Kategori: Vägen valde mig

u.p.a.

Det är bra med små, små noteringar. Situationen var som allra värst för mig på min födelsedag år 1958 och fem äldre syskon hade skickat 50 kronor var i ett kuvert. Exakt vad jag behövde för att få köpa den bibel jag ville ha i mjukt skinn med övervikta kanter. Längst ner i höger hörn på ett försättsblad står präntat med millimeterstora bokstäver ur Jesaja 43

” 18 Tänken icke på vad förr har varit varit
akten icke på vad fordom har skett.
19 Se, jag vill göra något nytt”

Där är försättsbladet slut i nedre högra hörn.

Som om jag inte kunnat de orden utantill efter ”det” och hållit fast vid år efter år! Hemma bet de ihop och gick vidare. Så är jag och min generation uppfostrade. Men grannens yngste klarade av att få sin far att berätta på hans ålders dar. Mamman tänkte tiga som muren men efter en halvtimma hade hon glömt av vad tekniken kunde åstadkomma och rättade till uppgifterna. Tant Lydia gjorde små justeringar, som kom med på bandet från år 1970 gissar jag.

En dag i den stora förskingringen av barnen från 20 och 30-talet från byn, så fick jag en kopia av den inspelningen. Jag fick en berättelse av alla problem under den stora depressionen på 30-talet med de glada tillägget: ”…men vi var unga allihop och inte rädda för nåt!”

Någon hade varit ovarsam med trassel och linolja på möbelfabriken vid ett tillfälle, så det självantände och fabriken brann ner till grunden. De var dåliga försäkringar och min far var ansvarig för alla. När nästa start skedde som förening med nytt namn så fanns tillägget u.p.a.
Som komplement till grannens berättelse fick jag veta av en äldre bror till mig hur irriterad vår far varit av detta tillägg u.p.a.
– Ingen kan arbeta utan personligt ansvar!
Det var hans svar den gången. Det var hans livsinställning: orsak och verkan.

Inte heller jag lever u.p.a.
Under hela 2000 – 2010 har jag varit med i heta debatter om rätt eller fel tolkning av bibeltexter. Vissa har bara bestämt sig för avstånd till Gamla Testamentetes Gud. Det är intressant, att jag aldrig lagt märke till allt, som de är fixerade vid. Guds godhet har blivit ett dike att ramla i för vissa. Guds stränghet har blivit det andra för andra. Som om inte både Guds godhet och stränghet hör ihop. Fråga Paulus. Han är man och får lov att undervisa!

Jag för min del har insett att synden börjar i mitt hjärta och inte i andras. Kain klarade inte av att hantera sina tankar, sin avudsjuka, sin besvikelse. Han fick rådet av Herren att jobba med personligt ansvar.

När Kain inte klarade detta började undervisningen om i vilket tecken han och vi alla efterkommande kan få segra över avundsjukan och besvikelsen.

Navelsträngen

Det är tio dagar kvar tills min bok beräknas komma ut från förlaget Recito AB. På egen risk. Den bör läsas på egen risk också och jag kommer inte längre att ställa min fråga:
– Vill du och vågar du läsa denna, så skall du få ett exemplar? (Det gällde mina hemmagjorda böcker.)

För mig är det viktigaste kapitlet ”Klänningen” och handlar om min identitet. Den satt i kläderna på den tiden. Den längsta titeln jag någonsin haft är distriktsarbetsterapeut. Jag hade bytt från psykiatrin till fysikalisk terapi och rehabilitering och arbetade tillsammans med sjukgymnaster och ortopeder. I boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” är det en sjukgymnast, som klipper navelsträngen till sjukvården. Nu är jag varken personal eller patient längre! Det är skillnad på att bära en vit rock eller en patientskjorta!

På Sahlgrenska Sjukhuset i tjänst som arbetsterapeut fick jag mitt första stora ryggskott på en kafferast. Jag läste Göteborg-Posten och nös samtidigt. Sen var det klippt men nära till hjälp, en rullstol och en ortoped. Han var känd för att berätta allt och det var inne på den tiden. Så jag fick rätt diagnos äntligen och det var en befrielse. Till slut lade han till:

– Du går ingen ljus framtid till mötes!

Det var hans yrkeskunskap om hur min rygg såg ut och vad som var att vänta. Det var sannning men inte hela sanningen. Inte Guds sanning om min framtid.
Navelsträngen då. Jo, det kom en dag hösten 2007, då jag inte orkade längre med alla associationer som flöt upp till ytan och plågade mig. Sjukgymnasterna på Frölunda Specialistsjukhus fick bli ett bollplank. Jag skrev av mig vare sig de ville eller inte ha det ena kapitlet efter det andra. I datorn heter mappen med dessa brev: ”Navelsträngen” efter den allra finaste föreläsningen jag sparat från utbildningarna. Det händer osynliga under för ögat, när ett barn blir fött och navelstängen klipps.

Teologi, anatomi och fysiologi hör ihop. Bibeln har ett obegripligt språk för den som inte vill ha helheten från början. Det står om att tvätta sina kläder i lammets blod. Det står om vita kläder på en skara, som inte går att räkna och som står inför tronen. Genom tro på lammets blod har de skött sina kläder rena under en hel jordevandring. Kläder som varit smutsiga många gånger. De sjuka har blivit friska. Min identitet sitter inte längre i vit rock på sjukhus. Den är i Kristus.

Drömmen

I en av mina livskriser (sjukpensionering) fick jag verktyg att jobba med. Ett helt år innan sa jag emot en av mina vänner och tyckte, att det var mer eller mindre löjligt att ta vara på nattens drömmar. Det är bara att inse hur fel jag hade.
Bibeln är alldeles full av bildspråk och liknelser. Antingen är jag öppen för informationen eller också avigt inställd. Det är frivilligt. Gud arbetar inte mot någons vilja även om hans tålamod är stort.

Så har jag fått en aha-upplevelse över en dröm, som jag inte förstått. Den verkade så kuslig för där var bara fyra väggar, som i en stor tom gymnatiksal och ingen dörr ut. Det fanns en dörr till ett inre rum och innanför den ett par barn, som jag ville skydda och vara hos. Problemet var att ett lejon passade dörren och jag hade ingen som helst hjälp av en pastor, som fanns med i drömmen mitt på golvet.

Ingen kan gå ifrån sig själv eller sina förutsättningar. Det ingår en pastor i mina arvsanlag och jag kan ha fullt förtroende för Aslan. Han har makt att skydda barnet inom mig i olika åldrar.

Var inte rädd, Gunnel!

Klippan Kristus

Boken: Pat. är frisk och pigg för övrigt
går att beställa på forlag@recito.se och beräknas komma ut i tryck den 16 augusti.
Den är indelad i tre delar:
Sår som inte läker
Lex Maria
Ande, själ och kropp eller bara psyke och soma

Jag har lärt mig mycket om upphovsrätt sen dialogen med förlagets personal började och jag har bloggat om detta. Boken slutar och börjar i mitt liv med Guds kärlek genom Jesus Kristus. Tydligen har jag upphovsrätten till ett visst fotografi. Det är inte bara att scanna och kopiera minsann.

Om man trycker på Ctrl och minus några gånger kan man se bilden fullt ut på skärmen. För datorn och hemsida räcker det med 72 dpi men inte för boktryck. Bilden på mig är scannad i 1200 dpi. Tack till alla er, som gjort stora försök att få mig att förstå lite av denna vetenskap. Jag tror inte att pixlar har med saken att göra. Det tar vi sen. Och inte kilobyte heller hur det nu stavas.

Försoningens hemlighet skall jag ta med teologen Sofia Camnerin SMK.

Reklam för boken

Gunnel Bergstrand, född 1935 och utbildad inom sjukvården, före och efter den egna patientupplevelsen. Äntligen fick hon mod att ta itu med sin egen sjukjournal från år 1956 och gå vidare.
Hon biter huvudet av skammen och påstår numera, att vem som helst kan bli sjuk men frisk igen!
Vem är han? Och vem är hon i boken?
Ta det lugnt bara! Detta är bara fragment ur många människors liv. Hon är sån! Kan tydligen hoppa från den ena associationen till den andra och prata om tre saker på en gång. Tjatig. Lägg undan boken då ett tag, som hon har gjort, och börja om igen och försök att förstå.
-Vem är Eva i lustgården, som fick två olika förslag att ta ställning till?
-Vem är Eva, författaren i hennes egen ålder, som nyligen dog, och som skrivit mot Gamla Testamentets Gud i en skarp och frän artikel år 2000?
-Vem är barnet Eva, som blev våldtagen gång på gång fysiskt, psykiskt och socialt, att hon inte orkade leva längre?
-Vem är patienten och vem är sköterskan?
-Vem är Gunnel som var 27 år och dog efter en förlossning?
-Vem är hon, som blev stigmatiserad av en diagnos, och inte vågade bli mamma?
-Vem är hon, som var sköterska på nätterna, vakade över många och måste se på när döden tog hennes enda dotter?
Ta det lugnt bara! Lägg undan alla dessa fragment ur livet och försök förstå en annan dag. ”Tredje gången jag läste den gick det bättre,” sa Karin skolkamraten, som dog hastigt bara 70 år gammal.
Bibeln berättar om skador och sår, som inte läker. Det har Gunnel fått uppleva men fortsatt att läsa om Honom, som vill ta sig an såren och läka dem. I Hans sår har hon fått läkedom.
”Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom.”

Det är en ljus berättelse. Mörkret har ingen makt över ljuset.

Konklusion

Fattar inte varför det skall vara så många främmande ord, när de finns svenska. Det mest effektiva sättet att få mig att känna mig utanför är att tala på ett annat språk.
I mitt första förord till ett manus hade jag ett ord på latin men det fick jag inte ha kvar för det uteslöt en arbetsterapeut från en sjuksköterskas kunskap eller allmänhetens. Jag tyckte nog för min del att lite faktaspråk gav tyngd åt min berättelse. Det skulle stå varböld och inte abscess. (Vem vet om jag kan stava rätt efter 55 år? Väntar på att min mentor griper in under dagens lopp.)

Mitt manus åkte ner i byrålådan. ”Inte en människa orkar läsa detta,” sa min dåvarande chef på Räddningsmissionen. Jasså. Jaha. Och 20 år senare fick jag frågan vad min berättelse har med Räddningsmissionen att göra. Det var en mycket bra fråga och även detta manus började vägen till byrålådan.

Där blev det stopp. Jag kan slå upp ordet konklusion och börja om från början! Det fanns alltså ingen sammanhållning i min berättelse. Den är som jag pratar om tre saker på en gång. Det fattas ord! Men bilderna finns ju. Titta på dem då!

Första bilden är en celldörr beskriven för en konstnär. Dörren har jag sett en gång på Hinsebergs kvinnofängelse. Anna Myhrman var kurator där under en lång tid och visade mig och mina vänner stort förtroende som besökare. Så en tjej bad mig, att hon skulle få visa sin celldörr, som en stor kassaskåpsdörr med grova kolvar. På bilden syns en liten hopkrupen tjej. Är den illustrationen svår att förstå, att en ung tjej kan ha förlorat sin frihet av olika anledningar?

Nästa bild illustrerar tre olika celler från ett fängelse för män sett inifrån när dörren är låst utifrån. Alla tre ropar till Gud om frihet på olika sätt.
Det är inte bara att scanna konstnärers bilder och använda! Som sagt så finns det en upphovsrätt till bilden. Konstnären lever inte här nere på jorden längre och upplösning skall vi inte tala om! Det håller inte med 72 dpi.
Om Kristus inte uppstått från de döda, så är vi de mest ömkansvärda men nu har han uppstått och vi skall uppstå med honom. Där fick jag in vad min favoritteolog skrivit!

Jag har lärt mig mycket om upplösning och upphovsrätt till bilden den senaste veckan. Tur att jag kan få blogga om det. Konstnären Dagmar Holmqvist kände jag tills hon dog och hon har barn att fråga om tillstånd och barnbarn. De andra då rumskamraten, som har upphovsrätten till den vackra bilden på mig 20 år gammal, leende och full av framtidsdrömmar? Hur skulle jag kunna veta om Ruth, sjuksköterskeeleven från år 1956 lever eller var hon bor och upplösningen är fortfarande väsentlig. Det finns två stora sinnessjukdomar schizofreni och manodepressiv. Ruth och jag delade rum hela första året på sjuksköterskeskolan. Kanske Ruth kunde berätta vilken dag eller natt, som jag fick en av dessa sjukdomar? Om jag dessutom lånade hennes kamera för att få en bild från KK på en patient med en liten baby, vem har då upphovsrätten till den bilden på samma film?
Vem har rätt till barnet, som mamman inte velat ha ens?

I min blivande bok finns alla frågorna ”vem är hon” under olika tider i livet och i bibelns berättelser. Tredje bilden tecknad av Dagmar är från Golgata med Jesus döende i mitten av två döende rövare. Den bilden har för dålig upplösning och jag hittar inget orginal. Boken som skall komma i tryck handlar om att denne Jesus dog i mitt ställe och teckningen finns perfekt återgiven i rätt upplösning i bibeln. Det är bara mig det är fel på om jag scannar in bilden med fel kvalitet och inte lyckas få med illustrationen i min text.

Fjärde bilden av Dagmar finns i färg och det blir för dyrbart i tryck. Det är en kanariefågel, som lämnar sin trånga bur för dörren har öppnats utifrån. Boken slutar med ett orginal med ett barn, som Skaparen själv har upphovsrätten till och inget hellre vill än att leda hela vägen hem. Ja visst. Det var jag, som tog den bilden år 1978 på ett litet barn under en klippa – ett klippbock som brustit. Bilden hade oskärpa. Det var för mörkt och blev för lång exponeringstid. Det blev både över- och underexponering. Så jag brydde mig inte om att titta på resultatet förrän 5 år senare.
Då uppenbarade sig Herren själv i mitt mörkrum Getsemane, som Nils Ferlin uttrycker det i sin dikt. Det kom fram ett kors ur klippan på Hunneberg och ett till genom sprickbildningarna i berget och ett till på det vita fotopappret, när jag vaggade det i framkallningsvätskan.
Och han sa till mig: Jag är med dig alla dagar intill tidens ände.

Det borde väl vara innebörden av konklusion bland alla fragment? Dessa fragment kommer att tryckas nu utanför mitt eget tryckeri. Datorn finns i köksgarderoben och tillsammans med garderoben från hallen kommer tryckeriet. (Jag har en genomgång från tagentbordet till utskrivaren som från hjärnan till munnen ungefär på mina tankar.)

Varsågod!

Förord

Den stora rädslan

Bokförlaget Natur och Kultur har gett ut faktaböcker av den kände psykiatern Johan Cullberg och av den lika kände psykiatern och psykoterapeuten Clarence Crafoord.
Är det storhetsvansinne, att jag som utbildad arbetsterapeut önskade få ge ut min berättelse på samma förlag? Min berättelse är inifrån ett patientperspektiv från ett av landets stora sinnessjukhus.
Jag skriver medvetet sinnessjukhus. År 1959 ändrades namnet till mentalsjukhus. Det fanns visst ett före och ett efter medicinen Hibernal också.
Natur och Kultur har även gett ut en faktabok av en professor i klinisk psykologi i USA med titeln:

en orolig själ
EN BERÄTTELSE OM ATT VARA MANODEPRESSIV

Författaren som själv lider av den sjukdomen heter Kay Redfield Jamison och skriver mycket ingående om sin sjukdom och ur sitt yrkesperspektiv.
Min egen berättelse handlar om att mer eller mindre ha varit stigmatiserad av diagnostiseringen och behandlingen från och med den 5 september år 1956.
Förra onsdagen fick jag boken ”en orolig själ – ” att läsa och låna. Det regnade dagen efter så jag sträckläste boken. Och upplevde stor lättnad att inte behöva ha den sjukdomen också! Jag behövde heller inte skämmas över att jag inte satt ute och solade mig på Hönö.
Här är min berättelse. Utgiven på egen risk. Läs den så också på egen risk utan att bli arg på någon.

Västra Frölunda den 21 juli 2011
Gunnel Bergstrand

Den som skall blogga skall visst sticka ut hakan. Det har då inte hjälpt på min Blogg vare sig jag utmanat präster eller sjukvårdspersonal. Nu har manus till min bok:
”Pat. är frisk och pigg för övrigt”
gått iväg på egen risk och boken får läsas på egen risk. Det går aldrig att förändra någon annan bara att försöka med sig själv.

Livet är en gåva och rikt på möjligheter.

Förbättrad bild

Jojo! Vem vill inte se ung och fräsch ut? Men jag bara varnar er för att försöka manipulera med tekniken. Eller ta en ingenjörsexamen först. Civil helst det låter bättre i mina öron.
Pixlarna har faktiskt fastnat i huvudet på mig men inte kombinerat med siffror.Kilo är antagligen inte kilo via datorn och sorterna går inte att blanda hur som helst. Jag har visst en utförlig bloggpost om pixlar tidigare och skall inte göra mig mer tjatig än jag är redan.

Det som rekommenderades på HTML-kursen, som jag inget begrep av då håller inte idag. Det är skillnad på 72 och 200 dpi. Det är skillnad på scanner och scanner för att få en snyggare bild av mig själv. Detta kommer att stå mig dyrt i konsultarvoden och räkningar från Telia. Då blir det inget kvar att ärva minsann. Telia skall ju dessuton ha betalt för varje räkning och jag vill inte kunna mer elektroniskt. Tänk, om jag då klickar två gånger för att betala deras räkning! Så förtjust som jag blivit i att klicka på ”Gilla” på Face(book).

Tro mig! Det går inte att förbättra utseendet elektroniskt i 72 dpi och tro att det blir så bra i kopia att kopian går att scanna in sen i 300 dpi och så lura förlaget!

”Kvinnans list övergår mannens förstånd.”
Tro det den som vill. Jag blev avslöjad.
Jag gjorde visst ett uppehåll i mitt bloggande vad jag kan se på datum på förra bloggen.
Här har ni gumman. Det finns ingen återvändo.

Den stora rädslan

Det som var ”igår” är ”i förrgår” idag.
Eva lever fortfarande och går tydligen med sin rollator precis som jag gör. En gång i tiden förvandlades jag i ett nu från att ha varit sjukvårdspersonal till patient och efter den allra värsta chocken i mitt liv möttes vi två Eva och jag.

Jag hade kommit in på grund av en svår utmattning och sömnrubbning. Den skulle behandlas bland de allra svårast sinnessjuka 17 patienterna på en avdelning eller flera.(Nej, detta är inte ett syftningsfel. De gick senare med mig från avdelning till avdelning eftersom de tyckte, att jag var bättre eller sämre….)
Jag var placerad i bälte i sängen bredvid den tända lampan, där sköterskan skulle vaka över mig och alla de andra. (Ingen hade räknat med allt jag tog in av kunskap.)

Eva klarade av att häva den chock jag fått av deras rutiner. Hon gjorde det lugnt och effektivt och frågade var jag kom ifrån och blev intresserad av min utbildning till sjuksköterska och frågade efter föreläsningarna. Jag frågade efter papper och penna och om jag fick rita och berätta. Jag började med hjärtat och låg på magen i sängen.

Tredje natten tyckte jag, att vi kände varandra så väl, att jag påstod, att jag inte är farlig, när jag sover. Kunde jag få sova utan bältet? Det sved så i ryggen och det var mitt eget fel. Jag hade testat bältet, när jag blivit så arg över chockbehandlingen och gjort armhävningar i den smala järnsängen. Var de personalen rädda för mig, kunde jag lika väl visa, att jag är stark. Så självdestruktivt.

Eva tänkte noga. Sen gav hon ett ultimatum, att om jag lovade, att hon fick låsa mig tjugo minuter efter sex, innan dagpersonalen kom, så gick hon med på det. Jag lovade och teg som muren dagen efter. För visst var det tjänstefel?

Det är därför jag aldrig någonsin kan glömma Eva.

Astrid berättade på tisdagen, när vi besökte f.d. sjukhuset, att hon hade sin bostad ovanpå denna avdelning, ända tills hon gifte sig. Om någon patient blev svår och personalen behövde hjälp, så blev hon eller någon annan väckt och fick gå ner en trappa och hjälpa till.

Detta är historia, som jag är en mycket liten del av som sjuksköterskeelev och patient i ett. 25 % av befolkningen kan någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa.

Nittioett år

Hon är åttiosju år nu och maken åttioåtta och ”kan du tro”, sa hon igår, ”jag mötte Eva häromdan med sin rollator på ett övergångsställe. Vi backade, så vi fick prata.”
Det är ju Eva, som jag frågat så många gånger efter och vill träffa! Kan någon fatta detta, att då är det bråttom om någon är över nittio år och lever och är klar i huvudet!
Kan någon fatta, att jag håller på med historieskrivning och dessa levande lexikon inte finns länge till? Eller också tappar lite minne eller också tappar jag intresset för sjukvård….

Det är inte de friska, som behöver läkare utan de sjuka, sa Jesus.
Samariterhem är uppkallade efter en barmhärtig samarier till skillnad från en präst och en levit i en liknelse av Jesus, som gick förbi en blödande, slagen man utan att hjälpa. De liknelser, som Jesus tog var mustiga, irriterande och bet och biter sig fast som kardborrar. Lukas kap 10

Jag är fortfarande intresserad av sjukvård och skäms inte över detta! En dag skall jag kanske få hålla föredrag om skamliga sjukdomar och mindre skamliga och få möta sjukvårdspersonal. Det ser jag fram emot. Det är på regeringens uppdrag som ambassadör.

Hon som är nittioett år och lever och är fullt klar i huvudet var en perfekt sköterska på ett av landets sinnessjukhus år 1956. Hon vakade natten den 5 september till den 6 och jag glömmer det aldrig!

Om du tiger….

Nej, man skall inte ta ett mannakorn utan läsa hela sammanhangen. Men nu blev det så ändå Ester kapitel 4 och vers 14 häromdagen:
”Tiger du i detta ögonblick kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll men du och din fars familj skall gå under.” Bibel 2000

Det ger en association till Jesu ord:
– Några fariseer i folkmassan sade då till honom (Jesus): ”Mästare, säg åt dessa att sluta. Han svarade dem: ”Jag säger er, att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Lukas kap 19:39-40

Det ger vidare association till min hembygds kyrkogård, där jag hittade fyra gravstenar, som hade bibelhänvisning till Jesu försoningsgärning på korset. (Nu är de oläsliga).
För så är det. Man glider inte in i himlen på ett bananskal efter döden. Det gäller att veta vem man tror på och vad han lovat. Det slog mig samtidigt, att flera sprängda bergväggar hade några ord om Jesus. Det var år 1999, som jag gjorde denna koppling. Om ingen inklusive mig själv berättar om var räddningen finns, så kommer budskapet att stå på stenarna. Och det är fult i naturen.

Esters bok i bibeln är historia för det judiska folket och en mycket, mycket djupare undervisning i förebilder för den som tror på hela bibelns sammanhang. Jesus är kungars kung och vi får komma inför honom med vår önskan och begäran.

”Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.” 2 Mos 4

Ester

Tänk, om jag ändå kunde förklara alla krigen! Så enkelt det skulle bli då och många skulle få intresse för bibeln! Eller? Kan någon förklara alla krig, som varit på Balkan eller i Kongo? Kan någon förklara mäns grymheter mot kvinnor och barn, att våldtäkter är de mest effektiva vapnen att förgöra ett folk?

Nej, det kan ingen. Vi är maktlösa inför ondskan. Det var ju den, som skulle bort från jorden på Noas tid. Det var bara ondskan. Inte de oskyldiga barnen. Inte den som förlitade sig på Herrens undervisning och ville ha den.

Israels folk fick ett uppdrag senare i tiden, att föra Herrens undervisning vidare till det så kallade löfteslandet. Herren som har skapat himmel och jord har faktiskt rätt att få kalla någon för sin egen och till och med äga ett land runt omkring honom! Denne någon är förebildad överallt i Gamla Testamentets skrifter: i historien, genom profeterna och i poesin och vishetslitteraturen. Denne någon finns i ”Israel” och blir älskad eller hatad, mottagen eller förkastad, välsignad eller …..ja, det är bara att läsa litteraturen. (Jag läser just nu boken ”Avklädd Gud”).

Tänk, om jag haft lite kunskap om hur sederna var i olika tider! Boas kunde sitt folks seder och visste hur en kvinna förbereddes inför en tilltänkt man. Han gjorde inte bort sig sedan. Boas är en förbild för män och en förbild till Kristus.

Idag hänvisar bibeln till Esters bok genom ett mannakorn. Ja, jag har en viss kunskap och referensram men inte tillräcklig för att fatta vidden av budskapet. Jag har fått lära mig mycket i de kristna debatterna och striderna om vem som tolkar mest rätt. Jag har sett de hårda orden och domarna över varandra som heretiker.

Vem har tolkningsföreträde till bibelns alla skrifter? Självklart är det han, som gett ORDET och låtit det bli kött och blod i en människas gestalt! Lär av honom! Han var utan synd och gav sen den helige Ande som hjälpare och advokat. Han finns i ”Israel” vare sig vi fattar vidden eller inte. De som kan hebreiska kan se mycket, mycket mer i texterna.

Esters bok innehåller bara tio kapitel. Då fanns ingen kapitelindelning på pergamentrullarna eller mellanslag. Texten gick i ett. Det gör att i texten står det mera men aldrig mindre.

I alla sårande debatter med dagens teologer och lärde, så skall kvinnan tiga. Så står det inte i Esters bok utan hon skulle fatta vad som var hennes uppgift just för denna tid, som var hennes.

Läs och se vilka som är i fara i vårt land i vår tid!