En barnslig tro

Bäst att berätta detta nu. Min tro är barnslig. Jag är ute och går med min far och håller hans hand. Just nu blommar Rödnarv, fast de knappas syns i den hårda marken. Han kan alla namn på de osynliga, som vi trampar på dessutom.

Han sjunger för mig. Det handlar om honom själv:
”Vem har stigit upp till himlen och kommit ned igen? Vem har fångat vinden i sina kupade händer? Vem har knutit in vattnet i sin mantel? Vem har märkt ut jordens gränser? Vad heter han, vad heter hans son – vet du det?”

Han sjunger ur sin egen bok. Nu har han lovat berätta om sin son…

Han älskar allt i sin Skapelse. Människan är högre än alla djur säger han.

Så vandrar vi två tillsammans på VÄGEN som är hans SON.

Författare: Gunnel

Västgöte, uppvuxen på landet i en trygg, god miljö, fri att välja yrke och församlingstillhörighet, bromsad i alla framtidsdrömmar genom sjukdom, en fighter, som fått börja om på nytt hur många gånger som helst. Än sen då? Rak, orubblig och envis. Jag har kämpat trons goda kamp också och älskar Paulus för hans rika bildspråk och förmåga att undervisa om Kristus som uppstånden och den levande mitt ibland oss. Debattglad. Eller "Gud vare tack att den tiden är förbi......." Visa alla inlägg av Gunnel