Tillfället

Det är en rubrik på en dikt av Evert Amnefors i boken: Bortom

I kväll vill jag berätta min egen historia, som jag ältat fram och tillbaka under snart 70 år. Än har jag inte gett upp hoppet om att få nå någon psykiater. Fortfarande är jag upprörd över att Gud som Skapare inte får någon eller mycket liten plats inom psykiatrin. Däremot blir olika yoga godkänt. Vi har religionfrihet.

Första läsåret på Sjuksköterskeskolan var över med teori i olika ämnen. Vi skulle skiljas för att tjänstgöra på olika avdelningar. Innan dess hade vi en samling med olika programpunkter. Jag för min del ville berätta om min kristna tro vad den betyder för mig. Det var något jag ville själv men var orolig över hur jag skulle våga och låg vaken på nätterna innan och kämpade med feghet. Dikten av Evert Amnefors påverkade mig mycket.

Kvällen kom och i samlingen vågade jag berätta enkelt, att jag tror på Gud, Jesus och bibeln. Det blev så laddat, att jag började gråta och gick därifrån. Ingivelsen var från Gud och detta hade vi samtalat om nattetid. Jag ångrade inte mig.

Så där började tydligen psykosen. Jag sökte upp rektorn och bad om eget rum för jag behövde mörkt och tyst för att kunna sova. Rumskamraten behövde inte så mycket sömn. Så pratade jag för mycket till rektorn och därefter blev det promenad till psykiatriska kliniken.

Hur snabbt diagnosen ”manodepressiv psykos” kom vet jag inte. Men jag fick en spruta och fick sova på en brits i sköljrummet. Det var en dålig packning i kranen över sköljhon, som lät för mycket i mitt tillstånd. På den tiden fanns det tvättlappar av tyg. Lätt att åtgärda problemet för en personal.

Då försöker jag tänka så här om psykoser, som innebär vanföreställningar. Om en psykiater är ateist och vet, att det ingen Gud finns och sen får möta en ung sjuksköterskeelev, som talar med denne Gud på nätterna, som inte finns, så kan det ju vara lätt att kalla detta vanföreställningar? Var fick de sin diagnos ifrån har jag undrat, som bara var dödstrött efter många vaknätter. Jag hade börjat vaka på en avdelning men kunde inte sova dagtid heller.

Visste inte, att jag bär på så mycket av posttraumatisk stress på grund av fortsättningen, som blev ju sju gånger värre, när sjukdomen skulle följas i diagram på mentalsjukhus under 3 månader. Här kommer min poäng! Gud hade varit före mig på det sjukhuset inom den vården! Här kommer min poäng! En dag fick jag äntligen gå ute i frisk luft själv och då var Jesus där och visade mig på en ung flicka, som strövade omkring i parken. Hennes kroppshållning visade på tunga tankar. Kanske att hon behövde någon som lyssnade?

Sjuttio år har gått. Från och till har skräcken för diagnosen och sen behandlingen plågat mig nattetid och dagtid. ”Att du inte lägger det bakom dig!”

Så enkelt var det inte. Nu vet jag, att det finns mer än en som behöver stöd och uppmuntran i kampen att stå ut efter fel behandling. Vi har ande, själ och kropp. Gör det ont i själen påverkas kroppen. Gör det ont i kroppen påverkas humöret. Själen är det viktigaste som finns. Själen är odödlig.

Jag älskar bibelns berättelser från början till slut. Nu är det sagt. Jesus betalade en lösensumma med sitt eget liv för vår frihet. Guds Ande ger kraft för dagen och framtiden. Anden som Hjälparen vet mer om posttraumatisk stress än jag gör.

”Min framtid är i Herrens händer i natten mörk han ljuset tänder…”