Någon har sagt, att tro sig kunna leva utan historia är som att köra bil utan backspeglar. I hård trafik i en storstad måste jag inte bara köra framåt utan även ha kontakt via backspeglarna och försöka tolka hur andra tänker.
På Skara museum finns en avdelning som heter Backspegeln. Där stod jag en dag och berättade vad jag var ute efter och en av personalen visste vilken liten bok, som skulle kunna ge svar på mina frågor. Det var en aha-upplevelse, att senare kunna få köpa den lilla boken om Skara läroverk på 1860-talet genom en bibliofil. Mobbning förkom och värre än så på den tiden också.
Raka samtal och ifrågasättande är inte mobbning. Nu återkommer jag till farmors brev och den kvinna, som jag aldrig sett och vet så lite om. Hennes äldsta barn min faster fick bara gå tre år i skolan. Var hade då farmor lärt sig att skriva, läsa och argumentera? Emma var ju född år 1853 och misären var stor i hela Sverige. Hade hennes föräldrar träffat på Roparrörelsen, som var mest aktiv åren 1847 – 1850? Det hittar jag inget svar på men farmors far var nersupen och blev nykter i en omvändelse till Gud. Sen var han med och byggde kapellet. Han var med i den väckelserörelse, som uppstod bredvid Svenska Kyrkan och sen kallades Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Så detta är i princip den enda teologi jag kunnat tills dags dato – min farmors möte med prästen och hennes mod att försvara sin lille son. Näst yngste sonen fick underkänt av prästen i ett konfirmationsförhör. Prästen hade frågat om Gud älskar syndaren och pojken svarade "ja" precis som han lärt sig hemma och i söndagsskolan. Prästens svar var:
"Ja, det säger I waldenströmare."
Vilken mamma tål, att hennes barn blir offentligt kritiserad inför en klass?
Pojken gick hem och berättade eller skvallrade för sin mor. En dag fick Emma syn på prästen, som kom gående ute på vägen. Hon den oskolade bondkvinnan gick ut och gensköt honom. Min farmor vågade ett samtal med prästen om Guds försoning genom Jesus Kristus.
Visst lever jag framåt men inte utan att titta i backspeglarna.