Författare: Gunnel Bergstrand

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Gå vare sig åt höger eller vänster!

Det har sina poäng, att vara uppvuxen inom Svenska Missionsförbundet och granne med Svenska Kyrkans aktiva. Det har många poäng för min del, att ha varit anställd på Räddningsmissionen/Fyrbåken, Göteborg. Där var jag en av ledarna för frivilligarbetarna inom mission bland vilsna unga missbrukare under många år och sen en av fängelsebesökarna. Vad är poängen då? Jo, vi hade bibelstudier på tisdagskvällarna och talade aldrig om teologiska skillnader i tolkningar. Vi tillhörde alla de olika kyrkorna i betydelsen församlingar. Det fick sina poäng senare att flytta över till en Pingstförsamling som medlem för min del och få ha kvar vännerna tillhörande andra församlingar.

Idag begriper jag fullt ut Dag Sandahls blogg, som jag följer men idag har jag svårt med Mikael Karlendal, när han lämnar Sverige och bloggar på engelska språket och hänvisar till för mig okända teologer. Tillbaka till bibeln som alla kan följa med i tycker nog jag. (Som har egna åsikter om nästa allt.)

Bekymmer inom frikyrkor

Kyrkovalet

Bibelhänvisning: 5 Mosebok 5:32-33

Det visade sig i min hembygd, att några inte visste hur en Missionsförsamling är uppbyggd. När siste medlemmen dog år 1987 fanns ingen, som fortsatte verksamheten. Då insåg jag, att det behövdes ett informationsmöte om skillnaden mellan att vara en församling eller en kyrka. (Med Bibel 2000 i översättning och tanke numera där församling blivit utbytt till kyrka. Missionskyrkan revs men Guds församlingen lever och fortsätter.)

Bibelhänvisning: Johannes ev. kap 11:25-26

Gudstjänst059Sista Gudstjänsten

Tro – på vem och vad

Det skulle räcka egentligen att länka till Linda Berglings artikel i tidningen Dagen. Men jag kan inte låta bli att berätta om 5-åringen, som besökte mig år 1975. Vi hann bara innanför min dörr han och jag förrän frågan kom:

”Tror du på reinkarnation?”

Jag blev helt ställd och frågade hur han visste vad det var.
”Jo”, förklarade han, ”när man dör går man över till en annan…”
Jag frågade vidare vem som sagt detta och det var pappa.

Frågan var tydlig. Hans svar var tydligt. Det var bara för mig att svara på hans fråga, om jag trodde så. Han fick veta, att jag tror att människan är en personlighet och kommer att ha kvar den efter döden utan att gå över i någon annan. Jag försökte, så gott jag kunde att förklara.

”Ja, så tror jag,” sa han och gick direkt och in i rummet och lekte med leksakerna.

Jag tror på bibelns Gud, Jesu och den helige Ande. Om det är svårt att fatta mina bloggar, så ställ gärna en fråga. Det finns bibeltexter, som landat hos mig, som jag förstår. De är dem jag kämpat med. Jag kan inte svara på det jag inte fattar.

Yoga ingen neutral hälsometod

Känslor

Det finns en föreläsare, som jag önskat få lyssna till länge. Nu är det möjligt via länk. Denna föreläsning har jag lyssnat på och sett tre olika gånger. Så viktig är den för mig, att någon vågar stå upp för de mest utsatta inom sjukvården!

Den 22 juli år 2010 hade Göteborgs Posten helsida (mittenuppslag) om Anneli Jäderholms livssituation och livsresa inom psykiatrin som patient. Och vägen ur patientsituationen till att bli förläsare och informatör…

Den morgonen i mötet med denna djärva kvinna fattade jag mitt eget beslut att också gå ut och berätta. Fast med mina egna ord och min egen upplevelse i min egen tidsperiod. Där på Hönö denna vackra, tidiga, klara sommarmorgon fortsatte kampen inom mig:

Är det rätt att tiga och inte stå upp för dem, som inte har någon röst?

Som utbildad arbetsterapeut inom psykvården har jag många kontakter och kurskamrater från utbildningen på 60-talet. En av dem som jag hållit kontakt med hjälpte sin dotter med en 20-poängs uppsats om Restad Sjukhus från år 1954 med tusen patienter och tusen i personal. Detta var för många år sen. Den uppsatsen tiggde jag mig till som en PDF-fil. Det är ett mycket bra arbete utifrån beskrivet. Inget inifrån mitt patientperspektiv om bältesläggning och tvångssprutor och stigmatiserande diagnoser.

Så tvingades jag berätta för kurskamraten och arbetsterapeuten vad jag varit med om som patient just där. Frågan har varit under alla år sen dess:

”Får jag lov att berätta vad jag som sjukvårdpersonal under utbildning varit med om som patient?”
Svar: Helst inte!

Ja, men Anneli Jäderholm då? Varför är det OK, att hon berättar egna upplevelser år 2013? Var det inte så att skammen att bli sjuk psykiskt inte finns längre? Är det inte så att den skam, som fanns på min tid på 50-talet är borttagen genom upplysningar, att vem som helst kan få en svacka i psyket?

Vågar du lyssna och tänka till? Senare i höst skall det komma en stor utställning till Partille kommun som heter:
”En annan tid”
Frågan för mig är om allmänheten skall få se den eller att den bara visas internt för sjukhuspersonal. Bakom står Sveriges kommuner och landsting, Gyllenkroken(Inre rum) och(H)järnkoll

http://web22.abiliteam.com/ability/show/xaimkwdhhp/20130603_0940_hasseludden/mainshow.asp?STREAMID=1″ title=”Hasseludden mainshow” target=”_blank”>Anneli Jäderholm föreläser för psykiatripersonal

Elden

Den som bjuder andra på en av sina drömmar skall bara bjuda och inte tolka. Om jag fattat rätt och enligt en seriös modell av Ullman och Zimmerman i boken ”Använd dina drömmar”.
Sen är det upp till var och en som lyssnat, att göra drömmen till sin och berätta om vad metaforerna står för.
”Alla tolkar”, upprepade en kyrkoherde på den tiden i bibelsajten, när debatterna var som hetast. Tänk, att det tog många år, innan jag fattade! När det gäller bibeltexter är det väl bara att läsa rätt innantill! Eller?

Ja, hur är de nu med detta? Vem kan tolka de drömmar, som Josef hade och berättade för sin far och sina bröder rätt?
Kan stadsbor tolka ett skördearbete med hårt arbete med lie och folk, som binder för hand alla dessa kärvar? Kan jag, som inget vet om astronomi tolka drömmen om solen, månen och stjärnorna rätt? Allt var ju i olag och alla bugade sig för en enda stjärna?

Kan någon annan tolka min dröm om att vandra motsols mitt i natten, som inget vet om vad jag varit med om och varför det blivit natt och går baklänges? Det är ju bara den som haft drömmen, som har facit till sitt liv! Ändå bjöd jag, för där har jag varit mitt i natten och mitt i verkligheten med alla minnen om åsknedslag både i ett hus mitt i hembyn och just där inne i den stora skogen bakom mannen med en liten eldslåga i min dröm.

Så prövade jag, att se efter någon ny blogg i Fjärde väggen och hos storasysterivassen. De två och andra har arbetat intensivt med ”Tidskiften Evangelium” och bloggandet har fått vila. Men så fanns det bloggar igen om Kyrkan och elden dessutom! Det var förra söndagens föreslagna bibeltexter om hur det skall gå för oss på domens dag. Inom Pingströrelsen följer man inte kyrkoårets föreslagna texter. Så jag får läsa på nu. Ja, hur skall det gå för oss pingstvänner då på domens dag? Räcker det att vara vuxendöpt, andedöpt och kunna tala i tungor och sen få slippa domen?

”Andlig klarsyn” var rubriken för den 21:e juli. Matt 7:22-29, Ordsp 7:1-3 och 1 Kor 3:10-15

Jag för min del har sysslat mycket med utvärdering av mitt liv – ältat tycker en del. Vart tog kallelsen vägen, som jag fick när jag var 16 – 17 år? Det har jag undrat mycket över. I vart fall har Gud lovat, att jag skall få vara med igen, när elden renat mig från slagg.

Elden kan vara förödande men också renande. Om mitt eget verk brinner upp på domens dag, så är frälsningen kvar genom Jesus Kristus och härligheten från Gud.

Det är nog och övernog!

Två drömmar

Josef hade två olika drömmar, som irriterade hans äldre bröder. Han drömde, att de var ute på åkern och band kärvar. Då reste sig hans kärve upp och blev stående. Brödernas kärvar ställde sig runt hans och bugade sig.
1 Mos 37:5-
Där fortsätter tydligen berättelsen om lite avundsjuka. Lite synd om du så vill med tanke på Kain…
De elva kärvarna bugade sig för Josefs kärve. Så fortsatte bitterheten mot Josef och hatet pyrde.
Inte nog med denna dröm om vanligt skördearbete det jordnära så att säga. Josef bad dem lyssna till en än kraftfullare dröm om solen och månen och elva stjärnor som bugade sig för hans stjärna. Jojo. I psykiatriska termer är väl detta vanföreställningar och mani att drömma om universum och vara stor där. Det var inte bara bröderna, som förkastade berättelsen. Fader Jakob tog sin son vid sidan om och ifrågasatte, att han själv som familjen överhuvud och hans hustru Rakel, som fött Josef skulle falla ner för denne yngling. I vart fall blev det värt att begrunda och gömma i sitt hjärta.

Tills det gick i uppfyllelse! Som om Gud inte vet historiens gång? Som om Gud inte talar om i förväg vad som kommer att ske? Som om Gud inte kan tala på olika sätt i olika tider? Vem var det som utbrast:

”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”
Vem var det som kom ihåg hans själs ångest, när det själva var i dödsnöd?

Natt skall inte förbli där nu ångest råder…

En gång för länge, länge sen drömde jag, att jag gick slingan motsols i min hembygd på natten. Drömmen började ett stycke in på stigen och jag gick bredvid en mörk man med ett annat språk än mitt. Vi gick tysta sida vid sida och jag visade honom min tillgivenhet genom att ge honom en kyss. Sen var det öppet fält och fullmånen lyste mot oss. När skogen närmade sig igen, så stod där en annan mörk man bakom en timmerklo. Han höll en cigarettändare i handen med en liten låga och skogen var bakom. Där hade det varit en stor skogsbrand, när jag var mellan barn och tonåring. Åskan hade slagit ner och antänt på mer än ett ställe.

Så vaknade jag i stor rädsla. Mannen som jag vandrat med var försvunnen och jag stod som mellan dessa två i avstånd.

Det är bara jag, som har facit till mitt liv. Den som läser och lånar min dröm har facit till sitt eget liv men inte mitt. Jag hade inte märkt, att jag gick i förväg och kommit ifrån honom, som jag var trygg med. Få människor har haft en så trygg barndom, som jag haft och fått lära känna Gud från början och hans kärlek. Inte alla har fått det med modermjölken, att det jordiska och det himmelska hör ihop alltid i Kristus.

I honom är det som vi rör oss och är till.
Gissa vem som skrivit det!

Dokumentation

Eric Strand var en av min mors lekkamrater och granne. Om det nu fanns plats för så många lekar i skarven mellan 1800-talet och 1900-talet. Krigsåret 1914 köpte Eric en kamera tillsammans med Lars Larsson från Logården i Warola för 14 kronor och 50 öre. Det är tack vare Erics intresse att fotografera, framkalla och kopiera, som det finns foton för eftervärlden och mig. Och mitt intresse för svart/vitt…

Så gick det till år 1982, att min morfars bondepraktika kom till rätta. Jag hade inte ens vetat att den fanns. Min mor hann att läsa den och berättade vad hon mindes av händelserna ur den. Jag hann att fråga vem som tagit dessa fina svartvita fotona, som fanns i en hurts i bokhyllan. Så gick det till med mitt intresse för dokumentation. Eric Stand levde och jag kunde kontakta honom för fler berättelser och fick hans löfte att reprofotografera hans bilder och använda dem. Han blev drygt 90 år och berättade så gärna.

Sen var intresset för släkten och släkterna igång jämsides med frikyrkohistorien. Vad är några hundra år bakåt i tiden jämfört med att få lära känna Jakob och hans söner? Nu är jag där igen och kommer att fortsätta. En repetition av berättelsen finner du i bloggen:

Brunnen är tom

Jag för min del använder min gamla systemkamera med utbytbara objektiv och min fantasi, när jag läser bibeltexterna om Jakob och hans söner. I min själs mörkrum har jag stått med alla negativ och prövat mig fram med olika tider på fotopappret i olika tider.
”Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam…”

Josef ger sig tillkänna för sina bröder till slut i berättelsen om hungersnöden. Jakobs söner hade varit tvungna att vandra den långa vägen till Egypten gång på gång för sin egen överlevnads skull. De hade hunnit att tänka och komma ihåg mycket. De hade sett Josefs själs ångest, när de ville döda honom eller lämna honom i en tom brunn att dö långsamt…
1 Mosebok kap 45
Där ser jag, att de inte ens hinner att be Josef om förlåtelse innan han har gett den.
Josef är en förbild till Jesus.

Sådan är Jesus. Han ger oss tid att fatta brödundret och försoningen.

Fotorum047 (800x566)Arbete i mörkrummet Olle Strand till höger och ? till vänster (justerat)

Herbariet

Idag har jag läst UnderbaraClaras blogg. Hon är uthållig och stilbildare. Det var ingen häftig grej att blogga för henne eller en tillfällig stor besöksgrupp. Vad är det, som gör att en blogg överlever? Som det ser ut av texten idag och tidigare är det målmedventenhet och mycket arbete. I en tidigare blogg jag läst av henne rekommenderar hon kontakt och samarbete med andra duktiga inom det intresseområdet. Alla besökare och alla som kommenterar borde ju vara en stor inspirationkälla till att fortsätta för henne.

Hemsida eller blogg, twitter eller facebook? Idag skulle jag vilja blogga om de lärde, som är ödmjuka och delar med sig så generöst av sina hopsamlade kunskaper. Det gäller inte grupper, som står mot varandra och grälar om vem som har rätt. Det handlar om en stor grundkunskap, som finns tillgänglig och som bara den ödmjuke/ödmjuka kan ta åt sig. Där gäller öppna ögon och målmedvetenhet. Där gäller det att vilja ha mera kunskap. En dag upptäckte jag en adress inom Facebook:
http://www.blommar.nu

Det har räddat min sommar! Den som blivit rörelsehindrad hoppar inte som en kalv på grönbete. Inte ens om detta är en framtid, som beskrivs i bibeln – höjden av glädje över en plötslig frihet! Jag tränar inte ens för framtiden.

När sommaren började föreslog jag en av mina vänner att fotografera blommorna, som hon skulle träffa på deras semester. Fotografering är inte hennes grej. Det hjälper inte med någon digitalkamera ens eller mobiltelefon med kamera. Nej, jag skulle få ett vanligt vykort med blommorna uppräknade tills utrymmet att skriva var slut. Och jag föreslog mina asfaltsblommor – det vill säga blommor, som blommar inom rimligt avstånd från rollatorn. Det gör gatkamomill. Vi bestämde, att den är vacker!

En dag fanns det en liten blåklocka på min bakgård mellan asfalten och kantstenen. Några dagar senare hade bostadsbolagets personal rensat. De bränner till och med i den skarven. Kvar är de vackra grässtjärnblommorna i vissa rabatter. Vi tolkar olika visst och jag närmar mig poängen med en liten campanula. Det är inget ogräs! Den behövs! Ödmjuka, kunniga, generösa människor behövs, som delar med sig av sin kunskap om blommor! På så sätt får flera glädje av rikedomen att komma ut i naturen norr över och öster ut. Ja, varför inte en bild på all vallmo i Skåne?

Jag har fått lära mig, att jag haft fel och hållit fast vid det.
”Vadå, det är väl inget farligt, att ha fel?”
Jo, lite snopet är det allt, tycker jag. Det är skillnad på Strätta och Kvanne. Det är bättre, att de som kan undervisar. Men jag kan visa, att jag försökt lära mig, när det var tillåtet att pressa växter.

HerbariumDet är inget farligt att ha fel…

Liten blåklocka Foto: Göran Schmith

Bloggdöden som uteblev

Underförstått så behövs det små klockor (campanula) för att pigga upp tillvaron. Det behövs lärda, som är ödmjuka och vill dela med sig av en given grundkunskap färdig att ta emot för oss, som vill ha den. Latin är bottenplattan. Namnet säger något om blomman och miljön.

Hebreiska och grekiska finns för ytterligare grundkunskaper. Varför då gräla om vem som tolkar mest rätt?

(H)

Det har gått fem år sen jag ”gick ut” och berättade om egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Det är obehagligt att bli överrumplad med en sådan gammal berättelse för anhöriga eller vänner eller personal. Ingen vill höra något sådant. Ingen vill tro, att det är skillnad mellan en psykisk sjukdom och en fysisk. Jo, det vet alla men inte var skammen sitter och att den är lika påtaglig idag. En ung person med självskadebeteende får ingen eller liten sympati, som jag ser det. Min kunskap är mycket begränsad men tillräckligt stor om skillnaden i att bli sjuk psykiskt eller fysiskt.

Det kom inte en enda kommentar, när jag vågade ifrågasätta Livets Ords firande av sina 30 år som församling. Det enda jag föreslagit var en försoning, ett litet möte med de, som känner sig kränkta och blivit kränkta. Jakob med all sin nyvunna rikedom vågade kampen och gick vägen till försoning med sin bror Esau. Vad är jag ute efter som aldrig varit på ett möte i Uppsala ens? Hur kan jag bedöma vad som skett om alla tidningsskriverier är osanna?

Det händer att jag får lära känna pensionärer, som en gång varit inom den psykiatriska vården. För mig är det självklart att ställa frågor om bältesläggningar. För mig är det självklart att fråga om personalens negativa inställning till gudsupplevelser. Svaret kom snabbt häromdagen av en pensionerad sköterska inom mentalsjukvården:
”Det är Livets Ord.”

Ja, då vet jag det. Men att slentrianmässiga bältesläggningar förekommer fortfarande inom psykvården och övergrepp psykiskt har ju ingenting med Livets Ord att göra. Eller hur? Snarare är det väl så att personer med svår ångest söker hjälp på olika sätt och kanske söker sig till möten av den karaktären med bön för sjuka. Jag har frågat mig varför det finns så många fördomar mot mig som kristen inom (H)järnkoll. Vi skall ju inte ha några fördomar mot oliktänkande och olikvarande!

Det kostade visst mycket att få hjälp av en reklambyrå till detta (H). Den som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få utbilda sig till ambassadör inom (H)järnkoll. Det är ett mycket viktigt projekt – ett regeringsuppdrag. Det behövs information inom alla olika områden inom samhället om olika grader av ohälsa psykiskt. Det finns kändisar som fungerar som attitydambassadörer genom sitt kändisskap. Det finns attitydambassadörer som föreläser målmedvetet bland sjukhuspersonal om hur handikappet eller sjukdomen påverkar dagliga livet.

Senaste initiativet jag sett är att köpa en silvernyckel som ett smycke. Det är inte vilken nyckel som helst utan kopian av en gammal bältesnyckel. Historien hur en av föreläsarna fått denna nyckel är mycket gripande. Vi är inte till för att låsa varandra! Vi är till för mycket större funktion.

Anneli Jäderholm berättar

Korset

Vägen till korset kan se ut hur som helst. Ett kors kan avbildas på många olika sätt. Det finns en doktorsavhandling i teologi om korset som en påle. Det gäller som alltid att alla bibeltexter är sammanvävda i ett enda stycke. När Jesus dog på korset för alla världens synder, så var Guds ritning till frälsningen klar. Förhänget i templet brast uppifrån och ända ner. Allt var fullbordat och vägen till Gud öppen för var och en.

Vägen dit kan se ut hur som helst och vara slingrig. Min egen personliga väg till korset var en väl upptrampad stig av generationerna före mig. Den stigen hade min farmor och farfar gått. Den stigen hade min mormor och morfar gått. Den stigen hade mina föräldrar gått. Stigen var lätt att finna och väl iordning, som den skulle vara enligt skrifterna. Den som är jagad skall kunna hinna fram till Golgata där platsen var för Jesu kors och bli skyddad från fienden som jagar. Andra namn på honom som jagar är blodshämnaren, djävulen, satan, åklagaren. I dagens språkbruk och verklighet skulle namnet ”Stressaren” vara relevant.

Många kyrkor har kvar Jesus, som den blödande på korset. Många kyrkor och kapell har ett tomt kors, som vittnar om att han inte är där utan uppstånden från de döda. Hans lärjungar skall vara döda med Kristus och födda på nytt till ett levande hopp.

Vare sig vi kunde vägen till korset från barndomen eller har blivit jagade dit, så är fienden den samme och har olika namn. Platsen är given en gång för alla människor oavsett hudfärg, nationalitet eller personlig läggning. Han som jagar och bara är ute efter vår död är övervunnen en gång för alla på Golgata.

Livet i Kristus är ett överflödande liv av nåd och inte förtjänst. Det är en trygg plats att vara innesluten i Guds kärlek i Jesus Kristus.

Korset

Golgata där Jesus dog för hela världens skuld förebildas i Gamla Testamentet av fristäderna i löfteslandet. De skulle finnas strategiskt över hela området lätt att nå fram till.

Brödet från himlen eller en oblat

Är det inte dags att reagera på den undervisning, som förekommer i vår tid offentligt? Är det inte dags att svara på frågorna om varför Jesus måste dö för våra synder? Har det inte varit ett tillräckligt starkt rop om hjälp att tolka detta svåra om blodet?

Och nu finns det offentligt en blogg om nattvardsbrödet, hur det måste vara bakat och inte får vara fel!
Så tar jag mig friheten igen att påminna om att alla kyrkor i Sverige haft grundregeln att skrift skall förklara skrift och det tydliga har företräde framför det dunkla.

Så hänvisar Nya testamentetes författare till att Gud talat på olika sätt genom tiderna som varit. Gamla testamentets texter pekar fram mot Jesus. Jesus själv sade, att han är brödet från himlen. Ett nuläge jämfört med förr, då fäderna åt manna i öknen under 40 år.

Innan uttåget ur Egyptens träldom fanns Josefs historia och hans bröders hunger. Vem förebildar Jesus om inte Josef? Vem förebildar vägen till försoning om inte bröderna? Hur skall vi få mat att äta? Vem var det som gått vägen före dem till Egypten om inte Josef? Vem var det som ansvarat för att det fanns säd i stora förråd, när hungersnöden kom?

Hur skall den insamlade säden se ut idag, när hungersnöden drabbar folket? Vem är det som öppnar sitt förråd? Kan det vara fråga om hur en oblat är bakad av vad? Jag bara undrar! Vägen fram till förrådshuset är given en gång för alla! Försoningen och kärleken fanns där redan innan brödernas hunger satte in i Kanaans land.

Precis så är det! ”Ge ni dem att äta,” sa Jesus till sina lärjungar, när folkskaran var trötta och hungriga. Det är Jesus själv, som är brödet från himlen! Det är Jesus själv, som bjuder försoning innan vi själva fattat ett dugg av försoningens innebörd och blodets mystik. Att äta av hans kött och dricka av hans blod innebär, att jag vill ha och äta ORDET från Gud sammanlagt genom alla olika sätt att ge det genom bibeln. Nattvarden instiftades genom att ett felfritt lamm skulle slaktas och blodet skulle strykas på dörrposten som skydd mot döden.

Är det bibelundervisning som fattas?

Nu blommar asfalten

Gissar att uttrycket: ”Nu blommar asfalten” kommit till när något omöjligt inträffat. Det är lika roligt varje gång, om det blir en spricka i den svarta asfalten och en maskros bryter igenom och blommar. Gissar att uttrycket ”asfaltsblomma” kommit till så – ett barn som funnits i en omöjlig situation och miljö bryter igenom det hårda, svarta och blommar trots motstånd.
Så när en asfaltsdjungel skall förtätas ytterligare är det bara att leta efter blommor mellan nyanlagd asfalt och kvarblivna schaktmassor! Livet finns kvar oavsett omild behandling.

”Det blir en plats kvar” skriver författaren Paul Tournier om i boken ”En plats för dig – Om människans sökande efter sina rötter”. Författaren berättar om att hans far dog, när han var några månader men inte ett år och modern dog, när han var sex år. Om jag inte minns fel från boken. Det blev en plats kvar i en park, där han gick med en barnsköterska efter händelsen. Det blev en plats kvar där han frågade, om de inte skulle komma tillbaka mer. Det fanns en adress där hemmet låg. Skulle de inte komma tillbaka dit? Ett annat sätt att fråga efter sin mamma och förändringen. Vad innebar den? Så blev det en plats kvar i parken, där han ställt sin fråga – en plats som gick att peka ut när han var gammal. Det var min formulering. Det var så länge sen jag läste boken. Det blev en plats till kvar, när han var i övre tonåren och promenerade på en gata. En äldre anhörig man frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon brydde sig om honom i hans ensamhet. Så blev det en plats kvar på gatan där frågan kom.

Det blev en plats kvar för mig, då jag var sjuk och ledsen på ett universitetsbibliotek. Ett bibliotekskort dit var det närmaste jag kommit en högre skola. Nu skulle jag låna hem böcker om blommor. Dyra böcker med fina färgfoton. Så öppnade jag en och får syn på ett välkänt ansikte P.P. Waldenström. Den kände ledaren under många år i Svenska Missionsförbundet hade varit så intresserad av blommor! Och så läste jag det som står att läsa via datorn nu.

Citat från Wikipedia:
Ursprunget till landskapsblommorna kommer från den amerikanska idén med state flowers och togs till Sverige av August Wickström och Paul Petter Waldenström 1908[1]. Waldenström publicerade förslaget till att införa landskapsblommor i Stockholms Dagblad 25 maj 1908, varpå tidningen uppmanade landets botaniklärare att komma med lämpliga kandidater. Den 7 juni hade en lista sammanställts, som sedan bearbetades av professor Veit B. Wittrock från Botaniska trädgården i Stockholm. Två landskap gjorde våldsamt motstånd mot de tilldelade växterna, nämligen Skåne, som ville ha prästkrage istället för bok och Hälsingland, som hellre ville ha lin än tall. Många i Härjedalen ville hellre ha mosippa än fjällviol och många i Dalarna hellre ängsklocka än blåklocka, men protesterade inte lika högljutt som Skåne och Hälsingland. Kyrkoherden och politikern Erik E:son Hammar ändrade bok till prästkrage och tall till lin 1909.[2]

Landskapsblommorna som fenomen försvann under tiden för första världskriget, men på 1920-talet blev de åter populära, genom Kulturella Ungdomsrörelsen som tryckte upp blommorna på knappar 1921 Slut citat

Senare i livet har jag hittat en uppgift om Pingströrelsens grundare i Sverige Lewi Pethrus, att han också var intresserad av blommor. Det kanske hör ihop på något sätt? Lewi Pethrus verkade i storstaden och var hela livet intresserad av asfaltsblommor dessutom – människor vars liv brutit igenom den mörka, hårda asfalten och blommade trots allt. Hör detta till det förflutna att Skaparen och skapelsen hör ihop? Har teologi nuförtiden inget med Skaparen att göra och blommor?

SvarthöSvarthö Fotohälsning från Jämtland och Sonja Boström

Blommor som jag trampat på

Det blev en plats kvar, där jag mötte blommorna för första gången. Antagligen berodde det på min sinnesstämning. Jag var inget framåt den gången utan gick och tittade rakt ner i backen. Inget framför i livet hägrade. Inte ens att få komma till skogen och känna mjuk mark under fötterna. Livet hade fått ett tvärstopp med mycket bekymmer och sorg. Då trampade jag på dessa små nästa osynliga blommor. De hade så klart funnits där förut och lyst upp den torra marken. Jag hade säkert trampat på dem förut eftersom de växte på bangården utanför mitt föräldrahem på landet.

Sen dess har jag letat efter dem och blivit överraskad att finna dem i en asfaltsdjungel. Som om de skulle vilja meddela mig ”ett glädjens budskap” även här. Här är det inga mängder, som det var ”hemma” men jag vet nu var jag skall leta efter dem. Det är mellan en trottoarkant och asfalten. Där finns de och gör mig glad! Staden är inte deras växtplats och inte min växtplats heller. Här är ingen mylla precis. Igår träffade jag några pyttesmå blommor i Torslanda. Där finns också trottoarkanter och asfalt.

Det finns ett uttryck för mina favoriter bland blommor. Det är så klart: ”Nu blommar asfalten!” Då gäller det mest en spricka i den svarta asfalten och så en maskros, som tagit sig upp och igenom. Sen är uttrycket givet för barn, som tagit sig upp och igenom svår och omöjlig miljö. Det blir asfaltsblommor. De vill jag heller inte trampa på. De har förkunnat ”ett glädjens budskap” för mig mer än en gång. Jag glömmer inte första gången och deras växtplats!

Nu vet jag var jag skall leta och har lättare att upptäcka dem.

Skapelsens under