En barnslig tro Del 2

Vandringen med min far fanns i en dröm. Han hade varit död under många år redan. Så det handlade om det som låg bakom. Han var elva år en gång och bland de yngre av alla syskon. Det var hans tur att dra fram foder åt djuren i ladugården. De andra i familjen var i Missionshuset på möte. Det var söndag.

Min far hade berättat detta för en granne, som skulle bli präst och hade i uppgift att intervjua någon från frikyrkan, om det avgörande ögonblicket för trons skull. Då kom berättelsen om själanöd, som det hette i början av 1900-talet. Han visste inte om han var ett Guds barn. Så fort arbetet i ladugården var klart skyndade han in och slog upp sitt lilla testamente på måfå och blicken föll på en vers i Apostlagärningarna.

”Du är min son jag har idag fött dig.” Apg 13:33 Inte nog med detta. Senare står namnet David. För honom var bekräftelsen nog, att det var för honom som hette David. Han höll fast vid detta hela livet. Gud var hans far. Han var ett Guds barn. Exakt som det står för övrigt:

”Men åt alla dem som togo emot honom gav han makten att bli Guds barn, åt dem som tro på hans namn.” Joh 1:12 ”och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.” vers 13 (1917 års översättning)

Så i min gamla dröm var hans förflutna mitt förflutna också. Vår vandring började exakt på ett ställe på ”Kärlekens stig” med två ställen bakom oss där Evangeliska Frikyrkoförsamlingen börjat i Östbjörke på 1880-talet och en å framför oss som skiljde Östbjörke från Västbjörke med en ny bro. Där hade det varit ett skrangligt räcke på en spång förut över ån. Detta är en upprepning av den gamla drömmen, för min far var så noggrann som snickare och skulle inte gå över den nya bron utan att han kontrollerade den först som bygge!

I drömmen fick jag honom att gå med och på andra sidan steg han av i gyttjan för att fortsätta undersöka, att den var rätt byggd. Men som jag berättat förut gick han ner sig i gyttjan och jag kunde inte rädda honom. Där vaknade jag.

Hemmen bakom oss hette: Fridhem och Lyckhem och framför oss på stigen till Västbjörke Vårvik och vårt hem, dit vi var på väg Solhem. En dråplig dröm värd att ta vara på.

Min barnsliga tro är, att jag också är ett Guds barn – född av Gud den dag jag tog emot hans son som min Frälsare. Davids tro höll nästan 100 år, om jag räknar bort de första elva åren och minus fem i hundra år mot slutet.

Det var jag själv, som var nära att fastna i gyttja, när jag inte vågade tro på en ny möjlighet i livet efter den fallfärdiga spången, som funnits tidigare! Jag är på väg hem tillsammans med min himmelske far! Det är han som byggt den nya bron! Det är han som sjunger för mig i sin egen bok om Sonen. (Ordsp 30:4 B2000)

Det är Gud som stigit upp till himmelen och kommit ner igen förkroppsligad i sin son. Det är Sonen som uppstod från de döda på tredje dagen och kunde gå bredvid två förtvivlade, desillusionerade lärjungar på väg hem till Emmaus en gång. En av de namnlösa är jag. Vi sonen och jag går den sträckan gång på gång mellan korset och hemmet. Jag klagar och förstår inget över vad som skett.

Han öppnar boken och finns överallt!

Ritningen till en kyrka/församling finns i bibeln! Och till mitt och ditt liv…

Så där fortsätter berättelsen om blodet, som renar från all synd. Detta märkliga faktum att kunna hålla kläderna vita genom den dagliga tvätten hela vägen hem!

Detta faktum att tio jungfrur väntade på samme brudgum och väntade på ett bröllop! ”På bröllop jag bjudits av urtidens Gud i himmelens sköna palats…”

Alla är bjudna.