Miriam

Igår skrev jag om kristna debattsidor, som släckts ner en efter en där jag varit. Debatt är männens revir och kvinnor lyser med sin frånvaro. Jag har varit kvar "to de bitter end" på grund av min envishet: "Jag har rätt. Du har fel."  Nu pågår utvärderingen av dessa nästan tio år av misslyckanden i rymden.
 
Det första jag insett är ett systemskifte från öppen debatt till egen Blogg. Det andra jag lärt mig är det lilla ordet "Här" men det är alldeles försvårt för mig ännu. Då måste man kunna ett annat språk först, som förkortas HTML och skriva rätt bokstäver och tecken före och efter detta "Här".
Sen är det bara att klicka på detta "Här" tills man kommer till rätt utläggning av det man inte kan utlägga själv. Alla behöver stöd i sina tankegångar av föregångare. Eller visa på hur fel den andre tänkt. Det tredje jag lärt mig är, att om jag skriver fel på en bokstav eller ett tecken, så kommer detta fram och blir synligt för alla.
 
Jo, jag har lärt mig mer än så. Tjejer är inte välkomna i debatter bland män. Män talar och kvinnor pratar bara. Det är en sanning, som är snart 2000 år gammal och är beskriven av Lukas läkaren  en av evangelisterna i Nya Testamentet. Det tjugofjärde kapitlet börjar med denna märkliga skillnad mellan manligt och kvinnligt. Ändå var kvinnornas information livsviktig!
 
Kan då en Blogg få heta vad som helst och varför. Ej tjej var ledsen över hur hon blivit behandlad i kristna debatter och efterlyste andra tjejer med orden. "Tjejer var är ni?" Adressen till hennes Blogg finns i hennes namn i frimodiga debatter. Monica skriver inte anonymt om sin tro på Jesus.
Från Monicas Blogg kunde jag klicka vidare och kom till Miriam i Vassen.
 
En bild säger mer än 1000 ord sägs det. Men då gäller det att kunna bibelberättelserna också för att kunna se hur fyndigt vald Miriams namn på sin Blogg är:
 
Jag blev så glad och uppmuntrad. Mirjam behövdes för flera tusen år sen i en hotfull situation och Miriam behövs idag. Herrens namn är fortfarande JAG ÄR.

Fia med knuff

Ett par av mina vänner berättade om en period, då de spelade "Fia med knuff" ibland på kvällarna. Det går ju bra att spela som par även om det är bättre med fyra deltagare. De två spelade tills det inte var roligt längre. De blev så osams till slut. Det var bara ett spel men det gick att provocera varandra också i tur och otur och skratt och kommentarer.
 
"Vi fick sluta!"
 
Det är långt mellan mina Bloggar men nu ringer orden så aktuella: "Fia med knuff". Men det är ju bara ett spel för barn! Kan vuxna sitta på kvällar och spela ett så enkelt tärningsspel och se något nöje i att knuffa ut varandras pjäser? För min del fattar jag inte nöjet…..
 
Tio år har gått ute i rymden i möten med många okända. När jag tänker tillbaka på alla mina debatter i kristna sajter känns det lite som "Fia med knuff".
– Ställer du upp och spelar med mig? Kan vi vara två eller skall vi vara fyra?
 
Var fanns nöjet i att knuffa ut andras pjäser – tankar? Det var ju precis det vi gjorde. "Detta är min färg och mina pjäser. Hoppas att jag har tur och kommer ut på plan fort. En sexa och dubbelslag." Tur eller otur i början. En förlorare. En vinnare. Eller tre förlorare.
 
Det har gått tio år snart. Då trodde jag, att det skulle bli ett nöje, att få möta unga människor, som inget kan om kristen tro. Då trodde jag, att det skulle bli roligt att som gammal få dela med mig av min kunskap. Men det blev ett spel. Var och en skötte sina tankar och jag mina. Det gällde, att komma ut snabbt på plan – ha lite tur i de första slagen. Det blev mest "Fia med knuff."  Jag är ingen bra vinnare i spel och lite bättre som förlorare , tror jag. Efter förlusten är det ju bara att konstatera: "Det var ju bara ett spel!"
 
Tio år har gått nästan ute i rymden. Unga människor tycker visst, att det är roligt att provocera kristna, för vi blir så arga. Jag tar åt mig direkt och kan berätta, att detta har jag läst om i en teologisk doktorsavhandling: "Bibeln på mina egna villkor – En studie av medierade kontakter med bibeln med särskilt avseende på ungdomar och Internet."
 
Den ena kristna sajten efter den andra har släckt ner sina debattmöjligheter. Av möjligheten att få samtala om innehållet i bibeln blev det mest "Fia med knuff". Den mest verbale och envise tycktes vinna. Ateist eller kristen eller andra variationer mot varandra.
 
"Vi fick sluta."
Det var inte roligt längre. Webmaster gick sällan in och styrde upp debatten. Var finns apologeterna? Kristna sajter släcker ner sina möjligheter till debatt med icke troende. I stället kom möjligheten att skriva Blogg.  Där är jag min egen Webmaster och fortsätter att tro på Gud, Jesus, den helige Ande och bibeln.

Utvald

I min hemsida brefvet.com är poängen, att det kom ett brev och en fråga från Bolla till brodern Sven efter år 1808. Innan dess bodde inte Bolla just i det huset, som finns på bilden i min presentation.  Innan dess behövde de två syskonen inte brevväxla utan bodde på samma gård.
 
Det har hunnit komma och gå flera generationen sen dess och frågan är:  Vems är brevet nu?
Det är många som läst det och tummat på det under årens lopp. Det var Britt Liljewall fil.dr i historia och agrarhistoria, som gjorde mig uppmärksam på brevens värde. Britt Liljewall hade efterlyst brevväxlingar från 1800-talet i en tidning. (Senare kom Liljewalls bok:  "Ack att du vore här"  !800-talets folkliga brevkultur.)
 
De få breven, som jag kunde visa hade legat i min byrålåda olästa under minst 10 års tid. Jag hade varit för lat för att försöka förstå handstilen. Eller hade jag varit likgiltig för historien? Min morfar hade tydligen varit rädd om breven och hans far före honom och så klart morfars farmor ooh morfars farfar, som ömsom var mottagare.
 
Än sen då? Hur kunde brevet från år 1823 bli mitt? Varför just jag av alla ättlingar?
Jag kan inte se någon annan förklaring än den, att jag visade så stort intresse för arvet. Det finns olika sorters arv. En låda med religös litteratur på en auktion kostar inte mycket. Om en bibel är mycket gammal och välbevarad i utseende kan den få ett antikvitetsvärde. Det skulle Annas gamla psalmbok ha fått, om inte någon fifflat över den till en annan låda än där den låg först. Kan man köpa Guds ord för pengar? Att Anna var född på 1700-talet innebär ju inte att psalmboken är från 1700-talet?
 
Nåväl i de gamla breven fanns en fråga om "dessa profeter som går i gårdarna".  Vilka var de? Frågan intresserade Bolla Svensdotter i början av 1800-talet och har intresserat mig. Kanske till och med så mycket, att jag en dag blev utvald av min 90 åriga moster till ägarinna av de gamla breven?
 
Och nu idag är jag intresserad av ordet "utvald" och varför. Kan det vara så att det handlar om en kommunikation mellan en brevskrivare och en brevmottagare – ett intresse för brevets budskap mellan de två.
 
"Få är utvalda", skrev aposteln Paulus. Kan de vara så att "få" visar intresse för det budskap, som är skrivet genom profeterna och sen apostlarna?

Vems är brevet?

Vems är brevet?
Den frågan fanns en gång i en tidningstext och intresserade mig. Hur länge är det mitt, som skrivit det? Vem tillhör det sen? Adressaten som inte fått det ännu eller tillhör det Postverket under resans gång? Om jag ångrar innehållet kan jag då återkalla det och hävda, att det är mitt med mig som tydlig avsändare?
 
Det kom ett öppnat brev till mig med en tejpbit över och en stämpel, att brevet var öppnat. Hur skulle jag tolka den informationen och varför var det uppsprättat och av vem? Förklaringen kom inuti brevets text, att så här har en del barn det, när de vill skriva brev till en förälder, som sitter i fängelse. Deras brev blir öppnade och synade.
 
Vems är brevet till Annika Östberg? Hur länge är det mitt och skall det komma i retur? Var stannar det och blir uppsprättat och synat? Hur länge får det ligga, innan hon får det? Än sen då? Är det hennes sedan eller kan någon personal söka igenom allt när som helst? Vems är tankarna i brevet från mig? Vem läser dom och förstår eller missförstår?
 
Det finns en Gud, som läser alla tankar som i en uppslagen bok. En del uppfattar det som ett hot. Andra upplever detta som en trygghet. Det finns en, som uppfattar mig på ett rätt och kärleksfullt sätt. Det finns en, som rättar till mina böner, när jag inte vet hur jag skall be ens.
 
Så älskade Gud världen, att han sände sin enfödde son.
Vem är adressaten och när kommer brevet och breven fram? Vem läser? Vem kan säga, att jag har inget "brev" fått?

Sorgfågeln

För tredje gången håller jag på att läsa "Sorgfågel" av Lena Katarina Swanberg. Det är Annika Östberg, som berättar sitt liv.
 
Andra gången jag läste boken berodde på att jag tyckte, att den var så bra men de som lånat den av mig och läst den  hade inte reagerat, som jag gjort. Så nu läser jag den för tredje gången för att Annika äntligen är i Sverige på Hinseberg och för att eventuellt kunna se vad andra sett i boken eller inte sett.  Året 1967 har Annika Östberg och jag gemensamt, då började det för henne i USA och för mig i Sverige. För henne var det inifrån och för mig var det utifrån. Det vi har gemensamt är, att ingen av oss kan backa i tiden och få något annorlunda gjort. Hon kunde ingenting om LSD och jag kunde ingenting heller. Slanguttrycken var de samma både där och här om en tripp, som lyckats eller en snetändning med helvetets alla upplevelser.
 
Det Annika Östberg kan om straff och straffpåföljder kan nog ingen av oss sätta oss in i. Det jag fattat är, att ett straff skall verkställas och avtjänas oavsett omständigheter och vad personen har för bakgrund och erfarenheter i sin ryggsäck. Nåd är en ansökan som kan göras hos regeringen där den prövas. Nådesansökan kan avslås.  Nåd kan sökas igen några år senare med kanske med nytt avslag.  Nåd är ett annat begrepp för mig som läser bibeln och som känner Gud och Jesus. Hos dem har det omedelbar verkan. Hos mig påverkar nåd så småningom i och med att jag uppfattar innebörden.
 
Annika Östberg har kommit hem till Sverige direkt till nästa fängelse. Innan dess visste jag hur Hinseberg ser ut lite grand inifrån och mest utifrån. Första gången hittade vi mina vänner och jag inte avtagsvägen utan for genom Frövi och sen över en potonbro. Det var i början av 70-talet. På den bron får det inte ens gå en bil i taget i var riktning längre. Den bron har berättat mycket för mig de gånger jag gått där. Bron ligger i vattnet mellan frihet och fångenskap.
 
Jag känner en som lade sitt liv, som en möjlighet att komma från fångenskap till frihet – en bro över mörka vatten med poetens ord.

Backspegeln

Någon har sagt, att tro sig kunna leva utan historia är som att köra bil utan backspeglar. I hård trafik i en storstad måste jag inte bara köra framåt utan även ha kontakt via backspeglarna och försöka tolka hur andra tänker.
 
På Skara museum finns en avdelning som heter Backspegeln. Där stod jag en dag och berättade vad jag var ute efter och en av personalen visste vilken liten bok, som skulle kunna ge svar på mina frågor. Det var en aha-upplevelse, att senare kunna få köpa den lilla boken om Skara läroverk på 1860-talet genom en bibliofil. Mobbning förkom och värre än så på den tiden också.
 
Raka samtal och ifrågasättande är inte mobbning. Nu återkommer jag till farmors brev och den kvinna, som jag aldrig sett och vet så lite om. Hennes äldsta barn min faster fick bara gå tre år i skolan. Var hade då farmor lärt sig att skriva, läsa och argumentera? Emma var ju född år 1853 och misären var stor i hela Sverige. Hade hennes föräldrar träffat på Roparrörelsen, som var mest aktiv åren 1847 – 1850?  Det hittar jag inget svar på men farmors far var nersupen och blev nykter i en omvändelse till Gud. Sen var han med och byggde kapellet. Han var med i den väckelserörelse, som uppstod bredvid Svenska Kyrkan och sen kallades Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
 
Så detta är i princip den enda teologi jag kunnat tills dags dato – min farmors möte med prästen och hennes mod att försvara sin lille son. Näst yngste sonen fick underkänt av prästen i ett konfirmationsförhör. Prästen hade frågat om Gud älskar syndaren och pojken svarade "ja" precis som han lärt sig hemma och i söndagsskolan. Prästens svar var:
 
"Ja, det säger I waldenströmare."
 
Vilken mamma tål, att hennes barn blir offentligt kritiserad inför en klass?
 
Pojken gick hem och berättade eller skvallrade för sin mor. En dag fick Emma syn på prästen, som kom gående ute på vägen. Hon den oskolade bondkvinnan gick ut och gensköt honom. Min farmor vågade ett samtal med prästen om Guds försoning genom Jesus Kristus. 
 
Visst lever jag framåt men inte utan att titta i backspeglarna.

Det kom ett brev

Det är rubriken på en dikt av Per Lagerkvist. Det är hans gamla mor som skriver "med skrift så darrhänt stor."  Där är jag nu, att jag läser de gamles brev med hjälp av förstoringsglas ibland och mycket fantasi. Farmors brev från år 1923 behöver jag hjälp att tyda av en duktig hembygdsforskare och kusin. Det var hans farmor också så intresset är gemensamt men det är jag, som ruvar på fynden. Det är Karl, som bor i Hjo och kunde fotografera gamla kapellet EFS före missionhuset SMF på bilden på samma tomt. Missionskyrkan heter den nu. Jag behövde det fotot till den s.k. försoningsstriden.
 
En dag för längre sen, när det gick att läsa utan glasögon damp det ner ett brev ur brevinkastet ner på golvet och jag såg ända uppifrån och ner att det var bekant handstil. Kan man ärva en handstil? Den såg ut som andras handstilar på mors sida och brevet var från en syssling, som jag knappast mött sen jag var barn. Där i det brevet började mitt intresse för min morfars alla anteckningar. Som hon kände till och fått låna.
 
                                           
 
 Det har funnits de, som varit noga med sina brev och egna dagböcker och sparat dem för eftervärlden. Tack post scriptum.

Elden

En kväll på vårvintern år 2005 – långt innan vintern rasat ut ringde det på dörren och utanför stod två pojkar i 10 – årsåldern. Dom hade inget ärende till mig. Huset var inte mitt och mitt värdpar var inte hemma. Killarna hade bara sett in genom fönstret och sett, att det fanns en julgran kvar. Den ville dom ha! Det var en vacker julgran med hög kvalitet för den barrade inte. Och därför hade den fått stå kvar lite till.

I min barndom hade vi alltid nyhuggen gran eftersom det hörde till julförberedelserna att hugga den och en bonde bjöd på den från sin skog. Den hade blivit utsedd långt i förväg under skogsvandringar.  Det sägs att hjärnan lagrar ljud och dofter tidigt i livet och dom ljuden och dofterna sitter i. Så än idag minns jag ljudet, som blev en bit in i januari, när jag gick förbi en torr gren och barren rasslade ner på tryckta julgransmattan av papper. Sen var det en brun kvist kvar där barren suttit.
 
I januari samlar småpojkar ihop sådana granar på Hönö och tävlar om vem som får ihop flest. Och inte nog med det.  Dom nästan avbarrade granarna skall gömmas för dom konkurrerande pojkarna från andra öar. Sen lär det vara tillåtet att stjäla varandras torra granar – det är visst en sport att hitta varandras gömställe. Nästa steg är att återerövra de granar som blivit stulna och hitta nya gömställen. Spänningen stiger ju närmare Valborgsmässobrasan det blir. Tävlingen går ut på att ha störst och vackrast eld.
 
Håll med om att vi vuxna inte sörjer de förlorade granarna eller sörjer, när elden tar över och bränner upp dom. Det är en vacker syn till och med. Granarna var livlösa och kunde aldrig mer dricka vatten eller slå rot. Vi runt omkring elden fick värme och gemenskap.
 
Det är mycket skräp och fjolårsgräs, som finns med i en brasa. Elden gör ett nyttigt jobb. Vi sörjer inget av det skräp, som brinner upp. På landet hör det nästan till med en trädgårdsbrasa vid påsktid av torra grenar och kvistar. Träden måste klippas ur och skötas.
 
Två små pojkar på Hönö satte igång min tankeverksamhet och fick mig att fråga dom gamle i 90-årsåldern om traditioner. Så många berättelser vi förlorar genom att inte umgås och lyssna på dom äldre!
 
Vi närmar oss pingst och budskapet om elden från himlen.

Hyddan

Det växlar i varmt och kallt väder. Slutet av april hade några så varma dagar, som vi aldrig haft tidigare. Lövsprickningen är tidigare än någonsin och än har inte Kristi Himmelfärdshelgen varit. Jag har ett väldigt stort avstånd till ungdomstiden nu men visst var den skira lövsprickningen ungefär vid pingst förr?
 
Nu regnar det kallt. I datorn finns Bibel 2000, som ett av programmen. Det var redan år 2000, som en tonåring visste finesserna med datorer och CD-skivor och muntrade upp mig till en bättre dator.
– Sen kan du läsa bibeln på datorn, Gunnel!
Jag trodde honom och köpte Bibel 2000 på CD, innan till och med som jag hade någon dator med möjlighet att läsa av CD-skivor.
 
I detta suveräna program med möjligheter att snabbt hitta bibelställen, så finns plats för egna anteckningar i egna mappar. Där bestämde jag mig för att skriva in löften från bibeln, som jag samlat på sen ungdomen. Någon hade påstått att människan har en sådan tendens till oro för framtiden, att det finns ett löfte för varje dag på året. Sagt och gjort. Jag rutade in baksidans vita pärmar i min bibel i tolv spalter och pyttesmå rutor för varje dag och började samla löften.
 
Ja, sen var det ju bara att föra över dessa till datorn. Tyvärr går det inte att föra över deras filformat till nästa och nästa dator. Jag måste börja om. Mina små anteckningar finns inte kvar från år 2000 men min gamla bibel finns.
 

6 maj 2005

Dagens löfte: Ordsp 8:21

    Jag lönar rikt dem som älskar mig

    och fyller deras förråd.

 

"Två små killar kröp ihop under det lilla bord, som jag fått till predikostol. Där låg dom, som i en hydda när jag talade i Britts trädgård.

Sen kom en kille och ropade högt. "Mamma letar efter er!"

 

En sådan liten anteckning räcker för att väcka minnen. Det var en Kristi Himmelfärdsdag med picknick ute vid en vik av havet på Hönö. Det var så kallt och regnet hängde i luften. Två små killar råkade passera platsen, där mötet skulle vara och dom kunde inget om gudstjänster. Så när jag skulle få predika ställde dom sig framför bordet och frågade vad jag skulle göra och vad bibeln vad för något. Vi fick vänta in dom och jag berättade. 

 

När jag talat en stund började det smådugga. Lyssnarna satt i gräsbacken och de små pojkarna var inte synliga. Så märkte jag något under duken och bordet och tittade ner. Där hade dom krupit ihop, som i en liten hydda väl skyddade. Och jag blev så glad och kom av mig förstås.

 

Bibeln talar mycket om hyddor. Det är precis vad vi behöver. Någonstans att ta vägen – någonstans där vi kan krypa ihop för att få behålla värmen, när det blir kallt och börjar smådugga.

Bibeln är full av bilder. Idag i min dators suveräna möjlighet att spara små anteckningar från just den 6 maj är löftet, att Herren kan fylla på mitt förråd, när det är tomt. Och det är det ofta.

Vägen valde mig

Det blev en plats kvar på köksgolvet, där vi stod en söndag mina föräldrar, min syster och jag. Vi frågade med en mun, om vi var tvungna att gå med till kyrkan. Det kom ett par tårar i mammas ögon och så sa hon:
– Den dan kommer, då ni ingen kyrka har att gå till.
 
Jag var i 10 årsåldern och förstod inte vad hon sa bara hennes tårar. Jo, jag förstod kärleken också till denna kyrka och till oss. Inom mig fattade jag ett tyst beslut att vara med på den sidan, som mina föräldrar valt.  Vägen till Missionskyrkan var inte lång bara predikningarna. Det var vägen dit, som mina föräldrar lärt mig. Det var den vägen, som valde mig.
 
För så står det redan för 2000 år sen. Vissa höll sig till den vägen. Det var inte vägen mellan Jerusalem och Emmaus, som två lärjungar vandrade på den dagen. Men den dagen var den första och den dagen började kända och okända personer att vandra på den vägen. Dessa uttryck har stått sig i alla tider. De håller.
 
Vägen beskrivs som smal av Jesus och porten trång. Vi bussas inte in i dubbeldäckare minsann utan måste gå en och en. Jesus kallar sig själv för vägen i bestämd form och han påstår sig vara enda vägen att nå Fadern.
 
"Han vet vilken väg jag vandrat," skriver psalmisten. Där är poängen. Han känner mig och vet allt, som ligger bakom och fortsätter att älska mig och leda mig. Ibland dyker han upp som Aslan – lejonet av Juda på min vandring. Ibland som ett oskyldigt litet lamm, som jag följer. Jag har inte valt vägen utan den har valt mig.
Enligt skrifterna.

En plats för dig

 Första dagen i veckan gick dom åt olika håll besvikna, desillutionerade. Bara Kleopas är namngiven och den andre lärjungen kan vara vem som helst. Jag älskar bibeltexten i Lukas kap 24 om vägen till Emmaus och om vandrarna. Det blev en kod till och med.: "den vägen". Inte just sträckan från Jerusalem till Emmaus utan förhållningssättet till Jesus, som levt bland folket, dött på ett kors sida vid sida om två rövare och sen lämnat den grav, som han blev lagd i. Det blev ett talesätt, att vissa höll sig till "den vägen" det vill säga fortsatte vandringen med den uppståndne.
 
Paul Tournier läkare och författare började sitt förord till boken: "En plats för dig" med sin berättelse. Han var 6 år och gick genom en park tillsammans med en hemhjälp, en ung flicka. Han frågade henne: "Kommer vi aldrig mer tillbaka till Place Neuve?"
Samtidigt som han ställde den frågan blev det en plats kvar för alltid i denna park. I denna fråga hade han som barn kommit till insikt, att hans mamma var död. Han skulle kanske inte komma tillbaka till huset, där de bott? Han hade fattat mer än så men kunde inte fatta vidden av att mamma dött och med det hans hem och lekplatser runtomkring. Just där han ställde sin fråga blev det en plats kvar i parken. Pappan dog, när han var några månader gammal.
 
Senare i livet som tonåring gick han på en gata tillsammans med en av familjens vänner. Denne frågade, om han inte skulle bli läkare. Någon trodde på hans framtid. Någon bröt tonåringens ensamhet och känsla av hopplöshet. Det blev en plats kvar just där mannen ställt sin fråga under deras promenad tillsammans. I boken "En plats för dig" berättar läkaren och författaren om människor han mött som sökt en plats för sig och sitt liv. Och om alla dessa som berättat, att det blev en plats kvar på en viss vägsträcka, där de kom till insikt.
 
Det blir en plats kvar där något underbart hänt också. Det blir en plats kvar när någon säger något viktigt kanske just under en promenad. Det går att peka ut den platsen långt senare i livet: Här gick vi, när vi delade all besvikelse över det som hänt och plötsligt var vi tre. En främling la sig i samtalet och frågade varför vi såg så sorgsna ut. Som om han inte visst allt förut.
 
När vi den andra lärjungen och jag berättar allt som hänt, så visade han meningen i allt som hänt honom för vår skull. Vid kvällsfikat kanske vi känner igen honom som är vägen, sanningen och livet.

Än sen då?

Snart är påsken över. Än sen då? Gick den spårlöst förbi eller var det underbara dagar i fjällen? Andreas kallar sig påskvän i en av sina Bloggar. Det är en markering, att påsken betyder mycket för honom som rosenianare. Vill jag dessutom veta hur de tror i Svenska Kyrkan, så är det bara att ta fram en gammal psalmbok och läsa texterna. Det fanns en tid, då prästerna var troende (!).
 
Det finns bibeltroende nu också. Det finns några till exempel, som har haft ansvar för att välja ut bibeltexter för varje söndag och helg under kyrkoåret. Det finns tre årgångar. Annandag Påsk är det alltid samma evangelitext föreslagen. Det är min favorittext men sällan hålls gudstjänster med en rejäl utläggning just denna dag.
 
"Vägen valde mig," skriver Dag Hammarsköld i sin bok Vägmärken. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus är omkring 11 kilometer. Där gick två lärjungar till Jesus sida vid sida desillutionerade, deprimerade, sorgsna. Då går man inte fort. Då tvärstannar man på steget till och med. Det kom en främling och slöt upp vid deras sida och frågade vad de samtalade om. Det syntes ju utanpå hur ledsna de var. Hur kunde någon ha undgått att veta vad som hänt under påsken i Jerusalem? Var kom denne man ifrån som inte visste något av den grymma korsfästelsen på Golgata? En sådan främling! Han bad dem till och med att berätta vad det var som hänt.
 
Så fick de berätta allt de varit med om tillsammans med Jesus. Plötsligt var allt kaos. Jesus blev gripen och bortförd, fängslad, torterad och sen korsfäst mellan två rövare. Och de hade trott så mycket om framtiden med honom! Vad det så underligt, att de såg sorgsna ut? Då började främlingen tala, när de fått prata till punkt. *
 
Vägens samtal var slut. De var framme i Emmaus och bjöd med honom på lite mat. Dagen hade gått över till kväll och snart skulle mörkret falla snabbt, som det bara gör i de områdena. Han bad bordsbönen och bröt brödet tillsammans med dem. Då kände de igen honom – deras Jesus.
Han försvann för deras blick. Hos dem försvann sorgen också – sorgen att inte ha fattat något av profetiorna.  Allt främlingen berättat om måste ske av lidanden och död för Messias kunde de egentligen men nu föll bitarna på plats. Han var inte bara plågad till döds på ett kors utan också uppstånden från de döda.
 
(* Så gör denne främling vid vår sida fortfarande. Vi får prata till punkt och berätta om besvikelsen. Sen talar han och tröstar och vägleder. Berättelsen finns att läsa i Lukasevangeliets 24:e kapitel)