Författare: Gunnel Bergstrand

Vi var inne på vårt fjärde år tillsammans på heltid pojken och jag. Barn ser allt men kommenterar inte allt tydligen. Plötsligt utan föregående orsak sa han:

 

"Åsså feck bibeln en köss!"

 

Vad var detta, som skulle kommenteras av mina vanor eller ovanor? Jag måste tänka till. Nu dyker minnet upp närmare 30 år senare. Kunde det vara så, att han som fosterbarn skulle lära sig att ifrågasätta mig och hitta alla mina svaga punkter? Den gången hade jag inget svar. Jag bara undrade inom mig, när han sett mig trycka bibeln till mina läppar.

"Kyssar give han mig av sin mun." Ordet utgår ur Guds mun.  Jag hade tydligen svarat med att trycka bibeln till mina läppar. Kärleken mellan oss var ömsesidig men Gud har älskat först. Sen har jag svarat. Och fortsätter att trycka bibeln till mina läppar ibland.

 

Det är slutdebatterat för min del tror jag i rätt eller fel, även om jag har rätt. Jag har farit så illa dessa 10 år i olika kristna debatter och säkert gjort andra illa också tyvärr. Nu är det som det är. Även bekännande kristna har olika uppfattningar om bibeln och olika attityd till den. Den ena debattmöjligheten efter den andra har blivit stängd eller självdött på grund av bristande kunskap och intresse. Vilket år bloggandet började vet jag inte. Tydligen ersätter det mycket av olika debattforum. Den som har en Blogg är sin egen webbmaster.

 

I "Majas bibelblogg" finns en fortsättning som heter "Fjärde väggen".  Där har jag hittat två sympatiska män från tidigare debatter. Jonatan Mattsson är präst och har gett mig svar på tal. Detta tar jag mig friheten att citera, eftersom det är jag som provocerat fram hans svar:

 

Jonatan skrev:

"Gunnel:

En religion, en institution eller en helig skrift som inte tål att ifrågasättas är knappast värd att tro på, menar jag. I synnerhet inte när det finns sådant som förtjänar att ifrågasättas. Bibeln är inte nerfaxad från Himlen. Det är en bok skriven av människor, för människor – med mänskliga ord. Texterna präglas av sina författares tankar, värderingar och religiösa övertygelser på gott och ont.

Jonas Gardells ”Om Gud” handlar om betydligt mer än krigsguden i Josua. Boken behandlar ju hur Israels Gud förändras, byter karaktär, utvecklas i takt med att omständigheterna för folket förändras. Det är bara en del av boken som berör Jahvé Sebaot, härskarornas Gud, som beordrar massmord på folk som står ivägen f ör Israels invasion.
Gardell blir dessutom upphöjd till hedersdoktor för sitt gedigna arbete i teologi och exegetik!
Han HAR presterat ett gediget arbete. Hans böcker sammanfattar och populariserar mycket som varit välbekant för akademiska teologer sedan länge och har lyckats föra ut det till en betydligt bredare läskrets. Väl värt en hedersgrad, tycker jag." Slut citat

Slut på "Svar på tal". Jag har inga akademiska kunskaper. Tron är en gåva, som jag förvaltar.

I min barndom fanns inga speciella lekplatser för barn. Våra lekplatser var de vuxnas arbetsplatser, som hade varken stängsel runt eller varningsskyltar. Framför mitt föräldrahem fanns tågspåren, där de växlade vagnar på ett sidospår och på andra sidan den smalspåriga järnvägen låg ett sågverk. Vi barn fick veta, att det var farligt att springa på högarna av timmer. En stock kunde lätt komma i rullning och då skulle inte vi hinna undan utan komma i kläm.

När timmerstockarna var uppsågade i brädor, skulle dom ligga på tork i en stapel. Vid rotändan  låg dom jämnt och snyggt. I den andra ändan av stapeln hittade vi barn brädor att gunga på. Eftersom träd inte är lika höga blir heller inte brädorna lika långa.

Barndomen försvinner fort och industrier läggs ner. Kvar är alla fina minnen och dofterna från sågverket och trä. I en utbildning ingick träslöjd där vi skulle lära oss att göra en ritning först. I nästa period var det fråga om att lära sig jobba i olika metaller. Ville vi ha silverstämpel, så fick det bli 830 eller 920 i siffror, som avgav halten per 1000. Den senare är mjukare och renare.

I bibeln står det, att Herrens tal är ett rent tal likt silver. Det är smärtsam procedur att rena silver. Silvrets specifina vikt är högre än träets och nu är jag framme vi denna Bloggposts poäng.

Det finns en ritning till allt kyrkbygge/församligsbygge i alla tider över hela världen, som håller att tro på.  Ritningen gavs en gång genom en uppenbarelse från Gud till Mose. Han och folket gjorde sen i allt som Herren hade sagt. En aln på den tiden var 50 cm. När en aln blev 60 cm, vet jag inget om.  2 Mos 26 –

En lång period av mitt liv arbetade jag bland missbrukare. Missbruk leder ofta till kriminalitet och fängelsestraff. En dag kom en pastor och gav oss undervisning om denna ritning på tabernaklet i öknen översatt till vår nutid, hur Herren leder ut ur träldom och upprättar människor och gör ett tempel av lovsång av alla dessa kvistiga brädor. Varje bräda skulle ha ett bestämt mått varken bredare eller högre. Varje bräda skulle ha två tappar försänkta i två fotstycken av silver. Av all denna grundkunskap fick ”de gamle” ett bibelspråk, som bara de invigda förstod. Dom talade om att stå på ordets grund. Silver har högre specifik vikt än trä. Det blev stabilitet. Det stod för att vara upprättad i Kristus på Herrens ord både i Gamla Testamentets skrifter och Nya.

Vid ett annat tillfälle fick jag lyssna till författaren av boken ”Tabernaklet i öknen”.  Missionär Wilheln Bergling visade på grundtextens betydelse och särskilt på en preposition, som var felöversatt i svenska biblar. Brädorna skulle vara genomborrade och stödbrädan skulle inte vara utanpå utan inuti. 2 Mos 26:28  Varje enskild kristen skulle vara ”genomborrad” av Guds ord och vi skulle ge stöd åt varandra sida vid sida. Vi är den levande Gudens tempel.

Det är lite av sågverk och brädor, som jag sett i min barndom. Det skulle inte falla mig in att nonchalera Herrens ritning till kyrka/församling genom alla tider. Den håller även om vi inte kan tyda detaljerna och förstå Israels folks villighet att lyda och utföra offerriterna under 40 års vandring genom öknen. När Jesus presenterat Guds kärlek och räddningsplan under 3 års tid, så blev han själv offret – syndabocken.

Han är försoningen för våra synder.

Det är väldigt lätt att reta mig eller provocera med ett finare ord. I doktorsavhandlingen om attitydförändringen till bibeln sen NT 81 kom ut, så kan man läsa en ung persons uppfattning av debatter, att det är roligt att reta kristna, för vi blir så arga.

Avhandlingen heter: "Bibeln på mina egna villkor – En studie av medierade kontakter med särskilt avseende på ungdomar och Internet"

Anders Sjöborg har gjort studien fram till år 2005.

 

Dom första åren i kristna debatter, var jag kroniskt arg och fattade inte hur tacksamt det var att säga emot mig. Ett av resultaten blev, att jag for till synagogan och bad att få köpa deras "bibel" – det vill säga gamla testamentets texter på hebreiska på högersidan och svensk översättning på vänster sida. Jag hade påstått, att innehållet var det samma. Någon hebreiska kan jag inte förstås.

 

En annan provokation för mig var detta, att bibeln måste omtolkas för vår tids människor. En av teologerna i Tyskland var Rudolf Bultmann, som menat att storstadsbor inte fattar bildspråket. Här sitter jag och är från landet och har sett många, många lamm rusa fram och tillbaka i en inhägnad. För min del behöver inte bibeln tolkas om eller ens städas.

 

Jag hann bara läsa några kapitel i min nya bok bakifrån. Vid kapitel 21 hajade jag till och fick syn på lammen. Jag blev alldeles salig för dessa sju lamm skulle stå still, där Abraham ställt dom och vara ett vittnesbörd till en uppgörelse mellan Abraham och Abimelek. Jag har inte sett sju lamm stå still. Här gällde det att tro!

Det var Abraham, som grävt källan men herdarna hade grälat om den. Det är märkligt var denna berättelse är placerad. Det är märkligt, att det står så mycket i bibeln, som upprepas och håller att tro på från början till slutet. Alltså om det omöjligas Gud på grund av löften.

 

Jesu påstod, att Abraham sett Jesu dag. Jesus presenterade sig som livets vatten för den samariska kvinnan vid Jakobs brunn vid ett annat tillfälle.

Och som sagt Lammet, som ser ut att ha varit slaktat i Uppenbarelseboken är synonymt med herden, som gav sitt liv för fåren. Mer koncentrerat än så kan väl ingen text skrivas.

 

"Ty Lammet som står mitt för tronen

skall vara deras herde

och föra dem till livets vattenkällor,

`och Gud skall torka av alla tårar från deras ögon.` "

 

Joh. Upp. 7:17

 

Idag är det Eva i almanackan. Igår var det Adam. Jonatan och Natanael har haft sin dag. Det är många bibliska namn dag efter dag. Tills någon får för sig att byta bort…..

 

Det är inne att bryta ner kristna tankemönster och det är svårt att hänga med nu när det går i en så rasande fart.

En kväll för ett par år sen satte jag på TV:n och hamnade mitt i en dialog med Ragnar Dahlberg som programledare och en kvinnlig präst i soffan, som berättade om bibelns början och Eva och Adam. Detta var inte fråga om något syndafall, sa hon. Det var fel bibeltolkning. Hon hade tydligen den rätta, att människan måste få testa sina gränser och lära av sina misstag. Hennes bibeltolkning återkom i söndagens TV-gudstjänst.

 

I dagens samhälle får inte ordet synd förekomma. Då är det bäst att göra om bibelns budskap från början. Demontera. Upprepa "Skulle då Gud ha sagt?"

 

Kvar är i alla fall att allt som Gud skapat var gott. Kvar är i alla fall att Herren Gud presenterade hela sin lustgård för Adam och Eva och visade allt de fick äta och njuta av. Vilka möjligheter! Vilken tillgång! Kvar är att Herren Gud ville och vill och kommer att vilja gemenskap och kommunikation med sin skapelse. Kvar är att Herren Gud fortfarande vill umgås och samtala med oss människor och ge oss frid och glädje som övergår allt förstånd.

 

"Ett barn är oss fött

en son bliver oss given

och på hans skuldror

skall herradömet vila….."

 

 

Det går inte att rita en karta till Tomas vandringar och följa dom med markerade platser på samma sätt som jag följt Abraham, Isak och Jakob härs och tvärs under årens lopp i mina egna bibelstudier. Jag har inte ens försökt. Då kanske jag skulle kunna bli en bibelkritiker som många andra och fråga. Hur gick det till? En dag fanns lärjungarna på en plats i söder och nästa dag i norr. Och dom fotvandrade.

 

Judéen, Samarien och Galiléen är bra att kunna och Jordanfloden. Kartan har ritats om många gånger sen Abrahams vandringar. Som person står Abraham i alla tider för tro och tillit och stamfader till många. Idag har Tomas namnsdag och hans namn står för motsatsen till Abrahams orubbliga tro. Tomas som en av Jesu lärjungar står för tvivel och sunt förnuft.

 

"Jag vill se märkena i hans händer och fötter innan jag kan tro!"

Sen var Tomas stämplad för livet och fick heta Tomas Tvivlaren. Det är minsann inte lätt att tvätta bort någon stämpel!

 

I Indien finns det många olika religioner blandat med magi på snudd till det ockulta. Nyandligheten är blandad och hämtad öster ifrån. Hur kommer det sig då att ett område i väster som heter Kerala har så många kristna? Är det någon missionär från Sverige kanske, som for dit i slutet av 1800-talet och har berättat om Jesus Guds son? Eller kan det vara som det berättats för mig, att det var denne Tomas Tvivlaren Jesu Kristi lärjunge som vandrade vidare från Jerusalem utanför den då kända världen – inte med sina tvivel utan med sin tro på Jesus Kristus som uppstånden från de döda och levande!

 

Det går att ändra sig. Det går att komma till tro igen, som Tomas Tvivlaren gjorde en gång för länge sen.

 

(Det går i nutid att flyga till Indien och fotografera i Kerala, som Helena Bergstrand gjort.)

År 1991 kom bibelkommissionens och Svenska Bibelsällskapets provöversättning ut av Första Moseboken, Ordspråksboken och Jeremia. Jag förstod inte ens förordet av Karl-Gustav Hildebrand. Vaddå sagor?

 

Nu kan jag lite mer. Det finns lärda män, som vet om myten om Jesus, som inte finns också. Nu vet jag, att det går att bli hedersdoktor i teologi på framlagda bibeltolkningar om dessa myter och sagor från bibelns värld. Bättre sent än aldrig att jag mötte all denna intellektuella kunskap och några män dessutom, som har kurage att gå emot. Karl-Gustav Hildebrand hade tydligen mött väldigt mycket av tvivel på bibelns berättelser, när han skrev sitt förord. Och hur går det till att få människor att tro på bibelns texter om Noa och översvämningen och regnbågen i skyn och Herrens löften?

"Trot den som vill", säger en del.

 

För att inte tala om bibeltolkningar av alla dessa intellektuellt obegripliga bibeltexter. Är det teologi eller mytologi? Idag har Israel och Moses namnsdag tillsammans. Den kände Lennart Hyland klarade en gång att få igenom lite namnbyten i almanackan. Jag var en av dem, som fick en namnsdag. Vilken dag det är minns jag inte. Hur länge skall "Israel" få stå kvar, som det har stått förut?

 

Nu står det där som det står. Abraham den 18:e dec., Isak den 19:e och Israel Moses på samma dag hela denna dag. Det står inte Jakob. Det står Israel. Det står inte, att detta skall tolkas mytologiskt enligt Jonas Gardells utläggning i boken "Om Gud". Därför har jag bifogat min karta över hela området. Jakob, Abrahams barnbarn och Isaks son, kämpade vid Jabboks vad en natt öster om floden Jordan. (lite mer än halvvägs ner mellan Genesarets sjö och Döda havet på kartan). Jakobs hade flytt med hela sin familj från svärfar Laban i Haran. Han var ensam mot en okänd länge, länge. Det slutade inte där. Det slutade inte med att folkslagen runt omkring dyrkade andra gudar till exempel en flodgud. Det är tillåtet att studera mytologi. Det är tillåtet att tro på den Gud som en gång sade. "Varde ljus och det vart ljus" denne ljusets Gud, vars namn är alldeles för underbart att uttala ens! Efter Jakobs ensamma, hårda kamp i mörkret mot en okänd slutade kampen med att Jakob fick ett nytt namn. Han blev något. Han blev någon i den välsignelsen. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud förnyade förbundet med sig själv. Jakob med hela sin märkliga familj av kombinationer blev ett folk på grund av Guds löften och inte på grund av några svek från Labans sida. Guds grundtanke var en man och en kvinna. Jakob älskade Rakel och tjänade som en slav för henne i sju år. Resten är historia.

 

Resten är historia under en tidsperiod av 400 år, som trälar i Egypten. Det kom en farao, som inget kunde om Abrahams barnbarnsbarn Josef och långt senare en ättling, som hette Moses. Det är destruktivt och farligt att leva utan historiens Gud. Det är inte försent ens i vårt avkristnade Sverige att börja läsa på om Abraham, Isak och Israel Moses.

 

Detta är dagen som Herren har gjort.

Tänk, att stress är så otroligt smittsamt! Eller är det bara jag, som påverkas av att neräkningen närmar sig dan före dan före dopparedan? Det är stress, stress, stress, som om hela släkten skulle komma och ingenting är i ordning….barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive, som inte finns en gång.

 

Så är det. Det står den 19:e på almanackan och vem som har namnsdag hade jag glömt. Anna-dagen är förbi och sen kan jag inte så många fler namnsdagar.

 

Igår hade Abraham namnsdag. Idag är namnet Isak och i morgon är det Israel och Moses. Hur kan jag glömma detta i vår avkristnade tid? Och jag som inte är feminist ens och inte tänker bli det! Abraham, Isak och Jakob, som sen fick namnet Israel i sin kamp mot den okände var och är patriarker. Av det ordet kan man visst göra en böjning, så att det blir något fult – patriarkaliskt. Det tänker inte jag göra! Här är det fråga om barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Här är det fråga om tro, som håller genom alla tider. Därför satte jag in min hemmagjorda skiss och gör det igen.

 

Följ floderna Eufrat och Tigris. Eller titta på det stora Egypten. Då blir Betlehem inte ens en liten prick på kartan!

 

 

Här har dom vandrat i tro på en enda Gud. Här finns platserna, när Gud mötte dom på olika sätt. Tron är inte begränsad. Tron är inte instängd. Den spränger alla gränser. Det är inte fråga om en mils vandring. Det är fråga om hundratals och hundratals kors och tvärs.

 

Idag är det Isak. Abraham skickade en tjänare att hämta en brud åt sin son en dag. I bibeltexterna står det, som står. Aldrig mindre men ofta mera.

Far och son- relationen finns gestaltad mer än en gång i mänskliga termer och när allt är som bäst i tro och tillit. Abraham blev prövad till bristningsgränsen kan man tycka. Skulle han klara provet? Går det att tro på en Gud, som inte syns? Går det att tro på en Gud i en storstad med all sin belysning och där ingen stjärnhimmel blir synlig?

 

Tänk, att jag varit i Jerusalem en gång för länge sen i denna mörka årstid före jul och fick uppleva stjärnhimlen en kväll. Jag hittade Karlavagnen till slut men inte på samma plats, som den fanns hemma på landet i kalla, klara vinterkvällar.

 

"Gör såsom Abraham gjorde

 blicka mot himlen opp

Medan du stjärnorna räknar

 växer din tro ditt hopp"