Men det är tillåtet i min ålder. Deras berättelse minns jag.

Det var före Hibernalen

Dagarna går. I morgon har det redan gått en vecka sedan samtalet om gamla tiders vård på sinnessjukhusen i Sverige i ”Sagorummet” på Frölunda bibliotek. Jag vet inte hur många gånger jag hört uttrycket ”före Hibernalen”. Med andra ord kom det en tid då all personal fick en egen ”Frälsare” på heloroliga avdelningar. Det var år 1956, som jag tvingades lyssna och försöka lära in något av systemet. Men som sagt: Det var först år 1978, då konstvetaren Irja Bergström kom ut med sin doktorsavhandling, som jag fick en aha-upplevelse om flytten mellan olika avdelning för patienterna. Boken handlar om Ester Henning, som var inlåst mest hela sitt liv och vårdad.

Söndagen den 19:e mars hade ”Kampen mot ondskan” som rubrik över de föreslagna bibeltexterna under kyrkoåret. Är ångest det samma som ondska i samma mening som ondskan i alla krig i Gamla Testamentet? Min fråga gick vidare i morse till en exeget.

Till dess svaret kommer om olika bibeltexter, så måste jag tåla mig.

Den 23:e mars. Då svarar jag själv. Det var rubriken som inte stämmer med föreslagen predikotext från Markus kap 9:14-32. Eller stämmer det, att vi kämpar men misslyckas? Det stämmer inte, att vi ser ett stumt barn, som får anfall som ond! Så det är svårt för barnet som drabbats. Det är svårt för de anhöriga. Vem känner inte igen sig i frågan till Jesus i ett annat sammanhang:

”Är det denne som syndat eller hans föräldrar?” ”Vad ont har jag gjort som drabbas av sjukdom?” Det är nyttigt att läsa de föreslagna bibeltexterna i kyrkoåret. Texten från Gamla Testamentet handlar om Baalsprofeterna som var 500 mot en Elia ensam troende på Israels Gud som ende guden. 1 Kungaboken kap 18: 26-29, 36-39.

Bibeln texter är urgamla och samtidigt lika aktuella. Det var dit jag ville komma att kampen är lika komplex nu som på bibelns tid. Kan Israels Gud hjälpa idag och befria en lidande, kämpande människa?

Öppet brev till mina barn (om jag hade några)

De unga som valde mig är i 30-årsåldern. Därför kom det en dag, då jag insåg, att jag fått ”barnbarn”. En kort period av mitt liv hade jag en fosterson. Efter den perioden ringde en förtvivlad mamma till mig med en vädjan:
”Kan inte du bli mormor här?”

Jag blev helt ställd, för det fanns redan en mormor på nära avstånd. Behövde hon två? Så småningom fattade jag, att mormor var alkoholist. Själv orkade kvinnan till 50-årsåldern och hennes dotter bara till 20-årsåldern. Båda tog överdoser.

Jag blev en dålig mormor min period och ansåg, att hon var min dotter i så fall. Om jag var mormor? Jag blev en dålig mamma, för jag blev arg på spriten och tog barnen i försvar. Fattade inte, att hon själv varit barn i samma situation med sprit och slagsmål. Såg du det? Jag fattade inget! Inte förrän det var försent.

Där är jag nu och har erkänt, att jag inte fattar detta med nerver och öl eller sprit eller narkotika. För nerver finns det med och det lugnar visst med en ”cigg” också.

”Mitt hjärta är oroligt i mig…” eller med dagens uttryck ”mina nerver!” Så jag glömmer aldrig någonsin, när jag skolat om mig till arbetsterapeut och livet rasat för mig. Då förklarar en av mina patienter för alla de andra i terapilokalen:

”Jag hade aldrig klarat denna sjukdom, om jag inte haft min tro på Gud!”

Där stod jag tyst och stigmatiserad med diagnosen manodepressiv psykos själv! Tänk, om ändå psykiatrin kunde tänka om och släppa in Gud i stället för all nyandlighet på gränsen till det okulta! Och i stället för så mycket av vanebildande mediciner. De mediciner som behövs säger jag inget om.

Jag har ingen låtsasdotter längre. Hon förberedde mig noga på att hon tänkte avsluta lidandet. Vi hade kommit överens om att skriva en bok tillsammans om hennes historia. Jag har kvar breven och löftet, att jag får berätta allt jag vet. Det är inte mycket men det handlar om en som varit ett barn en gång och utsattes för värsta övergreppen hemma och sen av samhällets representant.

Denna kunskap hade jag aldrig orkat med utan min tro på Gud! Det är en sjukdom i samhället! Vad skriver jag då till mina barn, om jag hade några?

Släpp in historiens Gud i ditt liv och inte vilken gud som helst! Israels Gud går före och kan hjälpa idag också! Berättelserna finns att läsa fortfarande med barnbarnen och andra…

Det är visst livets efterrätt att få barnbarn. Jag är lycklig!

Självmord

Nu finns det armband att köpa och bära att man bryr sig. Det är morgon och jag har läst alla inlägg av alla, som bryr sig och är förtvivlade, sorgsna och frustrerade över andra som inte gör något för att hindra detta självmord. Den senaste goa människan, som tog en överdos gäller Halland nu. Det gäller visst hela Sverige, att vi toppar statistiken över självmord. Det gäller brist på pengar och satsning från de styrandes sida. Det gäller, att inte döma missbrukaren, som också är en unik individ med anhöriga.

Därför tror inte jag på Pridefestivalen med allas lika värde. Det är ju den motiveringen vi hör ständigt. Vi borde flagga allmänt för rätten till lika värde? Vi har ju inte lika värde och kommer aldrig att få det! På vad sätt är den utslagna, arbetslöse lika mycket värd som milliardären? På vad sätt är narkotikamissbrukaren lika mycket värd som den nyktre arbetsnarkomanen?

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu?”

Den sången passar att sjunga inom kyrkans väggar möjligtvis men inte utanför. Som jag ser det och har uppfattat viskningen från botten. ”Du får skriva vad du vill,” sa hon. Ja, hon ville, att jag skulle skriva ner hennes berättelse med hennes namn. Hon var stolt över sitt namn och att hon orkade kämpa så länge som hon gjorde innan överdosen en julafton.

Nu osar det av svordomar i inläggen på Facebook. Inte över den, som inte orkade längre utan över myndigheter, som inget gör och inte ser missbrukaren! Vi behöver en syndabock! Vi behöver två syndabockar enligt bibeln! Men den psykiatriska vården i Sverige har Kristofobi.

Som jag ser det. Jag glömmer inte politikernas uppfattning om människans rätt till integritet – rätten att dricka sprit på ett nybyggt ungkarlshotell. Det var i slutet av 60-talet. Då var det gott om pengar. Vi klarade oss utan Guds hjälp. Varje individ har rätt att leva destruktivt – utan Gud och utan hopp i världen.

Jag är också upprörd som dem i Halland idag. En go´ människa till har tagit en överdos och mött döden.

Nu har vi fått en syndabock – någon att skylla på! Vi har fått två till och med. Den ene fick i uppgift att dö och ge sitt blod och översteprästen tog lite av blodet och bar in det i det allra heligaste till försoning inför Gud. Den andre syndabocken fick bära bort synden och skulden från alla allra längst bort ut i öknen. Namnet är Asasel.

I stället för alla svordomar är det bättre att lära sig namnet på honom som vann striden i öknen över Djävulen, Satan och Åklagaren.

Som jag ser det.

Religiöst oberoende

Det finns ord som irriterar mig. Ett av dem är ”frireligiös”. Hur är man då? Fri från det religiösa? Eller religiöst oberoende? Politiskt oberoende tror en tidningsredaktion, att det går att vara. Eller fattar jag inget av innebörden?

Stiftelsen Göteborgs Räddningsmission/Fyrbåksexpressen kunde inte skriva ”Religiöst oberoende” i sin presentationen. Jag har varit med i skarven av förändringar som anställd. Räddningsmissionen var bara beroende och stack aldrig under stol med det. Så kom en period av stort beroende från Göteborgs kommuns sida. Ungkarlshotellet Klippan blev alldeles för svårt att driva. Ingen personal klarade av alla slagsmål. De ville ”köpa” platser av Räddningsmissionen för sina ”gäster”. Det började så vidlyftigt med de boendes rätt till integritet när Klippans ungkarlshotell var byggt. Ingen skulle ha åsikter om de boendes alkoholbruk. Jag känner fortfarande Bertil Krook och Jim Simonsson och minns deras stora respekt för de boende på Fyrbåksexpressen. Ingen hindrade någon att köpa sprit men flaskan fick stå på kontoret under natten. På morgonen lämnades den tillbaka till ägaren.

”Religiöst oberoende”. Alla människor är religiösa och blir påverkade både av sol eller åskväder eller hur samhället fungerar mot de allra mest utsatta. Hur fungerar en stiftelse som är religiöst oberoende? All sjukvård skall drivas utan inblandning av något religiöst. Ändå släpper sjukvården in New Age i olika former utan att granska källan. Skolor släpper in yoga som avslappningsmetod och förnekar källan. Västvärlden och Östern har inte samma tänkesätt. Det som närmar sig det okulta i östern blir en affärsmetod i västländer. För visst kostar det alla dessa kurser? (Detta är inte jämförbart med att ge frivilligt av sina pengar i en kyrka.)

Nej, jag är inte frireligiös och oberoende. Jag är i allra högsta grad beroende av andra människor och deras åsikter. Ibland blir det nervöst. Vad har jag gett mig in på? I vilket sammanhang syns jag? Vad står http://www.drivinguscrazy.com för? Vad står http://www.madinamerica.com för när jag söker på deras adresser? Vad står http://www.familjevardsstiftelsen.se för som arrangerade Driving us crazy i Göteborg?

En kväll och tre hela dagar fick jag träffa människor från många delar av världen. Tillsammans såg vi den ena filmen efter den andra, lyssnade på intervjuer, lyssnade på samtal mellan olika personer med samma bakgrund i stort sett. Detta var första gången i mitt liv, som jag mötte kvinnor i 70-årsåldern, som gått ut med sina berättelser från olika sinnessjukhus. Som likt mig fattat beslutet att bita huvudet av skammen. Jag har frågat:

”Är det jag som skall skämmas över att jag legat i bälte, fastspänd under flera dygn?”

Jo, förklaringen var i förebyggande syfte för ingen visste hur en patient skulle bete sig. Patienten kunde ju bli våldsam.

Dorothy var bara 19 år, när hon blev inlåst tre år och misshandlad med insulinchocker och ECT och värre än så. Lucy var bara 17 år, när hon låstes in på Kings Park. Ingen kan bära så svåra minnen ensam hur många år som helst! Lucy Winer gick tillbaka och ”tog tjuren vid hornen”, grät, filmade, lyssnade på före detta personal, läste på och dokumenterade en del av den stora psykiatrireformens följder. Om jag fattat rätt…

Vår oberoende religiösa kontakt är inte två veckor ännu. Dorothy Dumas är snart 75 år gammal. Hon gav mig sin genomgång av sjukjournalens olika anteckningar i form av ett collage. Hon fick min bok på svenska: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Gåvor och gengåvor. Lucy Winer gav oss sin film ”Kings Park” till Stiftelsen Gyllenkroken.

Försök med det att vara oberoende religiös! ”Min hjälp kommer från Herren som har gjort himmel och jord.” Ur Psaltaren