Skrivet av: Gunnel | 18 februari, 2011

Kyrkan

Kyrkan som jag tänker på ligger högt upp med bara gärden runt omkring. Den är bäst synlig för mig, när jag är på hemvägen. Varför byggde de en så stor kyrka, när det inte finns någon bebyggelse i närheten? Min fråga gick vidare. Svaret blev, att de fick fel ritning en gång i tiden. Ritningen till den kyrkan, som jag beskrev, skulle vara till en kyrka i en stad, där folket bor.

En gång i tiden fick jag en present, som jag inte förstod värdet av då. Mina vänner överskattade väl min begåvning. Tjugofem år senare har presenten blivit mycket intressant. Jag kan slå upp ett ord då och då i lagom takt och studera. Så nu vet jag, att kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Det finns ett enda undantag. Det var när alla Jesustroende var i rörelse och inte hade något tak över huvudet. Då är vi nere i tiden till femtio dagar efter Jesu uppståndelse. Församlingen rörde på sig åt alla väderstreck efter den dagen. En församling i rörelse har ett annat ord på grekiska språket.

Min barndoms kyrka dog, när sista församlingsmedlemmen dog. Det behövdes inget tak över huvudet på honom längre. Det kom ingen annan heller för att få lyssna på den kyrkans lära. Det var tunna väggar och där fanns ingen oersättlig konst, när kyrkan revs på en timma och fem minuter. Kyrka och församling är synonymt enligt grundspråket. Kristus är huvudet för församlingen, som är kroppen enligt aposteln Paulus utläggningar. Jag älskar den mannen som sagt och kommer inte att bli någon feministteolog på ålderns höst.

Paulus har ett brett område, som han hämtar bilder från. Jag uppskattar bilderna från anatomin och fysiologin. Så enkelt får inte jag tolka teologin enligt vissa. Huvudet är ett. Huvudet har två hjärnhalvor och en så kallad lillhjärna. Och varför inte konstatera detta otroligt fina samarbete i stället för att komplicera den så kallade treenigheten? Ja visst! Fadern är större än sonen. Än sen då? Sonen stod i ständig förbindelse med fadern under sina år på jorden. Sonen blev människa och var och är Gud också. I lillhjärnan finns koordinationscentrat. Det är bara att studera ett litet barns alla rörelser och utveckling och en vuxens finmotorik i händerna. Som ett exempel på motsatsen är när rörelserna är påverkade av bedövningsmedel eller ”uppåttjack.” Det blir vingligt.
Paulus tar bilden av kroppsdelarnas beroende av varandra. Huvudet kan inte säga till fötterna: ”Jag behöver inte er!”. Så naturligt. Så logiskt. Huvudet och kroppen hör ihop! Kristus har gjort sig beroende av en kropp här nere på jorden. Han gav oss den helige Ande till att samordna och harmonisera kroppens rörelse och funktion.

Det fungerar mindre bra om kyrkan/församlingen organiseras efter mänsklig intelligens. Kyrkan har en ritning för att kunna fungera och den finns i bibelns texter angående tabernaklet och det felfria offret. Kyrkan behöver en syndabock någon att skylla alla fel på i alla tider. Den enskilda medlemmen behöver också en syndabock att skylla allt på som inte blev som det skulle. Någon måste bära skulden och synden och dö i vårt ställe som en ogärningsman!

Är detta en alltför svår läxa att bibelns texter hör ihop från pärm till pärm och handlar om Guds son som blev människa för vår skull? Finns det en perfekt kyrka/församling utan sitt huvud?

Bibelhänvisningar som tillägg:
2 Mosebok kap 25 – 26
3 Mosebok kap 16
Kolosserbrevet kap 1
1 Korintierbrevet kap 12


Responses

  1. Först till den avslutande frågan.
    De flesta protestantiska riktningar tror på sola scriptura. Det kan innebära nästan vad som helst. Här är några varianter:
    – skriften (dvs. den egna tolkningen av skriften) är den högsta auktoriteten, vilket inte hindrar att det finns andra intelligenta människor som kan hjälpa till.
    – skriften (den egna tolkningen) är den enda auktoriteten, dvs. alla anda avviker i större eller mindre utsträckning
    – skriften är en instruktionsbok, där det gäller att hitta lämpliga bibelverser som kan ”bevisa” den egna ståndpunkten, eller ”motbevisa” en annan åsikt
    – skriften har några nyckelverser, t.ex. om kärlek eller frihet, som gör att man kan lägga resten (utom lögn, stöld äktenskapsbrott etc.) åt sidan.

    Det finns en anledning till att vi har 38.000 registrerade protestantiska samfund, och att alla anser sig kunna tolka skriften bättre än de andra.

    När det gäller kyrkan gör denna tro att det hela blir något oklart. Ofta kommer det i centrum att kyrkan inte kan ha någon auktoritet, eller att den mest ses som en mänsklig organisation. Eftersom den består av ofullkomliga syndare kan den alltid kritiseras. Anser man sig dessutom ha en bättre bibeltolkning än de andra blir möjligheterna ännu större.

    När det gäller kyrkan eller församlingen i bibeln, så är det sant att det är ett enda ord (ekklesia på gregiska, ecclesia på latin och kahal på hebreiska). Här har man som protestant ett visst problem, som återkommer också i många andra sammanhang, och det är att man bara erkänner den hebreiska bibeln (GT), medan nya testamentets författare har närmare 400 referenser till den grekiska versionen, och endast några tiotal till den hebreiska. Bland alla svårigheter som det medför ligger att man tror att Paulus lånade ifrån GT och gav dess texter en ny innebörd. Lämnar man för en stund sola scriptura i den formen ser man att han tvärtom genom sina citat tar in sammanhang, på ungefär samma sätt som en advokat i en rättegång kan citera en liten bit ur en dom från högsta domstolen utan att just då komma dragande med hela domen och förundersökningen och lagtexterna och förarbetena och förhandlingsprotokoll och… Paulus litade på att läsarna kunde sitt GT, och hur det brukade läsas, tolkas och användas.

    Ordet för kyrka eller församling är vanligt förekommande i både GT och NT. Det kan betyda hela israels folk, eller de som är här just nu för att fira gudstjänst, eller de som bor på den här platsen, eller de representanter som samlats här för att göra något speciellt.

    När t.ex. Paulus skriver till t.ex. de kristna i en viss stad menar han uppenbart just bara dem. Men när Jesus talar om att Petrus är klippan på vilken han skall bygga sin kyrka, så menar han en enda kyrka och inte tusentals, eller ens att han skall bygga andra kyrkor på Jakob, Johannes, och de andra. Paulus verkar inte heller tycka att man skall dela upp sig i grupper, där var och en har sin egen tolkning som är mer rätt än de andras. i 1 kor 1:10-13 skriver han Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? Det kan vara värt att notera att det finns folk som säger sig tillhöra Kefas (Petrus) trots att han aldrig var ens i närheten av Korint. Det säger en del om vilken ställning han hade också i Paulus predikan. Apollos fortsatte verksamheten i staden på Paulus uppdrag sedan han åkt därifrån.

    Paulus är kanske mest känd för att säga att kyrkan är Kristi kropp. Han menar inte att Kristus har flera olika kroppar på olika platser. En kropp är en synlig enhet med olika delar (ögon, fingrar, tår etc.), medan en ande är en osynlig enhet som inte har delar som är olika varandra till utseende eller funktion. Tänker man vidare på det finner man, när man läser i 1 kor, att han inte nämner kroppen förrän i kap 12, och att det som kommer före leder fram till det påståendet. Ingen annan författare under det första århundradet använde det uttrycket. Det som leder Paulus fram till det finner vi kanske främst i kap 10. Molnet är för alla judar självklart Shekinah dvs. den helige ande eller Guds särskilda närvaro – jämför molnet på berget när Moses gick upp och molnet som sänkte sig över templet vid invigningen, och de åt samma bröd, liksom vi gör det i nattvarden. Jesus själv säger till de 12 att de skall äta av brödet för att det är hans kropp.

    Det är alltså på ett mystiskt sätt en och samma kropp som
    – Jesus gick omkring i, och som korsfästes
    – vi får del av i nattvarden
    – som utgör kyrkan
    – som sitter på tronen i himmelen.

    Det går inte ihop om vi bara ser till vad vi kan mäta och väga, eller räkna ut. Det är i stället en verklighet som vi endast kan se genom tron. Vi blir lemmar i denna kropp genom dopet, vilket Jesus förklarar för Nikodemos i Johannes kapitel 3.

    • Tack, Stefan, för ditt väl genomarbetade bibelstudium som ett komplement till mina små fragment. Det står så mycket att läsa i ditt inlägg.

  2. En sak som inte kom fram tydligt är just det att vi tenderar att göra skillnader som finns i vårt språk, men inte i de ursprungliga.

    Vad jag menar är att vi på svenska har ett ord för snö, medan man hos samerna använder flera olika uttryck. Vi kan förklara litet och säga t.ex.
    – snöfall
    – lössnö
    – pudersnö
    – snödriva
    – packad snö
    – skare
    och kanske några till. Vi kopplar samman allting, och det finns en gemensam nämnare. För oss är inte pudersnö någon annan snö än den som finns i snödrivan.

    På motsvarande sätt är det för de antika författarna inga djupare skillnader mellan lokalförsamlingen, de som bor i området, de som är närvarande vid ett speciellt tillfälle, eller hela folket och hela kyrkan. De praktiska skillnaderna är bara just praktiska och tillfälliga. Enheten är inte något ”bara andligt”, utan den är högst konkret. Det är samma, en enda, gudstjänst och samma, en enda, nattvard som firas, om än med olika människor på olika platser, om man gör en rimlig tolkning av 1 Kor 10.

    När Paulus talar om tron, så kan vi se hur han tar upp den och ger en inledande förklaring. Hela inledningen till 1 Kor handlar om enheten. Den är mycket viktigare än enskilda människors uppfattningar i diverse lärofrågor, så länge de inte försöker att göra sig själva till lärare, och därmed skapa splittring. Annars räcker det med de personer som Paulus själv har utsett – i Korint är det Apollos (1 Kor 1, Apg 19), och litet senare Timoteos och Silvanus (2 Kor). I breven till Titus & Timoteos gör han klart att det är en tydlig kedja i uppdraget. Han har fått det ifrån Gud, men han behövde bekräfta det hos Petrus, och underordna sig honom (Galaterbrevet 1-2). Sedan utser han brevens mottagare till biskopar, och säger att andra församlingsledare skall arbeta på deras uppdrag. Vi vet av utombibliska källor att det gick likadant till i t.ex. Antiochia, där Petrus utsåg biskop etc. och i Alexandria dit Markus åkt på Petrus uppdrag, och med samma utveckling.

    Ordningen med lokalförsamling – biskop – apostlarnas gemenskap som representerar hela kyrkan finns tydligt. Den finns också i Jesu förkunnelse i Matt 16, och är i sin tur tagen som ett ”plagiat” av hur Moses organiserade folket i öknen, efter uttåget ur Egypten. En ordning som bestod genom alla tider fram till Jesus, och som han alltså fortsatte. Det är lättast att förstå de senare delarna av NT om man ser att apostlarna var judar, och tänkte sig den ordningen som naturlig och given av Gud. Tanken på fria och oberoende enheter, där den enskilde kan ansluta sig till den som bäst motsvarar de egna tankemönstren och åsikterna är lika främmande som det var på Mose tid att folk skulle välja vilken stam, eller vilken familj, som de skulle tillhöra, eller om de kunde vara hebréer utan att tillhöra något särskilt.

  3. […] Det står mer att läsa i en tidigare Blogg om detta Like this:GillaBli först att gilla denna post. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: