Revansch

Vi njuter av olika saker och ibland motsatser. Då finns det svenska ordet "lagom". Vad är då lagom mycket, om jag njuter av att en stukad människa kommit på fötter och till och med kommit ut i en viss frihet?

 

"Att stå utanför och se in" var rubriken på Tom Alandhs reportage om Annika Östberg nyligen.

 

För några år sen lånade jag ut boken "Sorgfågeln" till en efter en och frågade sen hur de upplevt den. Ingen mer än jag själv var så påverkad. Varför? Jo, i den boken kunde jag betrakta narkotikamissbruket från "smekmånaden" till helvetet på ett sätt, som ingen i min närhet klarat att beskriva det. Eller också hade jag aldrig velat lyssna. Jag har sett några komma på fötter och bli upprättade genom Guds nåd. Andra har dött i sitt missbruk. Det rörde sig om samma tidsperiod 70-talet med allt flumm eller 80-talet för hennes del.

 

Det står inget i den boken om att Annika Östberg blivit frälst men det står om att hon fått en tro på Gud. Det är olika uttryckssätt inom Svenska Kyrkan och frikyrkorna. Det var en svensk sjömanspräst, som fick förmedla nåden till denna livstidsdömda fånge. Hon har fått ett ansikte sen dess.

 

På Hinsebergs kvinnofängelse hade Annika enligt reportaget en första önskan på den ledsagade permissionen. Det gällde återanpassning till samhället efter 29 års hårt staff. Det enda hon önskade var att få gå ut på en brygga för att kunna se "slottet" utifrån och in där hennes cell fanns. På "slottet" sitter de som avtjänar de längsta staffen. Hur kan någon begripa detta, som inte varit i hennes situation? Hinsebergs kvinnofängelse ligger så vackert med vatten runt på två sidor. Tre vakter fanns i närheten men kunde inte hindra hennes känslor och blick – hennes längtan att se allt på avstånd. Det finns en orsak till att jag ville bli besökare på fängelser.

 

Det är aldrig någonsin jämförbart, att jag själv har varit ofrivilligt inlåst för över 50 år sen under en kort period. Men det är samma nåd från Gud, som fick mig på fötter igen. Det är en gemensam känsla, att fatta hur det känns att stå utanför och se in. Det är bara ett halvår sen jag for till "mitt fängelse" år 1956 och fotograferade och njöt av att se det utifrån. Om kyrkogården i närheten är vackert skött med alla svarta kors med nummer på de döda patienterna, så är det lika tragisk historia ändå.

 

Nej jag ångrar inte, att jag gått ut. En av mina vänner påstår, att jag ingenting har att förlora men allt att vinna. Och bjuder mig på tidningen "Revansch" den ena efter den andra.