Skrivet av: Gunnel | 23 april, 2009

Vägen valde mig

Det blev en plats kvar på köksgolvet, där vi stod en söndag mina föräldrar, min syster och jag. Vi frågade med en mun, om vi var tvungna att gå med till kyrkan. Det kom ett par tårar i mammas ögon och så sa hon:
– Den dan kommer, då ni ingen kyrka har att gå till.
 
Jag var i 10 årsåldern och förstod inte vad hon sa bara hennes tårar. Jo, jag förstod kärleken också till denna kyrka och till oss. Inom mig fattade jag ett tyst beslut att vara med på den sidan, som mina föräldrar valt.  Vägen till Missionskyrkan var inte lång bara predikningarna. Det var vägen dit, som mina föräldrar lärt mig. Det var den vägen, som valde mig.
 
För så står det redan för 2000 år sen. Vissa höll sig till den vägen. Det var inte vägen mellan Jerusalem och Emmaus, som två lärjungar vandrade på den dagen. Men den dagen var den första och den dagen började kända och okända personer att vandra på den vägen. Dessa uttryck har stått sig i alla tider. De håller.
 
Vägen beskrivs som smal av Jesus och porten trång. Vi bussas inte in i dubbeldäckare minsann utan måste gå en och en. Jesus kallar sig själv för vägen i bestämd form och han påstår sig vara enda vägen att nå Fadern.
 
"Han vet vilken väg jag vandrat," skriver psalmisten. Där är poängen. Han känner mig och vet allt, som ligger bakom och fortsätter att älska mig och leda mig. Ibland dyker han upp som Aslan – lejonet av Juda på min vandring. Ibland som ett oskyldigt litet lamm, som jag följer. Jag har inte valt vägen utan den har valt mig.
Enligt skrifterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: