
”Du får göra vad du vill,” sa fotografen till de fina fotona. Eric Strand var 90 år, när vi möttes första gången och pratade Toddestorp. Det var bara ån mellan husen. Kvarnen som blev hans en dag hade min morfar byggt på andra sidan och min berättelse fortsätter. För mina dagar är räknade och min Gud och deras Gud skär ner mig från bommen.
Precis där vill jag fortsätta berättandet och nedräkningen till den 5:e september. Den dagen firar jag efter många års kamp med orden förlåta eller glömma. Den ena syndabocken efter den andra dog, som jag kunde skylla allt ledsamt som hänt på. Sen blev frågan om det kanske är något fel på mig – min skuld till lidandet. Försonad och förlåten blev som hjärtslagen. Blodet pumpas ut i hela kroppen med ett kraftigare slag. Det från förmak till kammare lite otydligare. Så har mitt hjärta fortsatt att slå troget dygn efter dygn.
Ingen dör av artros minsann men opraktiskt är det att inte få gå upp på en stege längre! För där är alla överskåp. Överfulla. Min storebror hann att få barnbarns barn medan han levde. En av hans söner kom på att hans barnbarn i sin tur kunde hjälpa mig att städa. Sagt och gjort. Äntligen kunde jag få veta vad som fanns i vissa överskåp! Det hade jag inget minne av! Där fanns en tjock bunt med över hundra brev inom packar med gummiband. Min berättelse som blivit ett stycke kultur går ihop med hennes, som fick 10 års fängelse på Hinseberg en ruskig dag. Så satte jag mig att läsa brev för brev, innan jag slängde dem. Mina brev till henne är sparade i en annan del av Sverige. Som väl är…
En dag när jag undrade över vem som läser min blogg tänkte jag igenom bilden för bloggen. Jag står med ryggen åt Hinsebergs kvinnofängelse, landet största centrala fängelse för kvinnor. Besökare måste ta sig en lång väg från Skåne eller Norrland oavsett anhörigas önskemål om lite längre besökstid. Jag ville ha en bild på den förflutna fångenskapen och friheten, som ligger framför. Där finns ett vatten mellan med en pontonbro. På 70-talet var det tillåtet för en bil i taget. Senare fick jag tag på en bra bok för unga som heter ”Broar så byggs de”. Med hjälp av den kunde jag ”bygga” andakter till himmelriket i frihet från en fångenskap i psyket på jorden.
Där är jag nu. Jag tålde inte bibelversen för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Jag orkade inte med sången: ”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus för att hjälpa dig i nöden är han där…”. Det fick vara måtta på alla skuggor under många år. Tyckte nog jag.
Min morfar var antagligen klen i sin rygg också. Han ville hellre läsa och mormor var den flitiga arbetaren på gården. En dag när han läste en bra artikel i Morgonbladet för sin kära Ida lär han ha tittat ut genom fönstret och fått se henne skynda till ladugården. Då kom kommentaren enlig min morbror en gång:
”Tänk, att Ida ente kan tôla sej!”






Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.