Kategori: ”Ur min journal…”

Det hunden Rasmus fick veta

Där fortsätter min historia vid år 1957. Alla mina drömmar om att bli något var raserade. Jag kunde ingenting längre trots att min storebror trott, att det vore bra att passa på att ta körkort. Visst! En strålande idé men sen kom det inget körkort från Länsstyrelsen, därför att jag varit intagen tre månader på ett mentalsjukhus. Visserligen ökänt men ändå. Kunde jag inte ens köra bil, fast jag blivit godkänd i andra uppkörningen?

Livet bara rullade på ändå. Jag måste söka arbete och fick arbete på ett barnhem. Varför det fanns barn där vet jag inte. Barnen var rara och en liten flicka lärde jag sjunga:

”Tror du små blommor bedja till Gud? Fastän du ej förnimmer ett ljud Dock upp till rymden från ängen skön Stiger så sakta blommornas bön. Gör du som blomman beder till Gud…” Där sviker minnet men inte av flickan. När jag sjungit den så många gånger i tvättrummet innan det blev tandborstning, så ville hon sjunga den alldeles själv och visa att hon kunde hela sången.

Sommaren försvann och det närmade sig höst och ett år sen mitt trauma. Då kom skräcken för den sjukdom de diagnostiserat mig med. Skräcken för deras behandlingar blev värre än diagnosen natt efter natt. Ingen hade berättat vad sjukdomen innebar som jag skulle ha för livet. Den var och är för livet. Ingen följer upp och ifrågasätter rätt eller fel. Så jag fick en sömnrubbning igen. Efter en tid ville jag hem för att söka frivilligt. Jag ville vara innanför deras dörrar om något otrevligt skulle hända. Jag var över 21 nu och myndig att skriva på ett papper själv om frivillighet – fri att söka hjälp där de krossat all självkänsla.

Innan detta obehag kom hade jag varit ute och promenerat för att lära mig området. Jag kom till en stor äng utan friskt gräs. Där stod en ensam, övergiven talarstol. Det gick en ilning genom min kropp. Så många tältmöten som jag varit på. Tänk, att få vittna om Jesus! Då hör jag högt och argt rop från en man. Han undrade om jag inte sett skylten om att det var ett skjutfält med skjutbana. Jag hade bara sett den tomma talarstolen och en vacker stig tvärsöver ängen. (En kort repetition av alla mina minnen. År 1958 blev det än värre fara att gå över männens domäner.)

Detta får räcka för denna morgon. Jag sträckläste doktorsavhandlingen: ”Vänskap- värden – vandel Avvikelser och återhämtningsstrategier hos Göteborgs första generation av ungdomsnarkomaner”.

Förra rubriken var ironisk med ”JAG och Gud”. Åren har gått. Åtta står för något nytt. Åttaåtta kanske jag får uppleva. Nu är det GUD som JAG ÄR som har presenterat sig för mig. Jag å min sida har räknat upp allt jag inte kan.

Och busken brinner där vi två möttes en gång.

P.S. 2025 06 16

Det är morgon igen efter en lång natt. Jag kollar ”Statistiken” för bloggen och läser ett gammalt inlägg elva år tillbaka och min besvikelse över männens egna revir att blogga och förkunna ordet från Gud: ”Stefan Swärd ryter till igen” men som kvinna fanns ingen chans att bli insläppt i samtalet om tolkningsföreträde.

Jo, jag minns hur envis jag var att vilja få vara men men bli överhoppad konsekvent. Ett av mina försök löd:

”Fräs till du Stefan Swärd! Denna din blogg har betytt mycket för mig teologiskt och akademiskt oskolad. Varför då stanna upp när någon vill samtala om försoningen praktiskt och personligt? Ingen idag begriper det språket om att vara försonad genom Jesu blod. Då måste vi alla bekännande kristna läsa på och lära in Gamla Testamentets berättelser utan affekt, att jag har rätt bibeltolkning.
Jag uppskattar Seth Erlandssons bibelundervisning sen år 1999. Var fanns alla bibeltroende när SKU (Svenska Kyrkans Unga) gick ut stenhårt med obiblisk ”bibelsajten” och nu satsas millioner av skattepengar till att undervisa Svenska Kyrkans personal i RFSU:s lära? Var finns bibelstudier i alla olika kyrkor om vad ett förbund innebär?”
Fortsätt att fräsa till men stanna inte, när vi andra inte fattar olika tolkningsmodeller! Jag gillar Torsten Åhman och han vågade gå emot det osunda inom Livets Ords lära i tidningen Dagen. Han vågade ifrågasätta alla påstådda helanden! Försoning och helande i Jesu sår står det mycket om i bibeln och skall ske här och nu. Helvetet i framtiden vet vi inte mycket om utan Jesu försoning.” Ingen kommentar

D.S.

Vem är jag?

Bild från Medicinhistoriska Museet, Göteborg den 8 juni 2023.

Foto Annica Engström

Uniformen till vänster hör till Göteborgs Sjuksköterskeskola, Sahlgrenska Sjukhuset. Det fanns inget huvud på provdockan att fästa en liten hätta på. Uniformen för sjuksköterskor som gick på Sofiahemmet i Stockholm klarar provdockan till höger hjälpligt att visa.

Innan mitt besök på Medicinhistoriska Museet gick jag till min bokhylla för att få med denna bild. Jag hade känt mig som denna åsna som satte sig på tvären. Jag hade varit motsträvig – ville inte vara med en gång till och berätta min historia. Så slog det mig, att det fanns en berättelse i bibeln om Bileams åsna. Men början var år 2007. Då dog min skolkamrat från realskolan i Trollhättan helt plötsligt. En kort tid innan träffades vi i min hembygds kyrka Norra Björke. Efter andakten var det kyrkogårdsvandring. Dagen efter hade vi två kyrkogårdsvandring i hennes hemförsamling Gärdhem – en mycket rikare socken vad det gäller gjutna staket runt gravar. Karin hade varit klassens geni men ville inte ens ta studenten utan blev mentalsköterska på Restad Sjukhus. Jag däremot hade sämsta tänkbara betyg för att slippa gå om ett år men var stolt över mitt val av utbildning.

Den långa utbildningen började med ett år som biträde på Vänersborgs Lasarett. Det blev så många anmärkningar på mig, att jag blev kallad ner till den stränga husmodern Judith och sen fick jag flytta från avdelning till avdelning och fick ta ”långpassen” under semestertid. Det ena efter det andra. Efter det fick jag min första sömnrubbning. Ingen tittade på min rygg. Jag kom in ändå på sjuksköterskeutbildning och klarade ett helt år. Då kom en ny sömnrubbning fast jag fick starka sömntabletter och kunde inte sova varken dag eller natt, när jag var framme vid perioden med ”vak”.

Nu är vi framme vid den 5 september år 1956 då jag blev frivilligt intagen på Restad Sjukhus, Vänersborg, på värsta så kallade stormavdelningen. Varför finns ingen förklaring på mer än att jag tror på Gud. Han ansåg tydligen, att jag måste se hur de sjukaste psykiskt hade det. Alla patienter hade bälten varje natt från tidig kväll till morgonen. Det var 50 patienter på avdelningen och två vakande sköterskor på natten. 25 patienter på var sida om alla toaletter och badrum.

Karin fanns som elev här men de vägrade ringa efter henne. Jag ville hon skulle komma och intyga, att inte jag är farlig som behövde ligga i bälte dygn efter dygn de första tre. Karin kom efter tre veckor och jag frågade direkt hur hon fått veta detta. Ja, det var skvallervägen. Så dog hon år 2006 och jag hade ingen längre som bollplank: ”Hur kunde behandlingen av en sjuk få gå till så?”

År 2007 fick jag äntligen en höftledsprotes efter att ha varit söndervärk i flera år. Då flöt alla minnen upp från 50 år tidigare. Jag hade inte legat inne någon mer gång. Det var så fruktansvärt, att jag tvingades ta itu med min gamla sjukhusjournal. Jag måste få bekräftat hur de sett på mig! Så jag läste bit för bit, grät och skrev ner min egen upplevelse av händelserna. År 2010 anmälde jag mig till (H)järnkoll ett regeringsuppdrag. De som hade erfarenhet av psykisk ohälsa kunde få utbildning och sen gå ut i samhället och berätta. Punkt slut. Meningen var att få bort fördomar. Boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” kom ut år 2011. År 2013 på hösten hade projektledaren på Stiftelsen Gyllenkroken lovat att följa med på ett studiebesök till före detta Restad Sjukhus. Med var det en ljudtekniker med en väska med teknik. Annica Engström filmade min berättelse genom avdelning 10 B, utanför och på kyrkogården.

På korsen fanns fyra nummer plus ett ”k” för kvinna och ”m” för man. Hur skulle jag kunna glömma den gamla kyrkogården år 1956, som Karin visat mig med rader av träkors. Nu är det gjutna kors med en plåt för nummer.

Idag den 9:e juni 2023 har jag varit på Medicinhistoriska Museets stora utställning. Efter allt jag fick se var det dags för fotografering vid uniformen. År 1955 hade jag min identitet i den vackra uniformen. Det var så hög klass på tygerna att en hemifrån bad att få köpa allt när hon började som elev. Jag fick inte fortsätta min utbildning efter att jag varit intagen på Restad Sjukhus. Då hade jag ångest innan mötet med rektorn och detta besked. Senare kom det andra besked, att jag inte fick det körkort jag klarat uppkörningen på. Eller besked från Missionsskolan på Lidingö, att jag tyvärr inte blivit antagen som elev.

Nu är jag framme vid att jag känner till bibelns åsna som kunde tala. Jag fick för mig, att jag var som denna åsna som satte sig på tvären och inte ville vara med längre. Så jag blev tvungen att läsa på.

Bileam åsna gjorde helt rätt. Hon var inte ”mad”.

Och jag har inte min identitet i någon uniform utan i Kristus.

Sanningen

Dagens avsnitt – mitt val en kvart i en bibelläsningsplan ur Svenska Kärnbibelns översättning:

1 Kor 12:12-14

Jesu kropp
12För på samma sätt som kroppen är en (är en enhet)
    har den ändå många delar (lemmar).

Trots att det är många olika delar,
    formar de tillsammans en kropp,
    så är det också med den Smorde (Messias, Kristus).
13Med en och samma Ande har vi alla döpts in i samma kropp,
    vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria.
Vi har alla fått dricka (fått törsten släckt, blivit fyllda) av samma Ande.

14För kroppen består inte av en enda del (lem)
    utan av många.

Slut citat

”Du går ingen ljus framtid till mötes!”

Det var den skicklige ortopedens slutord i maj år 1967. Innan dess hade han undersökt min ryggrad. Jag hade fått ett kraftigt ryggskott på arbetstid på ”Fysikalisk terapi och rehab” på Sahlgrenska Sjukhuset. Äntligen var jag färdig arbetsterapeut – omskolad från en avbruten sjuksköterskeutbildning! Ortopeden fanns kvar på avdelningen när detta hände och erbjöd mig starka värktabletter. När jag sa ”nej tack” sa han:

”Du får som du vill men du är ju vit i ansiktet och sitter på knytnävarna.”

”Får jag köra bilen hem?”

”Ja, om du kör försiktigt! Annars kan det gå åt skogen!”

Det var den skicklige ortopedens slutord. Och jag gick därifrån arg som ett bi. Vad visste han om min framtid? Jag hade ju min tro på Gud! Men hans sanning visade sig vara rätt långt senare. Det som var bra var att få sanningen osminkad äntligen och dessutom rätt i allt han berättat om ryggen!

Symtomen av en skolios är inte de samma som symtomen av en psykos. Det var en otrolig lättnad efter elva års grubbel och psykiskt lidande av fel diagnos och fel behandling på ett av landet största mentalsjukhus. År 1956 hette det sinnessjukhus och ”manodepressiv psykos” min diagnos av en sinnessjukdom satt för livet på mig som en 20-åring.

Utan att ens titta på min rygg! Svagheten visade sig redan i folkskolan på läkarundersökningen och senare i realskolans läkarundersökning. Men eftersom jag inte hade någon värk kunde jag gå vidare inom sjukvården och utbilda mig.

Nu är detta sagt! Jag kan fortfarande bli arg som ett bi. Eller kalla det att jag har kort stubin.

Gode Gud, förläng stubinen!

Idag måste jag be om hjälp inom den somatiska sjukvården. De vägrar erkänna att de är påverkade av journalanteckningar om psyket.

När jag var söndervärkt i höfter och knän år 2004 sa en läkare:

”Du får ingen operation! Och om du är arbetsterapeut vet du att det finns rollatorer!”

Några år senare sa en annan läkare: ”Varför skulle inte du få en operation?”

Och så fick jag en höftprotes och slapp massor av värk.

Följ blodspåren Del 3

Det är tisdag i påskveckan 2023. Det behövs inte många rader. Kain fick rådet av HERREN att råda över sina tankar. De var mörka. Ögonen är själens spegel. Kain klarade inte provet. Så rann det ett blod i Edens lustgård.

Abels blod ropar till Gud. Det ropade för min skull. Det ropade för din skull. Vi kunde heller inte styra våra tankar. Någon eller några har röjt vägen till fristaden och korset åt oss, åt mig.

Jag hann fram i tid. Där är jag nu den 4 april 2023…

5 Mosebok kapitel 19

Räddning

Nu är vi inne i fastan. Bibeln beskriver en rätt fasta i Jesaja kap 58, som HERREN vill ha.

Dagens kvart från Svenska Kärnbibeln lyder:

”Jes 58:5-10

5Är det den här sortens fasta jag vill ha?
    En dag när ni känner smärta bara på grund av att ni avhåller er från mat, hänger med huvudet som ett strå och breder ut säckväv och aska under er?
Är detta vad ni kallar en fasta,
    en dag som gör att Herren kan visa nåd (villkorad nåd – hebr. ratson)?

[Som särskild klädsel vid sorg och fasta användes säckväv som man svepte in sig i eller band om höfterna. Man strödde även aska eller jord över huvudet och både satt och låg på säckväv.]

6Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa de som är bundna i synd (lossa orättfärdiga band).
    Slit sönder repen till människors tunga bördor.
Befria de som är förtryckta (i slaveri),
    bryt sönder alla ok.
7Dela ditt bröd med den som är hungrig.
    Ge husrum för hemlösa förtryckta människor.
När du ser någon naken, kläd honom.
    Vänd inte ryggen till den som är ditt kött och blod.
8Då ska ditt ljus bryta fram som ljuset bryter fram på morgonen,
    och ditt helande ska komma snabbt.
    [Ordagrant ”ett långt bandage ska rullas på dina sår för att läka dig”.]
Din rättfärdighet ska gå framför dig,
    och Herrens härlighet (ära, prakt) ska gå bakom dig och skydda dig.
9Då ska ni be och Herren (Jahve) ska svara.
    Ni ska ropa (desperat) och han ska svara: ”Här är jag.”
Om ni tar bort alla slags ok [som förtrycker människor],
    slutar att peka finger [hånar andra],
    och inte längre talar ondska (synd, lögn, förtal).
10Om du ger ut av dig själv (din själ) till den hungrige
    och tillfredsställer den plågades själ,
då ska ljus gå upp för dig i mörkret,
    ditt sken ska bli som middagens ljus.” Slut citat

När Bibel 2000 kom ut satt jag mycket och jämförde nya översättningen med 1917 års. Det skiljer ju 100 år i språkbruk. Ett år tidigare kom Svenska Folkbibeln ut. Innan dess fanns provöversättningar. Det kom ut böcker om översättningsarbetets svårigheter så småningom från båda håll. Jag fick veta, att jag inte skulle hålla på att anmärka utan att kunna grundspråken. Helt rätt!

Det ändrar inte mitt intresse för begrepp! ”Frälsning” ändrades till ”räddning” i B2000. Och så var jag igång. Taggad. En sjökapten berättade i en närradioandakt, att den som håller på att drunkna och kommer upp på däck blir räddad men är inte frälst för det. Så visst tål begreppet att forska på!

2 Mos 14:29 ”Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.” 1917 års översättning. Där blev ett begrepp till ”mur”. Har frälsning och mur ett sammanhang? Där fortsatte jag att söka på ordet ”frälsning” och ”mur” och blev medveten om min egen frälsning genom Jesus Guds son! Han skyddar den som tror på honom genom en mur mot fienden.

Visst har jag ältat ett svårt trauma från år 1956, då jag plötsligt från en stund till en annan blev inlåst, avklädd och lagd i bälte 20 år gammal. Det var deras rutiner. Jag var inte mentalt förberedd på hur sinnessjukhusvården fungerade! Chocken har blivit permanentad, därför att jag registrerade allt under den förhållandevis korta vårdtiden 3 månader för en sjukdom som jag inte har! Och minns tragiken för svårt psykiskt sjuka.

700 – 600 år före Kristus skriver profeten Jesaja om en rätt fasta att lossa på dessa bälten, som förekommer ännu i Sverige år 2023! Om jag fattar bibeltexten rätt översatt i kommande Svenska Kärnbibeln, så bör jag dela med mig av min kunskap om Jesus. Han vet vem som lider och varför.

”De själar som jag själv skapat.”

Eftertankens kranka blekhet

(A)CHAN ur GöteborgsPosten med tillstånd för flera år sen

I morse hade jag ett återfall på min tidslinje på Facebook. Det var inte tänkt så. Men jag sökte bakåt i tiden för att se vad jag själv skrivet i tråden NO MORE till bältesläggningar och tvångsvård. Där var det stängt för mig. Och ”NO MORE arbetsgrupp” hade ingen administratör. Så den var stängd.

Nästa ämne var: ”Mad heritage and temporare arts”. Vad hade hänt där sen sist? Boken ”MAD STUDIES, KULTURARV & KONST EN ANTOLOGI Red. Annica Engström & Elisabeth Punzi” har kommit ut förra året. I den har jag en artikel: ”Skammens resa”.

Det var år 2006 redan som jag berättade min historia. Då hade 50 år gått sen övergreppen i min själ. År 2011 kom historien ut i bokform: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” och 2013 blev berättelsen filmad på plats inom före detta Restad Sjukhus, Vänersborg. År 2015 ordnade Familjevårdsstiftelsen i Göteborg INTERNATIONELL FILM FESTIVAL: ”DRIVING US CRAZY” (se WWW:DRIVINGUSCRAZY.COM). Personer från nio olika länder med egna erfarenheter deltog plus alla professionella inom olika områden. Min berättelse visades som film och var översatt till engelska. (Se den på YOUTUBE)

Då är det så dags att backa ur! Ur en låda kommer det fram ett gammalt urklipp. Exakt så. Jag har varit inom höga murar, trängd och förtvivlad under tre månader drygt år 1956 under fel diagnos. Det är ju länge sedan! Inget att tjata om.

OK. Det var svårt men jag fick hjälp av olika som tog itu med muren, som höll mig inlåst.

Tredje teckningen. Jag känner igen mitt eget beteende, att fast jag är fri går jag runt, runt runt i mina dystra tankar.

Gång på gång fattar jag beslut, att inte tala om denna traumatiska period och följdverkningarna. Nu är det väl ändå dags att berätta om hur Gud tröstat mig under alla åren genom bibeln?

Oläkligt är de sår du fått. Ingen tar sig an din sak…

Se, jag vill läka dina sår, säger HERREN…

En grav till min sorg

Ibland drömmer jag om en avslutning. En snygg avslutning på allt mitt berättande. Vem vet? Kanske fick jag den i söndags? Då fick jag läsa texten offentligt. Drömmen om barnet.

Ingen vet ju min referensram var all envishet kommer ifrån att få berätta…

Det finns vänskap, som håller längre än andra kontakter och bekantskaper som håller efter pensionering ända till döden. Vi möttes på en arbetsplats, som var Räddningsmissionen och han hade varit pastor men blev kamrer. Hans fru var sjuksköterska och båda kom från Svenska Missionsförbundet. När vi möttes var vi tre medlemmar i Pingströrelsen. Senare hade jag fått hel sjukpensionering vid 52 års ålder mot min vilja. Jag ville inget hellre än att få vara något så när och arbeta. Men det gick inte.

En sommarvecka var jag som vanligt på Hönökonferensen, låg på en säng plant och lyssnade på radion på bibelstudier. Sen gick jag fram till tältet för att få kontakt med vänner, då samlingen var slut. Där utanför tältdukarna sände jag upp en förtvivlad bön:

”Gud, kan du inte ge mig en liten uppmuntran, att jag får predika en gång?” Tjugo meter längre fram på en liten berghylla satt ett par. Vi blev glada och de hade saknat mig. Bara att berätta sanningen om sjukpension. Så fanns det ett ”men”. ”Men jag kommer gärna till er och predikar!” Så fort livet kan vända! Så blev det en söndag med predikan av mig och sen försvann jag igen. Icke kontaktbar. Ingen mobil. Men de kände mig och hade pratat om mig att kalla mig igen. Så gjorde de.

Här kommer vännerna på Hönö som riktiga ålderspensionärer in. Varför hade de båda bytt samfund som unga? Jo, det var läran om dopet, som hade avgjort. Hur skulle jag göra nu då om en Missionsförsamling ville ha den föreslagna predikotexten och den handlade om dopet? Hur skulle jag predika då? Jag var döpt som barn på BB i Trollhättan och som vuxen i Vänersborgs Missionskyrka.

En söndag i den lilla Missionsförsamlingen ville ett par föräldrar ha barndop och jag skulle predika. Det var föräldrarnas önskan om barndop och jag var bara en hjälp i församlingen. Den pensionerade pastorn ledde ett fint barndop. På kyrkkaffet fick jag låna Viktor och bära honom runt för att hälsa på några medlemmar i församlingen. Enligt mamman var Viktor på ett strålande humör. Vi talade om Viktor många gånger efter denna söndag.

Det kom en fasans natt för föräldrarna. Det kom en lördag, då jag fick ett telefonsamtal. Viktor hade dött i plötslig spädbarnsdöd. Livet vände åt fel håll och blev mardröm natt och dag för föräldrarna. Viktor betyder seger. Var fanns den? Deras sorg rev upp min sorg också.

Det hade aldrig varit någon begravning i Missionskyrkan innan. Föräldrarna ville ha den där med församlingen. För min del hade jag aldrig varit på denna kyrkogård efteråt. Platsen var så fint vald. Den några år äldre systern gick spontant fram till graven och läste. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är…” Det hade varit hennes uppgift varje kväll i hemmet. Jag fick löfte att berätta detta av mamman. För mig är mötet med denna familj oersättligt! Deras sorg mötte min sorg i många samtal.

Gustav var över 80 år i församlingen. Han var också med och gick fram till graven och bugade så djupt. När jag vände mig bort och grät kom alla minnen över mig från hösten 1956. ”Här har ju jag gått!” Här började promenaden till Restad Sjukhus via prästgården och en bilskjuts hem först av min konfirmationspräst. Jag kände igen vägen och stengärdsgården!

Så fick jag en grav till min egen sorg och längtan efter ett barn. Jag fick löfte senare av mamman att åka dit och plantera några Scilla i backen utanför graven. Viktor dog år 1991.

Viktor betyder seger! Det kom en annan söndag i Missionskyrkan med föreslagen text om den gamle Simon. Han hade väntat länge på tröst från Israels Gud. Åren gick och han blev så gammal, att det var dags att dö. Då fick han en uppenbarelse, att han inte skulle dö förrän han hade fått se denna tröst.

Så kom dagen då han blev ledd av Anden upp till templet. Han orkade gå backen en gång till. Där inne i templet kom Maria och Josef med den förstfödde som lagen föreskrev. Då visste Simon. ”Här är han!” Så tog han barnet i sina armar och lovsången kom:

”Herre nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skåda av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.” Lukas evangelium kapitel 2:29-32

Hur skulle jag kunna glömma Guds nåd mot mig? Jag ville inte skola om mig till arbetsterapeut. Jag vill bli missionär och berätta om en god Gud, som befriar från dödsfruktan. Fick jag inte det kunde jag väl få bli pastor!

Men icke heller! Jag fick ”nej” både en och två gånger från Missionsskolan på Lidingö.

Nu har jag berättat allt…

Gud har sagt ”ja” till mig. Ett barn har blivit fött. En son har blivit oss given…

O, evangelium!