Det gick inte att stoppa den traumatiska filmen. Den startade av sig själv i utmattade tillstånd – i sömnlöshet. Den var självgående från början till slut. Det var lika plågsamt att vara åskådare vid varje tillfälle.
Så kom den dag väldigt många år senare då någon lyssnade och fattade, att den gamla berättelsen var värd ett studiebesök på plats. Det var i sista minuten. Inte långt därefter sanerades hela huset och totalrenoverades. Då fanns berättelsen redan på film. Nu är den självgående för andra som vill se via Youtube: ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”.
Som baby hade hon legat tre månader på Vidkärrs barnhem och är en av mina vänner. När hon var 60 år fick hon veta av en bordsgranne på ett kalas, att han börjat sin yrkesbana på Vidkärrs barnhem. ”Där har jag legat tre månader sa hon.” Han fick hennes flicknamn och visste exakt i vilken säng hon legat.
Nu är det inte roligt längre! Mannen kunde berätta, att de små hade bälte runt midjan och fick bara komma upp vid blöjbyten och matning. Hon fick en viktig pusselbit. Den fattades henne! Det hon visste var, att Hanna och Gustav förlorat en dotter genom lunginflammation och fick hämta henne vid nio månaders ålder på Vidkärrs barnhem. Det hon visste och hade hört mer än en gång var, att hon bara grät, så fort kvällen kom och de försökte lägga henne i sängen. Det var så svårt, att grannar sa:
”Att ni inte lämnar tillbaka tösa!”
Det var Gustav visst, som fick bära på en skrikande flicka halva nätterna. Så länge han bar henne var hon tyst. När han försökte lägga ner henne och nuddade vid sängbotten skrek hon och sprattlade vilt.
Mitt manus var klart men jag vågade inte låta trycka det! Samtidigt var detta kalas då två för varandra okända börjar prata om vad de gjort före sin pensionering. den vanliga frågan: ”Och vad har du jobbat med då?” Med facit i hand blev deras möte mycket viktigt. Jag fick en puff framåt som jag inte glömmer:
”Vad är du rädd för? Du har ju inget att förlora! Om du kan hjälpa en enda är allt vunnet.”
När filmen är slut står det tack bara till två personer: Gun Olsén Andersson och Kerstin Persson. Det borde vara tack till många fler…
Under femtio år, när jag inget fick berätta om det som varit traumatiserande i mitt liv, så är det bibeln, som gett mig all tröst. Min Skapare har rätt uppfattning om mig! Om och om igen måste jag få skriva detta om Jesu kors som min räddning!
”Klippa du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig. Vattnet blodet som går fram från din sida o Guds Lamm Låt det bli en dubbel bot för min synd och lagens hot.
Om jag strävar aldrig så räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har.
Intet kan jag giva dig. Till ditt kors jag sluter mig. Naken, dig om kläder ber, hjälplös upp på nåden ser. Jag förgås, om inte du i din källa tvår mig nu.
Vid vart flyktigt andedrag, och när jag skall dö en dag, när till okänt land jag går, när inför din tron jag står: Klippa du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig.”
Text: A.M. Toplady 1776, Betty Ehrenborg-Posse 1854, Britt G Hallqvist 1980
Musik Th Hastings 1830
Berättelsen om klippan som räddning från döden finns att läsa i bibeln i 2 Moseboken och hänvisning i Nya Testamentet av aposteln Paulus i 1 Kor 10:4.
Fjorton dagar har gått snart sen det bland oss som publik var en höna och ett får som lyssnade på rösten i filmen. Både hönan och fåret är metaforer i Den Heliga Skrift. Mina bloggar hör ihop…
Gunnels plats i rymden 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.