Kategori: Okategoriserade

Denna text har jag fått tillåtelse att kopiera och visa här av författaren Immanuel Graaf. Texten är mycket intressant. Tack för din generositet! (Se Facebook/META Immanuels Graafs tidslinje.)

”ATT BLI EN HEBRÉ

Det nya skapelsesprånget.

Att bli en hebré – en עִבְרִי (ivri) – är inte att byta folk, utan att korsa en gräns i själen och i anden. Att övergå från mörker till ljus. Från död till liv.

Det är att göra det Abraham gjorde när han kallades Avram ha-Ivri – “Abraham, hebréen”, den som gått över till andra sidan.

Midrashen säger: “Hela världen stod på den ena sidan, och Abraham på den andra.”

Han stod i avståndet mellan det förflutna och det möjliga, mellan det jordiska och det gudomliga – och han korsade.

Han blev den förste övergångsmänniskan.

Roten till ordet ivri är עָבַר (avar) – att gå över, att passera, att överskrida.

I varje andligt uppvaknande finns ett ögonblick då människan ställs inför detta avar, denna tröskel:

ska hon stanna kvar i Egyptens inre slaveri, eller våga gå genom havet?

Att bli en hebré är att lyda rösten som säger:

“Gå ut ur ditt land, bort från ditt hus, till det land jag skall visa dig.”

(Lech lecha, 1 Mos 12:1)

Övergångens mysterium – dopets röda hav

Kyrkofäderna såg i Israels uttåg genom Röda havet själva urbilden av denna övergång.

Origenes skriver:

“De som flyr Egypten och korsar havet är de som lämnar syndens värld och passerar genom dopets vatten. Egyptierna – våra passioner – drunknar i vattnet; när vi stiger upp på andra stranden, är vi fria människor.”

(Hom. in Exodum, II, 5)

Vattnet är både grav och livmoder.

När människan går ner i dopets vatten, följer hennes gamla natur med – och försvinner;

när hon stiger upp, följer en ny skapelse med – och som andas i Guds Ande.

Gregorius av Nyssa fördjupar bilden:

“Vattnet är för de troende en gräns mellan det gamla och det nya livet… Egyptiernas dränkning betecknar syndens utplåning. När själen passerar vattnet, går den från mörker till ljus.”

(De Vita Moysis, II, 91–94)

För honom är dopet inte en punkt, utan en process:

själens oavlåtliga övergång genom havet, dag efter dag, bort från begären, mot Guds ljus.

Han säger:

“Låt oss därför varje dag korsa havet. Ty det finns i varje stund ett Egypten inom oss, ett hav att passera och ett löftesland som väntar.”

(ibid., II, 233)

Att bli en hebré är att inträda i själva rytmen av Guds skapande rörelse: separation – passage – förening.

Varje verklig förvandling genom tre faser:

avskiljandet, tröskeln, och inträdet.

FAS

Avskiljande, Passage, Inträde

SYMBOL

Egypten, Röda Havet, Löfteslandet

INRE INNEBÖRD

att lämna det gamla jaget och dess bundenhet och slaveri i världen, dopets övergång från slaveri och död, till det nya livet i Sonens Rike

Men den hebreiska och kristna erfarenheten visar att detta inte bara är mänsklig ritual utan KOSMISK LITURGI: Guds Ande för själen från ett tillstånd till ett annat.

Detta är avar i dess djupaste mening — den heliga rörelsen från mavet (död) till chaim (liv), från choshech (mörker) till or (ljus).

Den inre kallelsen

Dopet är därför inte bara ett yttre sakrament utan en existentiell händelse som återupprepas i varje andligt steg:

varje gång du övervinner rädsla och otro,

varje gång du förlåter och lämnar bitterheten bakom dig,

varje gång du går igenom den andliga nattens prövningar i tro –

då upprepar du avars rörelse, och blir åter en ivri, en som går över – en Hebré.

Att bli en hebré är att leva i rörelsen, inte i stagnationen.

Att bli människa i ständig övergång, i ständig teshuvah – återvändande till Gud.

Det är att låta sitt liv bli en pågående Pesach – ett ständigt passerande från mörkrets välde till Sonens rike.

Paulus uttrycker det:

“Han har tagit oss ut ur mörkrets makt och fört oss in i sin älskade Sons rike.”

(Kol 1:13)

Det är samma ord, samma rörelse, samma avar.

Det är i Messias själv som den gudomliga övergången sker.

Att bli en hebré

är att låta sitt liv bli en passage,

ett oavbrutet uttåg ur det förflutna.

Att gå över havet,

lämna Egyptens bojor,

Att gå genom dopets röda hav, färgat av Jesu blod, där den gamla människan drunknar

och den nya andas sitt första andetag i frihet och eoniskt liv.

Att bli en hebré

är att leva på andra stranden

i ljuset, i Sonens rike,

där allt ännu är rörelse,

där varje steg är svar på en kallelse,

och varje andetag är en avar

Att bli en hebré

är att leva på andra stranden

i ljuset, i Sonens rike,

där allt ännu är rörelse,

där varje steg är svar på en kallelse,

och varje andetag är en avar

— ett gå över —

från mörker till ljus,

från självinkrökning till kärlek,

från jag till Gud.”

Efter 25 år ute på nätet har jag fått feedback på bloggen! På Facebook är det lätt. På mäns inlägg är det svårt att bli tagen på allvar. Som sagt. Mitt intresse är bibeln som helhet – det vill säga att summan av alla orden är sanning. Nu är vi där, att jag ingen utombibliskt kunskap har och inte kan svara på frågan om profeten Esra. Jag skall försöka bjuda in någon som läst vidare…

Jag hade tänkt sluta prenumerera på Gunnels plats i rymden. Otänkbart för mig att sitta på en stol på ett äldreboende.

Någon kan ju ta min dator…

Varp och inslag

Skökan i bibeln

Nu prövar jag religionsfriheten och åsiktsfriheten i Sverige. Facebook vägrade ta emot denna reblogg.

I söndagsskolan i min barndom fick vi en minnesvers. Några sitter i ännu:

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” Ps 119:105

Numera följer jag en app i Svenska Kärnbibeln med en kvart om dagen. Så här citerar jag dagens:

²⁹För du är min lampa [som håller mig vid liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve).     Min Gud (Jahve) lyser upp mitt mörker. ³⁰För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),     med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13] ³¹Vad det gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),     Herrens ord (löften, tal) har visat sig vara sanna (är prövade) [Ps 12:7],     han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom. ³²För vem är Gud (El) förutom Herren (Jahve),     och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)? ³³Gud (El) som är mitt starka fäste     och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig). ” Slut citat

För min del som bara kan svenska språket blev det mycket intressant runt år 2000. Då fick vi både Svenska Folkbibelns översättning och B2000 (på vetenskaplig grund). Så där satt jag och jämförde med 1917 års översättning. Så klart, att inte jag fattar svårigheterna att komma så nära de olika grundspråken som möjligt och att få ett bra flyt vid läsningen!

I texten om de tio jungfrurna skiljer sig B2000 från 1917 års översättning:

Matteus kap 25:1- ”Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen.” 1917 års översättning har benämningen ”jungfrur” och Svenska Folkbibeln behåller det begreppet. B2000 översätter ”flickor” och att de tog sina ”facklor” för att möta brudgummen.

Är bibeln bara gammalmodig eller får jag tänka på sammanhang med minnesversen från söndagsskolan, att det rör sig om en lykta?

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”

I min barndom fick jag följa med min bror med en kallelseorder långt in i skogen. Kriget var så nära. Min bror ville inte gå själv och Telegrafverket stod med en lykta att ha i mörkret för att se stigen, när vägen var åt annat håll. Det var sista sträckan, som var lite svår för en mörkrädd.

Jag kan inte tänka mig en fackla, som går att ladda med fotogen! Så därför tänker jag själv, att lampan är Guds ord. Jag tänker mig unga flickor som svaga kärl. Det är inget negativt. Ett kärl kan innehålla en skatt i tron på Guds ord. Ett ”kärl” kan laddas med mera olja, som är förebilden till helig Ande.

”Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här, kom ut och möt honom!” När brudgummen dröjt blev alla dåsiga och somnade. Men då blev det dags att göra i ordning sig.

Eller hur? Den helige Anden finns i alla biblar men den måste finns i människan som ett kärl också. Vi är inte ute på ett fackeltåg och demonstrerar.

Vi är på väg hem och väntar på honom som älskar oss och vill vara med oss.

Som gamla ofta har det, så är minnet långt bak i tiden tydligt och detaljerat. Men vad jag skrivit i min artikel: ”Skammens resa” kommer jag inte ihåg. Ändå var det en vånda över ett år, för jag ville inte berätta någon mer gång. Och allt drog ut på tiden och rev upp mer och mer bottenslam sen år 1956. Då började resan i en antologi med många andras berättelser:

”Mad studies…”

Runt år 1990 och fram till 1995 ungefär tömdes alla mentalsjukhus på patienter. Läkemedlen hade blivit så bra att sluten vård inte behövdes längre. Det fanns många vackra tankar om frihet och eget boende. När jag trodde, att 10/10 ”Psykiatrins dag” skulle firas sa en erfaren:

”Menar du den dagen då Läkemedelsbolagen tog över vården?”

I vart fall blev det en plats kvar i parken på nuvarande Restad Gård år 1956, då jag som 20-åring fick gå ute på promenad tillsammans med min mor. Jag förklarade för henne, att nu hade jag fått syn på ett annat ställe att arbeta på i framtiden. Precis detta hade hon och min pappa samtalat om där hemma. Det blev en plats kvar, som jag kan peka ut var vi befann oss, där jag kommit till ny insikt. Det märkliga är, när jag läst min sjukjournal 50 år senare och vet, att jag grät stilla en gång under filten. I journalen står det, att jag fortfarande inte hade någon sjukdomsinsikt vid detta tillfälle. Jag minns som igår, att jag kom till insikt om att jag var inlåst utan makt att ta mig därifrån. De skulle följa en sjukdom, som jag inte har. Var jag uppåt eller var jag neråt?

Där är jag nu utan så kallat ”närminne” men bra långt/borta/minne. Jag trodde, att jag passerat gränsen. Men så är det inte. Tekniken krånglar och är inte följsam. Det går trögt numera. WordPress.com är för stort företag och går nästan inte att nå. Jag anser, att det är deras sak att uppdatera, när jag betalt ett stort belopp för att vara här. Funktionen ”Redigera” finns fortfarande inte.

Nåväl. Det är språksvårigheter. HTML är över hela välden. Det språket ville jag lära mig runt år 2000. Och lärde mig till en viss del i brefvet.com. Den bloggen blev så väl genomtänkt och vacker tills jag inte kunde hakar och bokstäver i rätt ordning längre. Då gick det att stjäla mitt namn brefvet.com. Nu har jag garderat mig för år 2023 och betalt i förväg: gunnelsplats.com. Så när jag klickar på ”skicka” är det 1000 bloggar i siffror.

Min goda tanke var en gammal stavning även om den inte var rätt. Mitt budskap skulle vara som breven i början av 1800-talet mellan syskon om allt möjligt i jorden eller i himlen. De var syskon. De var från ett torpställe. Hon blev ingift i/till en gård. Han blev präst femton mil bort från deras hemsocknen. Jag ville följa Roparna år 1847 – 1850 och tiden innan. Vem i släkterna kom till personlig tro först och fri från det hejdlösa supandet?

Jag har både ett morsarv och ett farsarv som alla andra.

Idag blir det bara nostalgi och citat ur det gamla förrådet. Det är som om jag ville dra ihop säcken. Ibland tycker jag, att jag sopar upp efter mig. Ja, jag vet, att det är svårt att fatta, vad jag vill ha sagt, när det blir flera ämnen samtidigt.

Så kom denna bild på Facebook tagen av Peder Sjöberg eller hans fru Ulrika. Jag fick Peders löfte att använda den. Peder är en av mina tidiga kontakter i Örnsköldsvik. Han hörde till de unga och jag som enskild till en mycket äldre generation och som blev bjuden att vara med i IMPAKT. Då är vi 20 år tillbaka i tiden. Precis som då är bibeltexter mitt stora intresse…

Så försöker jag förklara hur jag tänker men lyckas inte så bra. Då är det bara att börja om igen och igen…

Jag har ett förhållande till den bibeln, som blev min den 5 december år 1958. Jag önskade en bibel i mjukt skinn med övervikta kanter och hade så många syskon och en moster som alla skickade 50 kr i ett brev utan att jag bett om det. Det räckte exakt till denna fina bibel.

Där textade jag längst ner i ett hörn: ”Tänk icke på vad fordom har skett. Se jag vill göra något nytt säger Herren” Jes 43:18 och 19

Många år senare i en svår kris hittade jag vad jag skrivit med bläck på en bakre pärmsida. Det är nästan osynligt nu: ”Löftet som jag gav i unga dagar vill jag troget hålla år från år.” och Predikaren 5:3 – ett löfte som inte var roligt att hålla långt senare.

Vad har ett löfte från mig för betydelse inför en mäktig Gud? Det undrade jag och började sätta in datum i bibeln varje gång han svarat med regnbågen ”end to end”. Jag har haft ett förhållande till just denna bibel och haft med den i min handväska i många svåra uppgifter, som ett skydd över mitt liv och den uppgift jag fick. Den har blivit sliten så utan eget fodral i handväskan bland allt annat. Nej, jag avgudar inte en bibel, som ärkebiskop K G Hammar påstod under en viss tid att vissa av oss gör och genom heta debatter runt år 2000. Jag har ofta tryckt den mot mina läppar. Det är hans kärlek, som mött mig gång på gång och jag har bara gensvarat.

”Min båge sätter jag i skyn…” ”När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den skall jag tänka på det eviga löfte som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.” Ur 1 Mosebok kap 9

Där finns det datum och årtal i kanten på textsidan 1965, 1972, 1973, 1996. Den senaste gången hade vi fyra vänner varit på Hinsebergs kvinnofängelse och besök två tjejer från forna Jugoslavien, som fått långa straff. Ingen märkte att det plötsligt blivit blixthalka på motorvägen. Regnbågen stod ”end to end” över oss lika plötsligt som en liten bil körde mycket sakta. Det var ingen trafik för övrigt och fyrfilig vägbana och en stor, stark Volvo. Föraren var mycket van vid stora motorvägar i Europa och tryckte på gasen för en omkörning. Bilen slog runt och hamnade i ett dike med fören åt andra hållet – där vi kom ifrån. Ingen blev skadad.

Jag har ifrågasatt mycket under alla mina levnadsår. Tycker att jag ingenstans kommit utan bara blivit bromsad genom sjukdom i en svag, dålig rygg och med kronisk värk långa tider. Så jag frågade Gud en dag vad han menade med sin kallelse – den jag försökt hålla – den jag så gärna ville ha som tonåring…

Vill Skapelsens Gud bekräfta detta på något sätt?

Tycker han om att sätta upp sin båge i skyn då och då och tänka på sina löften?