Hönan, fåret och filmen

Plötsligt föll bitarna på plats! Det är ju detta jag drömt om att få till det! Den första bloggen eller andakten – kalla det vad du vill – handlade om min mors höns. Det var hennes uppgift som äldst i syskonskaran på gården att utfodra hönsen och plocka in ägg.

Det är från hennes släkt berättartalangen kommer. Det jag skämtsamt kallar ”prästgenen”. Jo, den som blir matad med bibelberättelser och har talang att vilja berätta kan bli präst. Om ingen hindrar… Historien om hinder är så lång i så mångas liv, att jag inte tänker dra den igen. För nu har jag fått till det! Hönan, fåret och filmen!

Jag har aldrig sett hur det fungerar med en höna och kycklingar, när det kommer en fara. Så jag måste fråga mor Anna, när hon levde, om hur detta ser ut. Oj, så glad hon blev, när hon fick berätta hemifrån sin uppväxt! Jag ville bara ha en illustration till en bibelvers:

”Under dina vingar jublar jag till dess det onda är förbi.” Eller också är det flera bibelverser, som jag som gammal rör ihop! ( Se Psaltaren 57:2,  61:5,  63:8)

(”Var mig nådig, Gud, var mig nådig! Ty till dig flyr min själ, under dina vingars skugga tar jag min tillflykt till dess att faran är över.”

”Låt mig bo i ditt tält för evigt och ta min tillflykt under dina vingars skugga. Sela.”

”Ty du är min hjälp, under dina vingars skugga jublar jag.”)

Så är det fåret, som är tyst inför den som klipper det. Fåret är tyst inför sin smärta också.

Lammet som blev slaktat och blodet struket på dörrposten till familjens räddning finns det berättat om i bibeln och i mina bloggar.

Och filmen då? Jo, Linda Weichselbraun tog ett foto på hela sammanhanget, där jag tillsammans med andra får titta på min egen historia som patient år 1956 på Restad Sjukhus, Vänersborg.

Nej, jag har inte stannat där på det allra värsta stället inom svensk sinnessjukhusvård – en s.k. stormavdelning. Vi är alldeles för många, som blivit traumatiserade men rest oss upp igen och gått vidare. På inbjudan till att delta med filmen. ”Pat. är frisk och pigg för övrigt” på en konferens för anhöriga svarade jag…

…, att jag varit anhörig till mig själv under 50 år! Precis så är det! Den chockartade behandlingen, som jag fick år 1956, fick jag inte lov att berätta om. Ingen orkade höra. Ingen ville tro, att detta var sant som sjukvård! Jag skulle lämna detta gamla bakom mig och gå vidare. Tyckte de.

Fredagen den 25 maj 2018 gick filmen tre gånger. Hönsen har frigång och det uppskattar jag. Fåret som väntade två små lamm har fått dem så snart faran var över och allt stimmigt folk rest tillbaka till sina ställen.

Gå gärna in på ”elingsark.se” och läs om programmet för anhöriga. Det var en fullmatad dag med stor generositet uppifrån och i sidled.

Foto: Linda Weichselbraun en av arrangörerna tillsammans med Anneli Jäderholm, Nancy Wiklund och många flera.