Författare: Gunnel Bergstrand

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......."

Eleven

”Kan då en moder förgäta sitt barn så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle jag dock icke förgäta dig.” Jes 49:15

Detta gäller Israel men också var och en som tror på HERRENs löften. För hur många löftena än är har de fått sitt ”JA” i Jesus Kristus och sitt ”AMEN”.

Det hände några dygn innan min elevtid blev avslutad med en felaktig diagnos: manodepressiv psykos, som var för livet. Jag hade lånat min rumskamrats kamera utan att fråga först. Det var bråttom att få ett foto på oss två. Han var inte önskvärd. Mamman hade fått barn efter barn utan ansvarig fader. Hon var deprimerad och uttryckte det. Kan detta vara preskriberat? Kan jag glömma vad de i hans ålder nu berättar idag av att vara oönskad och mobbad som fel på alla sätt?

Bilden flimrade förbi på min skärm. Jag vet inte när jag bjudit på den men jag jag mött en man, som ville följa med på mitt livs svåraste resa i skam till före detta Restad Sjukhus. Det har gått tio år sen dess. Han sa inget. Han fick erbjudande att slippa se min berättelse på film en gång till samma dag. Men han ville vara med när nästa kull studenter såg: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. Sen dess har jag lyssnat på hans berättelse om att vara oönskad och bli utsatt för mobbning hela barn- och skoltiden.

Jag är nummer sju i en barnaskara och har känt intuitivt, att jag var en för mycket född i svår depressionstid på 30-talet. Men det samtalet gick bra att föra med min mor på hennes ålders höst: ”Ville du egentligen ha mig?”

Livet är en gåva från Gud. Det är bara han som kan sätta igång ett liv och sen ta bort luften en andas. Ingen tänker på undret som sker när barnet drar in sin luft och helst ger från sig ett skrik. Barnets lungor har egna luftblåsor som fylls med luft. Genvägen mellan hjärtats förmak sluts igen av ett undertryck och egna hjärtat tar över hela funktionen. Den fanns förut också som möjlighet. Undret sker under några sekunder utan att synas och navelsträngen klipps.

Barnet jag håller på bilden var inte efterlängtat. Men det var min utbildning som blev avbruten några dygn senare. Jag fick bära ett barn till hans mamma och försökte visa hur fin han var. Det var år 1956 sista dagarna i augusti. Sen kom en sömnrubbning för mig, när jag inte kunde sova varken dag eller natt och skulle vaka. Min elevtid tog slut och jag fick inte fortsätta min utbildning efter behandlingen på Restad Sjukhus.

Jag har minst sagt gjort bort mig! 🙂

Skatten

Det var år 1982 som huset där kistan stod på vinden gick ur släkten från far till son från år 1808 då första paret gifte sig. Tyvärr kunde inte jag vara med på auktionen. När huset var tömt och städat senare ville jag gå från rum till rum och fotografera tapeter, dörrar och tak. På vinden upptäckte jag böckerna i denna kista och fotograferade dem. Sen tog jag med dem till min morbror och frågade om jag kunde få dem.

År 1981 fick vi en provöversättning av Nya Testamentet. Då blev jag så inspirerad av en lite förändring redan i första kapitlet i Matteus. ”…vars mor var Tamar…” i stället för mannen ”som födde med…”. (Bibelstudiet finns på Youtube inspelat 40 år senare år 2021 i rädsla för Corona-epidemin)

Det förvånar mig, att det är så liten eller ingen efterfrågan på bibelstudier. Som jag ser det finns hela historien hopdragen i dessa bibelverser med hänvisning till Gamla Testamentet. Vi klarar oss inte utan Guds ingripande, när tiden var inne. Då sände han sin son till frälsning!

Tio år har gått sen min personliga berättelse från år 1956 blev inspelad på plats. Jag fick så djupa sår och skador av diagnosen och behandlingen på ett mentalsjukhus, att de aldrig kunna läka utan Jesu försoning! Såren har gått upp gång på gång och börjat blöda.

Nu är jag 88 år och har spolat av mycket av besvikelser. Det positiva är att jag under alla år grävt djupare i bibeltexter och fått hjälp att tolka skillnaden mellan att inte kunna glömma och att förlåta helt.

En del skall inte glömmas. De skall åtgärdas…

Trängd

Det gäller att hitta sysselsättning! Det gäller att få dagarna att gå! Det gäller att stå ut om värken är för svår! Det gäller att bita ihop, när en inte blir trodd!

Så fick jag syn på en blomklase upp och nerpå bland mina pelargonier. Den hade tappat huvudet och tänkte tydligen blomma ändå. Plötsligt fick jag något att göra som intresserade mig. För det gör inte städning med röj! Jag kunde följa den dag för dag samma tid för att se hur det skulle gå. Och samtidigt lära mig mobilen…

Året var 1962 då jag var väl förberedd mentalt och hade rest till före detta Restad Sjukhus för undersökning. För att få ett lämplighetsintyg till körkort hade minst 5 år gått som Länsstyrelsen sagt måste gå. Nu satt jag framför en ung läkare som läste min sjukjournal från år 1956 bit för bit och ställde frågor. Jag hade förberett mig genom att söka upp en avdelningsläkaren från år 1955 på Sahlgrenska Sjukhuset för att få kraft att möta personalen på Restad Sjukhus igen. Eller systemet rättare sagt. Jag visste, att jag inget fick ifrågasätta! Inte en sekund ifrågasätter jag att jag var sjuk, då jag kom dit. Men sjuk enligt min erfarenhet och även min mors. Jag var dödstrött och ville bara få sova i lugn och ro!

Läkaren fick läsa min journal utan att känna mig. Jag däremot fick inte läsa den på åratal. Det var inte tillåtet utan kunde skada patienten! Nu gällde det bara att hålla sig lugn oavsett deras anteckningar om mig. Jag behövde ett lämplighetsintyg och fick en ny djup skada i själen. Den unge läkaren avslöjade vad det står skrivet om mig, som inte jag visste själv!

Så har åren gått och jag är fortfarande kristen och bör inte brusa upp! Jo, jag fortsatte tro på bibeln och fick körkort till slut. ”Oavsett den sjukdom ni lider av kan ni betros med körkort.” Så skrev Länsstyrelsen i ett vänligt brev senare. Det är bara det, att jag fortsatte grubbla över vilken sjukdom jag har för livet och hur den yttrar sig. Det har jag som patient rätt att få veta! Jag fick Medicinalstyrelsen att bekräfta år 1956, att jag fick blodtryckssänkande medicin på grund av den farliga biverkan. Ja, det är min formulering. Deras vänliga motivering är fortfarande obegriplig. Brevet till dem med mina frågor fick inte personalen läsa! Andra breven skulle de gå igenom.

När jag började läsa bibeln på allvar år 1957 var det inte fråga om till vem den var skriven först och främst. Nu är jag glad över att jag inte behövde veta hur församlingarna i nuvarande Turkiet fungerade. Jag fick ta åt mig att Guds kunskap om människan gällde mig personligen också. Det var han som sammanfogat mig i min moders liv och kallat mig vid namn. Det är han som känner mig rätt och älskar mig.

Trängd men inte till döds…

Soppåsen

Här har jag bott inom ett miljonprogram i Angered, Göteborg. Och tänker fortsätta att sopa upp efter mig. Ljudet efter en soppåse från ett tolvvåningshus är högre för den som bor i den mellersta våningen än från ett lägre höghus´ mellersta våning. Med andra ord finns inte möjligheten att lyssna längre. Därför blir det inte längre utläggning med bevisföring. En soppåse är en soppåse – tung eller lätt.

”Vem är hon som blev stigmatiserad av en diagnos och inte vågade bli mamma?”

Bing.com samlar in uppgifter precis som många andra. För det skall jag helst betala mer hos Norton. Men jag går inte på ”den lätte” som göteborgare kallar det att bli lurad på pengarna.

Vi kan bli lurade på värre än pengar! Vi är lurade på orden! Jag går inte på ”den lätte” heller! I 1917 års bibelöversättning finns ordet ”gudsfruktan”. I den statliga utredningen på vetenskaplig grund som fick namnet B2000 är det ordet utbytt till ”religion”.

Precis så. Vi skulle ha religionsdialog och lyssna på varandra för att se vad vi har gemensamt. Det är fråga om allas lika värde och vi infödda skall visa respekt för andras religioner. De som hette Palestina i söndagsskolan bestod av Galileen, Samarien och Judeen. Roths skolatlas No 1 kom ut år 1947. Mycket märkligt datum den 14 maj året efter. Enda demokratin i ett stort område i Mellersta Östern får inte finnas. Alla har inte samma värde.

Akademiker tycker jag står i högre kurs än den totalt utslagne alkoholisten eller narkomanen. Det beror helt och hållet på mina komplex, att jag inte fick fortsätta den utbildning jag gick på ett Universitetssjukhus. Hur nu AI sköter tolkningar vet inte jag. Gissar att min bedömning kallas tolkning. I min tolkning håller högt utbildade läkare varandra om ryggen. Det är en oskriven lag tror jag, att inte gå emot en kollega inför en patient.

Varje dag lovar jag mig själv att inte nämna sinnessjukhusvården någon mer gång. Den bytte till engelska språket i syfte att mildra skammen tolkar jag det som. Senaste svåra ordet som landat hos mig är evidens.

Det är jag mycket stolt över. Kanske att jag vågar använda det någon gång och hoppas det då hamnar rätt.

Vem är hon…

I berättelsens baksida finns inget om henne heller, som går att läsa i min bok som kom ut år 2011. Titel är: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och finns fortfarande att köpa via mig.

Hon hade fått förtroendet att skriva en sammanfattning av innehållet i Gamla Testamentet som det blivit översatt i Bibel 2000. Den sammanfattningen finns att läsa i tidningen Ordfront nr 1 år 2000. Hon var dotter till den kände författaren Wilhelm Moberg och hette Eva Moberg. Hur skulle jag kunna skriva om en Eva, som jag inget vet om? Men budet kan jag, som är rubriken i Ordfront:

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”

Min fråga var under den månad jag läste artikeln om och om igen: Varför är det ingen kunnig i bibeln, som ger oss bibelstudier över Gamla Testamentets texter? Hur kan pastorer påstå att det ingen efterfrågan finns på bibelstudier?

För min del som akademiskt oskolad blev det en veckas morgonandakter i Smyrna närradio. Så upprörd var jag! Kassetterna finns kvar men knappast inga bandspelare.

”Vem är Eva, författaren i hennes egen ålder, som nyligen dog och som skrivit mot Gamla Testamentets Gud i en skarp artikel år 2000?”

Nu vet vi, att inte bara i Sverige utan även i USA är kritiken hård mor Israels Gud. ”Mörkrets makter uppenbaras” är en bok skriven av Jonathan Cahn. Författaren går igenom bibelsammanhang om den ondskan, som spridit sig över hela världen.

”Mörkrets furste stiger ner hotande och vred Han rustar sig för visst…”

Kristendom skulle bort och ersättas med ämnet Religionskunskap i våra skolor. Vi skall minsann inte lära oss gamla psalmer utantill längre! Vi skall lära oss om andra folks religioner i dialog! Allas lika värde…

Inför Gud har vi lika värde. HERREN är en och Jesus hans son. Än så länge är det religionsfrihet att tro på det han sagt:

”Frälsningen kommer från judarna.”

Idag är frälsningens dag!

Berättelsens baksida

Det fanns en berättelse i byrålådan som blev alldeles för utförlig och intressant en dag. Det var min idé, när det fattades bilder i filmen. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” att jag kunde dra ut översta byrålådan i Bettys gamla byrå över hundra år. Så blev det och gnisslet hörs varje gång. Skillnaden nu är att jag själv bränt min gamla sjukjournal i slasken som haft en kopia där. Den finns inte mer bara på filmen. Nu räcker det! Det var aldrig min mening med fortsatt berättande år efter år. Kvar är en gedigen utredning på min rygg gjord av en duktig ortoped med egen erfarenhet av operation för diskbråck. Han kunde sin egen ryggsmärta! Jag var förvånad första åren hur han kunde veta! Det fick jag berättat av hans sjuksköterska först efter alla avslutade konsultationer.

Kvar är bibelversen jag fick av min konfirmationslärare Arthur Hesslefors som tonåring:

”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.”

Samme konfirmationslärare som senare var sjukhuspräst på Restad Sjukhus, Vänersborg. Det var helt frivilligt jag sökte upp honom, när jag som 20-åring blev sjuk.

Människan har en kropp. Människan har ett psyke. Det finns en ande i vilken en kan komma i kontakt med Gud och Jesus. Nej, ordet treenig står inte i bibeln men orden upprepas, att vi har möjlighet att födas på nytt genom att tro på den Gud har sänt Jesus Kristus – hans enfödde son.

Detta var min lust att få berätta om vad som står i bibeln och som räddat mig genom hela, långa livet. Jag är inte bara räddad enligt översättningen i B2000. Jag är frälst!

Denna frälsning gäller nu och sen om jag håller fast vid tron på Jesus och allt han gjort för alla och mig.

Kavat och klen

Hon ringde först efter en månad. Inte som hon lovat efter några dagar. Det gick inte att ringa, sa hon. Hon hade gråtit. Så satte hon igång en saklig kritik – en genomgång av min berättelse i boken. Det tog inte mesta tiden av samtalet utan allt som står på baksidan och inte gick att hitta något om.

”Jag har letat och letat och läst om, men hittar inget!”.

Hon lever inte längre men var kurskamrat år 1963 -1964 i längsta delen av utbildning till arbetsterapeut. Utbildningen var lång före och den var efter 1964 för att bli legitimerad. År 1987 var mitt svåraste år. Min far dog, föräldrahemmet såldes och jag var tvungen ta emot hel sjukpension 52 år gammal. Där kommer rubriken in: Kavat men klen.

Anna-Maria gick vid min sida på en promenad och frågade rakt på sak, när allt hänt samtidigt: ”Och vad tänker du syssla med nu då?” Är det så sjukpensionering fungerar? En slutar arbeta och sysslar med något annat precis som att sjukdomen inte hindrat arbete? Så jag blev ställd men svarade:

”Jag har en bok i huvudet!”

Arton år senare 2015 fick jag den berättelsen som en film på ett USB-minne i band. Jag kunde sätta det runt halsen och hade fått ner mitt trauma från år 1956 från hjärnan till ett USB-minne att visa en publik från olika delar av världen på Stora Teatern i Göteborg. Det var en filmfestival. Filmer och berättelser på olika trauman inom psykiatrin – skador av vården.

Än sen då? Än tidigare då? Ortopeden frågade vänligt år 1987 hur jag mådde vid mitt besök. Mitt svar då kom:

”Gråten sitter inte i halsen. Den sitter mellan L4 och L5.”

Den sitter fortfarande där efter alla år och är kanske ett inklämt diskbråck. Det är inte manodepressiv psykos! Och nu är jag inte kavat längre utan bara klen. Och visar baksidan av berättelsen/boken.

På Facebook har jag sett två stiliga killar barnbarn till den Gunnel som dog, när hennes andra barn var född. En dag satte en okänd från min hembygd in en länk på filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” i Facebook på Vänersborgs tråd, att vi som bott där inte glömmer. Framför allt glömmer en inte Restad Sjukhus eller Källshagens Sjukhus. Det blev ett genomslag för filmen och jag själv kunde sätta in foto på bästa sköterskan och hennes man som gamla. Astrid och Åke hade gått igenom manus till min bok år 2010. Fick jag lov att berätta allt hemskt? Detta foto i den tråden gjorde, att jag fick kontakt med Astrids två barnbarn och Gunnels två döttrar.

Det är en solskenshistoria som inte gick att berätta innan jag mött dem på Facebook!

”Vem är Gunnel, 27 år, som dog när hon fött sitt andra barn?”

Vem är Eva som skrev med så vässad penna mot Gamla Testamentets Gud år 2000 i tidningen Ordfront?

Jag älskar bibeln och har ett gott förhållande till den. Jag är förstår jag en överlevare av psykiatrisk vård, som heter något på engelska, som jag inte kan ännu.

Mad är jag inte!

Poesi

Nu är det söndag. Detta är poesi:

”Lär dig livets vackra gåta älska, glömma och förlåta”

Jag tänker berätta om det så tar hela dagen! ”Så vi får en punkt på historien.” Så sa projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken år 2013. ”Vi åker dit, så vi får en punkt på historien.” Det var hela meningen. År 2020 trilskades jag med henne hela året på Frölunda Kulturhus, ”La Bamba”: ”Jag vill inte vara med längre!” Jag vill inte vara bland de okända, före detta psykotiska i en okänd bok och inbunden. Berätta i mitt namn en gång till! För anonym är jag inte!

”Och femtiosex och femtiosju och femtioåtta.” I en smal järnsäng bredvid min låg en liten, gammal tant och räknade. Samtidigt fingrade hon på bältet runt tunna midjan.

”Lilla gumman! Har du också fått bälte?”

Chocken måste lägga sig för mig vare sig jag ville eller inte. Jag såg mig runt i den stora salen med alla tomma, smala järnsängar. De andra var inte där bara lilla tanten och jag fastbundna. ”Bara att gilla läget,” som uttrycket är nu. Jag såg mig om och frågade en personal i rummet: ”Är detta stormavdelningen?” I så fall kunde det inte bli värre än så.

”Lär dig livets vackra gåta, älska, glömma och förlåta.”

Poesin kom senare som ett mantra i huvudet. Jag var ju bekännande kristen! Idag är det söndag. Jag kommer att berätta om det så tar hela dagen. Det kan vara en efterkonstruktion ”och femtiosex och femtiosju och femtioåtta” som tanten räknade men räknade gjorde hon och blev min räddning! Så att jag överlevde. Efter två månaders ruskig medicinering kom jag till deras finaste neurosavdelning på före detta Restad Sjukhus. Den förvirrade tanten bara somnade in i sömnen och dog. Hon behövdes tydligen inte längre för mig. Jag hade frigång, när jag mötte en personal på min promenad och fick veta det. Innan dess satte jag mig på hennes sängkant. Vi två slapp ju gå runt, runt, runt i dagrummet på dagarna i ända. Hon var lika förvirrad fortfarande och kunde inte se skillnad på personal och patienter. Hon fattade aldrig var hon var.

”Jag tycker så mycket om allihop här men jag tycker bäst om dig!”

Så satte hon sig upp och slog armarna om halsen på mig. Gud sänder alltid någon i ens väg med uppmuntran, då det känns mycket motigt. En dag långt senare sände han någon annan i min väg. ”Och femtiosex och femtiosju och femtioåtta” kanske blev mitt eget förvirrade räknesätt? Lilla tanten hade kanske andra siffror men låg och räknade gjorde hon i sin säng år 1956 med bälte runt midjan.

Det är en senare historia år 1957 med en tom, ensam talarstol på en äng som egentligen var en skjutbana. År 1958 var det en mening i bibeln, som upprepades då och sen:

”Kvinnan skall tiga i församlingen!”

Detta har jag lyckats ta mig runt. Som kvinna får jag lov att berätta vad Paulus har sagt och de andra apostlarna och profeterna. Jag har inget gjort för att få ett morsarv. Brevet finns kvar från min morfar strax innan han dog. Han skrev ner gratulationer och välsignelse till sin äldsta dotter och mig som nyfödd år 1935. I en av hans gamla biblar hittade jag en understrykning – svagt med blyertpenna: ”Hur skall den kunna läsa som måste gå bakom oxar och plöja?” Ungefär så från någon av de apokryfiska böckerna. Bibeln var mer intressant än jordbruket och att förmedla innehållet. År 1958 blev jag nekad utbildning på Missionsskolan, Lidingö.

”Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.”

Då sänder Gud någon till uppmuntran, när allt är motigt. En gång var det en kvinna i Dals Långed, som höll på med översättningsarbete av Gamla Testamentet. Jag visste inte ens något om Svenska Folkbibeln. Det var runt år 1996-1997. Så händer det en gång till för fem år sen. Jag får möta en man som reviderat Svenska Folkbibeln från 1998 – Tony Larsdal. Jag får fråga på olika ord! Jag fick fråga på Asasel. Varför fanns inte det i bibeltexten längre utan i en not bara?

Det gäller i livet, att ha någon att skylla på när det inte blir som en vill. Jag hittade en efter en men som dog, som inte höll att skylla på mer än kort tid. Sen fick jag Peter Fjellstedts BIBLIA med förklaringar i tre volymer och kunde stava mig igenom om de så kallade syndabockarna 3 Mosebok kap. 16. Jesus dog för allas synder. Jesus bär bort all synd och glömmer den. Vad står då Asasel för?

”Lär dig livets stor gåta älska glömma och förlåta.” Det låter ju bra. Men om jag som människa inte förstår skillnaden mellan att förlåta och glömma? Det hurtiga råden hjälpte aldrig mig: ”Lägg detta bakom dig! Det är ju så länge sen!”

Där är jag nu. Det finns fortfarande övergrepp inom mentalsjukvården. Min berättelse behövs om sår som inte läker. Och om sår som läker genom Jesu blod.

Det hunden Rasmus fick veta

Där fortsätter min historia vid år 1957. Alla mina drömmar om att bli något var raserade. Jag kunde ingenting längre trots att min storebror trott, att det vore bra att passa på att ta körkort. Visst! En strålande idé men sen kom det inget körkort från Länsstyrelsen, därför att jag varit intagen tre månader på ett mentalsjukhus. Visserligen ökänt men ändå. Kunde jag inte ens köra bil, fast jag blivit godkänd i andra uppkörningen?

Livet bara rullade på ändå. Jag måste söka arbete och fick arbete på ett barnhem. Varför det fanns barn där vet jag inte. Barnen var rara och en liten flicka lärde jag sjunga:

”Tror du små blommor bedja till Gud? Fastän du ej förnimmer ett ljud Dock upp till rymden från ängen skön Stiger så sakta blommornas bön. Gör du som blomman beder till Gud…” Där sviker minnet men inte av flickan. När jag sjungit den så många gånger i tvättrummet innan det blev tandborstning, så ville hon sjunga den alldeles själv och visa att hon kunde hela sången.

Sommaren försvann och det närmade sig höst och ett år sen mitt trauma. Då kom skräcken för den sjukdom de diagnostiserat mig med. Skräcken för deras behandlingar blev värre än diagnosen natt efter natt. Ingen hade berättat vad sjukdomen innebar som jag skulle ha för livet. Den var och är för livet. Ingen följer upp och ifrågasätter rätt eller fel. Så jag fick en sömnrubbning igen. Efter en tid ville jag hem för att söka frivilligt. Jag ville vara innanför deras dörrar om något otrevligt skulle hända. Jag var över 21 nu och myndig att skriva på ett papper själv om frivillighet – fri att söka hjälp där de krossat all självkänsla.

Innan detta obehag kom hade jag varit ute och promenerat för att lära mig området. Jag kom till en stor äng utan friskt gräs. Där stod en ensam, övergiven talarstol. Det gick en ilning genom min kropp. Så många tältmöten som jag varit på. Tänk, att få vittna om Jesus! Då hör jag högt och argt rop från en man. Han undrade om jag inte sett skylten om att det var ett skjutfält med skjutbana. Jag hade bara sett den tomma talarstolen och en vacker stig tvärsöver ängen. (En kort repetition av alla mina minnen. År 1958 blev det än värre fara att gå över männens domäner.)

Detta får räcka för denna morgon. Jag sträckläste doktorsavhandlingen: ”Vänskap- värden – vandel Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation av ungdomsnarkomaner”.

Förra rubriken var ironisk med ”JAG och Gud”. Åren har gått. Åtta står för något nytt. Åttaåtta kanske jag får uppleva. Nu är det GUD som JAG ÄR som har presenterat sig för mig. Jag å min sida har räknat upp allt jag inte kan.

Och busken brinner där vi två möttes en gång.

P.S. 2025 06 16

Det är morgon igen efter en lång natt. Jag kollar ”Statistiken” för bloggen och läser ett gammalt inlägg elva år tillbaka och min besvikelse över männens egna revir att blogga och förkunna ordet från Gud: ”Stefan Swärd ryter till igen” men som kvinna fanns ingen chans att bli insläppt i samtalet om tolkningsföreträde.

Jo, jag minns hur envis jag var att vilja få vara men men bli överhoppad konsekvent. Ett av mina försök löd:

”Fräs till du Stefan Swärd! Denna din blogg har betytt mycket för mig teologiskt och akademiskt oskolad. Varför då stanna upp när någon vill samtala om försoningen praktiskt och personligt? Ingen idag begriper det språket om att vara försonad genom Jesu blod. Då måste vi alla bekännande kristna läsa på och lära in Gamla Testamentets berättelser utan affekt, att jag har rätt bibeltolkning.
Jag uppskattar Seth Erlandssons bibelundervisning sen år 1999. Var fanns alla bibeltroende när SKU (Svenska Kyrkans Unga) gick ut stenhårt med obiblisk ”bibelsajten” och nu satsas millioner av skattepengar till att undervisa Svenska Kyrkans personal i RFSU:s lära? Var finns bibelstudier i alla olika kyrkor om vad ett förbund innebär?”
Fortsätt att fräsa till men stanna inte, när vi andra inte fattar olika tolkningsmodeller! Jag gillar Torsten Åhman och han vågade gå emot det osunda inom Livets Ords lära i tidningen Dagen. Han vågade ifrågasätta alla påstådda helanden! Försoning och helande i Jesu sår står det mycket om i bibeln och skall ske här och nu. Helvetet i framtiden vet vi inte mycket om utan Jesu försoning.” Ingen kommentar

D.S.

JAG och Gud

Kan du se oss två stå där i Haga – ett rivningskvarter i Göteborg. Det hade varit min fasta punkt Räddningsmissionen hopslagen med före detta Fyrbåksexpressen. ”Nu skall hela rasket rivas…” Nu skall 34 – 36 bort på Husargatan och hörnet Pilgatan. Inte nog med att fastigheten med alla minnen skulle bort. Jag skulle bort också ur arbetslivet bara 52 år gammal och få hel sjukpension. Det var absolut ingen lättnad. Bara ett enda stort frågetecken: Vart tog kallelsen vägen, som jag fått av Gud och ville ha som tonåring? Kvar var mitt stora JAG, ett stativ för kameran för skärpans skull och så Gud.

En gång fick jag se att någon tagit bort mitt namn vid numret till ”Ungdomsmissionen” ur senaste telefonkatalogen. Det gjorde också ont förutom all värk i ryggen. Hela den var dålig och gick inte att operera var ortopedens svar. I min bibel finns en anteckning 4:2 efter ett bibelstudie som Christa Maria Lyckhage hållit år 1970. Hon tog ur en eller två verser i kontexten, som det heter och stannade där:

9. Och HERREN räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och HERREN sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. 10. Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nerbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” Jeremia kapitel 1 (1917 års översättning).

Enda anteckningen är i svagt rött numera siffrorna 4:2. Resten minns jag som i går. Vi satt några unga på studenthemmet Jeriko och drömde om att bli besökare på kvinnofängelset Hinseberg, oavsett hur långt från Göteborg det ligger. Det är en riksanstalt. Där blev unga från Göteborg placerade ofta på grund av narkotikabrott. Boken ”Stängda dörrar” var på gång, som hon skrivit tillsammans med sin man Knuth Lyckhage och Caroline Krook. De unga kände inte jag men de tillhörde 68-rörelsen. Jag för min del var äldre och blev senare placerade i gruppen: ”Med Jesus i vårdsvängen”. Christa Maria Lyckhage, som var kurator på Stadsmissionen undervisade oss i de fyra verben i bibeltexten hur lätt det var för unga att bli uppryckta ur ett bra sammanhang, nerbrutna genom missbruk av droger, dödade eller fördärvade. Till slut visade hon på hur mycket svårare det var för dessa unga att komma igen och bli upprättade.

En dag stod JAG och Gud på angiven tid och följde hela rivningsarbetet i stadsdelen Haga där Räddningsmissionen haft sin fastighet och arbete! Husen revs ner och jag som sjukskriven och nära hel sjukpension upplevde hela rivningen under tre dagar inom mig själv. Hela min insats, alla mina drömmar revs ner bit för bit. Kvar var mitt stora JAG, stativet och kameran. Jo, kvar var min envishet och ”sjukdomsvinst”. Minsann att jag lärt mig framkalla och kopiera svart/vitt under många långa sjukskrivningar. En stund då och då men mest liggande plant på hård bädd för att slippa ryggvärken. Tänka fick jag och läsa fototidningar bildmässigt – läsa gick dåligt, titta på bilder gick bra.

I min bokhylla längst ner finns resultaten av min envishet i album: en släkthistoria från kriget på min fars sida, en släkthistoria från min mors sida ner till ”Roparna” och kopierade brev långt före dess ner till år 1823, en nutidshistoria om tiden inom Fyrbåksexpressen/Räddningsmissionen i färg och svart/vitt. Gud fanns före min tid i Göteborg och allt fördärv och missbruk. Jag började min släktforskning med frågan vem som var först att bli omvänd till Gud. Trodde att det hette farsarv och morsarv. Numera måste jag stava på engelska språket om ”mad heritage” och kulturarv.

Jojo! Jag är högfärdig också förutom att jag kunde reprofotografera gamla bilder, framkalla, kopiera och skriva texter. Jag ville kunna läsa doktorsavhandlingar också. Jag ville kunna förstå men fattade inget! Detta har irriterat mig. Om det finns en doktorsavhandling, som handlar om den första tidens ungdomsnarkomani i Göteborg från år 1955 till ungefär min pensioneringskris 1987, så borde jag väl fatta! JAG hade ju första boendet så nära Skanstorget, som det gick att komma år 1966! Jag såg inga narkomaner där eller handel. Boken heter: ”Vänskap värden vandel – Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation narkomaner”. Författaren är Christer Ahlman som följt femton men tio av dem ingående under återhämtningen. Vi möttes på slutet av 60-talet och har gemensamma minnen och ser allt från diametralt olika håll. JAG och Gud fotograferade rivningen av Haga och har många fina bilder. JAG fick många barn utan att ha någon man precis som bibeln beskriver en övergiven kvinna. Jag har fotograferat dem från slutet av 60-talet. (Någon finns på Facebook utan att jag frågat om lov). Det finns en hel bok med mig som fotograf och författare som heter:
”Det hunden Rasmus fick veta”

Jag längtar efter att ”mina” barn skall få upprättelse! En efter en tills alla är med på VÄGEN…

Lovsång i natten

Det är natt. Vet inte varför sömnen sviker mig. Vet inte varför tankarna går hit och dit över tiden som varit. Lika bra att gå upp och fortsätta berätta minnen. ”Lovsång är inte någon musikstil eller trend,” sa den unga pastorn.

”Jag hade min identitet i musiken och kunde aldrig bli nöjd med min spelning! Kraven blev större och större. Nu har jag min identitet i Kristus,” sa den unge teologen i en predikan för unga.

Så fick jag en länk med sång från Björngårdsvillan i Göteborg av Choralerna på 70-talet av en god vän. Lyssna på Camilla Bengmark gift Brandström i sången om Jesus!

https://www.svtplay.se/video/jRbk7pj/gospel-en-sangstund-fran-bjorngardsvillan-i-goteborg?video=visa

Musikalitet kan ärvas och finnas i en hel släkt. Tro kan påverka men inte ärvas. Fallenhet för ett yrke kan ärvas men inte en kallelse till Guds rike och lovsång i själen. Solisten är släkt med musikern och teologen och farfar/mormorsfarfar var pingstpredikant. Jag för min del har inget gjort för att få ett bibelintresse i arv ända sen slutet av 1700-talet.

Jag ältar inte utan gräver djupare och djupare under Andens ledning i bibeltexter.

Nu är det lovsång mitt i natten. Min identitet sitter inte i en yrkesuniform från 50-talet. Min identitet är i Kristus. (Tack Joel McInnes för din predikan den gången). Jesus har försonat mig med ett svårt trauma i 20-årsåldern. Han har gett mig en rätt diagnos. Det sjukvården misslyckades med totalt.

Jag är en syndare värd att dö för på ett kors för Guds älskade son Jesus Kristus.

Så kom lovsången mitt i natten! Jag är frälst. Jag är räddad undan döden.

Syndabockarna

Det tog ett helt liv att fatta!

Nu erkänner jag nästan som under galgen. Alla har ju fått veta min skam – så välformulerad i en bok först år 2011. Sen blev berättelse en film. Sen blev det mer och mer att lägga på mina syndabockar. Av deras fel. När rektorn för Göteborgs Sjuksköterskeskola skola var död, så gällde det att hitta någon annan att skylla på varför det gick som det gick för mig. Det blev hela ”systemet” med bältesläggningar på ett mentalsjukhus år 1956. (Det höll inte utan var politikernas fel, som inte tillät mer personal. Det var billigare att alla patienter fick ligga i bälten om nätterna.)

Det blev fart på den hemska berättelsen tack vare Youtube. Filmen: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” rullar vidare. Och fler vill, att jag sätter ord på min skam. Ja, det blev min rubrik: ”Skammens resa”. En Antologi är ett faktum där var och en står för sin egen berättelse eller konst. Boken heter:

”MAD STADIES, KULTURARV & KONST EN ANTOLOGI Red. Annica Engström & Elisabeth Punzi

Visst, jag har berättat offentligt sen år 2007. Då dog en representant för mentalsjukvården. Kvar fanns ingen syndabock! Ingen klarar att bära skulden, att det gick mindre bra för mig! Och jag har blivit upptäckt som god berättare med min vackra offertröja!

Då hörde jag hans milda röst: ”När tänker du berätta om mig som offer?” Allt slog tillbaka i blixtbelysning. Jag behöver Jesus att lägga min skam på – den jag inte orkar bära själv! Jag behöver honom som syndabock! Jesus blev skammad för min skull, spottad på och hånad. Av den ordentliga, målmedvetna sjuksköterskeeleven en gång så medveten om sin duktighet blev inget kvar. De klädde av mig min identitet i den vackra uniformen:

”Tro inte att du är något förmer än oss!”

”Om det inte hjälper att sparka sig blodig mot muren kanske man kan gå runt den.” Allt enligt överläkaren som var år 1956 och som föreslog, att jag skulle skriva en bok av mina erfarenheter långt senare. Mitt tjat om andras fel mot mig har inte gått hem. Skammen skall läggas där skammen hör hemma. Men det finns ingen som orkar bära den.

Berättelsen om Jesus som syndabocken, som måste dö för allas synder håller! Berättelsen om syndabocken, som skulle bära bort all synd från Israels folk ut i öknen håller också. Jesus är förebildad i hela försoningen! 3 Mos 16

Så likt en rövare under galgen har jag också blivit frälst!

”Från Frälsaren på korsets stam, ljus faller på min dräkt, då träder syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt, Men han som var mot rövarn god, han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt förlåter Gud. Så helt förlåter Gud.”

Psalmer och Sånger 604 vers 1