Kategori: Psykiatri och teologi

Analys

”Det fattas ord,” sa hon efter att ha läst mitt manus. Märkligt då jag pratar stup i ett och avbryter andra i deras försök att få säga något.

Så här är det, att jag aldrig gått någon skrivarkurs ens. Andra har visat på att jag ofta har syftningsfel. Det är försent med en kurs i svensk grammatik. Så skrev jag en rubrik: ”Guds gåva är det” men inget i texten syftar på denna. Kung Salomo fick önska vad han ville, eftersom han ville gå i sin far kung Davids fotspår. Hur såg det fotspåret ut? Då kan man undra om inte det var krig och åter krig. Kung David hade ju blod på händerna enligt Gud.

Så föreslog jag ett kapitel i bibeln som fortsätter i vers 16 med orden: ”Vid den tiden kom två skökor till kungen och trädde fram inför honom.”

För mig säger denna upplysning väldigt mycket men den är tagen ur sitt sammanhang i Israels historia! Bloggen är också tagen ur hela mitt sammanhang under 25 år. Det var när NT81 kom ut, som jag blev så intresserad av Jesu fortsatta släkttavla i Matteus kapitel ett. Varför var bara fem kvinnor nämnda vid namn och männen fick sönerna? Vad var det för märkligt med skökan Rahav? 1 Kungaboken kapitel 3 har med både en och två skökor. Ester var ingen sköka. Hon var judinna men så vacker, att hon en gång blev utvald i en skönhetstävling bland tusentals sköna kvinnor. Att komma inför en konung med sin begäran var inte för vem som helst! Då rakt inte för skökor!

Så jag angav till helt kapitel i Hesekiel kapitel 23 med två skökor i förhållande till urtidens Gud och Skapare och ende Gud för ett utvalt folk – ett folk som fått ett löftesland men blandade ihop sig med deras sätt att leva och tänka. Det stora kung Davids rike föll ihop och gick sönder under kung Salomos tid. Var det han som var vis?

Vilket syftningsfel! Han hade bett till Gud om vishet och förstånd att kunna leda som kung och fick en gåva som aldrig kunde bli större. Guds gåva är det med visheten. Guds tankar är det med trohet mellan en Gud och ett folk! Allt annat är äktenskapsbrott. Kroppen är ett tempel åt den helige Ande. Att sälja den åt andra gudar är likt skökans väsen.

Min förra blogg är en utmaning att tänka till. Vem är alla gåvors givare? Kan Gud ångra sina gåvor? Kan vem som helst få gå inför en kung i våra dagar?

Jag för min del har vädjat i åratal om upprättelse inför myndigheter och sjukvård. Det var bara Jesus, som tog sig an min sak och upprättade mig helt och fullt.

Jag är ingen fostermamma! Jag är en rätt mamma. (som ett litet exempel.)

Hagar

På slutet av 60-talet fick jag berättat för mig om en så gripande film om Hagar. Hon var utdriven i öknen med sin lille son, som hon måste kasta ifrån sig på grund av svälten i öknen. Det var så grymt och synd om dem. Då kunde jag inte hur sammanhanget var och hur bibeltexten var. Men jag minns inlevelsen hos den som berättat.

Bibeln berättar sanningen om Abram, Sara, tjänstekvinnan Hagar. 1 Mos kap 16

 ”Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar✱. 2 Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren
 har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne✱.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. 3 När Abram hade bott tio år i Kanaans land✱, tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. 4 Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.”

Läs gärna hela berättelsen! ”Det står också skrivet”, hänvisar Jesus till. Vi blir överösta av bilder och berättelser om hur synd det är om folket på Gazaremsan. Våga se sanningen i vitögat vad det gäller!

Galaterbrevet 4:21 ”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? 22 Där står skrivet✱ att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. 23 Slavinnans son var född på mänsklig väg✱, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte.

24 Detta har en djupare mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. 25 Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien✱ och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. 26 Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. 27 Det står ju skrivet:✱Jubla, du ofruktsammasom inte föder barn,brist ut i jubel och ropa av fröjd,du som inte känner födslovärkar,för den ensamma har många barn,fler än den som har en man.

28 Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. 29 Och som det var då, att han som var född på mänsklig väg förföljde den som var född på Andens sätt, så är det också nu. 30 Men vad säger Skriften? Driv ut slavinnan och hennes son, för slavinnans son ska inte ärva tillsammans med den fria hustruns son.”

Jag har fått löfte av pastor Stojan Gajicki att citera ett av hans inlägg på Facebook/META nyligen:

”Att ta ett Guds löfte och försöka förverkliga det med mänskliga medel och kraft, föder fram en ”Ismael”. Guds löften förverkligas på Guds sätt, med Guds medel och i Guds tid. Även att Han använder människor så använder Han inte mänskliga metoder och medel. I dagens kristna värld ber vi väldigt mycket om Guds välsignelse över initiativ som är mänskliga, vi ber om att ”Ismael ska få leva”, och bli arvinge i Guds verk, såsom Abraham försökte övertyga Gud om. Gud behöver inte ”andliga innovatörer”, och inte ”Hagar hjälp medel”, utan de som i sin egen kraftlöshet har tid att lyssna till vad Han har på hjärtat och på sin agenda. Urskiljning mellan den mänskliga och den gudomliga initiativet är ett oerhört stort behov i den andliga sfären idag: ”Assur kan inte rädda oss. Vi ska inte sitta upp på stridshästar. Vi ska aldrig mer säga: ‘Vår Gud’ till våra händers verk”, Hosea 14:4. Herre, hjälp oss!” Slut på citat

Det gick en amerikansk film på 60-talet, som var så gripande om Hagar och lille Ismael, som hon måste kasta ifrån sig. Men bibeln visar på att Ismael var tonåring och kunde också reta sonen, som var född genom ett orimligt löfte! Bibelns texter har ett oändligt djup, en bredd och en höjd. Så lätt det är att ta på sig en ”offerkofta” och tycka synd om sig själv som den som måste gå åt sidan och inte får ha framträdande plats! Så lätt det kan bli rundgång i öknen, som står för träldomsland tillsammans med Egypten!

Det var i början av 70-talet som jag mötte bibellärare, som vågade undervisa om metaforer och tillämpningar. Det är som om det är andra diket om illustrationerna blev yviga någon gång då till vetenskapliga bevis nu för var orter ligger och till vem bibeltexten är ämnad. Jag har gått kurser i att använda mina drömmar ledda av präst eller pastor/psykoterapeut. De hjälpte mig mycket på lång sikt, att våga bearbeta mitt stora trauma från 20 års åldern. Redan i den första drömmen, som jag anförtrodde en grupp, så fattade jag bilderna av mörker, hot och sabotage. Jag såg det ingen annan visste om vad jag varit utsatt för inom mentalsjukvården. (Detta att lyssna på sina drömmar är inte New Age. Det står i bibeln att Gud talar på olika sätt genom drömmar och syner.)

Jag har aldrig läst teologi på akademisk nivå. Men Gud lovade mig genom sitt eget ord, att han var villig att undervisa mig och lära mig. En lång tid var Missionsskolan på Lidingö en hägring. Fotot i Svensk Veckotidning förföljde mig. Att bli bitter av motgångar är som att leva i öknen. Jag är ett Guds barn genom tro, född inte av köttslig vilja eller en mans vilja utan av Gud.

Hagar står för träldom precis som Egypten gör. Att studera förebilder är viktigt!

Det är inte synd om varken Hagar eller Hagars barn.

”Den sonen gör fri blir verkligen fri.”

När burfågeln sjöng

Rubriken är från en novell av författaren Gunnar Edman i en av hans böcker. En gång på Räddningsmissionen i Göteborg kunde jag ringa honom och få hans löfte om att ha med den novellen i tidningen ”Din Nästa”.

Konstnären Dagmar Holmqvist gav sin tolkning i denna bild. Jag har berättat om detta i en blogg med namnet: ”Våga minnas”. Kvinnans berättelse i SVT som film finns inte kvar att återge som länk.

Idag är det motigt. En gång försökte jag vara rolig, när reklamen kom att ha flera konton. Skulle jag vara ”religiös” på bloggplatsen och mindre religiös på Facebook? Jag gillar inte ordet frireligiös dessutom. Men det är snabbare att få kontakt med någon via Facebook. Där finns många möjligheter att välja intresseområden. Å andra sidan finns knappast ingen kontakt kvar jämfört med för många år sen, när vi inte var isolerade från varandra.

Denna bild är tagen ur ett programhäfte för en internationell filmfestival i Göteborg anordnad av Mad in America (www.madinamerica.com) och Familjevårdstiftelsen (www.familjevardsstiftelsen.com) 16-18 oktober 2015. På min tidslinje på Facebook/META har jag berättat att 10 år gått sen jag själv fick upprättelse genom publikens applåd och stående ovation efter att filmen. ”Pat är frisk och pigg för övrigt” hade visats. (Filmen finns på Youtube)

Som sagt så spolar jag av eller som jag själv uttryckt det på Restad Gård före detta Restad mentalsjukhus: ”Jag bara sopar upp efter mig!” Chefen för Hotell Herhne på platsen blev inbjuden att lyssna den 5 september år 2013 på min egen berättelse att vara en fåne på Restad. Veckan efteråt spelades berättelse in på film. Jag å min sida blev guidad i kulverten att se tävlingarna kallad: ”Fånarna på Restad”.

Till poängen nu. När mentalsjukhusen stängde ner under en tid på 80-talet och början av 90-talet, så vaknade många över hela världen till liv med frågan:

Hur kan detta vara möjligt, att mediciner blivit så bra, att de sjuka plötsligt kunde leva i frihet i samhället? Hur gick det till att så många med erfarenhet av den behandling som varit, plötsligt fick en kämpaglöd att göra något trots att minnena låg långt tillbaka i tiden?

Det är maktmissbruk att fortsätta stämpla unga med tunga psykiatriska diagnoser utan att följa upp och ta tillbaka det som var fel beslut och behandling!

Jag tror, att jag vet vem burfågeln är. Jag tror, att författaren Gunnar Edman mött en olycklig, trasig kille en gång och berättat för honom om Jesus.

Det tänker jag kolla upp!

Utan släkttavla

Den 5 september är över. Det är natt. Då var det den 5 september år 1959. Jag hade tjatat mig till en vacker barnring från Amerika i förgyllt guld, som mor Anna fått som barn men aldrig fått använda. På hennes tid var allt synd såsom högmod på en ”bonntös”. Den passade nästan på ett lillfinger – lite för liten. Beslutet var fattat. Gud kunde få det som var kvar av alla mina drömmar – av hela mig. Jag lovade att aldrig gifta mig.

Med ryggen åt det hemskaste förflutna fotograferade jag hela sträckan av tegelbyggnader fram till administrationen på före detta sinnessjukhuset Resta´. Längst framåt kom tre personer gående i plan med avdelning 6A och 6B. När fotot var framkallat syns knappas de tre mer än som några prickar. Men jag vet, att de tre, som kommer mot mig kunde ha en kung utan släkttavla. Det gäller att ha bibeln som referensram. Nästa år är det 70 år sen traumat. Numera har psykiater hittat på nya formuleringar har jag läst i sluten grupp på Facebook/META.

”…vilande bipolär utan skov.”

De skulle bara veta hur det är att leva i skräck för en vilande sinnessjukdom! Och framför allt av deras behandling! Är det vi som skall skämmas?

Den 5 september har gått över. En dag då jag tvivlade på min ungdoms kallelse, vart den tagit vägen, så fick jag syn på en svag anteckning skriven med min reservoarpenna med bläck i bakre pärmen av min bibel:

”Löftet som jag gav i ljusa dagar vill jag troget hålla år från år. Den 5 sept 1959.” Jag hajade till och började rannsaka kallelsen. Den var verkligen inte märkvärdig men jag hade väntat på den, eftersom jag visste vilken stor påfrestning det skulle innebära och att föräldrarna måste ge sin välsignelse först till beslutet att bli missionär. Så blev alla planer grusade. Bara diagnosen fanns kvar och skräcken.

Från tonåring växte jag upp till kvinna och bibeln fortsatte vara rättesnöret. Jag fick inte fortsätta min utbildning till sjuksköterska och barnmorska. Andra hade sagt, att det gick att få vägledning genom bibeln. Kunde där stå något om omskolning till arbetsterapeut? Det var ganska nytt som yrke. Sagt och gjort. Det gällde att sträckläsa och leta både i GT och NT. Bara det att det står mest om män. Och det var anden som utrustade män med alla slags slöjdskicklighet i GT. I NT står det: ”…tänk på dem som är fångna som om ni vore deras medfångar.” Minns inte att män är omskrivna där. Det blev i vart fall ”Steneby Yrkesskola” förberedande för att bli arbetsterapeut.

Kungen av Salem var utan släkttavla. Eller minns jag alldeles fel? Kunde det vara så att en av de tre längst bort, där jag stod med ryggen åt det hemska förflutna i 10 B påminner mig om kungars kung?

Skriv – skrivare min dikt gäller en konung…

I september går min prenumeration ut på Word – inte world. Också detta år…

Antingen – eller

Igår var det ett foto i tidningen Hem & Hyra, som satte igång hela tankesystemet. Fotot är från Restad Gård det före detta stora mentalsjukhuset i Vänersborg och gamla avdelningarna på 7:an. Där låg Migrationverkets lokaler länge. De gamla så kallade stormavdelningar för män eller kvinnor blev reparerade för att ta emot flyktingar. Artikeln är inte uppbygglig att läsa om ”Migrations-millionärerna”. Det är tragiskt att få läsa på sociala medier om flyktingar som kommit till Sverige för över 10 år sedan och etablerat sig men som nu skall utvisas. De har konverterat och är bekännande kristna.

Jag vill veta var jag är och gillar kartor. Jag kan min egen hembygd. Där har jag haft ett gott hem med kristen uppfostran och nykterhet och frihet. Berget Hunneberg skiljer den plats, där jag mötte Gud och lärde känna bibelns budskap med den andra sidan tvång, fångenskap och destruktivt bemötande som 20-åring på Restad Sjukhus. Detta är ett antingen – eller för mig på kartan.

Bibeln är klar i att beskriva ett antingen eller i en enda bibelvers. Det inger mig respekt från facit i arbete bland missbrukare:

”Var därför inte oförståndiga utan förstå vad som är Herrens vilja. 18 Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster, låt er i stället uppfyllas av Anden,…” Efesierbrevet 5:17-18

Det är inte fråga om ett ”lite vin för magen” eller hur många det är som klarar ett måttligt användande av vin. Det är fråga om ett motsatsförhållande, att vi som människor behöver något som hjälper upp ur svackor. Det är fråga om lögn eller sanning. Som det var på Lots dagar, så skall det vara när Människosonen kommer tillbaka. Folk åt och drack…

Lot och hans döttrar blev räddade ur Sodom. De skulle fly ut ur staden innan domen kom utan att se sig tillbaka. Det rådet lydde inte Lots hustru utan såg sig tillbaka på vad hon antagligen förlorat och saknade. Hon blev en saltstod. Så till den ruskiga historien, att Lots döttrar kunde detta med vin och berusning. Det går att fly en gång och bli räddad. Det går att fly igen och igen genom rusdrycker. Historien berättar att Lots döttrar blev desperata, att de inte hade någon möjlighet att skaffa män och föda barn. Den äldsta såg till att hennes far fick så mycket vin, att han somnade. Sen våldtog hon honom. Samma gjorde den yngre nästa natt. Av dessa våldtäkter blev två söner och vidare två olika folk – fientliga generation efter generation mot Israel. Det är bara att studera kartan!

Det finns en klippa som förebildar Kristus i bibeln. Den står fast mellan antingen – eller. Mose skulle slå på klippan för att folket skulle få leva och inte dö av törst i öknen. Nästa stora kris, när döden hotade, skulle Mose tala till klippan men han hörde inte på den anvisningen. Han slog en gång till och förlorade möjligheten att nå löfteslandet.

Kristus blev slagen en gång för alla och tog på sig domen i vårt ställe. Hamas kan aldrig någonsin döda Guds enfödde Son en gång till! Många försöker bli av med Kristus i Sverige men kommer att misslyckas totalt.

Det går att utvisa afganer, som blivit kristna i Sverige, men det går inte att utvisa Kristus!

”En vekrygg”

Det går att snappa upp ord och begrepp och såra sig själv med. ”En som bara springer hos läkare…” är ett annat. Det normala är att göra rätt för sig, arbeta och inte ligga samhället till last.

Det kom en dag då jag måste ta emot hel sjukpension på grund av min dåliga rygg. Året var 1987 och sammanföll med att min och syskonens far dog och föräldrahemmet såldes. Kvar var Missionskyrkan med en liten lägenhet uppe i tornet. Då säger den privata ortoped jag gick hos, att jag var ett statistiskt undantag, som arbetat så länge med så dålig rygg. Jag var inte van vid beröm! Och en i byn sa:

”Du kan få vara med ôss!” Så fick jag barn att fotografera i svart/vitt och lite roligt i huvudet och händerna med framkallning och kopiering.

Den före detta överläkaren på Restad Sjukhus, som jag sökte upp i Norrland gjorde inga fel, skrev inga fel i vår brevväxling senare än år 1964. Hon ledsnade på alla mina anmärkningar på vården, som varit år 1956. Hon skrev i ett brev:

”Om det inte hjälper att sparka sig blodig mot en mur kanske det är bättre att gå runt den.”

En dag ganska nyligen kom det en akvarell från Norrland som gåva med ett svart ganska smalt litet streck i nedre delen med texten tre meter och 50 år sen. Resten i akvarellen är öppet landskap med himmel.

Ja, muren är kvar och är tre meter hög men har en öppning numera där jag gått in och låtit mig fotograferas av en målare den 5 september år 2013.

”Vattnet stod som en mur till höger och vänster. Så frälste HERREN på den dagen Israel…” och mig!

Jag älskar Nehemja och snart Esra också!

…jag skall kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång…

En Satans törntagg i köttet

Precis nu är det dags att bekänna: Jag älskar Paulus förutom Nehemja!

Och i all den kärleken är det han som älskat först. Inte vi… Så älskade Gud…

”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Ja, det är bara att ta emot och stava på hur ont den än gör och tiden läker alla sår. För det är inte sant! Det finns spöken i hjärnan också, som härjar fritt efter sitt behag.

Nu var det sagt utan att jag skäms – utan skam. Trots att det gått snart 70 år i denna liknande träldom som Israel hade i Egypten, så tjatar Satan på mig med sitt:

”Du är ju inte klok! Passa dig så att du inte åker dit igen! Så lite som du sover om nätterna på grund av kramp!”

Jojomensan! Jag har den gamla, stora vägkartan och har kvar det genomskinliga celloidet med bokstäver och siffror att lägga över svaret var platsen finns utanför Härnösand. Dit är det lång väg från mitt ”hemma-vid”. Dit var det lång väg tillsammans med en kurskamrat, som ville stå vid någon vägkant och skissa på ett ark, för att sen kunna måla där hemma. Under tiden ville jag låna hennes bil och köra själv till Gådeå Sjukhus. Dit hade en överläkare från Restad Sjukhus försvunnit. Jag ville bara fråga henne vad det är för sjukdom jag har egentligen. Det var år 1964. Då hade det gått minst 5 år minsann! Och jag hade nytt körkort med beskrivning av mitt psyke…

Idag vet jag, att det blev ett spöke i min hjärna, som tjatar på mig:

”Du är ju inte klok! Passa dig så du inte åker dit igen! Du sover ju inte på nätterna på grund av kramp!”

Idag vet jag, att detta är en Satans törntagg i mitt kött! För något liknande hade Paulus, som jag älskar. Så jag kan få fortsätta min forskning vad som är ande, själ och kropp!

Som jag ser mig: Ande, psyke och all artros. Men ryggrad…

P.S. 25 05 20

När jag läser denna bloggpost igen ser jag ett fel på årtal. Israels barn var 40 år i öknen – inte 70 år. Samtidigt läser jag Nehemjas bok och är så van vid 70 år i deportation för Israel enligt en profetia. D.S.

Det kom ett brev – Del 2

I kväll vill jag fortsätta berättelsen om brevet som kom. ”Ty ingen av oss lever för sig själv och ingen dör för sig själv.” Så skriver aposteln Paulus till församlingen i Rom (Rom 14:7 1917 års öv.s.) Den bibelversen är ju så kort och jag har kunnat den utantill och undrat över om den är sann. I vårt samhälle är många ensamstående utan människor runt sig, när döden klappar på. Men jag har tagit bibelversen ur sitt rätta sammanhang. Det skall en inte göra!

Och jag skall inte sätta igång och predika, fast det är mitt intresse…

Nu avvecklar jag bloggandet som sagt. I verkligheten försöker jag röja och slänga en del men lyckas inte. Böcker har inget värde sägs det numera. Detta är ju märkligt! Hur har det gått till? Hur kan läsning på en dataskärm uppväga detta att hålla i en bok och få byta blad? I morse skulle jag titta efter dikten: ”Det kom ett brev…” av Per Lagerkvist och fick syn på boken om de intagna på Hinsebergs kvinnofängelse: ”RÖSTER INNANFÖR MURARNA – Fängslade kvinnor delar med sig” (Red) Jessica Nettelbladt. Boken är från år 2017. Först fick de intagna se hennes dokumentärfilm: ”MonaLisa Story” för att sen skriva ner, rita eller måla på papper om egna upplevelser och intryck från filmen. Det var ett projekt i samarbete med Doc Lounge och Kriminalvården med stöd av Kulturbryggan.

Redaktören för boken arbetade först runt tio år med filmen ”MonaLisa Story” genom att följa en missbrukare av heroin och lyssna på hennes berättelse från början. Jessica Nettelbladt satte upp lappar och frågade efter någon som kunde vara villig att berätta på ställen där missbrukare gick. Det finns många som inte får sin röst hörd! Nu läser jag boken igen och minns mitt eget första besök på kvinnoanstalten Hinseberg tillsammans med två unga tjejer, som jag träffat på ett studenthem i slutet av 60-talet.

Kan en avveckla en berättelse som varar ett helt liv? För min det är det fråga om fångenskap eller frihet. Det finns bara ett antingen/eller i min personlighet. Där emellan finns det ett försoningens mellanrum. Det är teologen Sofia Camnerins rubrik på hennes doktorsavhandling. Jag lånar rubriken.

Den rubriken fattar jag mer och mer. Jag ältar det jag var med om under tre månader på ett av landets största mentalsjukhus som 20-åring men inte myndig år 1956. Jag vill bli trodd, att jag visste hur jag kände och tänkte då! ”Hon har fortfarande ingen sjukdomsinsikt,” står det bland annat i min sjukjournal. Igår kväll försökte jag gå upp på min hushållsstege till ett överskåp. När jag inte kunde lyfta upp vänster fot till första steget kom tanken:

”Detta är vansinne!” Sen fick det vara med vad jag har i ett överskåp.

Det finns sår som inte läker.

Det finns läkedom genom Jesu sår.

Det är en paradox!

Himmel och helvete

Det är morgon äntligen! Gamla har svårt att somna och sover oroligt ofta. Är en dessutom så envis, som jag är och låter bli sömntabletter, så blir det morgon ändå.

Datorn fungerar igen! Igår fick jag hjälp, trots att jag är uppvuxen med stor respekt för söndagen som HERRENs dag. Jo, jag fick gå på gudstjänst först och stanna på kyrkkaffet också men sen var söndagen hans enda tid att ge mig hjälp.

Där är vi nu att gamla faster fyller 89 år, om jag får leva längre. Då är det bråttom skall du tro! Jag ville ju ha lite struktur på allt berättande innan och har betalt en ny dyr prenumeration i USA. Där är poängen! Jag kan inte engelska och är mycket lättirriterad. Vem skall hjälpa mig, när ingen support fattar min svenska?

Där är poängen! Jag är medförfattare till en artikel på engelska dessutom! Svenska Universitet har inga pengar kvar att låta artikeln bli översatt till mig, så jag begriper vad jag varit med om som 20-åring!

Jo, Annika Östberg begrep min svenska, när jag skrev till henne i ett grymt fängelse på andra sidan Atlanten. År 2011 fick jag äntligen träffa henne på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Hennes bok var klar för utgivning och hon talade för den i Svenska Kyrkans monter. Jag skulle tala för min lite senare på öppet golv och Recito som förlag. Senare i livet har vi två mötts ett nytt tillfälle. Jag är högmodig och tycker om att träffa kändisar!

”Bara så du vet det.”

Författare till boken ”Hasch -Himmel och Helvete” mötte jag i Smyrnakyrkan klockan 12 en onsdagsbön. Det var en mycket märklig timma för bön egentligen. Författaren hade bett att få ge information om faran att röka hasch men ledningen hade tydligen inte hittat någon bättre tid. Då kom jag helt desillutionerdad av hel sjukpension. Jag var bara 52 år gammal och ville inget hellre än att arbeta. Året var 1987. (Rätt uppgift enligt anteckning i boken är 1990 den 23/5.) Det var precis det arbete jag måste lämna bland unga missbrukare. Jag kände igen det han berättade och kunde teckningarna. En hade jag fått som gåva…

Där är poängen. Mental sjukdom kan börja på många olika sätt. Diagnoser kan vara rätt eller fel. Följden blir olika och jag kan inte engelska språket. Det kunde Annika Östberg och vi fann varandra under två korta möten. Mina livserfarenheter av skador från ett mentalsjukhus finns på länk i USA. Jag begriper ett ord här och där och är medförfattare.

I Sverige finns inga pengar kvar. Mycket har gått till bistånd som blev vapen på annat håll i stället för mat. Svenskar verkar inte fatta vad det är att få manna från himlen. Men igår fick jag ett dråpligt mannakorn klockan fem på morgonen, som förlöste mig från min irritation.

Det du!

Använd dina drömmar

Så heter läroboken av Ullman Zimmerman – fortfarande i min bokhylla. Det var inte mycket som jag förstod i boken för väldigt många år sen. Bara detta att en vanlig kvinna blev så tagen av sina drömmar, att hon ville veta mer och började fråga ut en klinisk forskare.

För min del förnekade jag ett helt år, att jag drömmer. Tyckte att det lät löjligt som material att ta vara på. En dag skulle kamraten, som gick kurser i ämnet få veta minsann, att jag hade rätt, för jag fick en löjlig dröm, att jag tappat min lillfingerring i soporna och letade där efter den. Det var allt.

Sagt och gjort. Senare på dagen ringde jag triumferande och berättade denna korta dröm. Det gick inte hem! En del blir trötta på allt mitt tjat och hon avfärdade mig helt kort med orden:

”Det är väl något som betyder mycket för dig!”

Där var samtalet slut. Hon kunde inte mycket om mitt trauma. Däremot kunde jag min mors föräldrars så kallade syndkatalog. När min mor Anna var liten fick hon en liten barnring i guld i 14 karat, som var så vacker med en slinga ingraverad likt löv från smultron. Den fick hon aldrig ha på sig, för det kunde leda till synd och högmod. Ringen låg i en liten ask av glas med lock av förgyllt silver år efter år i vår sekretär tills mor Anna utsattes för mitt tjat år 1959:

”Mamma, den ringen kan la jag få?”

Så bra då att ha en ring som skulle påminna om det löfte jag gett min Gud. Det är bara det, att vad löftet stod för glömde jag av och blev bitter. Vad jag lovat var ju inget i förhållande till vad min Gud lovat mig.

Men det hade jag glömt! I natten dröm letade jag förgäves…

Frikyrkoförsamlingen i min lilla ”bonnby” var alla släkt med pappan till den kände tonsättaren till många psaltarpsalmer Gunnar Wennerberg. Många bybor ville visst vara släkt med honom men inte min far som var helt utsocknes. Det blir aldrig det samma med dessa ungkarlar, som sen döpte sitt hus som ”Solhem” eller ”Solgård” och blev byn trogna med sina familjer.

Detta jämfört med Fridhem och Lyckhem på andra sidan den nya bron i drömmen…

De husen var lika nybyggda men som undantagsstugor.

Detta var allt för idag om drömmen ”En ny bro” från ”kärlekens stig” i min hembygd.

Han (HERREN) drog mig upp ur den djupa dyn och satte mina fötter på en klippa.

Vägen valde mig – omvändelsen

Kap 4/2024 09 05

Så får det bli. En bit i taget…

”Också detta år…” Det är ett känt uttryck för den i bibeln, som ville ha en ny chans att få se någon frukt på sitt fruktträd. ”Kanske nästa år…” om han skärpte sig och grävde, förbättrade jorden runt trädet. Om jag skärper mig kanske jag kan få ihop berättelsen om VÄGEN.

VÄGEN är given en gång för alla. Den går att lära känna genom hela bibeln. Så finns det diken på båda sidor, som en kan ta sig upp ur. Psalmisten skriver, att han sett den rättfärdige falla sju gånger men resa sig upp igen. Ja, då är det fortfarande på VÄGEN.

Mina tankar skall få virvla fritt men med ett givet mål att få använda den tid jag har kvar för ett berättande till alla mina syskonbarn och deras familjer. Strukturen är Guds kärlek till de två unga som möttes inom ett visst område och blev ett så småningom efter egna upplevelser av VÄGEN. Området är så geografiskt litet men ändå gick inte deras två släkter ihop förrän deras äktenskap år 1921. Deras båda släkter finns forskning på sen åren före 1600-talet. Därför har jag blivit så intresserad av Jesu egen släkttavla som är från Abraham till Jesus eller från Jesus hela vägen upp till Adam och Gud.

Vem i min släkts två grenar var först att finna VÄGEN? Under olika perioder är uttrycket olika för den förvandlingen eller det egna beslutet att gå på den vägen. Idag skriver vi den 5 september år 2024. Den 5 september varje år firar jag min egen omvändelse i 180 grader. VÄGEN har jag varit på hela livet men ofta gått baklänges – ett steg framåt och två tillbaka. Detta vet Google minsann! Skall jag bli förskäckt då och tvärnita och vägra fortsatt vandring?

Nej du! En kvinna och en man vet jag följer min blogg och har inte gett upp! Den 5 september år 2007 ilsknade jag till och ställde en fråga:

”Är det jag som skall skämmas?”

Från den dagen fattade jag beslutet att det destruktiva som hände den 5 september år 1956 skall jag vända på till något konstruktivt! Jag släppte in fullt ljus över mina upplevelse av psykisk våldtäkt på ett mentalsjukhus. Min goda vän sen skoltiden och som pensionerad mentalsköterska på det sjukhuset hade gett klartecken plus en annan från den tiden plus överläkaren som varit där. Den senare hade skrivit i ett personligt brev, som jag har kvar:

”Skriv en bok!”

Innan dess sökte jag upp henne på ett annat mentalsjukhus i Norrland och ställde henne en fråga:

”Vad har jag för sjukdom?”

Den skulle ju vara för livet enligt myndigheter! Så Googla gärna på mig!

De har missat, att jag har min identitet i Kristus!

Bibelhack -Jakobs brunn

Det fattades tjugo minuter innan gudstjänsten skulle börja. Då fick jag lite panik för jag skulle predika över den kända texten om kvinnan vid Sykars brunn. Den texten har ju många inom frikyrkorna hört utläggas i text och sång. Jag hade varit i församlingen några gånger för Räddningsmissionen i Göteborg men nu hade de kallat mig som predikant.

Hastigt tittade jag på texten igen och kom bara några rader in. Där står i Johannes ev. kap 4: 5

”Så kom han till en stad i Samarien, som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.”

Där fick jag ett bibelhack minst sagt! Jag insåg, att jag inget kunde hur många gånger jag än hört andra predika över denna text! Här hade folk kommit och gått generationer före den samaritiska kvinnan och innan Jesus kommit dit. Judarna brukade inte ta denna väg till Galileen från Judeen.

vers 4 ”Därvid måste han taga vägen genom Samarien.” Jag hade till och med varit på turistresa femton dagar runt jul och nyår år 1974/1975 med författaren Gunnar Edman, som kunde både berätta och proklamera på begäran sin berättelse och text just vid Sykars brunn. (Nuvarande Västbanken)

Hur gick det då med predikan? Jo, så snart jag var tillbaka i Göteborg såg jag till att hitta en kurs i Gamla Testamentet, som gav tre universitetspoäng. Bättre än så av detta bibelhack: Resan mot försoning hade börjat i min själ! Under åren jag var ”pastor” hösten 1988 – sommaren 1993 pågick den stora Psykiatrirevolutionen. Mentalsjukhusen i hela landet skulle tömmas. Medicinerna hade blivit så bra, att de flesta skulle klara eget boende. Vad hade detta med mig att göra och min predikan om upprättelse av en kvinna?

På resan till Israel fanns inte bara den kände Gunnar Edman som kaplan utan också en världskänd violinist Guido Vecci och hans pianist Hilja Saarne gift med läkaren Apollon Saarne. Vi fick en konsert på julafton helt utanför programmet. (Snart kommer poängen!)

Som mammor är så var Hilja Saarne så stolt över sin enda dotter, som var på väg att doktorera i konstvetenskap. Där började min försoning med allt som inte går att glömma! Hilja och jag blev vänner och jag fick veta mer och mer om arbetet med en kvinnas konst, som varit inlåst på mentalsjukhus större delen av sitt liv.

Hur kunde någon få för sig att leta upp alster efter en som varit inlåst och inte synlig i vårt samhälle? Jag blev mer och mer glad utan att avslöja vilken kunskap, som jag sitter inne med. Boken: ”En ensam fågel – jag vet vem det är – Ester Henning Konstnärinna på hospital av Irja Bergström blev klar och jag sträckläste och fattade allt! Kvar var bara att våga berätta sen var jag varit patient och träffat en läkare, som sårat mig djupt. Han var familjens vän. Och levde…

Det är en lång process hos en envis, minnesgod människa, där andra gör så många fel, att vilja försonas och le mot honom. Så klart att han också kom ihåg var vi mött varandra. Så enkelt hade det inte varit att glömma denne doktor av många andra…

Sofia Camnerin har också en doktorsavhandling, som jag väntat otåligt på:

”Försoningens mellanrum”

Den sträckläste jag också med envishet som drivkraft. Detta ämne kan ju jag!

Jo, pyttsan!

Väl mött vid Jakobs brunn…”och brunnen är djup.”