Kategori: Personliga reflektioner

Påsken är över. Det har varit en omtumlande helg både före och efter. Det har varit en osalig blandning av medverkande lokalt och via TV:n i programmen. Frälsningsarmen har fått sända några gudstjänster och deras emblem är "Blod och Eld". Tecknet är samma i varje lokal. En mötesbesökare skall kunna känna igen sig genom sångerna och förkunnelsen. Nu kan man visserligen inte få höra alla dessa gitarrer längre och den typiska takten. Det har skett en förändring.

Jag letade efter "min trummis". Vi är släkt och han var inhyrd på grund av sin skicklighet och tro på samme Gud.

 

Precis så var det i den församling, som jag tillhör också. På långfredagen var en skicklig förkunnare inhyrd, som tillhör ett annat samfund. Han är en av mina favoriter och har skrivit boken "KORSETS MYSTERIUM". Den håller som undervisning i alla samfund och kyrkor.

Jag själv var inte inhyrd i påskaftonens "Night live", eftersom jag tillhör församlingen. Då gäller bibelversen:

Ni har fått för intet, så ge ock för intet. Det gjorde jag så gärna. Problemet var stressen och frågorna på de stora ämnen, som var föreslagna under några få minuter.

Problemet uppstod 19 och 30. Vi medverkande fick var sitt körschema med alla minuter angivna och fick veta, när vi skulle komma in och varifrån. Som om det varit en teaterföreställning. Det var bara ridån som fattades.

 

För 10 år sen var jag chockad av teologin och frågade varenda pastor jag kände:

 

"Tror du på bibeln? Vad är teologi?"

 

Inget som varit självklart för mig var självklart längre. Det var kaos inom mig. En av alla dessa pastorer från olika samfund, som fick min fråga bytte ut ordet "chockad", som jag tyckte jag var, mot omtumlad. Han ville ha lite balans på vad som hänt mig.

 

– Det är omtumlande.

 

Vad var det som var omtumlande? Jo, det var liberalteologin, som jag inget visste om förut. Det var detta med historisk-kritisk bibelsyn och sättet att tolka bibeln. Minsann att detta är omtumlande 10 år senare också och i min egen församling till och med.

Trollerikarlen som medverkade efter mig i programmet "Night live" var inhyrd för sin skicklighet eller av annan anledning. På hans Hemsida står det om bibeltrolleriet. Detta håller jag på att reda ut för mig själv och andra. Vad innhöll hans trollerilåda med en bibel och kortlek bland annat och vilka bibeltexter trollade han med?

 

Nej, jag skall inte skriva, att jag är chockad utan använda ett mildare uttryck då. Jag är omtumlad. Det gäller att kunna sin bibel, om man skall fatta var trollkonstnärerna hämtar sitt material. Pedagogiskt var det en värdelös bibelförkunnelse från Uppenbarelseboken bland annat. Den förkunnelsen förstörde resten av min påsk.

 

Så kom tisdagen och jag var lika obalanserad men förväntade mig ingen trovärdig bibelundervisning av Jonas Gardell. Där var jag förberedd i viss mån och fattar, att de måste följa ett körschema, när olika barn skulle komma in från olika håll och läsa obegripliga bibelverser ryckta ur sitt sammanhang.

 

Nu är det så att bibeln är vävd i ett stycke uppifrån och ända ner enligt mönstret givet av Gud. När mönstret var färdigvävt sa Jesus, att det är fullbordat. Detta var vid 9:e timman på dagen. Då brast förlåten i templet uppifrån och ända ner och vägen till Gud öppnades. Just genom korsets mysterium.

 

Visst det går att trolla med bibelverser både i en kyrka och via en TV- apparat. Kvar är stegen nerifrån jorden och ända upp eller uppifrån himlen och ända ner till jorden. Där vandrar änglar fortfarande precis som Jesus sagt och Jakob fick uppleva i en dröm. Jakob var på flykt undan döden men möttes av Herren Gud i en dröm – i ett nytt förbund. Jakob fick möta en ny framtid. Trolla med det den som kan! Försök att trolla bort sanningen om räddning från synd och död genom Jesu försoningsgärning på korset.

 

Försök men det kommer bara att bli ett enda fiasko!

Så är namnet på Sofia Lilly Jönssons Blogg. Den hittade jag strax innan hon började i rätt namn som ansvarig och här är citat från orsaken till namnet:

 

"Fjärde väggen är ett teaterbegrepp som betecknar den osynliga vägg mellan scen och salong som konventionen förbjuder att skådespelaren medvetandegör genom att vända sig ut till publiken. Som med de flesta andra dramatiska regler har alltid skett konventions-brott också mot den fjärde väggen. Överfört kan fjärde väggen handla om osynliga gränser och andra metaskikt som gestaltas i all konst, och i förlängningen om de flytande gränserna mellan illusion och verklighet i våra egna liv."

Det fanns ingen teater i min hemby och inga tåg med tågtider, som passade för att lämna landet för stan. Det har aldrig lockat mig sen heller och har absolut inget med någon syndkatalog att göra. Bio har heller aldrig lockat mig. Själva livet är ju en enda inspelning och hur spännande som helst! Intresset för bio kom, när Ingmar Bergman dött och jag ansåg, att jag var obildad. Hans filmer kom i repris på TV en efter en och jag bestämde mig för att se dom. Ljussättningen intresserad mig därför att Ingmar Bergmans fotograf Sven Nykvist var lika känd och son till två Kongomissionärer inom Svenska Missionsförbundet. Jag var så nära honom i umgänge, som en kusin till honom och filmen "Oxkärran", som jag aldrig såg. Tyvärr. Komplicerat?

Nej, inte alls för mig. Jag brukar veta, hur jag tänker. Få andra att fatta växlingarna i associationer är lite värre.

Som gammal dam blev jag inbjuden till en "Talk show" påskafton bland riktigt unga människor. Där fattade jag detta med ljussättning och teaterspråket "Allt ljus på mig" (och inget på publiken). Jag fick ju ingen som helst kontakt med de, som skulle lyssna på mig! Var fanns de i mörkret?

Där – just där – kommer associationen till Sofia Lilly Jönssons Blogg in hur denna unga begåvade solist, musiker och tonsättare försökt presentera sin villighet att arbeta inom kyrkans väggar – ställa sina resurser och sin personlighet till förfogande. Där börjar likheten med en teater och aktörer. En av mina vänner är pensionerad präst. När hon var söndagsskollärare en gång långt tillbaka i tiden försökte hon få lite tyst i klassen. Till slut frågade den lilla flickan, som haft svårt att vara tyst:

"Är det bara du, som får prata här?"

Nu har jag fått prata i Smyrnakyrkan på påskafton i en "Talk show". Som sagt det finns lexikon, så jag hade slagit upp ordet "show" innan och var väl förberedd. Det är ungefär som att lägga alla kort på bordet och sen ha ett ess i rockärmen till slut.

Kristus är uppstånden! Han är försoningen för våra synder.

Jag kan fler ord på engelska, som jag slagit upp först i mitt gamla lexikon och dessutom kollat innebörden med grannen:

Jag gjorde en deal med Gud den 5 september år 1959.

 "Nu ska dom ha Talk show ungdomarna! Va´ ä´ de´ för dumheter?"

 

Frågan var ställd till fel person, för jag kan inte engelska. Indignationen var riktad till fel person också för jag kan inte Pingströrelsens ungdomsarbete varken nu eller på vår tid. Hon hade varit med om bibelstudier en vecka. Andra har varit med om det också i vår ålder. Och nu hör och häpna skall det bara vara skämt och Talk show!

 

Där stod jag som förstummad inför dessa förändringar. Vad svarar jag som uppvuxen inom Missionsförbundet och van vid läger och bara 1 timmas bibelstudium på morgonen och sen andra aktiviteter under dagen, mycket sport och sen möte på kvällarna med sång och vittnesbörd. Och frivillig bön. Undrar just, om jag hade klarat av att sitta still en vecka och lyssna?

 

Tur att jag har ett gammalt skollexikon och kan ta reda på vad dom har för sig nuförtiden! Språket tycks obegripligt med alla sorters smile via datorn också. För på datorn missar man hela kroppsspråket. Jag vill ju hänga med och vara intelligent!  Ögonen syns inte. Axlarna syns inte och rösten hörs inte. Vad är då detta för dumheter med Talk show? Värst av allt är att i kväll vill en ungdomsledare dra in mig i dessa obegripligheter. Allt skall vara över på tio eller femton minuter och det är han, som skall bestämma, leda samtalet vad vi skall prata om. Hur skall nu det gå till?

 

"Hon har en otrolig svada men det går att bryta in."  Ur anamnesen 5 sept 1956

 

Så står det i min sjukjournal från den tid, då jag var 20 år och han överläkare med rätt att stämpla mig för livet med sin kunskap om sjukdomar. Nu tror visst en ungdomsledare, att det skall kunna gå att få något sagt själv under kort tid i kväll. Det skall faktiskt bli spännade! Hoppas att de har en riktig stol åt den gamla damen, så jag slipper sitta på golvet. (!)

 

Det står så mycket fint i mitt gamla skollexikon om show. En hel spalt. Så mycket onödiga bekymmer vi gamla gör oss!

Show "visa, ådagalägga, lägga i dagen, förete, framställa……. visa,  visa sig vara, det får tiden utvisa……visa sina kort, röja sina planer….." Det är bara början av spalten om show – denna show, som jag blivit inbjuden till ikväll….åldern på ungdomarna under 20 och runt där….

 

Kommer jag ihåg hur det var att vara 20 år eller är det alldeles förträngt? Kommer jag ihåg hur det var att lämna tonåren alldeles full av framtidsplaner? Får jag komma ihåg vad den tiden utvisat?

"Rösta på Modo"

 

Å detta Facebook, som jag inte begripit mig på!  Vad är poängen? Nu börjar jag att ana kanske. Om jag röstar på Modo, så röstar jag inte på motståndarna. Är Modo i slutspel?

 

Nej, jag vill inte bli osams med kyrkoherden, som röstar på ett annat norrlandslag. I Edsbyn skall man rösta på ett bandylag. Det har den kvinnliga pastorn skrivit mer än en gång på Skutan. Och inte på motståndarlaget vilket det nu kan vara.

Och jag får inte rösta på kvinnliga pastorer eller präster för då får jag ett annat motståndarlag. Nu var det sagt. Neutral kan man inte vara i slutspel.

Antingen röstar jag på Modo eller motståndarna. Vart tog Frölunda vägen? Är det någon som vet? Skulle inte Frölunda kunna ge mig lite feedback?

 

När min storebror var barn och ung var allt som var roligt synd enligt hans memoarer. Han och jag har fyra syskon som åldersskillnad mellan oss och stor uppfostringsskillnad från föräldrarna och omgivningen. Jag slapp visst denna stränga fostran. Det var visst för svårt att fostra mig enligt systern före mig i ordning. Så synden hade avtagit och jag sparkade boll med killarna utanför hemmet på stora grusplanen. Jag kunde ju inte hjälpa, att de samlades där och jag inte hade någon annan att umgås med. Det gällde att tillhöra ett känt fotbollslag. MFF var visst viktigast att tillhöra enligt ledaren. Vi som sparkade lite sämre fick heta något annat. Ja, vi sparkade boll på den tiden. Pojkarna svor som borstbindare. Där kom synden in. Inte i fotbollen på min tid utan just i svordomarna. Dom kunde inte min mamma undgå att höra och hon fick inte fostra andra tanters barn. Det var en oskriven lag, att inte anmärka på någon annan mammas son.

 

Så jag fick inte vara med längre. Jag kunde bli påverkad. Det förnekade jag. En gång i ett felaktigt sammanhang slapp det ur mig ett j…..r, ni vet. Alltså var jag påverkad och hon som satt bredvid i gräset var kyrklig. Vi brukade spela badminton på gräsplanen eller grusplanen mellan våra hus.

Det var riktiga vintrar på den tiden och en av mina bröder hade gett mig handboll i julklapp ett år och en bandyklubba ett annat. Så han påperkade tydligen mitt intresse åt fel håll också. Det var ju pojkarna, som svor på sommaren, som spelade bandy på vintern!

 

Det är inte lätt att vara opåverkad och inte få vara med någon annan. Vi spelade eller lekte bandy på en liten damm. En evangelist var ute och promenerade vid ett tillfälle. Han bodde i mitt föräldrahem och hade möten på kvällarna i Missionskyrkan. Hur skulle detta gå? Han närmade sig mer och mer och var klar med backen på vägen. Jag skämdes, så jag visste inte var jag skulle ta vägen – ensam flicka spelade bandy med pojkarna. Gissar att de inte svor i hans närhet även om de inte satte sin fot i Missionskyrkan.

 

Han var framme vid dammen.  Han bad att få låna min bandyklubba och så fick han lite roligt! Plötsligt var jag i gott sällskap.

 

Jojo. Webmaster i Ö-vik kommer ihåg gumman och skickade en förfrågan igår. Han undrade, om jag inte kan tänka mig att rösta på hans lag, som är Modo. Jag vill inte bli osams med kyrkoherden i Härjedalen, som röstar på ett annat lag.

 

Jag vill inte bli osams med mig själv heller utan röstar på mig och kvinnliga pastorn från Edsbyn och andra kvinnliga förkunnare. Förresten är hon inte bara intresserad av bandy utan är också redaktör för tidningen Budbäraren. Det går tydligen att vara kvinna och budbärare samtidigt. Vi spelar i samma division.

 

En del människor tål inte att se lite blod, förrän de vill svimma. Andra leker doktor, men det brukar vara barn, som ägnar sig åt dessa lekar. Förra tisdagen i TV-programmet "Åh Herregud" lekte komikern Jonas Gardell doktor med en tydlig mustasch under näsan. Det behövs lite rekvisita. Det behövs väldigt mycket av den varan för att kunna förlöjliga bibelns budskap tillräckligt tydligen.

 

Där fanns duvorna. Den unga kvinnan i väntrummet hade mens och var oren. I sitt knä hade hon ett par duvor. Dom levde inte. Doktor Gardell visste hur hon skulle bli ren och slaktade en av duvorna, så blodet skvätte över både patient och läkaren.

 

Än är jag inte klar med någon anmälan……

 

Det är viktigt, att få veta hur andra förvränger bibeltexter för att vakna över all denna okunskap hos mig och andra. Det finns böcker att läsa, som inte är ett hån mot bibeln! Det finns duktiga bibellärare att ställa frågor till som levt med bibeltexterna hela sitt liv och vågat brottas med dem! Det finns läkare, som är duktiga föreläsare om blodets betydelse och funktion i människokroppen.

 

Det är inget farligt att erkänna. "Detta förstår inte jag!" Det är inget farligt att fråga och fråga igen. Det är inget farligt, att börja med de bibelverser, som är begripliga och sen gå vidare. Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord.

 

En dag för 40 år sen kom det ett brev, som inte var undertecknat och inte hade någon avsändare. Det kom till en pastor och kopian kom till mig. Brevet var välformulerat och en enda stor vrede mot hans tro och min och andra kristnas. Jag blev så ledsen. Är detta verkligen en beskrivning av mitt sätt att vara? Är jag så överlägsen, otrevlig, dömande?

 

Under tre års tid stavade jag på raderna från och till och begrep ingenting av kritiken. Sen insåg jag hur bra detta brev var. Nu finns det på min Hemsida: "Till dessa det vederbör".  Hur många känner till den s.k. försoningsstriden idag? Det är ju det problemet Jonas Gardell belyser i sina program! Är Gud kärleken eller vreden?

 

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Hur mycket mer skall då inte en hel bildsekvens säga?

Den finns på näthinnan sen i tisdags kväll. Programledaren Jonas Gardell använde en kyckling som illustration inför två medarbetare, styckade den i två delar. Sen skulle de och senare vi tittare förstå hur ett avtal gick till med Gud –  ett förbund.

Gadell la de två delarna på golvet och sen vandrade de tre sakta mellan delarna.  Förstod de hur ett avtal med Gud kunde gå till? Fattade de att avtalet var bindande sen?

 

"JA".

 

Fattade de konsekvenserna av att bryta detta avtal?

 

Så långt in i programmet var SvT övertydliga i sitt hån mot Judendomen och Kristendomen. Det kom upp ett textat plakat på alla hemskheter, som skulle drabba dem, som bröt ett ingånget avtal med Gud.

 

Detta hån mot judarnas religion och den kristnes tro skall vi betala licenspengar för! En bönegrupp ställde upp och bjöd in Jonas Gardell ovetande om hur han skulle vinkla deras sång om Guds beskydd!

"Bred dina vida vingar o Jesus över mig…..

 

Förlåt mig alla synder och två mig i ditt blod…."

 

Jag har haft 7 år på mig att bearbeta min egen bibeltro och tolkning efter det att boken "Om Gud" kom ut  år 2003. Det är nyttigt att se och höra hur andra uppfattar bibelns budskap. Det hette, att vi skulle få vara med i Gardells söndagsskola. Har SvT inga som helst krav på saklighet? Får vem som helst förvränga urgamla sanningar? Gamla testamentets texter pekar fram mot ett felfritt offer. Det står att Israels folk skulle placera sin synd på en syndabock – ja, på två. Var står det om Guds vrede som måste blidgas? Det står att en av bockarna fick ta med synden ut i öknen Asasel. Den andre dödades och blodet togs in i det allra heligaste 3 Mos kap 16

Detta kapitel har rubriken: Den stora försoningsdagen.

 

Vi behöver en syndabock att placera vår synd på idag också. Det är Jesus Kristus och han har offrat sig en gång för alla. Det offret behöver inte upprepas.

 

Enligt min bibelläsning stämmer ingenting av vad Jonas Gardell kommer med. Allt är halvsanningar, halva verser och hopplock.

Gud förbarma dig över oss svenskar!

Han är en stor pajas! Nej, det var fel. Han är en liten, duktig, påläst pajas denne hedersdoktor i teologi, Jonas Gardell. Igår kväll var parodin över frikyrkotanten sist i programmet. Jag hade kanske väntat mig, att hon skulle komma först och klädd i sin ljublå blus.

 

Jag har en syster, som har sagt ifrån att inte jag får stå och predika klädd i blus. Ändå hade jag köpt en ny snygg i vinrött åt lila.

"Jag har en kavaj du kan få," sa hon och öppnade sin garderobsdörr. "Den som skall tala skall vara välklädd!  "Det är viktigt," lade hon till och hänvisade till gamla moster, som varit lite kyrklig.

 

På tåget hem fanns det bara en sittplats ledig. Där frågade jag, om jag fick sitta bredvid dr. Sven Reichmann. Han hade tydligen också varit ute och predikat och tagit av sig sin kavaj. Han hade exakt samma snygga, moderna skjorta, som jag köpt som damblus. En herrskjorta har knäppningen åt höger. En damblus har knäppningen åt vänster. Eller tvärtom. Jag är inte bra på höger och vänster men kunde inte ta av mig kappan på hela resan. Jag ville ju inte genera honom men passade på att fråga om några ord i grundtexten. Inget tillfälle får missas. Jag känner bara två, som kan läsa bibeln på grundtexterna.

 

Så jag talar sanning. Första gången jag blev fotograferad i talarstolen i en ljublå blus, så hade jag bibeln högt upp i luften. Jag har aldrig varit församlingsföreståndare men det var på en församlingsdag. Bibeln var inte bak och frampå, som pajasen håller den. Det andra bildbeviset, när jag predikar iklädd ljusblå blus är från "min mors bönehus", om jag skall svänga mig med nostalgiska ord. Det skall avkristnas och läggas ner snart. Det innebär, att de gamla inte orkar sköta trädgården runtomkring  missionshuset, som det hette från början. Sen skall korset och andra tecken bäras bort. På något sätt. Detta gör ont! Det skall inte vara en "Missionskyrkan" längre.

 

Ja, så var det tredje bildbeviset, när jag predikar klädd i ljublå blus. Det är från Svenska Kyrkan, som jag gått ur redan som 20-åring och dessutom inte har venia av biskopen. Fotografen var och är diakon och fotot kom på posten. Sen dess vet jag vad som gäller, om jag får predika någon mer gång. Den som skall tala skall vara välklädd inför människor och inför Gud.

 

Om det har jag predikat i Varola Missionskyrka. Då började jag med 1 Moseboken och naken inför Herren Gud i Edens lustgård och slutade i Uppenbarelseboken klädd i vita kläder. Herren Gud har bjudit på kläderna alltid.

Det märkliga är, att de som var oräkneliga i antal inför Guds tron hade tvättat sina kläder och gjort dem rena i Lammets blod. Dom hade skött sina kläder under hela sin livsvandring genom att tro på vad Jesus gjort för dem/oss på korset. Det är att vara klädd inför Gud både nu och sen och då i Gamla Testamentets tid.

 

Totalt obegripligt för en hederdoktor i teologi men uppenbart för oss enfaldiga..

 

 

Det är inte min grej med främmande ord. Dessutom är jag lättirriterad och kan känna mig utanför när jag inte fattar. Så det gäller att tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin.

 

"Kontext ( av det latinska ordet conte´xtus, till conte´xere, sammanväva), textligt sammanhang, det som omger ett textstycke och som man måste känna till för att förstå textens mening."

Så långt "Teologiskt lexikon" av Per Beskow

 

"Saken är klar", brukade min storebror avsluta många samtal, när han fått klara besked.

Saken är klar. Jag fattar, för jag har gått den långa utbildningen inom vävning på Stenebyskolan och vet hur viktig uppsättningen av en väv är, solvning och tramuppknytning. Värst av allt var att skeda – det vill säga få tunna trådar genom 100 rör på 1 decimeter av skeden. Om ett rör blev överhoppat syntes felet genom hela väven. Eller om det kom två tunna trådar i samma rör. Då måste man göra om allt.

 

Här är min poäng. Det är ett ständigt påpekande hur viktigt det är med kontexten i bibelns texter utan att tala om att uppsättningen faktiskt är perfekt från början. Skaparen själv har stått för möjligheterna att väva med den givna varpen. Jag som liten människa har ingen som helst rätt att ändra på uppsättningen! Den är given från början till slutet mellan första och sista bokstaven i alfabetet. Före Herren finns ingen och efter honom kommer ingen.

 

Skaparen anförtrodde människor att vara med och skriva ner hans tankar och målsättning. Det har blivit många olika personligheter som hans budskap gått igenom under en tidperiod på c:a 1500 år. Han själv har vakat över innehållet och gör fortfarande trots översättningar till så oändligt många språk och kulturer. Vi står i stor tacksamhetsskuld till israeliterna och det judiska folket, som varit så aktsamma och rädda om dokumenten. (Efter fångenskapen i Babylon började alla att kallas "judar" oavsett vilken stam de tillhörde.)

 

Saken är klar. Det gäller att känna till textens sammanhang runt omkring för den som skriver en bok "Om Gud" eller "Om Jesus". Bibeln är vävd i ett enda stycke. Den är sammanvävd som ORDET från Gud i en person hans son Jesus Kristus med anden som övervakare. Dom tre är ett.

Jag vet på vem jag tror.

 

En gång för länge, länge sen kände jag en man, som var utbildad ingenjör och mycket intresserad av bilar. Han köpte en några år gammal bil och sen fortsatte han att köra sin gamla.

En dag ville han visa mig sitt stora arbete med hur han plockat isär den nästan nya bilmotorn i små delar och märkt upp alla minutiöst. När jag vill kan jag se de långa hyllorna på väggen i hans verkstad med alla små delar till en bilmotor. Vid varje del fanns ett litet papper med beskrivning eller namn.

 

Många år senare gick jag vägen förbi hans trädgård. Där stod ett chassi med sönderslagna rutor. Genom golvet hade ett skott från hacktornhäcken tagit sig igenom och ut genom bildörrens tomma ruta. Det var maj månad och blommade. Han hade aldrig fått ihop delarna igen. Det var bara att konstatera.

 

Idag är tekniken så otroligt mer utvecklad och vår kunskap. Det går att med ett "klick" på ett tagentbord att komma ut via rymden och in i andras verkstäder för att se vilket stort arbete, som utförs med demontering och analysering. Jag kan se framför mig de långa hyllorna med smådelar noggrant märkta med uppgifter var de är hämtade ur sitt sammanhang.

 

Jag tänker på bibeln. Den har blivit demonterad ibland i väldigt många smådelar, som är uppmärkta med namn och beskrivning. Så ligger verserna där på långa hyllor prydligt.  Vem vill komma och se det stora arbetet?

 

Vad har hänt under dessa 10 år, som gått sen år 2000, då vi fick två nya bibelöversättningar?  Vad är det jag ser i en ägares trädgård annat än ett sönderrostat chassi med sönderslagna rutor bildligt talat? Det var så intressant att plocka isär bibeln. Det var så viktigt, att få lära analysering. Det ingick i den långa utbildningen att vara kritisk.

 

Sen gick det inte att få ihop delarna igen. Det finns inget längre att beundra. Det finns inget att vara stolt över.

 

"Summan av ditt (Guds) ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga."  Psaltaren 119:160

 

När jag var barn fick jag och de andra barnen i söndagsskolan minnesverser. Den ena var:

"Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."  Den versen finns i samma psaltarpsalm. Skulle jag vara så dum, att jag monterade ner lyktan för att få se om den kan ha ett ljus inom sig?

 

(Detta är skrivet sen jag sett länken till Svenska Kyrkans Hemsida och läst deras rekommendation av böcker, som strider mot bibelns lära.)

 

Det finns ord, som jag gillar lite extra mycket. Ett sådant är ”bärighet.” Om detta kan man läsa mer om i Bergmans Bryderier.

Jag minns från ett annat sammnhang detta: En kvinna civilingenjör började studera teologi och kopplade sin kunskap om hållfasthetslära till bibelns budskap. Jag minns inte hur bara att det var i Skutans kajuta, när den debattmöjligheten fanns för några år sen. ”Hållfasthetslära” är ett annat ord, som jag gillar. Då finns det massor av prövningar bakom innan det blir en sammanfattad lära. Ingenjörerna bygger upp och river ner men provar bärigheten noga först, analyserar och dokumenterar.

Jesus undervisade i hållfasthetslära och bygge antingen på lös sand eller på klippgrund. Så nu undrar jag:

Vad är muslimer rädda för egentligen i Sverige? Eller vad är svenska ateister rädda för som vill ha bort ordet ”kristen” ur läroplanen i skolan?

Jag läste i Göteborgs Posten den 22 febr. i Krönikan av Gert Gelotte:

”Det kristna arvet är ett faktum” och huvudrubriken är

”Manipulera inte med fakta”

Manipulering har pågått länge nog på nätet i debatter. Postkristna och ateister och s.k. humanister har osakligt angripigt bibelns budskap. Detta har skett på forum, som kristna byggt upp ramarna till. Sen har det visat sig, att vi bekännande kristna inte har bibelkunskap nog att bemöta deras okunskap. Vi har heller inte psykologisk kunskap nog att möta dem, som lämnat den kristna tron och lyssna på varför. Jag talar för mig själv mest. Jag vet inte hur jag skall bemöta ett Jehovas vittne, som är så otroligt bibelkunnig. Jag vet inte hur jag skall bemöta dem, som samlat ihop alla felaktigheter i bibeln. Och till och med listat dem!

En mycket bra idé är att samtala med dem, som varit bibeltroende ett långt, långt liv och vet om bärigheten, hållfastheten. Unga människor, som bygger på klippan Kristus kan också intyga, att det håller genom tonårstidens berg och dalbana i känslolivet.

Det finns många bibeltexter, som jag inte begriper. Här är en av dem. Det är Paulus, som tydligen har en olympiad på näthinnan, när han skrev:

1 Kor 9:24-27
    "Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det.  Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.  Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta."

 

Det behövs ju snö för alla dessa tävlingar! Så jag behöver inte försvara mitt barnsliga intresse för lite snö, som får ligga kvar och bli mer av. Snart är det ju Vasaloppet. Tänk, så många år den uteblivna snön vållat bekymmer!

 

Det jag inte fattar är, varför bara guldet gäller. Kan Anja Pärsson vad Paulus skrivit utantill? Är det fler än jag, som blev nervösa inför hennes beslut att starta nästa dag också?  Jag trodde inte mina ögon! Vi fick veta, att snart skulle hon lämna besked, om hon skulle starta och så vandrade hon i startområdet.

"Om jag startar är det bara guld som gäller!"

Och hon startade och enligt analytikern blev hon lite, lite hämmad, när hon kom till backen med hoppet, där fallet skett förra störtloppet. Bråkdelen av sekunder eller sekunder gör skillnad mellan guldbragden och …..

 

Nej, jag fattar inte vad Paulus menar, att det bara är en som vinner. Enligt alla analyser, så har tvåan det väldigt kämpigt, som tydligen inte gjort sitt yttersta utan har en motståndare, som skall besegras. Motståndaren är vinnaren och kan ha olika namn. Anja Pärssons motståndare var minnet av fallet och smärtan, som satt i kroppen. Paulus håller med till råga på allt. Detta fattar inte jag! Som skulle vilja ha ett wienerbröd till elvakaffet…..

Ulrika Knape påstår, att det är otänkbart inom hennes sport.

 

Det är mycket, som kan vara den där motståndaren, som hindrar segern. Det är bara en som vinner. Jag kanske skulle gå med i den stora gruppen av motståndare till vad Paulus påstår och till och med vara nöjd med en åskådarplats?

 

Fast det är inte min stil. När jag har ramlat, har jag rest mig upp igen. Ibland själv. Ibland med andras hjälp. I Ordspråksboken 24:16 står det::

Det kom ett mail från Skåne från en jämnårig dam och villaägare. Hon klagade på snön och halkan, att nu räcker det. I en Blogg för ett tag sen från stockholmstrakten skrev en annan dam med stor förtjusning.

"Här toksnöar det".

Från Norrland har det kommit bildbevis på att nu räcker det. På den damens foto ser man den skottade, smala vägen med snöväggar, som är kanske 130 cm höga. Snygga väggar enligt min längtan efter barndomens vintrar.

 

Och hur besvarade jag E-posten från Skåne jag som lever bekymmerslöst angående snöröjning? Har inte en infödd storstadsbo lite andra minnen av snö än vi från landet har? Där på landet kunde stjärnhimlen ses dessutom? Var finns min barndoms stjärnhimmel i storstan?

En gång för länge, länge sen levde min mor och ringde och småpratade om väder och vind. I ett samtal sa hon:

 

– Här sitter vi insnöade!

 

Under samma period av livet arbetade jag bland narkomaner. Dom hade samma uttryck om varandra "insnöad".  Detta utan att det fanns någon snö runtomkring.

Så jag måste konstatera att damen i Skåne, som närmar sig de 75 åren, tänker mycket vuxet. Nu räcker det med snö och halka! Det är ju farligt att gå ut!

 

Jag däremot hade lekt barn hela den dagen det toksnöade, gick ut på kvällen med en skyffel i barnstorlek och pulsade i snön runt min gamla bil. (Den behövdes också som stöd ibland förutom skyffeln.)  Jag njöt i fulla drag.

Vi har tydligen olika referensram och jag vill inte sitta här insnöad.

 

Foto Ewy Munther med tillstånd