Elva år har gått snart sen Annica Engström sa, att det fattades bilder i filmen om mitt trauma från Restad Sjukhus. Det fattades bild på mig, hur jag såg ut år 1957 strax efteråt. Mitt manus var redan en bok för patienten var frisk och pigg för övrigt. Så fick hon komma och göra ett ”hemma hos” mig i mitt album om familjen. Mitt förslag var det:
”Kom hem till mig, så drar jag ut byrålådan, där kopian av sjukjournalen ligger. Och du får höra gnisslet från lådan dessutom…”
Sagt och gjort. Dessutom hade hon gått ut på balkongen och ställts sig att vänta in en spårvagn komma i min glipa. Då var jag och fixade kaffe men fick denna trevliga överraskning, när filmen provkördes år 2013. Det kommer en spårvagn i filmen…
Elva år har gått och jag med alla andra på gatan är inbyggd – saknar utsikt men har fått insikt. Sitter jag på sängkanten en morgon, så har jag en annan men smal glipa på andra sidan gatan. Där kan jag vänta in en spårvagn komma eller gå.
Om jag reser mig upp på darrande ben finns en glipa åt vänster kvar att se spårvagnar komma och gå. Så jag har det bra. Och fick besök av f.d. projektledaren igår. Helt oväntat.
Elva år har gått sen jag fick se en orkidé i en jordhög på andra sidan spårvägsspåren. Visst är detta en dagbok! Okända personer får en detaljerad beskrivning av hur jag blir sämre och sämre. Jag har aldrig kunnat böja mig men inte varit sjukskriven för det eller fått hel sjukpension.
Så blev jag en fönstertittare som saknade mitt favoritställe på försommaren mellan en kantsten och nästa kantsten i vinkel på väg till bilen. Just där kom de pyttesmå blommorna, som heter Rödnarv. Jo, jag har fått insikt men tappat utsikten. Försommaren år 1957 tappade jag huvudet. Det kan heta depression och jag gick bara rakt fram. Då var jag nära att trampa på dem hemmavid. Det var alldeles fullt av små röda prickar vid fötterna, där jag skulle fram över bangården.
Förlåt mig älskade lilla Rödnarv! Jag vill inte göra om det men kan inte ta flygfoto på dem, som fanns på min gata ens. Där är hus vid hus men en glipa fick jag för spårvagnarna.
Nu vet jag, att små blomsterfrön kan hänga med gamla jordhögar som grävs upp och sen flyttas på. Sen trotsar de allt ogräs runt omkring och brännässlor och låter mig bli glad över en orkidé.
Gunnels plats i rymden 