Kategori: Okategoriserade

Det händer inte bara en gång, att jag pratar om tre saker samtidigt. En del vet, att det är så ofta. Andra vågar fråga: ”Vad har detta med saken att göra?”

Då anar jag plötsligt, att det finns en huvudpoäng i allt prat – tar ny sats och försöker igen. Så blev det än värre i senaste nätsamtalet med okända: ”Innerst inne är vi alla Vänersborgare…”

Jo, jag är mycket medveten om mina svagheter, stridig och vill så mycket, pratig och spontan. En bild säger mer än ord. Är det sant?

Vad säger då bilden den som läser eller mig som minns allt? Det går alldeles utmärkt att röra till mycket nu. Det finns tidigare bloggar över min upprördhet på Sveriges Television, som tillät författaren Jonas Gardell att ha ”Söndagsskola” i TV-program, där han fick driva med bibelns texter och frikyrkotanten i ljusblå blus.

Frikyrkan känner jag till bäst, för där är jag uppvuxen och tillhör. Staten är skild från Svenska Kyrkan men styr över den som aldrig förr. Snart är det val. En statsminister som förlorade valet sade i valnatten: ”Vi skall ge dem ett helvete!” Det var länge sen men hotet ligger kvar.

Från vem? Vem och vilka är det, som talar vitt och brett om allas lika värde? Har de sjuka, utförsäkrade lika värde som mångmiljardärerna? Vem sätter agendan?

Inom ”Statskyrkan” är det så att ingen som låter ta det baptistiska vuxendopet kan få vara kvar i tjänst inom Svenska Kyrkan. Den som vill tjänstgöra som präst eller diakon måste tro på barndopet. Snart är det mycket värre än så. Den som skall tjänstgöra som präst måste vilja viga två av samma kön till äktenskap. Staten bestämmer över troende, som inte får tro längre på sin Herres förslag.

Det heter exegetik att utforska vad som står i de olika grundtexterna. Det skulle vara mycket intressant att kunna! Det jag som enkel människa fattat är att kärleken aldrig tvingar någon att följa buden och undervisningen. Då är det fråga om en Vägkyrka. Jesus kallades sig för ”Vägen, sanningen och livet.”

Det säger allt!

 

P.S. Inlägget om min dröm tog jag bort. De som prenumererat på mina inlägg har det kvar. Jag blev rädd för missförstånd. Drömmen är min fortfarande och man drömmer mest om sig själv förebildat i andra personer eller händelser. Det var ingen tillfällighet, att drömmen valde Centralstation för en träff med två för mig okända kvinnor. Jag är dominant som personlighet. Central är central. Ett litet rum är ett litet rum. En dörr som går i baklås för en av dem är en dörr som gått i baklås. Den som står utanför och ser detta är helt ansvarig att skaffa hjälp.

Pastorn som är lite reserverad finns inom mig. Kvinnan som mot sin vilja blev inlåst finns inom mig. Titeln ”syster” inom Pingströrelsen används inte längre men systern finns inom mig också. D.S.

 

Det ser så konstigt ut, att jag undrar över stavningen till och med på rubriken. Så är det att ha svårt för stavning! På svenska heter det ”Gilla”.

Det blir sällan några ”Gilla” på mina inlägg. Andra skriver något om nästan ingenting och får massor för de har så många som gillar dem på Facebook. Bibeln säger, att man inte skall ävlas över att få vänner. Jag har inte kollat Bibel 2000 vilka ord som gäller numera för begreppet att inte ”stå efter”…

Profeten Jeremia hade inga vänner kvar, för han talade bara det Herrens sagt till honom att säga. Jo, han hade en vän kvar och det var hans sekreterare Baruk. Han stod kvar troget som vän och medarbetare. När ett stort handskrivet arbete blev strimlat och kastat i en eld av kungen fick Baruk skriva om alltsammans utan att klaga och Jeremia dikterade en gång till. Samma ord.

Så tog vännerna slut men sanningen fanns kvar. Köp gärna boken och läs av författaren Peter Halldorf:

”Alla himlen fåglar har flytt – Profeten Jeremia i sin egen tid och vår tid”

Detta är mitt livs första så kallade tegelsten på 797 sidor. Jag närmar mig slutet och har kommit till en sida, där jag inte håller med författaren – eller undrar hur han tänker i vart fall. Kvar är ju bibeltexterna utan tolkningsföreträde. (Det begreppet lärde jag mig först i början av år 2000 – ”vem har gett er tolkningsföreträde,” skrev en präst som en fråga i en debatt.)

Slut för idag!

 

 

Det gick inte att stoppa den traumatiska filmen. Den startade av sig själv i utmattade tillstånd – i sömnlöshet. Den var självgående från början till slut. Det var lika plågsamt att vara åskådare vid varje tillfälle.

Så kom den dag väldigt många år senare då någon lyssnade och fattade, att den gamla berättelsen var värd ett studiebesök på plats. Det var i sista minuten. Inte långt därefter sanerades hela huset och totalrenoverades. Då fanns berättelsen redan på film. Nu är den självgående för andra som vill se via Youtube: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.

Som baby hade hon legat tre månader på Vidkärrs barnhem och är en av mina vänner. När hon var 60 år fick hon veta av en bordsgranne på ett kalas, att han börjat sin yrkesbana på Vidkärrs barnhem. ”Där har jag legat tre månader sa hon.” Han fick hennes flicknamn och visste exakt i vilken säng hon legat.

Nu är det inte roligt längre! Mannen kunde berätta, att de små hade bälte runt midjan och fick bara komma upp vid blöjbyten och matning. Hon fick en viktig pusselbit. Den  fattades henne! Det hon visste var, att Hanna och Gustav förlorat en dotter genom lunginflammation och fick hämta henne vid nio månaders ålder på Vidkärrs barnhem. Det hon visste och hade hört mer än en gång var, att hon bara grät, så fort kvällen kom och de försökte lägga henne i sängen. Det var så svårt, att grannar sa:

”Att ni inte lämnar tillbaka tösa!”

Det var Gustav visst, som fick bära på en skrikande flicka halva nätterna. Så länge han bar henne var hon tyst. När han försökte lägga ner henne och nuddade vid sängbotten skrek hon och sprattlade vilt.

Mitt manus var klart men jag vågade inte låta trycka det! Samtidigt var detta kalas då två för varandra okända börjar prata om vad de gjort före sin pensionering. den vanliga frågan: ”Och vad har du jobbat med då?” Med facit i hand blev deras möte mycket viktigt. Jag fick en puff framåt som jag inte glömmer:

”Vad är du rädd för? Du har ju inget att förlora! Om du kan hjälpa en enda är allt vunnet.”

När filmen är slut står det tack bara till två personer: Gun Olsén Andersson och Kerstin Persson. Det borde vara tack till många fler…

Under femtio år, när jag inget fick berätta om det som varit traumatiserande i mitt liv, så är det bibeln, som gett mig all tröst. Min Skapare har rätt uppfattning om mig! Om och om igen måste jag få skriva detta om Jesu kors som min räddning!

”Klippa du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig. Vattnet blodet som går fram från din sida o Guds Lamm Låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot.

Om jag strävar aldrig så räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har.

Intet kan jag giva dig. Till ditt kors jag sluter mig. Naken, dig om kläder ber, hjälplös upp på nåden ser. Jag förgås, om inte du i din källa tvår mig nu.

Vid vart flyktigt andedrag, och när jag skall dö en dag, när till okänt land jag går, när inför din tron jag står: Klippa du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig.”

Text: A.M. Toplady 1776, Betty Ehrenborg-Posse 1854, Britt G Hallqvist 1980

Musik Th Hastings 1830

Berättelsen om klippan som räddning från döden finns att läsa i bibeln i 2 Moseboken och hänvisning i Nya Testamentet av aposteln Paulus i 1 Kor 10:4.

Fjorton dagar har gått snart sen det bland oss som publik var en höna och ett får som lyssnade på rösten i filmen. Både hönan och fåret är metaforer i Den Heliga Skrift. Mina bloggar hör ihop…

 

Det är inte lätt att förstå vad jag menar! Det vet jag. Som sagt: Det är ett släktdrag från en faster att överskatta lyssnaren och hoppa över information här och där. Hon var född år 1880 och hade bara gått tre år i skolan. Sen var det arbete som lillpiga på en gård som gällde. Jag är ju mer utbildad och har en relation till tre kvinnor, som utbildat mig till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Absolut finaste titel jag har. Sen blev jag inte godkänd ändå. Där fortsätter storyn i det oändliga…

(Missionskyrkan i Norra Björke skall rivas och Gunnel Bergstrand ansvarade för information till sockenborna år 1989. Några informerade om varför den funnits till. Foto: Ruth Johansson, Velanda.)

Jag var redan bekännande kristen, när jag antogs att gå kursen år 2011 som erfaren av vård inom psykiatrin. Jag hade redan en relation till Gud, bibeln och frikyrkan. Jag var redan en bekännande kristen, när jag började min utbildning till sjuksköterska också. Det är inte mina problem med deras rädsla för andlighet men inte för nyandlighet!

Fem år efter min chockartade upplevelse av sinnessjukhusvård tvingades jag söka upp en frikyrklig läkare för att berätta det jag varit med om av diagnoser och övergrepp. Bland andra diagnoser tog jag upp frågan om religionsgrubbel. Vad innebar det? Läkaren svarade visligt, att den som blir sjuk har med sig sin egen vokabulär. För mig var fråga att få köra upp igen för att få körkort. Läkaren var medlem i Tabernaklet i Göteborg. Han kunde lyssna! Det var han, som gett mig sömntabletterna år 1956, som jag reagerade tvärtom om på – kunde inte alls sova utan blev hög och fick en snacknoja. (Det senare är ur narkomaners vokabulär. Den kunde inte jag på den tiden. Och använder helst inte.)

Mitt manus till boken: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” var redan klart för tryckning år 2011. Ett kapitel har provocerat många men inte alla de andra kapitlen! Detta enda borde bort för det är obegripligt! För vem? För professorn i anatomi och fysiologi eller docenten i nästa utbildning, som sa det samma om blodet? För pastorer inom frikyrkan, som inte forskat djupt nog i ämnet om kraften i tron på Jesu blod? Kritiken var enstämmig från flera olika. Kapitlet om blodet borde bort. Ingen begriper det!

Ja, då fick vi bli oense. Sju år har gått och jag har fortfarande en relation till dessa tre kvinnor, som utbildat mig i att hålla föredrag. Manus var ju klart:

”Skamliga sjukdomar och mindre skamliga – Om att leva med psykiatriska diagnoser.” Den sista meningen var ett tillägg i annonsen av en diakon. Det blev bara det enda föredraget. Jag blev inte godkänd som attitydambassadör inom (H)järnkoll trots egen erfarenhet och utbildning inom psykiatrin.

Så har jag en relation med tre pastorer också. Det skall vara män och är det. När vi träffas vet deras fruar, att jag bara vill prata själv och prata teologi. Det får jag göra med dem.
(Den 25 maj 2018 under en av visningarna av filmen i Annica Engströms regi Stiftelsen Gyllenkroken. Foto: Linda)

Linda Weichselbraun var journalist, när vi möttes år 2011 och medförfattare till boken ”Inre rum – Stiftelsen Gyllenkroken – ett erfarenhetsbaserat kunskapscenter om psykisk sjukdom, hälsa och ohälsa”, tillsammans med Annica Engström. Båda är duktiga fotografer också och har ytterligare utbildningar, sen vi möttes första gången. Inbjudare till den 25 maj på Elings ark var Anneli Jäderholm – tre eldsjälar som vill förbättra vården för psykiskt sjuka. För de finns och vågar berätta nu tillsammans.

(Tack till Nancy Wiklund också på Elings ark. Den 25:e maj 2018 var perfekt arrangerad för anhöriga.)

 

Plötsligt föll bitarna på plats! Det är ju detta jag drömt om att få till det! Den första bloggen eller andakten – kalla det vad du vill – handlade om min mors höns. Det var hennes uppgift som äldst i syskonskaran på gården att utfodra hönsen och plocka in ägg.

Det är från hennes släkt berättartalangen kommer. Det jag skämtsamt kallar ”prästgenen”. Jo, den som blir matad med bibelberättelser och har talang att vilja berätta kan bli präst. Om ingen hindrar… Historien om hinder är så lång i så mångas liv, att jag inte tänker dra den igen. För nu har jag fått till det! Hönan, fåret och filmen!

Jag har aldrig sett hur det fungerar med en höna och kycklingar, när det kommer en fara. Så jag måste fråga mor Anna, när hon levde, om hur detta ser ut. Oj, så glad hon blev, när hon fick berätta hemifrån sin uppväxt! Jag ville bara ha en illustration till en bibelvers:

”Under dina vingar jublar jag till dess det onda är förbi.” Eller också är det flera bibelverser, som jag som gammal rör ihop! ( Se Psaltaren 57:2,  61:5,  63:8)

(”Var mig nådig, Gud, var mig nådig! Ty till dig flyr min själ, under dina vingars skugga tar jag min tillflykt till dess att faran är över.”

”Låt mig bo i ditt tält för evigt och ta min tillflykt under dina vingars skugga. Sela.”

”Ty du är min hjälp, under dina vingars skugga jublar jag.”)

Så är det fåret, som är tyst inför den som klipper det. Fåret är tyst inför sin smärta också.

Lammet som blev slaktat och blodet struket på dörrposten till familjens räddning finns det berättat om i bibeln och i mina bloggar.

Och filmen då? Jo, Linda Weichselbraun tog ett foto på hela sammanhanget, där jag tillsammans med andra får titta på min egen historia som patient år 1956 på Restad Sjukhus, Vänersborg.

Nej, jag har inte stannat där på det allra värsta stället inom svensk sinnessjukhusvård – en s.k. stormavdelning. Vi är alldeles för många, som blivit traumatiserade men rest oss upp igen och gått vidare. På inbjudan till att delta med filmen. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” på en konferens för anhöriga svarade jag…

…, att jag varit anhörig till mig själv under 50 år! Precis så är det! Den chockartade behandlingen, som jag fick år 1956, fick jag inte lov att berätta om. Ingen orkade höra. Ingen ville tro, att detta var sant som sjukvård! Jag skulle lämna detta gamla bakom mig och gå vidare. Tyckte de.

Fredagen den 25 maj 2018 gick filmen tre gånger. Hönsen har frigång och det uppskattar jag. Fåret som väntade två små lamm har fått dem så snart faran var över och allt stimmigt folk rest tillbaka till sina ställen.

Gå gärna in på ”elingsark.se” och läs om programmet för anhöriga. Det var en fullmatad dag med stor generositet uppifrån och i sidled.

Foto: Linda Weichselbraun en av arrangörerna tillsammans med Anneli Jäderholm, Nancy Wiklund och många flera.

 

# 2 Mos 25 – 30 Helbibeln

Arkitekten är en. Han ritade med sitt eget blod. Han presenterar ritningen för alla människor genom sin ende Son. Ritningen är utförd och templet synligt för den som vill se. Alla tecken är i miniatyr på en ritning men linjerna tydliga. Arkitekten är villig att förklara och uttyda allteftersom bygget pågår.

Bygget pågår och är i presens. Vi säger ritningar men bibeln använder ordet mönsterbilder.

”Du skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem. Tabernaklet med alla dess tillbehör skall ni göra helt enligt de mönsterbilder, som jag visar dig. Så skall ni göra.” 2 Mos 25:8-9 (SFB) Och folket gjorde i allt som Mose befallt.

Det blev inget tabernakel i öknen den gången av en enda bräda. Det var många brädor med samma bredd och samma höjd, som stod sida vid sida upprätt med sina två tappar i två fotstycken av silver. De tog inte varandras plats. Den ena brädan var inte högre än den andra. Ingen bräda bredde ut sig på en annans bekostnad. Befallningen innebar att det skulle få två fotstycken av silver under sig. Inte ett tillsammans utan vart och ett bräda stod upprätt i två försoningssilver. Det var hopsamlat tidigare för gjutning.

Det finns arbetsledare, som måste kunna läsa ritningar. Annars blir bygget fel. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket = ekklesia. Bibeln säger genom evangelisten Johannes, att ordet från Gud tog sin boning bland oss. Bibelforskare menar på att det syftar på tabernaklet i öknen. Jesus själv syftade på att han själv var templet. Det skulle brytas ner under tre dagar men han skulle bygga upp det igen.

Den ritningen kunde inga lärjungar läsa vid den tiden före Jesu död och uppståndelse. Efteråt fattade de. Efteråt fattade lärjungarna till och med att de fått en grund att stå på och var försonade med Gud i himlen! En försoningsgrund ren och prövad i eld.

”Vi är den levande gudens tempel…” 2 Kor 6:16

Vi tillsammans men varje enskild människa är tänkt som ett tempel åt Gud. Det var som om Paulus vill ropa ut: ”Fattar ni inte detta, att var och en har fått en försoningsgrund i Kristus?” Rom 12 En bräda blir inget tabernakel år Gud, där han kan ta sin boning!

Paulus kallar sig för en kunnig byggmästare, som genom Guds nåd lagt grunden för församlingsbygge. Men var och en skulle se till hur de bygger på den grunden. 1 Kor 3:10. Gud motsäger inte sig själv genom hela bibeln utan bekräftar sina sanningar, sina ritningar genom alla tider. Visst det kan smyga sig in andra förslag, andra ritningar. Det kan förkunnas en annan Jesus än den korsfäste. Och gör det också…

Så blev det omodernt att bygga församlingar efter den mönsterbild, som blivit given en gång för alla. Vi skall inte ha ett Kanaans tungomål med försoning genom blodet. Folk förstår inte detta! Nej, inte om ingen vill läsa ritningen utan hittar på annat som underhållning.

Dörren in är inte låst. Herden passar fortfarande. Det var ju han som öppnat vägen in till Gud genom sitt blod. (Enligt ritningen i Uppenbarelseboken blev Lammet dess herde.) Det finns ett helt kapitel om den stora försoningsdagen. Då behövdes det två felfria syndabockar – en för att bära bort all synd ut i öknen. (Platsen där Jesus vann över Djävulen i öknen kan möjligtvis heta Asasel. Det har vi inget svar fått på. Se Matt 4:1- ) Den andra felfria bocken skulle slaktas och lite av blodet skulle bäras in i det allra heligaste till Herren. 3 Mos 16

Hur skall vi kunna förstå påskens innebörd om ingen vill förklara ritningen? Hur skall någon kunna förstå kraften i att bli upprättad som människa, om ingen vill tala om Jesu Guds sons blod, som renar från all synd? Det var synden, som skulle placeras på de två syndabockarna! Och synd finns det idag också men ingen mer än Jesus har fått makt och myndighet att bära bort den från oss. Så må djävulen det aset försöka gräva upp den och irritera. Det är bara Jesus, som var villig att gå hela, långa vägen till korset och låta vår synd naglas fast där genom hans egen kropp.

”Om detta må ni berätta för barn och barnbarn…” Står det inte så?

Två personer lämnade allt bakom sig. De stod inte ut längre med allt vad de varit med om senaste åren och särskilt under påsken i Jerusalem. Tro det den som vill, att det går att gå ifrån sig själv och sitt tidigare liv tillsammans med andra! Visst! Det som inte går att ändra på igår eller de andra dagarna som gått, det bör man ju lämna bakom sig. Visst!

”Du måste ju gå vidare nu!”

Så de gjorde de två. Vi får bara veta vad han hette. Vi får aldrig veta hennes namn. Så där kunde jag sätta in mitt eget och bli en av huvudpersonerna. Påsken var över i Jerusalem. De fanns bara en chock kvar och tunga ben men vägen hem kunde de steg för steg.

En främling slöt upp vid deras sida och frågade vad de samtalade om. Det var de två som insåg att detta var en person, som inte varit med i Jerusalem och sett den grymma korsfästelsen av deras Mästare och två rövare. Därför kallade de honom ”en främling”. Historien står att läsa om i Lukas kap 24:13-31 men vem som helst kan upprepa den, läsa på alla bibelns texter om vad som hände i Jerusalem under denna påsk.

Främlingen frågade vad som hänt eftersom de såg så bedrövade ut och visade det tydligt. Ja, så fick det berätta om allt de trott på och allt de förlorat nu. Främlingen lyssnade men sa inget om att det var synd om dem, som gjort denna förlust. Han visade ingen medkänsla. Tvärtom fick de höra att de var oförståndiga och tröga till att tro. På vad?

Jo, främlingen gick igenom alla skrifter, som fanns med början i Moseböckerna. Han gick igenom vad alla profeterna sagt måste ske. Precis som det redan skett i Jerusalem på ett kors. Pålen är ju omnämnd i Moseböckerna med en kopparorm visserligen. Men ändå! De som varit olydiga mot Herrens bud och blivit bitna av giftiga ormar blev sjuka och kunde dö. Men om de såg upp på kopparormen, så fick de hälsan tillbaka! Joh 3:14-17

Så började han från början med det blod, som måste rinna i Edens lustgård för att Adam och Eva skulle kunna stå inför Herren Gud igen med frimodighet. Han hade gjort kläder av skinn och klädde dem. För det måste först ett oskyldigt djur dö. Sen fortsatte främlingen att berätta om oskyldigt blod som räddning undan döden. Det kan vi gissa bara. Ja, varje hushåll måste slakta ett felfritt lamm för att kunna stryka blodet på dörrposterna i Egypten. Lammets blod blev skillnaden på liv eller död för alla förstfödda bland alla. Det vet vi.

En senare historia handlar om två felfria syndabockar. Båda fick bära allas synd. Lite av blodet av den slaktade och offrade syndabocken bars in i det allra heligaste till Gud. Den som lotten föll på att bära ut synden i öknen gjorde det. Platsen eller funktionen fick namnet Asasel. (Med facit i hand fastade Jesus 40 dagar i öknen och blev ständigt frestad av Satan. Dock utan synd. Därför kan han hjälpa de som frestas. En parentes men ingen liten i så fall.) Blodet stänktes och bars in i det allra heligaste till Gud…

Vägen till Emmaus var omkring 11 kilometer, om det var just det Emmaus som ligger närmast Jerusalem. Hur som helst så började det bli mörkt sen. Så de bad främlingen stanna. Det gjorde han och bröt själv brödet, när de såg på.

Då kände de igen honom i den gesten och när han bad bordsbönen!

”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd.”

Det står i bibeln. Ett testamente blir inte giltigt förrän den som skrivit det är död.

Du skrev, att det är svårt att förstå vad jag menar. Det är sant. Det fattas ord. Du har också skrivit, att du är rädd för villoläror, New Age och de som håller på med drömmar. Så med all respekt för dig som kristen och bibelkunnig så vill jag berätta om den nya bron.

Det är inget konstigt att drömma. Det står om drömmar i bibeln och uttydningar. Det står, att drömmar försvinner snabbt. Så är det ju! ”Denna drömmen skall jag komma ihåg!” Ja, visst och sen är den väck. Precis som det står i bibeln. Du behöver inte vara rädd. Jag tar inte kontakt med de döda heller.

Gud talar på många olika sätt. Ibland genom varningsdrömmar. Det har jag haft. Verkligheten var den, att min pappa var duktig byggnadsarbetare men utbildad finsnickare och pedant. Verkligheten var den att vi gått ”kärlekens stig” till Lyckhem många gånger tillsammans, när jag var barn. Verkligheten var den, att han när han levde inte förstod varför ägarna inte reparerade spången över ån.

Så nu skriver jag till dig, som är så rädd för arbete med drömmar. Drömmen handlar om en själv men drömmen väljer döden för det som är förflutet. Han lever inte! Drömmen ville bara visa mig på hur rädd jag är för den nya möjligheten (nya bron) och skall analysera allt: ”Vågar jag gå över detta djup?” Och sen fortsätta analysera bron, som inte jag byggt! Hellre gå vid sidan om och fastna i gyttjan…

I drömmen var vi på hemväg från Lyckhem. För min pappa som varit död så många år höll den nya bron ända hem. Sista dagarna han levde uppmanade han mig att läsa för honom. Sen citerade han hela versen själv:

”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Då visste jag inte var det fanns i Nya Testamentet. Det fick jag lära mig sen. Han dog men har lämnat tydliga spår efter sig vart han gick. Bron på ”kärlekens stig” över ån på väg till Lyckhem är riven. Där har funnits en skylt med varning, att det ingen bro finns.

Så du och jag behöver inte vänta till påskdagens morgon för att hälsa. ”Kristus är uppstånden!” Bron är ny och håller att vandra på! Därför fortsätter jag att vandra vid hans sida. Han vill fortfarande gå igenom alla bibeltexter för att visa varför han måste dö en så fruktansvärd död för att ge oss en ny bro hem.

(Här är en påskbukett, som jag fått en gång, fotograferat och skickat vidare och sen fått i retur. Rose-Marie gjorde i ordning en ”predikostol” för mig i rymden en gång för länge sen. )

Glad Påsk! Han lever och vandrar vid din sida, lyssnar på allt du berättar har hänt tidigare, som varit obegripligt. Sen berättar han om framtiden! Lukas kap 24: 13-31

Hälsningar Gunnel

 

 

En blogg skall vara personlig men inte privat. För att få läsare bör det vara bilder med som lättar upp textmassan. Eller hur? Hur skall jag göra för att få läsare? Var det någon poäng med att berätta ett trauma från år 1956? Är det någon poäng med att året 1958 blev en start för mobbning av kvinnliga präster?

Här är den min fotoväska! Poängen var förstås, att jag skulle få fotografera Emelie i lugn och ro. Hon kände inte mig, när jag kom på besök. Det är inte bara att busa på med en kamera för eget intresse. Jag nådde mitt syfte.

Är det rätt, att lura en läsare med den rubriken, när jag egentligen vill förkunna Guds ord? Så klart jag njuter själv av minnet och bilderna! Frågan är om du som läsare vill följa med mig till poängen? Eller behövs det en bild till?

För att få vara med män i ett teologiskt samtal på nätet försökte jag med min kamera. Den är gammal med lösa objektiv: ett normalt, ett vidvinkel och ett tele. Så ville jag fotografera Jakob, när han kom med sin stora familj till Jabboks vad. Visst är det ett smart sätt att läsa en bibeltext på? Jag stannade upp och fotograferade med vidvinkel på kameran. Jag stannade upp för att få närbilder av sönerna med familj. Ja, så ville jag fotografera på långt avstånd åt den sida, där mötet med Esau skulle bli. Jag ville ha med hur terrängen såg ut.

Är detta ett så konstigt ”tänk” bland teologer? Stanna upp i texten och fotografera! Framkalla filmen hemma och studera detaljerna! Jo, det var minst sagt fel. Så jag blev mer och mer ensam bland teologerna. Fotoväskan är illa sliten nu men jag lycklig. Hör du det? Jag har vänner som fotvandrat sex mil i Galiéen och fotograferat. Vilka bilder det finns efter den resan!

År 1952 var den första påsk, då jag var ensam med Jesus i Getsemane. Den påsken har påverkat precis alla andra skärtorsdagar och påskhögtider. Sen dess har jag vandrat ensam med Josef många gånger sträckan mellan Sykars brunn till Dotan och därifrån ner till Egypten exponerat och sen framkallat i mitt mörkrum. Ja, så gammal är jag, att jag har ett mörkrum som heter Getsemane. ”Där växer det klara bilder fram, för den som är lugn och allvarsam…” enligt Nils Ferlin.

Detta år fanns texten föreslagen om de två bröderna, som ville ha var sin plats vid sidan om Jesus hos Fadern i himlen. Jesus frågade dem, om de kunde dricka den bägare, som han måste dricka. ”Ja, det kan vi,” svarade de.

Då var det klippt för mig. Jag var tillbaka bland alla mina lösa bilder av framkallningar på Josef och hans bröder. Visst var Josef löjlig med sina drömmar om kärvar, som skulle buga sig för hans kärve? Mammas älskling som trodde, att han var något!

Jo, jag har stannat upp i en lång textmassa med min kamera. Det kom ett ögonblick, som jag fångat själv, men inte blir förstådd. Josef gav befallning av att den bägare, som han brukade dricka ur skulle gömmas under säden i Benjamins säck. Och dessutom pengarna som betalning skulle dit.

Den bägare som Jesus måste tömma var en annan än den Josef brukade dricka ur. Textmassan är stor. Den skall inte förvanskas genom parafraser som The Message.

Inte heller av min fantasi.

Än är det inte försent att läsa Jonas Gardells bok ”Om Gud”. Den kom ut år 2003 och såldes i flera hundra tusen exemplar.

Som om det bara är att tiga och svälja, tacka och ta emot! Jag kunde det inte minsann och tyckte att varje kapitel borde vara som ett manus för bibelstudier. OBS, boken handlar inte om homosexualitet. Den handlar om hur vidrig Gamla Testamentets Gud är.

Tidigare år 2000 fanns en mycket skarp analys i tidningen Ordfront av Eva Moberg av Gamla Testamentets Gud. Alla kristna ledare tycktes bli golvade och tysta. Det har gått 17 år sen dess men en efter en dyker upp numera av männen.

Det har kommit en bok till med skärpa om hur hemsk bibeln är mot kvinnor. Den heter:

”Guds olydiga revben” och är skriven av Gunilla Thorgren. Nu borde kvinnor få tala!

Mikael Tellbe

Och lovsången då? Jo, den finns i Gamla Testamentet överallt. Det är inte kritik mot unga, som vill vara med i Hillsong. Det är bara fakta, att rotsystemet är heligt och finns i Gamla Testamentet. Vi skall vara rotade i Kristus. Han finns överallt i de texterna.

De bör vi kunna som orsak till frälsningen.

Kroppen glömmer aldrig. Det är ett påstående som psykologerna upprepar på grund av allt de fått lyssna till.

Så då kanske jag kan få ihop allt? Är min kropp kristen? Eller är min själ ett psyke, som kan bli skadat? Var finns anden i mitt psyke? Finns den instängd i kroppen någonstans?

På min tidslinje på Facebook har jag blivit så djärv, att jag satt in ett foto från den 5 september år 2009. Här är det:

Många kan fira en guldbröllopsdag om båda i ett äktenskap får leva. Många tycker att det blivit bättre och bättre trots normala kriser. Jag har gjort ett förhastat löfte till Gud, att han kunde få det som var kvar av min personlighet efter vården på Restad Sjukhus. Så fick jag syn på en bibelvers, att man inte skall skylla på förhastade löften. Sådana har Gud inte behag till.

Det var ju just så många andra bibelverser som räddat mitt psyke. Gud känner mig och jag får ta emot hur många bibelverser som helst personligt. Han har kallat mig också vid namn. Han säger också: ”Du är min” men aldrig mot min vilja. När 50 år hade gått sen mitt ”förhastade löfte” den 5 september år 1959 for jag till Sveriges vackraste kyrkogård utanför före detta Restad Sjukhus och firade vår kärlek, som hållit under alla år. Gud är en Gud för levande och inte för döda! Hans son Jesus lever och har aldrig övergett mig ens då jag trilskats som mest.

Kroppen är kristen tydligen och Gud vill bo i den. Enligt hans eget påstående. Här är en annan bild. Den är från sista gudstjänsten i min hembygds Missionskyrka. Kyrka och församling har samma ord i grekiska språket. Gud vill ha en församling lokalt och överallt i vårt land. En församlings medlemmar kan dö ut och kyrkan rivas som denna blev.

Gud vill bo i varje enskild överlevande medlem ändå.

När jag besöker min hembygd, så stannar inte Gud kvar i Göteborg och överger mig. Han är med till min hembygd och vill bo i dem som bor där nu. Så ser jag det.

Kroppen glömmer aldrig det som jag varit med om. ”Själ” heter det samma på olika språk det vill säga psyke. Psyket kan inte låsas in för Gud är där också och vet hur de, som är sjuka nu har det. Anden kan få kontakt med Gud precis i vilka sammanhang som helst.

”Gud är kärlek” var det stöpplat i färg direkt på väggen i Norra Björke Missionskyrka i början av 20-talet. Jag minns texten och lärde mig sanningen.

Bibeln talar om ande, kropp och själ. Den som tror att Jesus är Guds son och tar emot honom blir född på nytt.

En gång till…

Född till ett levande hopp…