Nu är jag glad igen utan att förstå den lilla boken ”101 Bibelhacks – Praktiska råd som kan göra dig till en bättre bibelläsare” av Jonas Dagson. Det är för mycket på akademisk nivå för min del. Jag bjöd spontant på mig i försök att samla på löften i bibelläsandet, när jag behövde varenda ett.
Som jag ser det har inte jag varit slarvig och tagit dem ur sitt sammanhang. Jag förstod inte bättre, när jag sträckläste. År 1957 och 1958 var jag som reklamen sagt om okrossbara glas. Det var inte sant! Kom ett sådant glas på kant på något sätt kunde det bli en lite hög mig småbitar som stora hagelkorn. Just så kände jag mig då och undrade hur det kunde vara så som andra sagt, att i bibeln fick en vägledning och råd. Allt hade ju raserats för mig…
Min fråga var om påtvingad omskolning. Min identitet hade varit i den vackra uniformen som en sjuksköterskeelev skulle bära och det lilla märket på ett gummiband att ha under den vita kragen: G S = Göteborgs Sjuksköterskeskola. På baksida av den brosch de färdiga sjuksköterskorna fick stod ingraverat.
”Det är trohet Herre dina ögon söka.”
Vart tog då den Herren vägen, som kallat mig långt innan – minst 3 år tidigare! Ordet ”arbetsterapeut” finns ju inte i bibeln varför skulle jag leta då? Jag hann bara komma till 2 Mosebok, så stod det, att Herren gett ett par stycken män alla slags slöjdskickligheter. För mig var det fråga om att söka alla kurser i småslöjd på Stenebyskolan eller inte. I Nya Testamentet kom jag fram genom läsning till:
”Tänk, på dem som är fångna som om ni vore deras medfånge.”
Jo, jag blev både det ena och det andra – fängelsebesökare helt spontant. Så inte var det så fel att leta efter löften från Gud. Och jag fick bra bibellärare!
Frågan långt senare var hur jag fått kontakt med David ett barnbarn till Eric Nilsson i Näsåker. Högt upp i landet…
En dag gick det inte att blogga längre utan feedback. Jag ville sluta. Uppdraget inom (H)järnkoll, som var ett regeringsuppdrag fungerade inte heller, därför att jag bara var arg över felaktig diagnos. Men erfarenhet av mentalsjukvård hade jag minsann fått under tre månader. ”De var deras skyldighet,” fick jag veta som orsak att vårda mig för den sjukdom, som de ansåg jag hade för livet!
Då när jag är som mest arg och frustrerad över en utställning som allmänheten inte fick komma till – då mötte jag David! David är son till chefen, som var för ”styrgruppen”, som byggde ett nytt sjukhus i kanten av gamla Restad Sjukhus-området i Vänersborg. På detta sjukhus skulle personal och patienter få se en stor vandringsutställning med namnet: ”En annan tid”. Utställningen behövde minst 100 kvadratmeter i yta. Jag ville absolut inte vara anonym vid mina skärmar och min berättelse.
Så där på mitten av det stora golvet fick jag stå och berätta om bra sköterskor. En man i publiken sa högt, att han var granne med Eva. Och jag svarade, att jag inget hellre ville än att få komma till stormavdelningen igen för att se.
Nej, detta är ingen tråkig historia! Jag hade försökt genom David, att få tag på nyckeln. Den hade han mannen som svarade på frågor, sa han. Men allmänheten fick inte komma och se denna viktiga utställning innanför låsta dörrar.
Ingen ville ta på sig arbetet utanför alla sjukhus och visa utställningen heller. Men David och jag fann varandra. Han är ju inte bara son till en duktig ingenjör utan barnbarn till min andlige far i Norrland.
Gunnels plats i rymden 