Kategori: ADHD

Den svenska dårskapen

Igår gjorde jag en liten ordlek på Facebook alldeles själv. Precis därför att jag fattar långsamt i brist på kunskap i engelska språket. Efter några år fattade jag och slog upp ordet ”tag”. Visst, det har ju andra kunnat jämt! Man taggar. Vadå taggar? Eftersom jag är mottagaren tänker jag bibliskt och hamnar på aposteln Paulus så klart, som fått en tagg i köttet. Jag har fått en tagg i köttet till pensionerade prästen Dag Sandahl, som är så bibelkunnig och inte undervisar i ämnet (sic).  Nog om det. Så har polletten fallit ner äntligen och jag borde tagga till ”Kvinnor i bibeln” sköta mina egna bloggar och inte bli så irriterad över hans. Då händer det via en uppdatering i WordPress, att min textmassa sjunker ihop, om jag går in och rättar till något. Jag vill ha lite luft mellan det jag säger. Dra andan med ett mellanslag.

Detta var igår det. Idag är det redan ny fräsch information på Facebook om forskning och framgång. Jag kommer att tagga till allt! (H)järnkoll, ADHD, Kvinnor i bibeln, Teologi och Psykiatri och Memoarer o.s.v. för nu har jag fattat! Märker du det? Jag hör ihop och hänvisar bakåt till vad jag skrivit förut i ämnet och tänker framåt efter de 79 åren drygt och 715 bloggposter!

Där kommer den svenska dårskapen in för vi skall inte ha någon egen religion utan koka soppa på en spik! Det som är buddism på andra sidan jordklotet är inte buddism i Sverige! Det som kallas yoga i Sverige är inte förenat med olika gudar här utan bara vanlig avslappning till höga kostnader så klart. Pengar och kostnad är inte någon religion i Sverige – jag menar förenat med ordet avgudadyrkan. Nej, vi svenskar är fria från alla gudar och importerar ingen med tanke på vår höga kunskapsnivå och urskiljningsförmåga. Religionsdialog är vackert som ord. Verkligheten är en annan. Nu är vi fast och ungdomar, som vuxit upp i vårt land far tillbaka till sitt ursprungsland och dödar de kristna – de som talar arameiska och hade de äldst bevarade kyrkorna.

Så kom han in på ett café igår efter sitt nattskift och en stund in på morgonen för att få tömma sin oro för anhöriga. Han var upprörd över politiken i Sverige och sina anhöriga, kristna i Iran. Det var expediten på caféet, som fick hans upprördhet. Han stod för länge och pratade om sitt och jag ville köpa lite kaffe också. Så taggade han igång på morgonen på svenska politiker och jag tjuvlyssnade och lyssnade sen på hans oro vid hans bord.

Det är en svensk dårskap, att vi inte firar påsk ens utan skall vara fria från all religion. Å andra sidan kokar vi soppa på en spik på yoga, shamanism och allt möjligt. Visst, Paulus skriver att talet om korset är en dårskap. För vem i så fall? Inte för dem som tror. För oss som tror är det en kraft till räddning.

Inom psykiatrin är det tillåtet med nyandlighet men inte avslappning och meditation vid källan med friskt vatten. Jag funderar fortfarande över regeringsuppdraget (H)järnkoll. Får en aktiv, bekännande kristen ha kvar sin tro på dårskapen om korset? Jag rekommenderar en bok av hela mitt hjärta som heter: ”Inre rum Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa.” Boken är skriven av Annica Engström och Linda Weichselbraun. Snart fyller Stiftelsen Gyllenkroken 25 år. Detta har med den stora psykiatrireformen att göra, när de före detta inlåsta psykiskt sjuka patienterna skulle bli fria i vårt samhälle med egen bostad och få tänka och handla själva. Idén och tron på nya, bättre mediciner var väl bra. Utan anhöriga – nej jag vågar inte tänka tanken! En mamma heter Barbro och Peter har jag mött många gånger. De två var med från början att se behovet av en samlingsplats i lugn och ro utan stress. Nu 25 år senare får jag vara med och känna för arbetet och människorna på Stiftelsen Gyllenkroken bland så många.

Så jag taggar igång på fortsatt forskning om vad som är normalt i Sverige. Du får söka själv i min långa associationskedja. Grattis Linda!

 

Inre rum068

Ädelstenarna

Igår fanns berättelsen om ädelstenarna i en av bibelstudieplanerna för oss som är med i ”ANTA UTMANINGEN” 2 Mosebok kap. 39:8-14 Det gäller bibelläsning.

Jag går här och funderar över detta med förkunskaper. Bloggen är ju min personliga och jag skriver om Josef, som om alla vet vem Josef är! Ibland tänker jag på det lilla barnet, som var alldeles för frågvis på kyrkans barntimmar. Hon platsade inte där utan störde med alla sina frågor och fick inte vara med längre. Hon är vuxen nu. Carina har ADHD och berättar öppet om hur detta fungerar i vardaglivet. Carina har sagt, att hon läser min blogg. Jo, så är det. Jag vandrar i bibeltexter tillsammans med Josef och har flera bloggposter om honom.

Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om bibelns personer? Hur skall jag kunna veta, vem som har förkunskaper om mig och mitt liv, om jag inte berättar? Eller om Carina eller alla andra? Vad var mitt behov i livet eller andras? Vi har gått igenom så olika händelser och prövningar i livet. Det kan bli en poäng! Det kan bli poängen!

Ädelstenar ser olika ut och har olika hårdhetsgrad. De har varit utsatta för olika tryck och olika miljöer. Några kan mycket om stenar och var de finns att finna. En gång ringde jag till en pensionerad geolog och frågade på de tolv ädelstenarna, som skulle finnas i översteprästens bröstsköld. Tolv stenar med tolv namn inristade och den ena stenen inte lik den andra. Två syskon är inte alldeles lika. Två halvsyskon är mer olika. Jakobs tolv söner var mycket olika. Av dem blev tolv stammar. Tolv är ett förbundstal. Herren Gud själv hade slutit det förbundet med dem. En annan gång långt tidigare läste jag ett bibelstudium av Dagny Bergling om ädelstenarna i översteprästens bröstsköld. Hon hade forskat i bibelskrifterna och om ädelstenar uppkomst och behandling i naturen.

På översteprästens bröstsköld närmast hans hjärta skulle dessa ädelstenar ha namnen på de tolv stammarna och vara en påminnelse inför Herren vad han lovat i sitt förbund med Israels folk.

Där kommer kopplingen till förbundet genom Guds egen son Jesus till judarna främst men också till alla i hela världen, som vill ha hans erbjudande om förbön:

”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en 
överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet kap 4:14 Svenska Folkbibelns översättning)

Så är det. Gamla Testamentets berättelse om Josef och hans bröder pekar fram mot Jesus till slut och hans bröder. Josef var frestad på olika områden och är en förebild till Jesus. Jesus var frestad i allt och drog sig inte undan – inte ens en död på korset. Döden vann han seger över och kan hjälpa oss nu när vi blir frestade och vill ge upp kanske.

Han ber för oss i sin himmel. Korset är tomt. Graven är tom. Han är inte där. Han lever!

Försonad till döds

Min far blev nästan 95 år gammal och hade som sagt aldrig läst teologi. Som jag berättat tidigare klarade han inte av att berätta skillnaden mellan C.O.Rosenius och P.P.Waldenströms olika tolkningar av bibeln. Det bara var så att i finrummet i hans hem hängde ett stort porträtt av den ene lärofadern på en vägg och på nästa den andre. Lika stora porträtt som jag kan se det från ett foto från hans föräldrahems finrum. ”Det bara var så”.

Min far var en systematisk arbetande snickare ända fram till sista halvåret. Ingen oordning i hans tankegång. När han låg på sin dödsbädd bad han mig läsa för honom:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”
1917 års översättning

Han citerade versen själv först och sen var det bara så att jag inte visste var denna vers står skriven och letade förgäves i Johannesevangeliet. Jag fick gå hem och lära mig min läxa. (Joh.11:25) Han var redan försonad till döds och trygg i sin Gud. Den teologi han kunde fanns i sångerna från barndomen och i hans egen bibelläsning. Så har jag det också och älskar sången:

”Min Gud vad jag betänker vad du har gjort för mig…Du döden för mig smakat, du mina synder bar och över mig du vakat i alla mina dar…Nu är jag redan salig och går till himmelen.”

Far147Systematiskt snickeri

En enda gång i livet talade vi teologi han och jag. Det var en söndag efter gudstjänsten i Svenska Kyrkan med barndop. Prästen sa, att det lilla barnet blivit inympat i det äkta olivträdet. En liten stund hemma vid köksbordet pratade far och jag om den tolkningen. Som inte var vår. En personlig omvändelse är en förutsättning, ett personligt svar på Guds kärlek i Kristus för att bli inympad var hans och är min tolkning av just den bibeltexten.

Så kom påsken år 2011 med ett S.O.S. från en kvinnlig präst och jag blev förtvivlad minst sagt över denna okunnighet om försoningen genom blodet. Det har varit en total förvirring sen dess som speglat sig i mina olika bloggposter. Privat har jag ju en Missionskyrka som är riven och en Svenska Kyrkan som står kvar i min hembygd. Dessutom har jag haft mitt arbete på Räddningsmissionen, Göteborg där anställda och frivilliga tillhörde olika kyrkor. Vi debatterade aldrig olika tolkningar. Efter det tillhör jag Smyrna och efterlyser en teologi inom Pingströrelsen.

Öppet brev till kvinnlig präst

De tre mammorna som jag mött inom utbildning till attitydambasadör i (H)järnkoll förstår inte det kristna pratet. De har lärt mig så mycket om hur det fungerar att leva med neuropsykiatriska handikapp. Systematisk teologi gissar jag är obegripligt, när tusentals tankar samtidigt ger kaos i huvudet. Om jag fattat rätt önskar de en tanke i taget från sig själva eller barnen.

För min egen del är jag försonad med Gud genom vad Jesus gjort för mig på korset. Jag är försonad till döds jag också trots att det är långt till min fars höga ålder. Jag är försonad med minnen från en destruktiv sjukvård på 50-talet. (Och protesterar högljutt nu tillsammans med de sjuka, som råkar ut för bältesläggningar och tvångsinjektioner inom psykiatrin.)

Min Gud har vakat över mig alla mina dar. Som sagt. Som skrivet.

”Vad hade av mig blivit om du ej handlat så
om du ej nåd mig givit jag måst i döden gå.”

Tre mammor – Mors dag

Det är kväll snart på årets ”Mors dag”. Det är inte bara tre mammor, jag vill hylla utan många. Men alldeles särskilt tre som sammanstrålade i min tråd på Facebook. De hade tryckt på ”Gilla”-knappen för de är spontana alla tre precis som jag är.
Inget mer skryt från min sida, att jag läst doktorsavhandlingar utan att begripa något! Eller vet om en på franska, som jag inte berättar mer om. ”Till papperskorgen” och jag bestämmer i denna blogg.

De tre mammorna, som jag vill hylla särskilt ikväll träffade jag på två utbildningsdagar. Som jag förstår så här efteråt var jag överårig och 76. Imponerade att jag fick vara med. Det handlade om mod och åter mod att våga gå ut i samhället med information om neuropsykiatriska diagnoser hur de fungerar att leva dagligt liv med. Det handlade om mod och åter mod att våga gå ut i samhället och sticka hål på fördomar om psykisk ohälsa.

I den gruppen fann jag dem mammorna, som kämpade för sina barns rättigheter att vara lite annorlunda, lite stökiga eller mycket påfrestande ibland. Mammorna fick vara försvarsadvokater i tid och otid. Så kom berättelserna att de förstod sina barn för de hade haft det så själva i skolan. Varit annorlunda. Blivit mobbade. Känt sig ensamma, oförstådda. Och i sista minuten nästan hade de själva fått en utredning och diagnos på orsak och verkan. (Många vuxna med ADHD har mycket svårt att få hjälp med utredning och medicin.) En del har jag bloggat om tidigare. Nu har jag en annan infallsvinkel. De vågar skriva, att de inte begriper det kristna pratet. Och jag vågar skriva hur irriterad jag är på teologer, som rör till allt för mig, som jag kunnat sen söndagsskolan!

Så frågan gick till Carina Ikonen Nilsson igen om hon inte ville berätta på Facebook om hur det var för henne i söndagsskolan – detta att inte kunna sitta still – detta att vilja fråga om allt. Carina har skrivit en bok trots allt! Det är en prestation med hennes handikapp. Så frågade jag per mail om jag får citera hennes berättelse här. Det har inte blivit någon justering via något datorprogram innan:
Carina Ikonen Nilsson berättar:

”Jo så va det alla de där frågorna som jag hade fick inga svar utan mera att jag inte behövde fråga så mycket och jag måste låta andra prata dessutom gjorde jag alla pyssel på mitt egna sätt och det fick man inte. Synd tycker jag för just söndagsskolan tyckte jag var intressant, men när jag insåg sedan att just bibeln och Jesus tyckte att jag frågade för mycket då slocknade en del av mig kände som bara åtta nioåring att nej inte ens här passar jag in. När min son va lite fick jag samma känsla att de såg med samma ögon på honom när jag släpade iväg med honom till Kyrkans barn timma. Så vi va där bara några få gånger. Istället kom en präst hem till oss för jag hade råkat läsa bibeln för min son och jag läste om hur han förvandlade floden till blod och sånt vilket gjorde att min son tänkte att den där gud han va minsann inte riktigt som han skulle en hemsk mördare. så prästen hade med sig små barn verser och det blev riktigt trevligt.”

En eloge till alla mammor, som en gång varit barn och blivit mobbade men som nu kämpar för sina och andras barn! Jag glömmer inte era berättelser! En av dessa tre mammors söner är visst lite som jag. Han vill reda ut saker och ting. Få lite klara besked.

MathildaMathilda efter sitt Göteborgsvarv

Försoningens möjligheter Del 3

Min mentor har varnat mig många gånger för mitt engegemang i mäns debatter.
”Tjafs,” har hon sagt med ett enda ord. Och jag har försvarat mig med att jag lärt mig så mycket.
Pyttsan. Det har ju bara gjort mig frustrerad. Även om det varit brett intresse från olika kyrkofronter…
Mikael Karlendahls blogg heter: ”För tron och sanningen!”

Jag minns när jag stod på biblioteket för många år sen och läste tidningen Sändaren och fick syn på en liten notis. Samtalen hade strandat efter 27 år mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Min fråga var naturligtvis hur några kan samtala om dopet så många år. Men det var visst möjligt ändå längre än 27 år.

Nu har pingstpastorn Mikael Karlendal lämnat Pingströrelsen just på grund av en annan dopsyn. Ja, då lämnar jag den bloggen. De får hålla på bäst de vill och samtala om dopet i andra kombinationer än pingstvänner, ”missionare”, lutheraner, katoliker och baptister.

Prästen Dag Sandahls blogg har jag redan lämnat, när han skrev en julsaga om ett dårhus. Jag menar, att den som inte varit intagen, inlåst och fastspänd vid en järnsäng skall inte yttra sig om dårhus. Nu fick jag det skrivet och filmen heter:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Den filmen hade premiär på ett av landets största sinnesjukhus förr. Datum var den 12 december 2013. Strax innan dess den 12 september blev den inspelad inuti före detta stormavdelningen 10 B och utanför. Det var en viktig dokumentation, som blev gjord.

Pastor Stefan Swärd skriver i sin blogg angående den bok som skall komma om försoningen:
”Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.”

Ett sådant uttryck klarar inte jag. OK, jag kan ingen som helst kyrkohistoria om dopet eller försoningen vad alla män kommit fram till under 2000 år. Kyrkohistoria är kyrkohistoria och bibeln är bibeln. Men ner till 1700-talet och PredikarLena har jag läst på och Roparrörelsen!

Så igår hade jag besök på min blogg av en av mina nyfunna vänner inom (H)järnkoll. Det blev jag mycket glad över. Männen jag besök i deras bloggar skriver aldrig en kommentar i min blogg. Möjligtvis att jag får hänvisning till ett av deras tidigare inlägg. Jag är ”impad” som unga i Stockholm uttrycker det av datafinesser.

Sofia Lilly Jönssons bloggande saknar jag i ”Fjärde väggen”. Där fanns det kvinnor med i debatten och en frisk fläkt.
Då är det bara att vandra vidare steg för steg och hoppas på att någon hittar till min blogg, som inte kan Kanaans tungomål. Självklart att det finns en grammatik till det ovanliga språket också.

Var inte rädd för att fråga Madelein eller Carina! Jag följer era bloggar om att leva med bokstavskombinationer som diagnoser. Snart har jag väl kvalat in och kan få bli attitydambassadör igen inom (H)järnkoll, tycker nog jag. Har inte jag erfarenhet nog för att få ge allmänheten information? Passar det inte att vara försonad med sitt förflutna? Inte är väl jag en bitter käring?

Tänk, att det skulle ta femtio år att fatta, att jag får ha kvar mina minnen från år 1956! Och ändå vara försonad och lycklig…

För tron och sanningen

Allt mellan himmel och jord

Gyllenkroken – där fick jag hjälp att dokumentera min erfarenhet

Omöjligt svar

Hur ger jag svar på en sådan fråga varför jag ser fram mot domsöndagen? Hur förklarar jag för den, som ingen referensram har till kyrkohistorien 200 år tillbaka i Sverige, att jag är mer schartauan än pingstvän i själen?

”Må vi då betänka huru få våra dagar äro…”

Det kanske jag berättat redan, att jag inte är tillräckligt musikalisk. Saknar taktsinne. Kan inte klappa i händerna när de skall göras så vida inte en står på podiet i kyrkan och visar tydligt. Lite annorlunda känns det med bibeltexter och musiken där.

Nej, jag skall inte börja med svart huckle för det. Det räcker med svart basker till och från kyrkan. Ja, den är ful. Överläkaren på f.d. Restad Sjukhus gick visst också omkring i svart basker och blev 90 år. Nu är jag där igen. Jag kanske inte är en from gammal kvinna på västkusten, som läser bibeln och begrundar texterna? Det kanske bara är den vanliga otåligheten? Det kanske är stressen över att livet ligger bakom och det viktiga inte är dokumenterat så tydligt, som jag skulle önska?

Så enkelt och romantiskt var och är det inte att vara mamma till tre söner och tre döttrar med ADHD, autism ja, neuropsykiatriska handikapp. Det kom en länk igår av Madelein på Facebook. Vi kan inte byta liv med varandra. Vi kan inte byta diagnoser. Vi kan inte byta tro på livet eller förutsättningar. Vi kan bara fortsätta att berätta för den som vill lyssna. Förlaget som vi har gemensamt heter Recito. Jag fick hennes sista bok i första upplagan. http://www.litenupplaga.se
Där finns min bok igen.
Hennes bok heter: ”Samma djävla ångest” (Slut på förlaget)
Min bok heter: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”

Så var det sagt. Jag har inte begrundat de föreslagna bibeltexterna för domsöndagen bara varit stressad över att livet som finns nästan är färdiglevt. Här hos mig finns inga tusen sätt att leva kvar. Här finns inget USB-minne ännu med filmen om mitt budskap:

”Hoppas att de psykiskt sjuka får upprättelse och respekt!”

Inspelningen ligger redan bakom. Det fanns och finns en, som trodde på mig och ville satsa! Det finns en, som aldrig sett eller hört mig, som var villig att klippa samman all berättelse. ”Koka ner,” säger de ”till 30 minuter”. Frustrationen lär visst synas i filmen över att jag inte fick bli något. Inte få bli mamma heller.

Kvar är att jag måste vara politiskt korrekt. Det innebär att vara positiv och säga ”JA TILL LIVET” och ändå inte säga ”JA TILL LIVET”. Hur bär sig vår stadsminister åt egentligen? Vi skall vara positiva, arbetsdugliga, delaktiga i samhället med vår insats utan sjukdom eller handikapp! Vi får inte låtsa om vem vi tror på! Ha det för oss själva!

Vem vill ligga samhället till last och vara exkluderad? Vem vill bli ”skammad” som oduglig?
”Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu?”

Jojo. Den sången passar perfekt i kyrkan men är inte politiskt korrekt. I politiken gäller hälsa och höga inkomster.

Bakom låsta dörrar

19 På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” 20 När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. 21 Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22 Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande! 23 Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”Ur Johannesevangeliet kap 20

Gör ett annat försök idag och vänder på ordningen i denna bloggpost: Bakom låsta dörrar. Det kanske blev alltför långsökt annars med Sebulon – en av de tolv.
Bibelns sammanlagda budskap är, att välsignelsen gått genom en mans kropp till alla människor. Abram hade brutit upp och lämnat ett område vid Kaldeiska Ur fullt av avgudadyrkan. Sen höll han fast vid denne ende Gud och det omöjliga löftet om en son. Jag upprepar detta gång på gång, att få en son med en ung kvinna var inte omöjligt! Så föddes Ismael genom Hagar. Den grenen fick också möjlighet till Guds välsignelse. Men den omöjliga frälsningen från synd går via ett orimligt löfte om en son genom Abrahams hustru Sara, som inte kunde föda barn längre på grund av sin ålder 90 år.
Där divergerar möjligheterna till frälsning/räddning genom tro!

Där går denna räddning genom låsta dörrar till slut till skräckslagna lärjungar!
Jesus går fortfarande genom låsta dörrar med sin frid, som övergår allt förstånd! Det är min poäng med den gamla, tragiska historien om Restad Sjukhus, tvångsvård, bälte för alla på den avdelningen som jag kom till. Bälte varje natt och tvångssprutor för den som ifrågasatte!
Jesus fanns där bakom låsta dörrar, innan jag kom dit och visste hur de sjuka led!

Detta är bibelns sammanlagda budskap, att Gud steg ner och berättade för Mose, att han sett fångenskapen och lidandet. Tiden var inne för en befrielse! Mose var en av alla människor, som inte klarat av att behärska sitt temperament! Inget gick att få ogjort! Då presenterade sig Gud för honom i öknen med sitt namn: JAG ÄR DEN JAG ÄR och Mose fick presentera sig med vem han var, som inget kunde. De två fick ett möte. De två fick en relation och ett samarbete till befrielse för ett helt folk!

Den vägen går välsignelsen genom tro och lydnad. Inte hipp som happ. Frälsningen kommer genom judarna, sa Jesus långt senare. Varför det inte blev genom Josef utan just Juda stam är intressant. Gud väljer ut vem han vill utan förtjänst. Och mörker skall inte förbli där nu ångest råder, står det i profetian om Sebulons land och Naftalis trakten utmed havsvägen…

Så här kopplar jag mina associationer till boken:
En mentalsköterskas berättelse BAKOM LÅSTA DÖRRAR på femtiotalets mentalsjukhus
skriven av Inga-Lill Strand

Det verkar som att personalen inom mentalsjukvården också är rädda och har all anledning att vara på sin vakt. Blandningen av sprit och tabletter är livsfarlig för alla! Blandningarna blir fler och fler, värre och värre. Skräcken i vårt samhälle ökar.

Så alla bakom låsta dörrar behöver få besök av honom, som går genom låsta dörrar och säger sitt: ”Frid vare med er.”
Som jag ser det. Varje människa har fått sitt liv att ansvara för inom Guds löften.

Karta tolv078Löfteslandet för tolv stammar

Fånarna på Restad u.p.a.

Det var en strålande, varm dag igår. Precis som den var den 5 september år 1956. Det går inte att skylla på någon. Det går att leta efter syndabockar hela livet och bli bitter och förgrämd. Det är inte min stil. Även om jag är ”tjatig och efterhängsen” enligt sjukjournalen. Jag hade ju bara personalen att samtala med. Och en och annan patient.

En kvinna var bara en eller några dagar på ”stormavdelningen”. Jag hann att oja mig. Hon hann att ge mig tips att skriva till Medicinalstyrelsen och att breven till Medicinalstyrelsen fick de inte läsa eller öppna svaret på.

Sagt och gjort. Jag skrev till dem och frågade vem som har rätt att ordinera bälte och varför jag fick en blodtryckssänkande medicin, som hade en så svår biverkan. Detta kunde jag från Sahlgrenska Sjukhusets avdelning 8 B. Där hade jag haft två unga flickor som patienter med blodtryck över 200. En hade akut njursvikt och den andra kronisk njursjukdom. Båda skulle ligga still i sina sängar under dagtid också. Det var så på den tiden. En av dem hade nog ADHD och klarade inte detta. Och jag röt till! Hon kröp ner under lakanet och la sig i fosterställning. Efter utskrivningen hade hon ingenstans att ta vägen. Jag föreslog läkaren mina föräldrar. Så blev det tills det ordnade sig i Göteborg.

Ett år senare var detta min tur att ligga still dag och natt under behandlingstiden. Brevet från Medicinalstyrelsen var mycket vänligt och informativt. Det var bara läkare, som fick ordinera bälte och jag fick Serpasil på grund av att det var lättare att behandla mig från depression än ifrån mani.

Ja, det var deras rätt att behålla mig och vårda mig för en sjukdom, som bara de kunde innebörden av. Mina föräldrar hade inget att säga till om. Enligt journalen hade ju min mor fått frågan, om ”det” fanns i släkten. Hon visste, att en svägerska varit deprimerad. Allt var tabubelagt för mig om henne och hela skamfyllda Restad Sjukhus. Rektorn hade sagt åt mig, att jag var för ung för att få börja elevtid inom psykiatrisk vård. Tydligen var jag inte för ung för att få se vården inifrån.

Där är vi nu. Det går inte att hitta en syndabock! Min historia rullades upp igår i strålande solsken inför projektledaren Annica Engström i utställningen:
”En annan tid”
och Martin, som var proffs på ljud. För övrigt stod jag för ljudet i vanlig ordning.

Martin hade jag aldrig mött förut. Men min yngste bror Martin är en av de viktiga personerna i mitt liv, som gjorde att jag överlevde behandlingen på Restad Sjukhus. Min far hade också temperament. Han kunde inte förlika sig med en förkortning u.p.a.

”Det är omöjligt”, sa han ”att arbeta utan personligt ansvar.”

Vissa sköterskor bryt mot reglerna på eget ansvar och pratade och umgicks med mig, som om jag var en av dem. Heder åt dessa! Marianne Edenö räddade livet på mig till slut, när mitt hb var i botten.

Restad 5 sept2013076På rastgården f.d.stormen den 5 sept 2013

Nej, det var inte den 5 september igår. Den dagen gick jag där själv en del och en målare fick fotografera mig med min kamera. Till slut fick jag se ”Fånarna på Restad” som tävling i kulverten.
Och nej! Jag undervärderar inte mig som en fåne. Den som har förstånd att söka Gud kan få ge sig själv beröm till och med 🙂

Vi måste glömma och gå vidare

Precis så är det!

”Det är ju 50 år sen det hände! Att du inte lägger detta bakom dig nu och glömmer!”

Det är inte bara en sjuksköterska, som sagt så till mig angående min berättelse.
Det som är gömt i snö kommer upp i tö som bekant. En dag brast allt för mig och jag berättade för den nya sjukvårdspersonal, som jag mötte. Det var ett mellanrum på 50 år detta behov av sjukhusvård för min del.

Sen dess år 2007 har jag utbildat mig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. När Anna Lindh blivit mördad så brutalt var det många, som fattade att något måste göras för att informera allmänheten om psykiska handikapp och psykiska sjukdomar. Det är inte likhetstecken med potentiella mördare att ha en psykiatrisk diagnos.

Regeringen satsade millioner i ett projekt där olika brukare kunde utbildas och på olika sätt hjälpa till att ge allmänheten information hur en psykisk sjukdom fungerar eller hur det är att leva med ADHD och Asperger som exempel.

Min historia och erfarenhet var intressant första och andra utbildningsdagen kanske. Men nu tycks den vara för gammal. Pengarna i (H)järnkoll är visst slut snart. Det är bara det, att jag fortfarande är en resurs och föreläser gratis. Om jag får en chans vill säga.

I lördags mådde jag så dåligt, att jag måste ringa till en go´ vän (väninna för den som använder det uttrycket 🙂 Det bibliska är ”vänner kallar jag er”).

Det var exakt det som behövdes! Vi måste få glömma! Vi får inte älta det som varit!
Jaså! Hur kommer det sig då att allmänheten inte skall få veta något, när minst 30 brukare varit villiga att berätta och ställa ut sin berättelse offentligt? Svar: Det finns inga pengar! Eller: Det finns inga så stora lokaler! Som 100 m2…

Utställningen ”En annan tid” behöver så stor plats och har mer än en duktig projektledare, som kan presentera utställningen! Jag är minst sagt upprörd över att vi skall glömma de psykiskt sjukas situation.

Glöm Restad!

Vem var 2611?

Ur boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
Attitydförändring

Klartext

Ja, så är det. Jag kan prata om flera saker på en gång och tänker långa stycken emellan. Då blir det svårbegripligt för den som eventuellt orkar och vill lyssna.
Trettioåriga kriget är visst en musikgrupp också förutom min trettioåriga interna strid mot teologin i Livets Ord, Uppsala. Tyvärr strider jag externt också. Mina närmaste vänner vet om min besvikelse och periodvis bitterhet.

Så är det då viljan att förstå. En ledare i Attention sa till mig, att jag behöver inte förstå allt. Det var ju skönt. Men några bokstavskombinationer och vad engelskan betyder hade inte varit fel. Motsvarigheten att förstå ADHD kan ju för andra vara att förstå vad SMF och BV och liknande står för. IRL måste jag lära mig bums för en präst undrade om jag var likadan i verkligheten som på nätet. Det var i början av 2000-talet med nyhetens behag av B2000.

Det var ingen klartext! Klartexten är att mitt intresse utöver andra är bibelns budskap. Då räcker det inte med svenska. Då räcker det inte med en utbildad exeget som förklarar. För exegeterna blir osams på nätet, om jag inte träffar dem IRL och ser vänligheten dem emellan. Det har jag inte gjort tyvärr och fortsätter att undra över Försoningens mellanrum och Försoningens hemlighet. Jag ramlar ofta mellan stolarna men båda författarna ovan tillhör och tillhörde – ja, just det SMF. Nu är det över. Förut var många på G. Nu skall alla vara på E. Varför inte som det stod på barndomens offerbössa då: ”I haven fått för intet så GE då för intet”. Kvar är att jag hamnade hos en exeget på Livets Ord och insåg, att där är inte försoningen en hemlighet. Försoningen är heller inte uppenbar. Försoningen är ett mellanrum. Eller är den frånvarande? Och hur är det med mellanrummet? Hur långt är det mellan altaret och den manliga prästen?

Ett av mina andra intressen har varit att rädda Eric Stands fina foton till eftervärlden. Med tålamod och hans tillåtelse. Här är receptet:
Ilford FP4, blåfilter, överexponering och 1 minuts underframkallning.

Stina o Sven022Moster Stina och fotografens lillebror

Staten – det är vi

Staten – det är vi
Ja, det kan vi: Staten det är vi. Sen gäller det bara att ha medborgarskap. Men vem är Sveriges kommuner och landsting?

För inte så länge sen var alla Sveriges sinnessjukhus statliga. Alla byggnader var en statlig egendom. All personal var anställda av staten. Sen skulle landstingen ta över ansvaret för vården av psykiskt sjuka. Det var inget litet ingrepp politiskt eller för de sjuka och deras anhöriga. Om de hade några. Nästa stora reform inträdde, när dörrarna öppnades och de inlåsta patienterna skulle få frihet.
(Detta är min formulering.)

Staten det är vi.
Staten och Kyrkan hörde ihop men staten kunde tillsätta en ärkebiskop utan formell makt. Om jag fattat programmet rätt med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar i ”Min sanning”… Om jag fattade programmet rätt var makten bara informell t.ex. att låta förebilda homosexuellas svåra situation, när de går ut ur garderoben till offentligt ljus.

Alltså kunde en naken man framställas med en duva över sitt huvud och ett vatten framför och med en annan naken man bakom tafsande på hans kön. Staten det är vi. Denna information med anknytning till ett dop skulle hela Sverige få ta emot. Vi har fått en hedersdoktor till och med inom medicin. Förut fick vi en hedersdoktor i teologi.

Ja, jag vet vad statliga tjänster innebär och hur kommunalanställda med psykisk ohälsa blivit mobbade. En gång hade jag patienter, som såg ut som hälsan själv. De var solbrända redan tidigt på våren. Vem kunde tro, att det fanns en förlamande ångest innanför det vackra solbrända ansiktet?

Nu undrar jag bara vem Sveriges kommuner och landsting är. Jag har väl ändå rätt att undra? Till vem ställer jag en fråga som privatperson? Jag är ju svensk medborgare och kan läsa innantill utan att förstå alltid. Jag har en irritabilitet mot utländska ord. Då triggar jag igång om svenskar inte kan tala svenska utan skall imponera med alla främmande ord från deras universitetsvärld. Då är inte jag inkluderad! Det kan bli sjukt med ett utanförskap.

En gång i tiden var Restad Sjukhus ett av landets största sinnessjukhus. Skammen för patienter skulle förmildras genom att byta namn till mentalsjukhus och neutrala beteckningar.

”Gick du på den lätte?” (Mina patienters göteborgska)

Nej, inte jag i vart fall, som varit patient där år 1956 och genomlidigt deras s.k. behandlingar. Systemet var sådant och så fanns det bra sköterskor, som gjorde att jag överlevde. Nu undrar jag bara vem Sveriges kommuner och landsting är, som köpt en väl genomarbetad stor utställning om psykisk ohälsa av ”Inre rum”, Stiftelsen Gyllenkroken. Utställningen hyrs ut av (H)järnkoll och har funnits en vecka inkognito på f.d. Restad Sjukhus.
Av hänsyn till de intagna patienterna (inte till de f.d. intagna patienterna) fick bara patienterna och personalen se den. Jag fick vara med projektledaren Annica Engström, därför att jag vägrar vara anomym.

Jag har till slut fattat ett eget beslut att gå ut offentligt för att bita huvudet av skammen. Så på den stora utställningen inom Sveriges kommuner och landsting finns min berättelse och ett vackert foto från tiden strax innan sömnrubbningen.

När jag gick ut med, att jag varit psykiskt sjuk år 1956, så var inte detta ett dop, som kan jämföras med det dop Jesus genomgick av Johannes Döparen vid Jordan för snart 2000 år sen. Jag är vuxendöpt i Vänersborgs Missionskyrka år 1954. Den Missionskyrkan finns inte kvar som byggnad. Däremot min lydnadshandling.

Det är bara Jesus, som kunde ta på sig världens synd och skuld. Han blev lydig i allt för vår skull. Min makt är också informell bara. Jag kan berätta, att Jesus var på Restad Sjukhus, innan jag och andra kom dit.
Nu skulle jag vilja se denna utställning som heter:
En annan tid

En annan tid298En annan tid – Utställning i Sveriges landsting och kommuners regi

Vem var 2611? Tidigare berättelse från den 6 sept 2009

Systematisk

Det är inget farligt att säga, att jag inte fattar. Det kan bli mycket irriterande bara för den som skall förklara och har lätt för att fatta. Det som är självklart för en är inte självklart för en annan.
För många år sen trodde jag, att jag skulle kunna läsa en tjock, dyr bok som heter:
Systematisk teologi
Det var ungefär som kursen jag började i HTML utan grundkunskaper i data. Det blir frustrerande och tar lång tid.

I tisdags hade jag hela mitt stora bord fullt av högar med papper, som jag tänkte sortera och slänga det som gick att slänga. Plötsligt fick jag chans att få ett besök och då gällde det att snabbt få ner allt i en bärkasse av papper. Den lär tåla många kilon och det kändes, när jag bar undan den till en osynlig plats. Mina upprepade försök att sortera och slänga är inte så lyckade. Allt tycks värdefullt.

Plötsligt på kvällen fattade jag vad systematisk teologi är för något. Man samlar på vad olika teologer skrivit under många år från olika länder. Det kan bli hur många tolkningar som helst tydligen. Jag för min del har fullt sjå med om en inte tänker och tolkar, som jag gör. Och det syns i mina bloggar. Jag blir frustrerad och ur balans. Därför är det så skönt att få inblick i andras svårigheter som i denna länk:

Victoria (Frances) Qvarnströms pedagogiska undervisning om ADHD

I min bibelläsning av Jakobs kamp vid Jabboks vad och möte med Esau (1 Mos kap 32 och 33), så tog jag min gamla systemkamera som hjälp. Med vidvinkelobjektet kunde jag fånga hela storfamiljen, med det normala objektivet kunde jag ta närbilder av Josef. Med kraftigt teleobjektiv kunde jag följa hans ensamma väg längre fram i tiden. Min bibelläsning är min och jag har aldrig kallat den för tolkningar. Josef är en av mina favoriter, som betytt så mycket för mig – hans små, små markeringar, att han inte ville synda mot Gud och så vidare. Innan dess finns det hur mycket som helst att fotografera på vägen mot försoning med Esau. Jag har många olika bilder av Jakob och Rakel och de andra.

KG Hammar har tydligen banat väg för alla som bekänner, att de inte kan fatta korsets lidande och varför Jesus måste dö för våra synder. Jag kan inte ens sätta rätt ord på hans teologi. Inte heller har jag något behov av att få veta alla olika tolkningar som finns. Lite nyfiken är jag ändå över vad det är för skillnad mellan pentekostal och pingst. Kanske samma stora skillnad som mellan själ och psyke.