Gästboken

Igår kväll bad jag till Gud om lust en gång till att få berätta i min blogg. Värken och problemen vill ta över och nätterna, då det inte går att sova är långa. En av mina föräldrar fick en tom gästbok i födelsedagspresent på den tid då det var en fasa för gäster att behöva hitta på ett trevligt utformat tack för idag. I arvsskiftet bland oss sex syskon bad jag att få den. Jag visste hur mycket intressanta gäster och vänner där fanns plus alla som hämtat sitt beställda klockfodral. Det kanske var svårast för dem att formulera sitt tack, när de köpt och betalat för ett klockfodral.

Min far uppskattade ett uppriktigt tack mycket mer än pengarna. Så är det med min far i himlen också. Han väntar på mitt tack för allt han gjort för mig genom hela långa livet. Nu ligger det bakom. Ända sen ungdomen har jag vetat, att det finns bibelläsningsplaner att följa. Nu finns det tjocka utgåvor av bibelutläggningar samtidigt med bibeltexten och handledningar. ”Tro inte att bibeln är skriven för dig.” Den är inte skriven för mig och min tid i Sverige heller. Detta har jag fattat att först skall man fråga vem mottagaren av bibeltexten är till. Men inget har hjälpt mig utan koncentrationsförmåga! Så mitt berättade blir i vanlig ordning hit och dit men nu via Gästboken i Huset som blev ett hem.

Första bladet i Gästboken! Bättre kan den inte börja! Min hembygdsforskning började med järnvägen och Alma och Wilhelm Lindahl som första grannar och stationsföreståndare – utbölingar precis som pappa David i slutet av 10-talet. Deras söner var runt 20-års åldern och fotointresserade. Tack vare alla deras foton, som jag fick låna genom systern Barbro och reprofotografera, så är byn dokumenterad.

Stationshuset i Norra Björke och magasinet när järnvägen var nedlagt och andra gäster skrev i vår gästbok. (Foto Gunnel)

Bröderna Georg och Birger Lindahl fotograferade sågverket som låg till vänster om järnvägen efter en storm år 1917, då stora delar av skogen blåste ned. Detta foto har betytt så mycket för mig under tiden jag läst om tabernaklet i öknen. I min barndom var detta en förbjuden lekplats att springa på högarna av stockar som kunde komma i rullning. Mitt blivande föräldrahem syns i bakgrunden som stomme. Längst bak Hunneberg.

”Konsthantverkarna Besalel och Oholiab

31 Herren sade till Mose: ² Se, jag har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam. ³ Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, ⁴ så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, ⁵ slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten.

⁶ Och se, jag har gett honom Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, till medhjälpare. Åt alla era konstnärligt begåvade män har jag givit vishet i hjärtat att utföra allt som jag har givit dig befallning om: ⁷ uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen på den, alla tillbehör för uppenbarelsetältet, ⁸ bordet med dess tillbehör, ljusstaken av rent guld med alla dess tillbehör, rökelsealtaret, ⁹ brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, karet med dess fotställning, ¹⁰ de vävda kläderna och prästen Arons heliga kläder, hans söners prästkläder, ¹¹ smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen till helgedomen. I allt skall de utföra sitt arbete så som jag har befallt dig.” 2 Mose 31:1-10

Mönsterbilden

Nu gör jag en störtdykning ner i mitt arkiv med minnen. Det var år 1957 och hela min framtids drömmar var slagna i spillror. Jag hade hämtat min uniform till sjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och var i botten på grund av alla ”nej” till mig. Då föreslog min lite äldre syster, att jag kunde bli arbetsterapeut. Det var ett ord jag inte kunde eller visste fanns som yrke ens. Då frågade jag Gud om ledning genom att läsa bibeln från början och dessutom samtidigt i Nya Testamentet. Och kom till att en man blev begåvad med alla slags slöjdskicklighet. Först gällde det att söka till Steneby Yrkesskolors alla kurser i småslöjd. Ordet arbetsterapeut fanns ju inte i bibeln tänkte jag. Hur skulle jag kunna få svar? I Nya Testamentet kom jag till versen: ”Tänk på dem som äro fångna som om ni vore deras medfångar…” (Fritt ur minnet)

Första sidan i hemmets Gästbok har Gunde Raneskog och hans fru Maj längst ner. Raneskog var pastor i Trollhättans Missionförsamling och den lilla församlingen i Norra Björje var en utpost. Senare blev han distriktsföreståndare och tog emot mig som elev år 1954 till ”Bibel och Evangelistkurs” under en månad och även en ny kurs år 1959 efter mitt livs stora trauma år 1956. Det är en mycket viktig bibellärare i mitt liv samtidigt med distriktsföreståndare Nils Engmyr. En detaljerad undervisning om Tabernaklet i öknen fick jag först av missionär Wilhelm Bergling i slutet av 60-talet.

Som barn och ungdom tog jag in alla dessa berättelser från olika världsdelar eller beundrade teckenspråket av de dövas missionärer. Så klart jag ville bli en av dem, som delade med sig av Guds kärlek! Konstigare än så blev aldrig min upplevelse av en kallelse. Jag bara väntade på att Gud skulle vilja det samma som jag ville!

Under finska vinterkriget låg en bataljon i min hembygd och intog flera hus och påverkade byn. Vi liksom många andra hade ett finlandsbarn 1943 – 1944. Detta är min referensram. Hur Gud tänkt ut min utbildning fattade jag först om länge och berättade det för mor Anna en gång hon var på besök år 1956.

Foto och framkallning av Gunnel på Husargatan i Göteborg år 1987 och där omkring. Jag var bara 52 år, när jag var tvingad ta emot hel sjukpension. Den pensioneringen sammanföll med rivningen av Haga och min arbetsplats på Räddningsmissionen.

Gud fick väldigt många frågor av mig om var hans kallelse tog vägen. Än är jag lite stolt som 90-åring och undrar, om han inte fattar hur duktig jag är och skulle vilja hjälpa honom lite grand.

Ja, det är min självironi. Snart kanske jag också fattar, att han själv gjort allt som behöver göras för min framtid, nutid och dåtid.

(Han liksom lagar min dåtid.)